The ship of Pirates

Jag hade nyss sett den person jag tänkt på varje dag i två hela år. och hon kommer förbi för att se hur vi mår? Nah, i dont belivie that. Det tar jag inte.
Jag trapade iväg mot poseidons cabin, bara för att hämta det nya svärdet.
"Vad gör du?" Percys röst ekade inne i badrummet, och även om han inte såg mig, visste han att jag var där.
Jag svarade snabbt, stod i dörrkarmen. "Black är tillbaka, och jag vet inte hur länge"
Någonting krossades dör inne, troligtvid av misstag. Sdn hörde jag hur svan svor, och dörren till toaletten slängdes upp i ett ryck.
Han följde efter mig mot stora huset, varför vt jag inte, men det kändes bra iallafall. årets nykomlingar stirrade på mig- snarare ögonlappen- då vi passerade lägerelden, vilket inte jgorde det hela så mycket bätre.
Med en suck fortsatte jag, kramade om fästet på svärdet.
hen kanske har gått.., du får aldrig träffa din vän mer. JAg ville stänga ute rösterna jag så länge levt med, men det förgäves.
Vi trampad ein i det stora huset, med ringlande vinrankor runt om sig. Kentauren, också lägerledare, Keiron vände sig lugnt om mot oss, liksom om han väntat sig det här.
Ally vände sig också om, mötte mig blick med en som jag inte kunde tolka.

Jag hade berättat för Keiron om vad som hade hänt i underjorden och hur pappa sa namnet Svartskägg innan han la på då Percy och Will kom stormandes in. Percy kom med hastiga steg mot mig och tryckte mig mot väggen bakom mig.
"HUR FAN VÅGAR DU KOMMA HIT EFTER ALLT DU STÄLLT TILL MED?" skrek han i ansiktet på mig.
"Pirater har invaderat underjorden", svarade jag tomt och han släppte mig genast men blängde på mig.
"Så varför är du här?" frågade han.
"Jag kom hit för att jag behöver er hjälp", svarade jag och såg på de alla tre.
"Senaste gången vi var tillsammans på ett uppdrag så torterade du, fängslade och fick mig och Will att sluta kunna se och prata. Varför ska vi lita på dig?" hörde jag Emma säga och vände mig om där jag såg henne stå vid dörren.
Jag klappade två gånger och en bild av där pappa satt i en bur gjort av järn.
"Om ni inte hjälper mig tror jag de kommer öppna Dödens Port och ni minns väl vad som hände förra gången den var öppen", svarade jag och gav de alla en tom blick.

Jag hade aldrig sett Ally se så allvarlig, hen såg trött ut.
” Såklart minns vi vad som hände sist,” snäste Will ” men du är skyldig oss en förklaring till varför du inte död.”
” Ja berätta det för oss, det är det minsta du kan göra. Tack vare dig har jag och Will blivit utstötta. Så berätta vad som har hänt, vi har rätt att veta,” Ally såg bara bistert på oss som om hen tyckte det var slöseri med tid men sedan nickade hen.
” När jag dog hamnade jag på Olympen under ett gudaråd. De sa att jag skulle avtjäna ett straff i underjorden för det jag hade gjort.” Den gamla Ally hade flinat men nu såg hen bara tom ut.
” Hur många år?” spottade Percy fram.
” 100, av att skriva upp dödas namn,” shit, hen har 98 år kvar att jobba av.
” Och nu vill du att jag och Will ska hjälpa dig med det här uppdraget. Har jag fel?” Allys tystnad var svar nog.

