[PRS] LadyGhoost & yehet

Den ljusa röken slingrar sig ut mellan hans läppar, ögonen följer de små rökmolnen innan de blir ett med luften. Tankarna börjar ta över Jaes huvud, som så många gånger innan. Sitta att tänka förekommer mer än ofta, och om detta händer när han är i en viktig situation som dessa, så blir det ett stort problem för honom. Men han kan inte undgå att undra om det var på detta sätt hans far suttit med mannen framför honoms förfäder. Han har alltid vetat mycket väl att hans förfäder velat att Yakamoti klanen ska försvinna för evigt, så att de är i toppen av näringskedjan igen. Jae förstår dock inte deras envishet, nätvärken jobbar med helt olika saker och borde därför inte ha någonting med varandra att göra. Tankarna försöker att hitta på olika själ för att fejden ska ha börjat, men inga vettiga idéer dyker upp.

Medvetandet börjar sakta fånga upp honom igen, och ögonen som tidigare fokuserat på cigaretten förflyttar sig till sina händer klädda i handskar. Gjorde han rätt i att komma hit över huvudtaget? Mr Elliott, hans far, skulle antagligen inte ha tvekat utan skickat dit några. Jae har aldrig tyckt om att få sina händer smutsiga, ja han är skyldig till mord, men han har aldrig tyckt om att visa sitt ansikte för andra ledare. Aldrig.

"Yuto har aldrig varit särskilt smart," svarar han lätt och tar ett nytt bloss av cigaretten. De mörka ögonen gör sin väg mot mannen på golvet, det är oklart om ögonen ber efter skoning, eller död. Yuto vet att efter nått sånt här kommer Jae åtminstone hugga av en hand, kanske mer, och sedan inte låta honom arbeta hos honom mer. Som sagt, mannen är prydlig med att allt arbete ska gå genom honom. Jae vill inte att någon ska smutsa ner deras namn. Död låter som ett bättre val i Yutos perspektiv, inser Jae. "Dåså, då har han lärt sig en läxa. Om han är ute efter era tjänster så får han helt enkelt ringa på, och om han blir nyfiken på vad som försegår bakom väggarna, så får han påminna sig själv att det är en synd?" upprepar Jae med höjda ögonbryn. "Hela hans arbete, mitt arbete och ditt arbete, är synder, tekniskt sätt. Enda skillnaden är att han inte vet hur man behärskar sig."

Uta granskade Yuto, och motstod att fnysa, då det inte var passande.
"Det var milt uttryckt. En smart man hade inte tigit som han" sa Uta enkelt. Särskilt då mannen inte verkar ha dolt något av vikt. Hade detta varit fallet hade tystnaden varit förstående. Så länge Yuto skyddat sin ledare, då han var där på hans order. Det var en möjlighet, men Uta var inte den som vandrade omkring och misstänkte folk. Kanske var bristen på rädsla hans styrka och svaghet. Det var inget han reflekterade över.

Uta tog ytterligare ett bloss från cigaretten och blåste ut röken uppåt. Tystnaden var påtaglig, endast små läten hördes ifrån Yuto, antagligen av smärta. Uta granskade vakterna i rummet, och Uta kunde avläsa en svag känsla av förakt och har gentemot varandra. Något Uta fann löjligt, för att tala klarspråk. Han ansåg att de här männen saknade anledning för sitt hat. Hatet mellan grupperna fanns endast på grund av rykten och gammal historia. Uta misstänkte att det fanns kvar bland hans mannar, som en form av lojalitet mot hans fader. Uta var osäker på om sådan lojalitet fanns från hans håll. Lojalitet mot någon som avlider ansåg han vara bortkastat.

