[PRS] Step brothers

Med ett enkelt flin på läpparna sträcker sig Tony fram mot godisskålen, tar en näve, och kastar in en ut av dem i sin mun. Edward följer sin bror med blicken innan han vänder sin uppmärksamhet återigen mot deras gäst.
"Det är inte det, vi är duktiga, believe me" säger den yngre och lutar sig tillbaka mot fåtöljens rygg medan ett flin dyker upp på hans ansikte. Det är inget annat än sant, de föddes upp med en far som lärt dem allt de behöver veta, alla trix och knep. Att övertala och argumentera är inte något svårt. Edward kommer fortfarande ihåg hur han och Tony smugit in till deras fars kontor för att bläddra mellan pärmarna, för att se om de kunde hjälpa till. "Men, vi skulle bli lika arroganta som Sherlock," fortsätter han med blicken fäst på sin soon to be styvbror.

Med en enkel axelryckning flinar Derek och ögonbrynen skjuter upp i pannan en aning.
"Det är väl därför Sherlock har Watson", muttrar han. "Men då hade ni ju typ kunnat söka till rollen som honom..." fortsätter han eftertänksamt. "Det skulle man i alla fall tjäna pengar på. Om man lyckas, såklart..."
En fnysning hörs från Edwards äldre bror, men Derek ser att han flinar, vilket får honom att himla med ögonen innan han vänder sig mot Edward igen.

Edward försöker att kväva ett skratt så gott han kan, han kan föreställa sig sin äldre bror springa runt i en rock och Sherlocks välkända hatt med ett förstoringsglas i högsta hugg. Ingen rolig syn alls.
"Tony har alltid varit en dålig skådespelare," påpekar han medan han lutar sin kind mot handflatan. Visst är Edward inte så mycket bättre han själv, men det håller han hellre för sig själv.
"Snacka för dig själv, din lilla puttefnask," muttrar nittonåringen och sträcker på sin stadiga rygg. Smeknamnet får Edward att rynka lite på näsan.
"Jag skulle göra ett bra jobb, ärligt," Edward knäpper med fingrarna och pekar mot Derek. "Och du kan vara min Watson."

Hade det varit vid något annat tillfälle hade nog Derek uppfattat det som om Edward flörtade med honom, men eftersom att det var just då, gjorde han det inte.
"Fast med ombytta roller", svarar han den lilahårige. "Jag skulle ju vara hjärnan bakom - well, allt. Bokstavligen."
Med ett överlägset leende sträcker han sig mot godisskålen och drar den mot sig, bara för att trycka nästan en halv näve i munnen.

Ett enkelt skratt sipprar genom Edwards mun medan han vickar lite på sina mörka ögonbryn. Att hans ord kommer ut flirtigare än vad han menar har blivit naturligt, det har bara blivit så de senaste åren. Därför lägger inte Tony något större till det.
"Jag är mycket smartare än vad du kanske tror," påpekar han och skakar enkelt på huvudet. "Klart jag skulle vara hjärnan."
"Och vem skulle jag vara då?" frågar Tony med uppblåsta kinder, nittonåringen har också lust att vara med i deras fejkade plan att bli privat detektiver. Edward låter sin blick glida från Derek till sin storebror.
"Mrs Hudson kanske?" frågar han med ett ironiskt leende på läpparna. "Eller Anderson?"

Tony, som Derek fattat att den äldre heter, verkar inte nöjd med erbjudandena och skjuter surt fram underläppen.
"Skit i er detektivbyrå, jag är fanimej Superman och jag räddar hela världen!" fnyser han bestämt.
"Och när hände det senast?" bestämmer sig Derek för att fråga tillsist. "...om det nu nånsin har hänt, vill säga."
Tony ser förnärmad ut och kniper ihop läpparna till ett streck och svarar inte, vilket får Derek att frusta till av skratt.
"Sa ju deet", sjunger han.

Minen Edwards äldre bror gör får honom att skaka på huvudet.
"Jag kommer bevisa det, jag lovar," säger Tony och lägger armarna i kors. Edward höjer en aning på ögonbrynen när han får ögonkontakt med sin bror. Jepp, Tony går på universitetet för att läsa till advokat, det är en aning svårt för Edward att tro på det.
"Ska du springa runt i spandex och en mantel?" frågar han och börjar genast att skratta, av någon anledning är det lättare för honom att få in den bilden i huvudet, än den där han står inför domstolen. "Jag tror du behöver träna lite mer för att se presentabel ut i det." Tony tittar förolämpat på sin lillebror medan han skakar på huvudet.
"Där har du fel, lillebror!" säger han. "Mina muskler är mer lika hulken, faktiskt."

Derek fnyser till av skratt som han döljer i handflatan av bilden har får i huvudet.
Hans bild av Tony i spandex och mantel förbättras inte direkt när han tydligen har hulken-muskler också, vilket får hans hud att förvandlas till grön och...
Derek skakar bort resten av tanken innan han börjar skratta högt och ger syskonen en road blick.
"Men skulle inte din Superman-dräkt gå sönder då?" frågar han med ett flin.

"Självklart inte, min spandex klädsel är lika mycket superhjälte som mig, den klarar allt," skjuter Tony tillbaka och lutar sig tillbaka i soffan. Det är ironiskt hur Edwards äldre bror säger att han har muskler som hulken, när de två vet att det inte är fallet. Tony är mycket mer atletisk än den yngre, eftersom att han tillbringat fler timmar på gym än vad Edward gjort på karate, men han är fortfarande inte ens nära den välkända gröna hulken. Inte alls.
Innan Edward hinner öppna munnen för att svara med en trotsig comeback, så kommer killarnas fader och Dereks mamma in i vardagsrummet.
"Har ni det trevligt grabbar?" frågar pappan och lägger en hand på sin äldsta sons axel.
"Inte direkt, de här två tror inte att jag kan bli superman," berättar Tony med en dyster min. "Säg åt dem pappa~" med en rynka i pannan klappar han sin son tröstande på axeln ett par gånger, men bestämmer sig för att inte kommentera någonting.
"Det är matdags, ni får flytta er diskussion till matbordet," förklarar den fyrtioåriga mannen och ställer ner den varma maten på bordet. Edward hoppar upp på fötter, för att sedan släppa ut ett litet gaah när han sträcker på sig, någonting han fått som vana. Han följer efter sin en aning förnedrande storebror till matbordet.

Med en ljudlös suck reser sig sjuttonåringen upp, sträcker lite på sig tills ett tillfredsställande knäckande hörs i ryggraden.
Med långa kliv följer han efter de andra in i köket, där hans mor och Mr Baker redan slagit sig ned vid matbordet, tätt följda av Edward och Tony (som Derek helt ärligt måste säga är roliga, men han skulle aldrig erkänna det för dem. Too big boost for their egos).
Derek drar ut stolen mellan Ms Chavrone och Edward.
För att inte störa den trettionioåriga kvinnans "dejt" lämnar han ett lite större mellanrum mellan sin och Alessandras stol, vilket resulterar i att han sitter mycket närmare Edward.