Vandalen på ridskolan (Berättelse)

Ja, kära läsare som har kommenterat. Jag är glad att det är ganska många som vill läsa berättelsen, även om det inte har med Harry Potter att göra! Njut av första kapitlet.
_______________________________________________________


Kapitel 1


I ett stall som kallades London Riding stod en sextonårig flicka vid namn Amy Roberts och gjorde i ordning sin ljusbruna favorithäst Isadora för ridturen som skulle börja om en kvart och idag skulle hon och hennes vänner rida i skogen ensamma. Stoet gnäggade som om hon var ivrig på att få sätta igång. Amy skrattade och sa:
”Som du håller på kan man tro att det är du som ska rida på mig och inte tvärtom.”
Hon kikade en extra gång så att hon hade gjort rätt med sadeln innan hon tog på sig hjälmen. Därefter ledde hon ut hästen och mötte sina bästa vänner, Janice Pemberton, Helen Graham och Kate Sudol.
”Tänk vad roligt det ska bli!” sa Janice.
”Jag kunde knappt sova”, sa Kate medan hennes mörka ögon glittrade ivrigt.
”Samma här”, sa Helen och slängde med sitt svarta kortklippta hår.
”Så fort miss Moyes säger till kan vi ge oss av”, sa Amy och klev upp på sin islandshäst.
Efter några minuter kom ridläraren Martha Moyes ut. Hon var en trettioårig kvinna med rött långt hår och hennes grå ögon hade en vaksam blick.
”Okej, flickor”, sa hon bestämt men vänligt. ”Nu när ni rider i skogen ska ni hålla er till stigen hela tiden som ni har lärt er. Tänk också på att hålla ihop.”
"Ja, annars tar väl ett spöke oss”, sa Kate vilket fick de andra att börja fnissa.
”Mycket lustigt”, muttrade miss Moyes men sedan log hon. ”Nå sätt igång nu och var försiktiga.”
Amy drog lätt i Isadoras tyglar och sen gav de sig av.


Det doftade underbart och fåglarna kvittrade glatt.
”Det känns så befriande!” sa Janice efter en stund. ”Som om vi var på en campingtur”, tillade hon.
”Det är verkligen mysigt”, instämde Amy medan hon kände vinden i sitt hår. Hon hade alltid älskat att rida och för sex år sen kom hon in på ridskolan tillsammans med Helen, Janice och Kate som hade varit hennes bästa vänner sedan de var små. De stannade vid en glänta och klev av hästarna
”Tänk om vi skulle övernatta utomhus med hästarna”, sa Kate. ”Gärna vid en sjö, så vi kan bada”, sa Helen. ”Oj, det påminner mig om att jag måste åka och köpa en ny baddräkt!” tillade hon. ”Jag har simträning på måndag.”
Amy kände plötsligt hur en våg av dysterhet sköljde över henne när hon hörde Helens ord. Hon var den enda av sina kompisar som inte kunde simma särskilt bra och en sjö var inte så lockande. Helen verkade förstå vad hon hade sagt, för hon såg genast skuldmedveten ut och gick fram till Amy.
”Åh, Amy! Förlåt mig”, bad hon och lade en hand på hennes arm. ”Jag tänkte mig inte för. Jag borde ju förstå att du inte vill vara i närheten av vatten! Vi är ju kompisar.”
”Det gör inget”, mumlade Amy och tittade rakt fram.
”Jo, det gör det!” Helen lät bestämd. ”Jag var en idiot som nämnde att vi kunde vara i närheten av en sjö, när jag borde veta bättre. Du är vår bästa vän och vi skulle aldrig göra så att du känner dig utanför.”
Ingen av dem sa något på en stund.
”Jag vet att jag uttryckte mig klumpigt”, sa Helen vänligt. Hon fick genast en busaktig glimt i sina bruna ögon och sa: ”Minns du när min kusin retade dig för att du inte ville bada i poolen med oss. Jag blev så arg så jag slängde en badboll på honom så han hamnade i bassängen med ett plask! Gud, vilken syn det var!”
Minnet fick Amy att börja fnittra.
”Just det”, sa hon, ”och sen såg vi att han hade tappat badbyxorna!”
Nu kunde ingen av dem hålla sig utan brast i skratt så att tårarna rann.
”Precis”, sa Helen och gav Amy en kram. ”Kan du förlåta mig?”
”Självklart!”, sa Amy. ”På ett villkor att du fotar den mest pinsammaste baddräkt du kan hitta och skickar bilden till mig!” ”Avgjort”, sa Helen muntert. ”Det får bli mitt straff!”
”Okej tjejer”, sa Janice. ”Nu blir det gruppkram och sedan ska vi kanske rida tillbaka.”
”Ja, det börjar mörkna”, muttrade Kate. ”Dessutom vill vi inte bli uppätna av ett spöke!”
De andra tjejerna skrattade, för Kate var klassens clown och hon lyckades lätta upp de spända stunderna.