När den andra mannen åter talade så log Uta, denna gången inte lika kallt.
"Självbehärskning är en av de viktigaste egenskaperna i vårt arbete" började han. Uta krävde det av sina anställda, han kunde inte ha människor under sig, särskilt inte de som sålde sina kroppar, tappa befattningen.
"Yuto är mer än välkommen tillbaka till min boning, så jag kan visa honom vad riktig njutning är" sa Uta och stirrade på Yuto, och gav honom ett förföriskt leende, något som fick mannen att vända bort blicken. Uta vände sig mot Yutos ledare istället.
"Är du fri från synd, klarar du dig inte länge i den här världen"

Jae kan riktigt höra hur kropparna som tillhör vakterna spänner sig, lusten att döda den sista medlemmen i Yakamotis blodslinje stiger för varje sekund. Tjugofem åringen finner det roande, och låter sig själv le inombords. Lojaliteten dessa män har uppskattar han, men ibland undrar han om de är alldeles för uppenbara. Han låter sin blick glida mot den andres vakter, och studerar dem noggrant. Jae tar ännu ett bloss och funderar om de har Yakamotis vakter inne i systemet, han har nämligen alltid varit noga med att alla medlemmar i alla ligor ska studeras.

"Det kan också ses som lojalitet," säger Jae och börjar studera ledarens ansikte istället för hans män. Honom har de definitivt inte i systemet konstaterar han. "Eller, så hade han inte tänkt att din bestraffning skulle vara värre än den jag skulle ge honom om han kom tillbaka." Det är en dum teori, speciellt om Yuto hört sägnerna om vad de gör med de skyldiga här. Jae gillar att ge det folk förtjänar, men han brukar mycket sällan gå till den nivån mannen framför honom brukar.

Efter några bloss till fimpar han cigaretten i en liten skål på bordet. Bredvid skålen ligger saxen den andra ledaren gett honom för några minuter sedan. En enkel gest med handen, befaller han Yuto att komma dit. Han sliter sig bort från vakternas grepp, och den trettioåriga mannen försöker att komma fram så gott som han kan.
"Du kan ta honom nu om du vill.. har ingen nytta av honom," skämtar han, och ser hur Yuto tillslut kommer fram till stolen han sitter på. Ansiktsuttrycket är livrädd, och han skakar på huvudet så diskret han bara kan. Som att teckna till Jae att han inte vill bli lämnad med ledaren mittemot. Jae kan dock inte bry sig mindre. "Arbetare som inte pratar med mig innan de går på sina egna äventyr har ändå ingen plats hos oss." Jae stryker sina fingrar över de igen sydda läpparna, vilket verkar lugna den misshandlade mannen. Jae har den kraften över män, de tror att de är speciella för att han visar dem det minsta lilla uppmärksamhet ibland. Så fel de har. Saxen låter han vila mot Yutos nacke, tanken att dra den vassa skivan över halsen och låta honom förblöda har slagit rot i hans huvud, men han vill inte förstöra sitt viktiga rykte. Med saxen börjar han försiktigt öppna upp stygnen.

"Och jag antar att du varit fri från synd?" undrar han med en skeptisk röst, och låter sin blick glida tillbaka till mannen framför sig. Inom varje monster finns det en historia, men det har Jae svårt att tro. "Om man är smart nog kan man säkert klara det hur lätt som helst." dock ser Jae ingenting roligt med en värld utan synder, det är helt enkelt nödvändigt i hans ögon.

Uta undrade vad som skulle ske ifall han gjorde en fientlig gest. Att Elliot's män skulle gå till anfall var det inte tvivel om, men han lekte med tanken över hur långt de skulle komma, och vad hans öde skulle bli. En helt onödig tanke, konstaterade han sedan. Han skulle aldrig pröva den teorin, då dödslängtan inte var något han hade. Men han visste att Elliot's män var i underläge, trotts att den andra mannen måste ha varit väl medveten om riskerna, vandrade han rakt in i lejonkulan. Detta gav honom respekt i Uta's ögon. Inte många män hade gjort det, många hade skickat någon annan. Uta var inte säker på vad han själv skulle göra, om han haft ett val det vill säga. Hans händer var låsta i det fallet, skulle något liknande ske, fast omvända situationer skulle Uta bli tvungen att agera. Hans män skulle förvänta sig detta av honom. Det var ofta han slogs över någon form av maktlöshet. Att ha den absoluta makten, där ens ord var näst intill lag, var också att inte ha någon makt alls. Detta var givetvis en underdrift, men inte helt osann.