Jag morrade, knöt handen hårdare runt svärdsskaftet. "Och sen när vi hjälpt dig måste du sticka igen, har jag rätt?"
"Jag har inget vad, Will!" henoms röst lät död, den lät så sorgsen, uttråkad.
"Oh, nej! lägg av, du kallar mig inte det" Ett falskt skratt letade sig ut ur min strupe, kunde inte låta bli att känna mig så övergiven. "fattar du vad vi har gått egenom- ?"
"Wilma" Stoppade Keiron mig, gav mig det där ögat som sa att det var tillräckligt. Jag skakade på huvudet med slutna ögon, vände mig bort frpån dem en sekund.
"vad ska vi göra då?" Muttrade jag, ville vara med hen så länge det gick.
"Det kommer bli blodigt. Jag kommer imorgon, då drar vi"
Ally vände sig, stegade ut i morgonsolen. Jag stod kvar, visste inte riktigt vad jag skulle göra. Emma gick strax efter henom, liksom som om hon inte ville vara kvar längre

Jag orkade inte längre ha den där diskussionen med dem, det fick de prata om mer imorgon. Någon hade tagit tag i min silverhand och släpat mig in i en stuga. Det var stuga 13, även om det var länge sen jag var där så kommer jag ihåg den.
"Du har kommit tillbaka men du har inte kommit till mig", hörde jag en bekant sorgsen röst.
Jag höjde min huvud och mötte de mörkbruna sorgsna ögonen. Nico hade besökt flera gånger Underjorden men jag hade alltid gömt mig, nu kunde jag inte göra det längre.
"Förlåt, Nico, jag kunde bara inte", svarade jag med samma tomma röst.
"Varför inte?" frågade Nico. "Säg mig, varför kom du till dina vänner först men hade inga planer att träffa mig!"
Jag svarade inte utan kollade på taket.
"Bra, nu vet jag att jag inte betyder något för dig", fräste han och smällde dörren efter sig.

Jag behövde tid att bearbeta allt. Ally som varit död i två år stod plötsligt framför oss och ville att vi skulle följa med på ett uppdrag. Hur ska man förväntas svara på det.
En vindfläkt hördes bakom mig som om någon hade blåst rakt in i mitt öra, men när jag vänt mig om var det ingen där. Jag skakade på huvudet, antingen var jag väldigt trött och förvirrad.
" Emma!" ropade någon- Annabeth.
" Annabeth, kan vi prata någonstans enskilt, det här är lite konstigt för mig," hon log och drog med mig till stuga 6. Det blonda håret var flätat i en lång fläta och hon hade till min stora förvåning på sig en klänning.
"Har Percy bjudit dig på en dejt?" de hade dejtat i snart 5 år men jag hade aldrig sett henne lägga ner så här mycket tid förut. Hon rodnade, ännu konstigare. De senaste två åren hade hon och Percy mest varit i Nya Rom, levt som vanliga ungdomar.
" Ja, men Percy berättade om det som hade hänt med Ally alltså. Är hen verkligen tillbaka? Ingen kan väl återväcka döda förutom Hades och hans barn?" fast det lät som hon tvivlade, hon hade ju trots allt varit med om en hel del.
" Nej, men hen ville att jag och Will skulle följa med på ett uppdrag. Men hur ska jag kunna göra det? Det är trots allt henoms fel att jag inte kan prata längre och att Will bara har ett öga" Annabeth drog in mig i en kram, jag hade verkligen saknat henne.

"Varför ska just jag och Emma hjälpa till?" Muttrade jag, vände mig om mot Kieron. Han kom emot mig, och hovarna klapprade mot marmorgolvet så att det ekade i hela huset.
"Ödet för er samman, Wilma. Kämpa inte emot"
~
Kvällssolen sken in genom den öppna fönstrena, speglade sig i den stilla sjön. Jag hämtade svärder, lade det bredvi sängen. Väskan var packad, stod också där. Percys blick brännde i ryggen. Jag vände mig om, mötte hans blick, frågade vad det var.
"Kom hem oskadd, okej?" Han lät faktiskt orolig, vilket förvånade mig ett ögonblick.
"Jag är aldrig riktigt oskadd, Perc. Jag har bara ett öga" Jag log mot honom, men fick det inte besvarat. han skakade bara på huvudet, liksom irriterat. "Ta bara hand om dig, och gå inte o dö, Will"
"visst" var det enda jag svarade, ångrade genast min hårda ton.