När de kom tillbaka tänkte Amy hur lyckligt lottad hon var med Isadora och sina vänner.
Vad gör det att jag inte är simkunnig som Helen? tänkte hon. Jag är inte klassens clown som Kate eller ett mattesnille som Janice, men vi håller alltid ihop och bråkar bara på skoj.
”Amy!” utropade Helen plötsligt. ”Titta där borta!” Hon pekade mot hagen.
Amy fick syn på sin nioåriga lillasyster Melanie, som hade börjat i nybörjargruppen förra veckan. Hennes mörkbruna hår fladdrade i vinden när hon tog sig fram på sin svarta ponny Chip.
”Snart kommer nog din syster komma in i vår grupp”, sa Janice.
”Hon verkar redan kunna det mesta!” Kate såg imponerad ut. ”Det skulle inte vara så dumt”, sa Amy medan hon betraktade sin syster med stolthet.
Trots att hon var sju år äldre än Melanie, hade de alltid hållit ihop och aldrig bråkat med varandra.
Ja, livet är perfekt, tänkte Amy. Med tre underbara kompisar, en snäll lillasyster och Isadora kan inget gå fel! Hon log och började sadla av hästen så det var gjort innan hon skulle cykla hem tillsammans med Melanie.

______________________________________________________________

Ja, så fick ni första kapitlet och en presentation av huvudpersonen och hennes vänner.

Nästa kapitel kan komma sen imorgon,

Superbra!

Du är bäst på att skriva!!!!!

Jättebra kapitel!

Tack för era fina kommentarer! Förlåt mig för att det inte blev något kapitel igår, men när jag kom hem, var jag jättetrött och det var bara att krypa ner i sängen. Hoppas på förståelse. Här kommer nästa kapitel.
_______________________________________________________


Kapitel 2


Amy gav Isadora lite sockerbitar innan hon gick ut. När hon kom fram till sin cykel, stod hennes syster redan där.
”Hej syrran!” utropade hon glatt. ”Vet du vad? Jag red i hagen idag och det var jättehärligt!” Hennes safirblå ögon som liknande Amys glittrade.
”Jag såg det”, skrattade Amy och gav Melanie en kram. ”Janice tror att du snart kan börja rida med oss.”
De började ta sig hemåt.
”Vill du förresten veta en sak?” undrade Melanie plötsligt. ”När ni var ute i skogen, såg jag Lionel Berry lasta in höet!”
”Lionel?! Var han på ridskolan idag?” utbrast Amy och tvärbromsade. Hon hade alltid haft ett gott öga till Lionel Berry och det var hans föräldrar som ägde London Riding. Han gick dessutom på hennes skola men de gick inte i samma klass vilket Amy var besviken över, fast ibland kunde hon se honom i skolans bibliotek och i matsalen. Han var även med i skolans simmarlag tillsammans med Helen.
”Han såg mig inte ens”, muttrade Melanie och gjorde en sur grimas. ”Jag sa hej, men han verkade inte höra mig”, tillade hon.
”Han… han kanske var koncentrerad på höet.” Amy försökte hålla rösten naturlig, även om det pirrade inombords.