När den andra ledaren riktade sin blick mot honom, mötte Uta den lugnt.
"Lojalitet mot vem? Mot den man tjänar? Mot den konstellation man tillhör? Lojalitet mot sig själv, och sitt liv? Vilket är den viktigaste lojaliteten?" Frågade Uta, även om han inte förväntade sig ett ärligt svar ifrån den andra mannen. Att uppge vad man tänkte och kände till någon som, skall vara ens fiende, om än per automatik, vore dumdristigt. Och att Uta hade inte fått intrycket av att den andra mannen var dumdristigt, då hade han inte varit kapabel att hålla i de trådar han håller i.
"Då har han högre tankar om mig än många i staden. Förvisso är många ryckte föga överdrivna, men att sätta sin tro på detta, Yuto, var det du gjorde?" Frågade Uta, självklart en retorisk fråga. Uta visste vilket ryckte han hade, något han var långt ifrån oförtjänt av, men som han sagt, många av dem var föga överdrivna. Han hade sina begränsningar, men att ha rykten som florerar, kan vara till ens fördel.

Uta skrattar sedan ett tomt skratt.
"Hur underhållande de än må vara att se skräcken i hans ögon, när han inser njutningen han kan få, av någon som skadat honom så, och en man dessutom" Började Uta, seendes på Yuta, som var ovillig att se på honom, något som gav Uta känslan av att han inte skulle vilja bli rörd av en man på det sättet. Särskilt inte om den mannen var han. "Så skulle han inte överleva natten, och jag har inget intresse av döda män i min säng"

Uta granskade den andra mannen när saxen vilade mot Yuta's hals.
"Jag har redan fått hans blod på mina kläder, och hade föredragit om det inte hamnat på min matta." sa Uta och Yuta slängde för en sekund en skrämd blick på honom innan, hans ledare började klippa tråden. Blodet rann ner för hans haka, när tråden avlossades, och ett kallt leende spred sig över Uta's läppar. Vilket fick Yuta att vända bort blicken, och Uta fäste åter sin uppmärksamhet till mannen framför honom.
"Hade du varit någon annan, hade jag tagit det som ett försök till skämt." sa Uta. "Förutom beviset för mitt handlande, bara för någon timme sedan, sitter framför ditt knä"
Uta gjorde en paus, medan han tände en ny cigarett.
"Så har jag valt att gå till sängs med människor mot pengar. Då det var många år sedan jag var i kyrkan, är jag dock säker på att det fortfarande bryter mot ett av de tio budorden" sa Uta och lutade huvudet bakåt, samtidigt som han blåste ut röken.

"Där har vi ju alla egna åsikter, inte sant? Yuto här visade lojalitet för oss när han inte öppnade sin mun även när hotad." berättar Jae och rynkar på näsan när nytt, färskt blod börjar sippra ner längst de lila färgade kinderna, över de svarta handskarna. "Med tanke på att du sytt ihop hans läppar och inte skärt av hans tunga, verkar ryktena minst sagt överdrivna, ja." De dömande orden hans far sagt om familjen ligger fortfarande dolda i hans minne. Berättelser om hur en äldre Yakamoti skärt av tungan, skurit ut ögonen och bränt bort andra kroppsdelar förekom ofta mellan fadern och hans vänner. Jae hade mer än en gång smygt ner i det stora slottet för att finna sin far och arbetskamraterna med varsitt glas vin i händerna, och lyssnat på de förfärliga berättelserna. Oftast satt han bakom väggen, för att inte bli sedd. De gånger de fångat honom med blicken, brukade vännerna alltid dra med honom för att kunna lyssna på ännu mer babbel. Hans far däremot, avskydde att de förgiftade orden nådde sin sons öron. Jae blev dock mer fascinerad i familjen för varje berättelse.

