PG-13 PRS Frivolt Lazarus - Sheriarty

- Since now, sa Sherlock och log! Det känns lite mer personligt må jag säga!
Sherlock log när han såg att Moriarty kom med honom. Han kände sig stolt på något sätt.
- John säger du? Ja, han är ju fin och så men han har tydligen fått ihop det med nån Mary eller vad hon nu hette. Han kan inte ens acceptera att han inte är hetro, den stackarn.
TAXI!
Sherlock lyckades stoppa en taxi och de båda klev in i den. Sherlock kände inte igen sina känslor. Han hade aldrig känt såhär för någon förut, inte ens John som han verkligen trodde att han var kär i! Han hade blivit så heartbroken när han fick veta att John träffat en tjej. Han hade varit sur i flera dagar efter det och John hade mer och mer insett sitt misstag. Men nu var det försent för honom att ändra sig.

- Okej, Sherl... Sherlock? Jag har inte ens något bra namn för dig, och här går du och kallar mig Jim.
Moriarty kände hur allt hat sakta släppte i honom. Det var verkligen en tunn gräns mellan hat och kärlek. Nu visste han inte ens längre varför han jagade Sherlock så mycket, bara för att jävlas. Men det kanske är så som de sa när man var liten, att man gjorde så för att man egentligen var intresserad.

- En tjej, säger du. Är inte John gay? I och för sig, han skulle kunna vara bisexuell, vad vet jag. Det är du som bor med honom.
Moriarty stängde taxidörren och satte sig i bilen.
- Jag kan inte gå omkring och gissa sexualiteter.
Han kollade en stund på Sherlock med en drömmande blick, men så fort han insåg att han kollade en aning för länge så vände han blicken mot fönstret. Han visste inte alls vad han skulle säga. Det hela har gått så fort och han var inte van vid känslor. Det här var så annorlunda från det han var van vid. Sex var det enda han hittills brytt sig om när det kom till kontakt med människor, men det här var känslor. Och han hatade det, för att han inte visste hur han skulle kontrollera sina tankar alls.

- Du får komma på något bra ; ) Inget för sockersött bara, sånt är inte min grej alls!
Sherlock tittade ut genom fönstret och han hörde Moriartys fråga men han väntade lite med att svara på den.
- Jo, han är gay! Han kan bara inte erkänna det för sig själv. Stackars sate. Alla andra har sett det för längesen! Hur jag vet att han är gay? Det syns så tydligt på honom så det är otroligt! Pff, inte ens du ser så gay ut som han gör, och då är du mer gay än honom!

Sherlock log, han tittade på Moriarty som såg helt förvånad ut!! Då log han ännu mer!

- Ursäkta? - Moriarty kollade på Sherlock lite förvånad - Ger jag ut några gay-vibbar, eller?
Han blinkade fort flera gånger, och vände blicken mot fönstret.
- Men du har inte fel. Förstås. Den store Sherlock Holmes skulle aldrig ha fel - sa han tyst för sig själv. Efter en stund tittade han mot Sherlock igen.
- Du då? Det är lite svårt att placera dig. Det brukar inte hända mig, men båda vet vi att det här är något helt annat än med vanliga människor, och det gör det lite svårare.

Moriarty väntade på ett svar, men inget svar kom. Han log lite för sig själv.
- Du behöver inte berätta. Att du sitter här med mig säger mer än ord. Men erkänn att det här känns lite konstigt?
Han kollade i backspegeln och såg sitt ansiktsuttryck. Fan vad han hatade att han inte kunde kontrollera sitt kroppspråk, att alla tankar och känslor, så kaotiska, fick honom att vara så... sårbar.
Varför sa jag så?

Plötsligt kom han ihåg att han ramlade ner från trädet och smutsade ner sina kläder. Han kan ju inte gå ut och äta såhär. Inte Moriarty.
- Har du bråttom? Jag skulle vilja byta om - sa han till Sherlock efter att ha undersökt en stor gräsfläck på sina kostymbyxor - eller vi skulle kunna bara strunta i allt som heter ordentligt och gå och äta fish'n'chips. Jag orkar inte vara ordentlig ikväll nu när jag tänker på det.

- Seriöst, det lyser om dig att du är gay af! Jag är Sherlock Holmes, jag är en high-functional sociopath du vet det!
Sherlock såg på Moriarty som blev helt ställd.
- Och på tal om mig, ja du får väl se. Det lär du märka med tiden.
Moriarty fnyste. Att han aldrig skulle få veta något utan måste ta reda på det själv. Han både älskade och avskydde Sherlock.

- Bråttom? Nä, fallet är ju redan löst så. De andra kanske inte fattar det men jag ska ringa Greg senare och tala om för honom hur det ligger till. De är så sega de där vanliga människorna. Måste va sjukt trårkigt att vara dom.
Men visst, vi kan gå upp till dig så du kan byta om. Ska vi kanske köra på hämtmat istället?

Moriarty tittade på Sherlock undrande. Två kan spela det här spelet.
- Jag vet. Jag vet nu - log han. Han såg att Sherlock blev fundersam, som om han inte riktigt kunde lista ut vad Jim tänkte på - Och ja, hämtmat går nog bra det också.