Jag hade gömt mig under resten av dagen för jag orkade inte med en massa frågor och konstiga blickar just nu. Under de två åren har jag velat träffa alla jag skadat och velat be om ursäkt men jag visste att jag aldrig skulle förlåtit någon som gjort så mot mig det som hänt dem.
"Jag är en jävla skitunge som förstör allt", sade jag bittert till mig själv och kände att någon var bakom mig.
"Ja", instämde en välbekant röst och jag vände mig om och såg Nico böja sig så jag såg hans ansikte. "Berätta nu!"
Jag suckade men jag visste exakt vad han ville att jag skulle berätta.
"Jag hamna i Olympen och fick ett straff att skriva alla dödas namn i 100 år för det jag gjort. När du bruka komma till Underjorden så ville inte pappa att du skulle se mig för att du kanske skulle tänka på att du ville ha Bianca tillbaka igen", Nico rykte till när jag nämnde Bianca men sa inget utan lät mig fortsätta. "För flera timmar sedan så har Svartskägg och hans pirater invaderat Underjorden och jag har ingen aning om hur dem gjorde det men det sista pappa sa att jag skulle fråga om hjälp här. På något sätt så var det Cole och Wave jag skulle fråga hjälp om. Men jag kom aldrig till dig för jag inte ville förstöra dig ännu mer, för det har jag redan gjort tillräckligt."

" Du borde ändå åka på det här uppdraget," sa Annabeth, " du har ju saknat uppdragen." Det var sant, jag hade inte velat ha något uppdrag sedan det för två år sedan.
" Jag vet, men hur skulle du reagera om din vän som varit död i två år kom tillbaka?" hon satt bara tyst bredvid mig. Vi satt tysta en stund,, inte för att jag hade något val men det var ändå en sådan där stel obehaglig tystnad som det brukade vara på släktträffar.
Alla gamla människor som kom fram och nöp en i kinden och babblade om hur mycket sötare jag var när jag var yngre och frågade om jag hade en pojkvän. Liksom det är min ensak.
" Jag måste gå nu, Percy och jag skulle mötas klockan 18.00 vid Halvblodskullen." Jag nickade bara trött.
Lika bra att börja packa då även om jag egentligen inte ville, jag tog fram min ryggsäck och vände upp och ner på den för att få ut allt skräp. Ett ensamt foto föll ut, jag lyfte upp. Det var en bild tagen för 3 år sedan, Will, jag och Ally stod framför det Stora Huset, jag mindes inte ens att någon tog den.
Jag slängde ner några rullar med amerikanska dollar och även några drachmas. Sedan tryckte jag i några extra kläder, bättre att vara på den säkra sidan. Vem vet hur länge vi blir borta den här gången?

Min blick fastnade påden mörkblåa skjortan han hade på sig, och jag kudne inte låta bli att le.
"Ska du på dejt, Perc?" Frågade jag, log fortfarande.
Han hostade liksom ett ja, och frågade vad han tyckte. Han hade knäppt skjortan ända upp, vilket fick honom att se ut som en död fisk.
"Knäpp upp dem två första knapparna.." En djup rodnad spred sig över ansiktet, fick honom att se ännu roligare ut. Men jag nickade, höll skrattet inne och sa
"Det ser bra ut."
Och egentligen gjorde det det, och skjortan satt mycket bättre på honom.
"Lycka till med Bruden nu" Skrattet liksom rann ut ur munnen på mig, unde inte hejda det. Och jag hörde att han också slrattade. Han drog igen stendörren efter sig.
Liksom automatiskt tog jag tag i svärdet. Strax efter att vi hade kommit tillbaks efter Allys död hade jag slängt det i vapenförrrådet. Liksom som om det vore skräp. Och sedan, ett år efter hade det här legat på mig säng. Och jag visste inte vem det kom ifrån. Fast jag hade ju mina aningar. Poseidon.
Jag stegade iväg mot Athenas stuga, knackade på och hoppdes att det inte skule vara någon av dem där moppiga nybörjarna som börjat. (Man kan ju to att Athena skapar en arme av barn).
Meennn, man kan inte få som man vill. En kort tjej med korphår öppnade, stirrade konstigt på mig- ögonlappen.
JAg ignorerade henne, skrek rakt in i stugan ."Cole!"