Jae kastar av sig den blodiga handsken, och lägger den tätt över den blodiga munnen.
"Håll den på plats, och tappa den inte." Fingeravtrycken är fortfarande färska mot den svarta ullen. Därför vill han inte riskera att få sina fingeravtryck tagna om han lämnar handsken hos mannen mittemot honom. "Menar du att han skulle omkomma pågrund av njutning?" de mörka ögonbrynen åker upp i pannan, konstaterandet låter osannolik i hans huvud. Trettioåringen håller handsken hårt mot läpparna, för att hålla borta blodet. När Jae sedan ser den mörka syran droppa ner mot golvet, genom handsken, ger han bort sin andra handske också. Händerna åker säkert ner i fickorna på de svarta kostymbyxorna.

Att Jae håller på att småpratar med ledaren av ligan hans far så länge hatat, gör inte atmosfären bättre runt livvakterna. Ett djupt mörker har lagt sig över deras ögon, men lite vet det att om man småpratar, kan viktig information dyka upp. Nu vet han att mannen mittemot varit med i en kyrka, och om han sedan letar upp människorna som betalat för att ha honom i sängen, kan han nog få ut mer information. Detta är såklart bara strategier, Jae har som sagt inget intresse i att börja bråka med blodslinjen igen. Men man får aldrig nog med information, han måste samla på sig det.

Långsamt börjar Jae undra varför mannen säljer sin kropp, visst har han hört allt om vad som hände modern, ändå känns det främmande att mannen ska följa hennes fotspår.
"Jag har hört allt om det där," berättar Jae och viftar enkelt med handen, innan han lutar sig tillbaka mot ryggstödet. Medan han blev sexuellt utnyttjad från alla håll, nära vänner till hans far och både högt och lågt rankade arbetare
så sålde mannen ut sin kropp. Hur det fungerar förstår han inte. "Bryter du verkligen bara en ut av de tio budorden? Inte mer?"

"Oh ja, åsikter, något människan aktar högt. Ofta med orden att alla har rätt till sin egen åsikt" Sa Uta. Han aktade sin rätt, till sin egen åsikt högt, men han ansåg att det fanns människor som borde vara utan åsikt. Oftast de människor som inte hade en välgrundad åsikt. Uta hade inte mycket över till människor som saknade intelligens, och definitivt kunskap. Han aktade kunskap högt, utan det är människan inget, och han ansåg att det aldrig finns anledning att sakna det. Oavsett en människas levnadsstandard, så finns det möjlighet att få kunskap, om än olika beroende på situation. Och människor som valde att inte söka det, var något han ogillade. Han krävde av dem i sin närhet att de besatt stor kunskap, specifikt inom de områden de var tilldelade. De lägre i ligan, hade inte lika höga krav, men de var inte helt utan.
"Stympning av tungor, var något som mina förfäder enligt historierna skall ha uppskattat. Men vem kan säga om det är sant, eller lögner spridda av andra, så vida tidsresor inte blir en angelägenhet, kommer de förbli obekräftade rykten." sa Uta. Hans släkthistoria var fylld av rykten om olika former av tortyr, och ingen i hans närhet hade kunnat svara på ifall de var sanna eller inte. Men hans far var en man som höll sig borta ifrån dessa metoder.

Även om fadern hade blivit imponerad av sonens uppvaknande, efter moderns död, var det inget han uppmuntrade. Fadern tillrättavisade honom inte när han utförde liknande handlingar, men han berömde dem heller aldrig. Hans far, var möjligen fredligare till lags än honom, iallafall den mån han kunde. Fadern hade inga problem med att mörda någon, då en av de faktorer han hade var just mord. Något Uta inte höll på med lika öppet, eller i lika stor utsträckning, men det var inget han skyggade för, om rätt summa erbjöds. Men tillskillnad ifrån fadern hade Uta inga problem med att vandra närmare den väg hans förfäder sägs ha vandrat.