När flickorna kom hem stod deras mamma i köket och gjorde i ordning middagen. Amber Roberts log vänligt mot dem.
”Så bra att ni kommer. Maten är klar om en stund så tvätta händerna är ni snälla”, sa hon.
Så fort Amy och Melanie var klara så slog de sig ner vid bordet och doften av grillad kyckling kändes underbar.
”Jo, tjejer”, sa Amber medan hon tog lite sallad. ”Jag ska vara på biblioteket och träffa medlemmarna i min bokcirkel. Jag ska vara där om en halvtimme så jag behöver hjälp att hänga upp tvätten för jag hinner inte.”
”Jag fixar det”, sa Amy. ”Jag har ändå inget att göra.”
”Mamma, kan inte jag få följa med?” bad Melanie. ”Jag hann inte dit innan jag skulle till ridskolan.”
”Jag är ledsen, gumman”, sa Amber, ”men det kan bli långtråkigt för dig och dessutom kommer jag hem sent. Jag har lovat en vän att hjälpa henne med lite småsaker.”
Melanie såg genast ledsen ut.
”Men jag vill ju gå dit”, klagade hon.
”Vi kan gå dit imorgon om du vill”, sa Amy raskt. ”Jag ser till att vakna klockan sju, så vi hinner göra oss i ordning.” När systern fortfarande såg dyster ut, tillade hon: ”Och ikväll kan vi se Disneys Ringaren i Notre Dame så fort jag har fixat tvätten och duschat.”
”Åh! Du är världens bästa storasyster!” utropade Melanie innan hon sprang runt bordet och gav Amy en kram. ”Mina kompisar, Daisy och Vanessa kommer att bli avundsjuka när jag berättar det för dem på måndag!”
”Ja, det låter bra”, sa Amber som såg tacksam ut. ”Eftersom det är fredag får ni ta lite chips och godis, men ni måste lova att ni borstar tänderna ordentligt.”
”Vi lovar”, sa Amy och Melanie i kör.
När Melanie var klar, rusade hon snabbt ut ur köket för att tvätta av sig.
”Jag är så glad att du hjälper till”, sa Amber när hon och Amy hade blivit ensamma. ”Du är så ansvarsfull och tar verkligen hand om din syster.”
Amy kände hur hon rodnade.
”Systrar ska ställa upp”, mumlade hon. Amber log innan hon fortsatte att äta. Så fort hon var klar och hade ställt disken i diskmaskinen, gav hon Amy en puss innan hon tog på sig sin kappa och gick.
Amy satt dock kvar och funderade på vad hennes mamma hade sagt. Det var sant att hon brydde sig om sin syster, kanske lite för mycket. Men Melanie hade alltid varit lätt att ha att göra med och ända sedan deras far flyttade ifrån dem för tre år sedan, hade deras relation varit väldigt stark.
”Kan vi se filmen snart?” frågade en röst. Amy vände sig om och fick se att hennes syster stod och såg förväntansfull ut med sin ljusgröna nattskjorta in och ut och det mörkbruna blöta håret som doftade hallon.
”Jag ska först hänga upp tvätten och sen måste jag också duscha”, svarade Amy vänligt. ”Du kan kanske sätta dig vid datorn, eller läsa en stund? Jag ska skynda mig.”
Melanie nickade lydigt.
”Glöm inte bort att plocka fram godiset”, sa hon innan hon rusade ut.
Härliga unge! tänkte Amy kärleksfullt medan hon styrde stegen mot källaren där tvättstugan låg. Hon är för det mesta glad och hon rotar aldrig i mina lådor trots att vi delar rum.