Moriarty bad taxichauffören åka mot hans lägenhet. Det skulle ta en stund innan de var framme. Vad skulle han göra nu? Det fanns inte mycket att prata om. Samtidigt fanns det massor.
Det fanns någon sorts ångest inom Moriarty, han brukade inte låta folk komma till sin lägenhet, och plötsligt bjuder han in Sherlock. Sherlock av alla personer.
Vad kommer att hända? Kommer någonting ens att hända? Vill han att något ska hända?
Han hade inga svar. Han drömde sig bort en stund. Hur skulle hans läppar kännas?
Skulle Moriartys mänskliga behov komma i vägen för allt som heter logiskt tänkande?
Hur mycket han än inte ville tänka på svaret, så visste han att han inte skulle kunna kontrollera sig. Han har väntat alldeles för länge. Han önskade bara att Sherlock skulle känna likadant. Det stora problemet i det hela var att båda två var alldeles för envisa. Sherlock skulle aldrig kunna erkänna att han ens tänkte på Moriarty. Och Moriarty skulle aldrig erkänna att han hade känslor för Sherlock. Det skulle innebära att man utsätter sig för det jobbiga och ologiska. För känslor. Man låter sig själv vara sårbar.
Han hatade verkligen att han kände nåt för Sherlock. Om det var kärlek, det visste han inte. Han har aldrig älskat någon. Inte ens sig själv.

Han rycktes bort från sina tankar när taxin stannade. Han betalade och klev ut. Sherlock klev ut efter honom.
- Här bor jag... man skulle kunna tro att jag bor på något fancy ställe, men. Simplicity is best. Snälla berätta inte för någon att jag bor här, okej? Förstår inte ens varför jag låter dig följa med. Så mycket som kan gå fel... - han låste upp dörren och lät Sherlock gå före. Innerst inne hoppades han att Sherlock inte skulle märka alla små detaljer som berättar alldeles för mycket om honom, men det var Sherlock. Och nu kunde han läsa Moriarty som en öppen bok.

Sherlock klev ur taxing och tittade mot huset där Moriarty bodde. Det var inget fancy hus, men det var ändå rätt okej. Kunde varit värre.
De gick in genom dörren och in i vardagsrummet. Sherlock tittade sig omkring. Inga djur, gillar nya saker. Är rik men försöker dölja det, varför? Nystädat. Golvet fortfarande blött, han måste ha torkat det också. Sherlock kunde inte riktigt tänka klart, och inte blev det bättre av att han råkade se rakt in i Moriartys sovrum och såg när han bytte om. Sherlock fick lov att titta bort, annars skulle det bli uppenbart att han hade sett något.
Sherlock funderade på om han skulle göra som han alltid gjort, utförligt beskriva honom. Men han lät bli. Han visste inte varför men på något sätt ville han vara...sjyst! Det hade aldrig hänt förut, varför blev han såhär? Och varför var det just Moriarty som gjorde att han blev såhär? Hans egentligen värsta fiende.

Efter en stund kom Moriarty in i rummet igen, nu med nya kläder. Blillig skjorta men dyra byxor. Han gillade att blanda billigt och dyrt.

- Du har städat ser jag! Fint det blev!

Moriarty kollade mot golvet, och tänkte en stund.
- Nej... jag har inte städat. Tror du verkligen att jag håller på med sånt? - han himlade med ögonen - Ska inte du rabbla upp allting om mig nu förresten? För att jag antar att du har gjort en mental lista av allting, Sherlock.

Han gick mot köket och tog fram två koppar, satte på vatten och satte sig vid det lilla bordet. Av någon anledning kunde han inte koncentrera sig på egna tankar, det enda han kunde höra i huvudet var hur han beskriver sig själv när han ser allting han äger. Han kunde inte låta bli att titta på Sherlock när Sherlock kollade bort. Det var nästan som om han inte ville att Sherlock skulle märka att han tittar på honom. Han ville ju egentligen ingenting annat än att han skulle märka, så varför försöker han dölja det?

Han gick upp och gjorde te åt båda, ställde det på bordet tillsammans med lite mjölk och socker bredvid.
- Varsågod - han kollade mot Sherlock som verkade inspektera gardinen i köket.
Varför, varför kunde inte Sherlock bara... agera. Göra något. Moriarty kände hur frustrationen sköljde över honom, men han ville inte göra något förhastat.

- Inte? Vem städade åt dig då? Försök inte lura mig, du lurar bara dig själv Jim!
Sherlock insåg att Moriarty visste en hel del om honom...Spännande! Han måste ha läst på.
- Japp, men den tänkte jag inte dela med mig av. Fråga mig inte varför för jag vet inte själv. Men att du är högerhänt, bor ensam, älskar att titta på musikaler, har 43 i skostorlek, nyklippt, nya skor plus att du har skoskav och att du är intresserad av mig kan jag väl säga iallafall.
- Tack för teet förresten!

Jim kollade på Sherlock och ett litet leende formades.
- Du har nästan rätt, ja. Förutom att du glömmer hela tiden att jag är vänsterhänt. Är inte det uppenbart? - Moriarty himlade med ögonen och suckade - Och du inser väl att jag är rik? Och inte orkar smutsa ner mig. Shit, jag ville ju komma hem från parken för att jag fick äckliga gräsfläckar på byxorna och behövde byta om. Tror du, tror du verkligen att jag skulle såra mina vackra knän för att skrubba golvet? Please...

Han orkade inte hålla uppe fasaden och började skratta. Det var något roligt med det hela. Hur Sherlock missade några uppenbara ledtrådar. Eller gjorde han?
- Allt annat stämmer dock - plötsligt blev han seriös - Särskilt den sista delen, antar jag. Vilket, tro mig, är så jobbigt att erkänna...

Han tittade ner i sin tekopp, som om det fanns något mycket mer intressant som hände där. Han hatade att prata om sina känslor, eller att ens erkänna att han faktiskt hade några.