Uta granskade mannen framför sig när han avlägsnade sin handske och ge den till Yuta. Att mannen utan att tveka gjorde som hans ledare sa, fann han intressant. Inte för att hans mannar inte skulle göra det samma, men att se andra följa andras order var alltid intressant.
"Jag må vara bra, utan att överdriva en av de bästa, men jag är inte så bra att jag kan få någon att omkomma av bara njutning" sa Uta och log ett roat leende. Bara tanken var roande, men även om Uta inte ägnade tid åt meningslösa drömmar, kunde han kosta på sig att tänka, att det hade varit en förmåga han hade velat besitta. "Nej hans död skulle komma till följd av hans skador. Det finns bara så mycket kroppen klarar av. Det må vara mycket, men den är inte oförstörbar"
Uta såg hur Yuta tog den andra handsken i munnen, granskade Uta mannen mitt emot sig, för att se hur hans händer åkte ner i kostymfickorna. Detta gav Uta en ökad känsla av att mannen hade någon form av oro, kanske rent av paranoia. Då han var näst intill säker att mannen inte skulle ha avlägsnat sina handskar om det handlat om bacillskräck.

Uta märkte hur vakterna i rummet börjar ogilla situationen än mer. Hans vakter verkade inte vara lika illa till mods, kanske då de befann sig på sitt eget territorier, och kände någon form av trygghet. Något som var väldigt oförsiktigt. Att invagga sig själv i falsk trygghet, var aldrig bra. Uta slängde en blick på den andra mannens livvakter, innan han gav dem ett kallt leende, endast för att se om han kunde få någon reaktion.

"De flesta i staden har hört om det, det är inget väl dolt rykte" sa Uta och skrattade sedan åter. "Teoretiskt sätt kan man endast bryta mot dem om man är troende, utan tron är de endast tomma ord"
Uta lämnade det vid det, inte villig att delge den andra mannen hur många av budorden han hade brutit mot, ifall han varit troende, något han hade slutat vara redan i unga år. I stället för att säga något mer, tog han några bloss på cigaretten.

Det är intressant, det här med psykologi. Länge har Jae ogillat termen, men när han kom upp i övre tonåren började han intensivt att studera människor. Nu kan han avgöra olika tankar, känslor en person har med de minsta rörelse, det minsta ansiktsuttryck. Den andres vakter ser lugna ut, inte spända i ryggen, de verkar inte lyssna på allt som sägs mellan de två ledarna. Det skulle vara lätt för Jae att slå till vid ett sånt här tillfälle, om vapen hade tagits med. Det enda han har att skydda sig med är kunskaperna och teknikerna i kampsport, och det lugnande giftet inne i hans kostymficka. Något han alltid bär med sig. Såklart skulle han aldrig göra det, att döda en ledare mitt från ingenstans kallar han själv är patetiskt, men än en gång gillar han att leka med tankarna.

Faktumet att ledaren mittemot honom inte vet om hans förfäder utfört de brutala handlingarna eller inte, får Jae än en gång att tänka till. Det verkar inte som att mannen mittemot varit lika insatt i hans fars arbete som ung. Huvudet faller på sned när han tänker på det han sagt. Mannen verkar inte bry sig om ryktena som kvickt sprider sig runt omkring i samhället. Det är han helt ärligt en aning avundsjuk på. Ryktet är något han kämpat för att hålla uppe, och tänker bevara det där. Därför är dessa löjliga fall som småhandlarna alltid lyckas dra med honom i, mycket irriterande.
"Dina föräldrar måste ha brutit mot en hel del ut av dem, om de nu också var troende.." ärligt talat bryr han sig inte om svaret till den frågan, utan bara råkade tänka högt för sig själv. För att förstå sin pappa bättre, och meningen bland hans handlingar, så behöver han förstå varför han avskytt familjen. Mannen han ser framför sig är inget annorlunda från andra ledare han träffat på, så vad är skillnaden? Jaes släkt har aldrig varit troende, men han skulle aldrig kunna tänka sig att hans förfäder blivit så osams med en annan familj pågrund av olikheter när det kommer till tro. Ändå måste Jae kolla igenom alla möjligheter, och detta är en ut av dem.