Så fort Amy hade duschat klart, granskade hon sin egen spegelbild. Hennes safirblå ögon lyste och det musbruna håret var klistrat mot huvudet och hon tänkte genast på Lionel Berry. Hon undrade i sitt stilla sinne om han någonsin skulle lägga märke till henne.
”Jag är ganska liten och tanig”, mumlade hon för sig själv. ”Jag har inte muskler som Helen eller långt rödblont hår som Kate. Och jag har inte heller Janices långa modellben och ljusbruna lockiga hår som skulle passa i en Hollywoodfilm.” Hon bet sig i läppen när hon kom ihåg vad hon och hennes vänner hade pratat om i skogen. ”Fast det är ju inte utsidan eller talangen som räknas! Huvudsaken är väl ändå att jag har en snygg insida!” Hon småskrattade åt sig själv innan hon drog på sig sin lila nattskjorta och sin rosa morgonrock innan hon skyndade sig för att plocka fram lite tilltugg till filmen.
”Äntligen!” utropade Melanie när Amy kom med chips, godis, läsk och lite glass. ”Jag trodde att du hade glömt mig!”
”Och låta dig äta alla godsaker själv?” skojade Amy. ”Skulle inte tro det!” Just som hon skulle kittla sin syster, ringde det på dörren.
Melanie såg förbryllad ut.
”Har inte mamma med sig sin egen nyckel?” undrade hon. ”Jodå”, sa Amy. ”Vänta här, så tar jag hand om det.”
Hon gick med snabba steg till hallen. Så fort hon öppnade dörren fick hon en chock samtidigt som det pirrade i magen. Ute på trappen stod Lionel Berry, med sitt rågblonda välkammade hår och gröna ögon som framhävdes av hans skjorta.
”Hej Amy”, sa han vänligt.
”H… Hej”, lyckades Amy få fram. ”Vad… vad trevligt att du tittar förbi.” Åh, Gud! Jag dör! tänkte hon.
Lionel log och sa:
”Min mamma var i omklädningsrummet och hittade en kvarglömd mobil där. Hon såg genast ditt namn på fodralet och bad mig ge den till dig.” Han höll fram telefonen.
”Åh, jag märkte det inte ens!” Amy svor tyst för hon visste att hennes mamma skulle bli arg om hon fick reda på det. ”Tack för att du kom med den”, mumlade hon.
”Ingen orsak, jag hjälper alltid folk som är i nöd!” Lionel blinkade åt henne.
”Amy”, hördes plötsligt Melanies stämma. ”Jag längtar efter att få se filmen!”
”Kommer”, ropade Amy. ”Ursäkta mig. Jag har lovat att umgås med min syster medan vår mamma är borta”, tillade hon medan det hettade till i ansiktet.
”Jag förstår”, sa Lionel vänligt. ”Jag måste kila iväg så vi ses.” Han vände på klacken och gick.
Amy låste dörren och gick och satte sig med sin syster.
Han var här,tänkte Amy medan filmen rullade. Lionel var här och lämnade min mobil! Himmel, han måste tycka att jag är den mest glömska personen i världen! Hon blev lite irriterad på sig själv men tänkte att hon kanske skulle bjuda honom på fika i skolkafeterian. Då skulle hon återgälda honom. Hoppas han inte har simträning just då. För då kan vi umgås ordentligt!
Med den glada tanken koncentrerade hon sig på filmen.
__________________________________________________________

Ja, så fick ni möta ännu en karaktär, som dessutom är Amys stora kärlek!

Ni fick dessutom lite filmtips på samma gång. Disneys Ringaren i Notre Dame är superbra, eller vad säger du Atira? Varför inte se den en helg med vänner eller familj? Ladda med chips, godis, popcorn eller något annat ni gillar, så ni inte biter på naglarna!

Superbra två första kapitel! Jag är gammal hästtjej och blir så himla nostalgisk när jag läser detta haha.. slukade allt jag kunde komma över som handlade om hästar när jag var yngre. x) Precis såhär ska en berättelse om hästar och hästtjejer vara!

Fråga: Rider du själv? ^^

Och bra filmval. Ringaren i Notre Dame är en oerhört fin film som inte alls fått den uppmärksamhet den faktiskt förtjänar.

Du skriver så himla bra!
Jag älskar denna berättelse!

I think I love all the characters.

Den är väldigt bra.

Jättebra skrivet cx

Eftersom det inte blev något kapitel igår, får ni nästa redan nu. Tack för era gulliga kommentarer! Det värmer i hjärtat! ♥
_________________________________________________________

Kapitel 3

På lördagmorgonen vaknade både Amy och Melanie tidigt för att göra sig i ordning så de kunde gå till biblioteket. Deras mamma låg och sov så de försökte vara tysta. ”Jo, Amy”, viskade Melanie. ”Vem var det som ringde på dörren igår?” Amy tvekade ett par ögonblick för de enda som visste att hon hade känslor för Lionel var Helen, Janice och Kate.
”Melanie, kan du låta bli att säga något till mamma?” bad hon därför.
”Visst”, sa systern.
”Jo”, började Amy försiktigt, ”jag hade glömt min mobil i omklädningsrummet och då… då kom Lionel med den!” Hon bet sig i läppen innan hon tillade: ”Mamma blir tokig om hon får veta att jag inte kom ihåg telefonen så jag blir glad om det stannar mellan oss.”
”Jag lovar”, sa Melanie innan hon fortsatte med sin frukost. Någon dag ska jag berätta för henne vad jag känner för Lionel, tänkte Amy. Men inte nu, det är för tidigt.


Vid tiotiden stod systrarna i biblioteket och medan Melanie kikade på böcker, tog Amy chansen och läste igenom alla meddelanden på sin telefon. Mobilen pep till och hon fick syn på ett sms från Helen men också ett fotografi. Bilden visade en baddräkt som var knallrosa med volanger och lila prickar, som skar sig mot Helens olivfärgade hy. Amy skrattade åt bilden innan hon läste meddelandet:
Jag skulle hellre gå i en sopsäck än ha på mig denna, haha! Men jag hittade en vit bikini utan något krimskrams. Känner du för att komma hem till mig klockan sex ikväll? Janice och Kate ska också vara med. Om du vill, får du gärna ta med dig Melanie!
Amy kunde inte låta bli att le åt det sista, för hennes syster var populär hos de andra tjejerna, trots den stora åldersskillnaden. Det låter trevligt, så jag ska fråga mamma. Vi får se om Melanie vill följa med, men annars har jag en jätteviktig sak att berätta för er!
Så fort hon hade skickat iväg meddelandet kom Melanie fram mot henne med inte mindre än tre böcker i famnen.
”Nu har jag något att läsa under rasten på skolan”, sa hon sakligt.
”Det låter bra”, sa Amy och kikade på sitt armbandsur. ”Då tror jag vi ska gå hem innan det blir dags för lunch”, tillade hon. ”Jo, om jag får för mamma, så ska jag och de andra tjejerna träffas hemma hos Helen klockan sex ikväll. Helen skrev att du gärna får komma med.”
”Det låter kul, men jag tror jag vill vara hemma”, sa Melanie vänligt. ”Vi umgicks igår, så jag tycker att du ska ha dina kompisar för dig själv.”
Amy gav henne kram.
”Du är den mest snälla människa jag känner!”