"Det finns inget mer vi behöver diskutera?" frågar han lågmält med en fundersam rynka i pannan när han låter sin blick glida tillbaka till ögonen mittemot. Det känns som att mötet tagit en oväntad vändning och Jae vet inte vad han ska tycka om det. "Mördaren är avrättad, och Yuto här har fått tillräckligt med straff," det sista är inte Jae så säker på, Yuto har äventyrat hela nätverket av den dummaste anledningen någonsin. Idag kommer det antagligen vara Jaes tur att stympa av en tunga, eller få någon att göra det åt honom.

Uta höjde, uta av förvåning ett ögonbryn till mannens kommentar.
"Deras förhållning till gud är inget som är vida känt. Deras tankar har, antagligen varit vad som anses passande för tidsåldern. Om de själva har tagit till sig guds ord eller inte, vem vet. Att yttra orden, att man är troende, är inte svårt, även om det är en lögn" sa Uta endast. Han fann inget nöje i att diskutera sin familjs historia, inte mer än nödvändigt. Dessutom inte med en främling. Han var inte förvånad över att den andra mannen var nyfiken på honom och hans familj. Uta kunde inte förneka att det fanns en viss form av nyfikenhet ifrån hans håll. Men trots detta var Uta knappast villig att släppa den andra mannen närmare inpå livet. Den information han delgivit mannen, var knappast av någon vikt, eller hemlig.

"Jag skulle säga att vi är färdiga här, och har varit en längre stund" sa Uta och reste sig upp. Genast blev den andra mannens livvakter vaksamma på honom, vilket fick hans vakter att bli extra vaksamma.
"Att döma av situationen kan dina män inte vänta fören de är här ifrån"

Uta log mot dem, nästintill road över situationen.
"Jorah" ropade Uta och en man kom in genom dörren. Uta granskade den äldre mannen. Jorah var en av hans närmare rådgivare, och hade varit långt innan fadern gått bort.
"Ja?" sa Jorah avslappnat, samtidigt som han granskade människorna i rummet, och nästan skakade på huvudet åt deras beteende.
"Vill ni vara så vänlig och visa familjen Elliot ut?" sa Uta och Jorah nickade.
"Ni har kunder som väntar, ifall ni behagar" sa Jorah och räckte över några dokument till honom. Uta var noga med att inte visa dem för sina "gäster", medan han granskade vilka som frågat efter honom. Nu för tiden var det inte lika ofta han gick till sängs med någon, för att det skulle ske behövde det vara någon han fann yttest intressant. Uta stannade när ett välbekant namn dök upp.

"Jag är kommer inte vara anträffbar på några timmar" sa han till Jorah som log.
"Jag hade på känn att du skulle säga det" sa den äldre mannen samtidigt som Uta gick mot dörren, men stannade framför den andra ledaren.
"Jag ber om ursäkt, då jag inte följer er till dörren. Men jag förlitar mig på att ni är kapabla att avlägsna er själva ifrån området. Med lite hjälp ifrån Jorah, det vill säga" sa Uta och gick mot dörren.
"Skall ni möta honom så där?" Frågade Jorah med något som kunde liknas vid ett leende.
"Du så väl som jag vet att kläderna inte gör mannen. Dessutom skall de av, och vill han ha mig, så är det inte för vad jag har på mig" sa Uta och vinkade åt den äldre mannen som bara skakade på huvudet. Uta gick mot de rum mannen blivit angiven. Utan att annonsera sin ankomst klev han på.

"Jag var tveksam ifall du skulle ha tid" sa den äldre mannen, och Uta log.
"För stadens polismästare, gör man sig tid" sa Uta bara och stängde dörren.

Svaret nöjer inte Jae, inte alls. Han vet inte vad han tänkt sig, men han behöver mer kött på benen för att klura ut minnena som är som pusselbitar satta i världens olika håll. Tjugofem åringen vet mycket väl hur patetiskt det är, snokande människor har han alltid avskytt med hela sitt hjärta, men han behöver det här. Ett sådant passionerat hat som hans far haft, kan inte bara komma utan en anledning. Jae bestämmer sig dock för att inte ställa mer frågor, han får helt enkelt lista ut detta på andra sätt.

"Det är förståeligt, de hatar er," förklarar han med en tystare stämma och ett roat flin sträckt över läpparna. Det händer i princip aldrig, men männens lojalitet gör honom stolt. Om det är för att de vill skydda honom, eller skydda hans förfäders jobb är oklart. Ändå finner han det extremt roande.

"Kan inte se hur det skulle vara ett problem, vi kom in utan er guidande," påpekar Jae och rättar till den strukna slipsen när han kommer ut ur salen. De går ut ur byggnaden, ignorerade alla tjänare som hälsar dem farväl, och väl inne i bilen började vakterna skicka fundersamma blickar mot honom. Frågor som varför han dragit ut på det så mycket kommer ikapp, och han förklarar noggrant vad det var han ville få reda på. Det fick iallafall tyst på dem. Yuto fick bli buren av en ut av de muskulösa vakterna, och Jae kan inte vänta tills han får bort odjuret ur hans organisation.

Efter ett varmt bubbelbad, och fixat så att Yutos tunga blivit avskuren, så kan han återgå till sitt arbete. De svart remmade glasögonen puttar han upp på näsryggen medan hans ögon fokuserar sig på information han fått upp på datorn. Ytterst lite måste han medge, men ändå en början. Kvällarna är den tid alla hans arbetare är som mest effektiva, särskilt langarna och lönnmördarna. Deras överhuvuden håller bra koll på dem och på så sätt har Jae ingenting att oroa sig över.

Uta reste reste sig sakta upp, innan han slickade sig om munnen, för att återfukta läpparna, innan han kröp upp mot den äldre mannens famn. Han var medveten om att den äldre mannen föredrog att, vad människor i folkmun brukade kalla, mysa. Detta fenomen var något som Uta aldrig fattat tycke för. Möjligen för att han ansåg att mysa med någon utan känslor var bortkastat. Att ha sex utan känslor fann han inga problem med, då det handlade om njutning i första hand, antingen för kunden eller för båda. Men när några av hans kunder ville hålla om honom efteråt, kunde han aldrig förstå varför. Självklart var detta inte något som han protesterade emot, han fick trots allt betalt för det. Men det gav honom någon form av olustighet i kroppen.

"Jag skadade dig inte va?" frågade polismästaren och Uta granskade honom med frågande blick. "Jag var inte direkt varsam när jag tog dig. Jag var för ivrig för att hålla något förspel. Men det betydde också att du inte kanske inte var förberedd"
"Om det är något som oroar er, kan jag stilla din oro. Jag är inte någon blommande oskuld längre. Jag kan inte förneka att jag hade föredragit ett något längre förarbete, men det är inget som bekymrar mig. Min kropp har många års träning, och de finns de som är långt värre än er" sa Uta och gav polismästaren vad han ville höra. En del av det var sanning. Uta föredrog att, om han var den som skulle vara mottagare föredrog han längre förberedelse, att endast använda ett finger någon minut, för att sedan trycka in hela sig, var långt ifrån något han uppskattade. Men han var dock van. Hans kropp var bättre förberedd dessa dagar, och han hade sällan ont efter en sektion, eller kanske snarare inte en smärta som inte var hanterbar.
"När måste du gå?" frågade mannen.
"Det är det pengarna som avgör" sa Uta och den andra mannen suckade.
"Du ruinerar mig"
"Om priset grämer dig kan jag rekommendera någon annan. Du har trots allt valt att betala mer än de flesta" sa Uta.
"Det är för att det är dig jag vill ha. Om det än är sällan, så är det bättre än inte alls"
Uta svarade mannen genom att pressa sina läppar mot hans, samtidigt som han slickade den andra mannens läppar, för att be om inträde. Polismästaren gav snart med sig och öppnade munnen, samtidigt som han rullade runt, och Uta hamnade underst. Den äldre mannen granskade klockan, precis som Uta, och insåg att han hade på ett ungefär en kvart kvar. Ett leende spred sig över polisens läppar, Uta kände det genom sina, och han förstod mannen. Man hann mycket på en kvart.