Dagen gled sakta framåt och halv sex på kvällen gjorde Amy sig i ordning för att åka till Helen.
”Lova att du är hemma klockan tio”, bad Amber. ”Och blir det senare måste du ringa så jag får hämta dig.”
”Jag lovar”, sa Amy.
”Det är bra.” Hennes mamma log. ”Ha så kul nu.”
Amy sa hej då innan hon cyklade hem till Helens stora gröna villa.
”Vad kul att du kunde komma!” sa Helen glatt när Amy kom. ”Janice kommer senare, hon var tvungen att hjälpa sin mamma med några småsaker, men Kate är här.”
De gick in i Helens sovrum.
”Jag hade hoppats få tala om för henne vad som hände igår”, sa Amy lite besviket.
”Du kan ju meddela för oss nu, så kan vi ta det med henne sen”, föreslog Helen vänligt medan hon serverade te.
”Jag spricker av nyfikenhet!” sa Kate och hennes ögon glittrade ivrigt.
Amy skrattade innan hon redogjorde för dem om Lionel.
”Jag kunde inte låta bli att skämmas när han hade gått”, erkände hon när hon hade berättat allt. ”Jag menar, jag hade inte ens märkt att mobilen inte låg i väskan!”
”Men du pratade med honom!” sa Helen. ”Det är ett första steg, så nu kan du kanske prata med honom på skolan!”
Amy kände hur hon rodnade.
”Jag vet”, mumlade hon. ”Men frågan är bara hur jag ska få honom att lägga märke till mig. Jag är ju inte med i simmarlaget”, tillade hon dystert.
”Men då har jag ett förslag”, sa Kate entusiastiskt. ”Sminka dig med starka färger och klä dig i något som väcker uppmärksamhet! Då blir han med all säkerhet förvånad!” ”Snälla Kate”, skrattade Amy. ”Jag uppskattar din hjälp, men jag tror han blir förskräckt när han ser mig!”
Kate ryckte på axlarna.
”Det kan stämma. Men nästa gång du mockar i boxarna kan du se om han kommer in i stallet. När han kommer förbi, låtsas du snubbla och försök att landa i hans famn!”
Varken Amy eller Helen svarade utan kastade varsin kudde på Kate som fnissade.
”Förresten så kanske han har glömt mig”, muttrade Amy. ”Jag blir ju blyg när han är med på stallet, och om jag går till bassängen, frågar han säkert om jag inte vill göra honom sällskap.”
Det blev tyst en stund och allt som hördes var musiken från stereon.
”Var inte så nervös”, sa Helen hjälpsamt. ”Gå fram till honom och bara prata. Var dig själv så går det nog bra.”
Innan någon hann säga något, ringde telefonen så Helen reste sig och svarade.
”Janice!” utropade hon överraskat. ”Var är du någonstans? Vi väntar på dig och Amy har… Va?! Vad säger du? Nej! Nej, nej, nej!” Hon lade ner telefonen och bara gapade.
”Helen?” sa Kate försiktigt.
”Vad har hänt?” undrade Amy oroligt.
Helen gav ifrån sig ett svagt kvidande och gick till fönstret.
”Nej”, sa hon med gäll röst. ”Nej!”
”Vad har hänt?” Amy blev riktigt ängslig.
Helen vände sig om och hennes ögon var fyllda av tårar.
”Det… det är Arthur!” fick hon fram med darrande stämma. ”Janice och hennes mamma mötte miss Moyes på affären. Hon berättade att hon bara skulle släcka i stallet när hon såg att Arthurs box är tom! Han… h-han var inte heller i hagen, så han…” Hon avbröt sig och började snyfta.
”Snälla Helen”, bad Amy och kramade sin vän. ”Försök att ta dig samman! Berätta!”
Helen drog efter andan och utbrast:
”Han måste ha blivit stulen!”
_____________________________________________________

Oj, nu blev det spännande! Vi får se hur det går.

Nästa kapitel kommer på obestämd tid. Jag har så mycket på jobbet, så vi får se om jag orkar skriva. Som det står i första inlägget, får ni ha tålamod mellan varje kapitel, annars kanske det inte blir samma kvalitet. Tänk på att alla stora författare som J.K. Rowling, Camilla Läckberg och Maria Gustavsdotter tar pauser för att göra annat.