The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Fruktansvärt otroligt jättebra! (det där lät konstigt...)
Det bästa kapitlet hittills Vill ha mer, NUU

GUD VAD BRA (haha, ja, håller faktiskt på att skriva en Wolfstar ff själv )

Tack till er allihop!

OzzyStar2: Jag håller med. Det tog emot att skriva det

True Potterhead: Mer kommer nu!

Hängslebyxor: Verkligen? Ligger den ute här så får du mer än gärna länka den!


Bara för att jag sitter väldigt bekvämt i en maffig kontorsstol med en kopp te, en chokladkaka och gosiga strumpor så spammar jag er med kapitel idag, ja.




Kapitel 4
Kärt återseende
augusti 1976

’’Är du säker på att det var klockan tolv?’’
’’Etthundraprocent jättesäker. Klockan är ju bara fem i tolv, oroa dig inte.’’
’’Men det är Måntand vi pratar om. Fem minuter innan bestämd tid är lika med försenad om man räknar hans tid’’, sa Sirius uppgivet. ’’Vi tog fel tid. Eller fel dag.’’
’’Ta det lugnt nu, byracka.’’
'’Kallade du mig nyss fö…’’
James fick plötsligt syn på ett välbekant ansikte i folkmassan. Sirius förnärmade fråga dränktes i ljudet av James skrik.
'’MÅNTAND!’’
Det två började springa mot honom och omfamnade sin saknade vän, båda samtidigt med en sådan fart att Remus vinglade till och nästan ramlade baklänges. I sista sekund återfick han balansen.
’’Vid Merlins skägg!’’ Han skrattade. ’’Hej på er också. Kul att se er.’’
’’VI HAR SÅ MYCKET ATT PRATA OM’’, sa James ivrigt med en högljudd stämma. Folk runtomkring på stället vände sig om och kollade undrande. ’’Är ni hungriga?’’
’’Jag är hungrig!’’ inflikade Sirius.
’’En bit mat skulle vara gott’’, erkände Remus.
’’Bra, jag svälter. Kan vi lägga upp våra väskor på rummet sålänge?’’
Remus nickade.
’’Absolut. Behöver ni bärhjälp?’’
’’Nej tack, det ska nog gå br…’’
En annan röst, samt ljudet av hasande steg avbröt dem.
’’Jag tar hand om dehär!’’ sa husvärden, Tom, med vänlig röst och ett leende som avslöjade ett flertal tappade tänder. Han var mycket kort och hans rygg var krökt, men trots det lyfte han upp väskorna som om de bara vägde några gram.
Sirius och James tackade så mycket innan Tom försvann upp till rummet med packningen och de vände sig mot Remus igen.
’’Ska vi gå och kolla om vi hittar något ställe att käka på?’’

***

'’Så, okej’’, sa Remus när de satt sig ner på en bekväm kafeteria och fått in sin mat. ’’Ni bor tillsammans. Förkara nu. Har det hänt något?’’
Han vände sig främst mot Sirius, som dröjde några sekunder med svar medan han petade runt i sin lunch.
’’Ja.’’
Han spetsade en bit gurka på gaffeln, stoppade den i munnen och tuggade eftertänksamt innan han svalde och fortsatte prata;
’’Jag fick nog. Av allt. Vi bråkade där hemma. Det blev världens grej.’’
Remus såg bekymrat på honom.
’’Vad säger du?’’
’’Det blev… aggressivt.’’ Sirius hade fortfarande inte kollat upp sen samtalsämnet startade. Han stirrade på sin tallrik som om den vore det mest intressanta i hela världen. James och Remus utbytte en blick.
’’Han blev väl inte… våldsam?’’ frågade Remus försiktigt. ’’Du vet.’’
’’Min pappa föddes våldsam’’, konstaterade Sirius med kall röst. ’’Finns inte så mycket mer att säga där.’’
Det blev en liten paus. Remus och James hade fortfarande inte rört sin mat utan iakttog Sirius, som ännu inte kollat upp. James bestämde sig för att ta över.
’’Tramptass packade sina grejer och satte sig på nattbussen. Han dök upp hos mig kvällen därefter. Han har bott där sen dess. Det var kvällen innan vi skrev till dig.’’
Remus blick vandrade från sin ena vän till den andra, innan den landade på Sirius igen, och han frågade;
’’Och vadå? De har inte hört av sig sen dess?’’
Inget svar.
’’Regulus skrev faktiskt’’, började James. ’’Men…’’
’’...jag läste det inte ens’’, avslutade Sirius.
’’Varför?’’
’’Jag hade inte lust.’’ Han envisades med att få upp en ärta på gaffeln som om hans liv hängde på det. Till sist for den iväg och landade på golvet. Först då kollade Sirius upp och mötte Remus blick.
’’Mamma vill aldrig se mig igen. Pappa ser mig som sitt livs misslyckande. Min bror är min värsta fiende. Jag saknar de inte ett dugg.’’
’’Jag vet, Sirius, men det är familjen… De kommer att sakna dig, och de kommer att höra av sig.’’
’’Du – den skaran med mentalpatienter är inte min familj.’’ Han lade ner sina bestick med en sån smäll att James och Remus ryckte till. ’’I familjer så berättar man inte för varandra vilket äckligt misslyckande någon är. I familjer så tvingar man inte på någon sin vedervärdiga människosyn. I familjer så spöar man inte upp någon så hårt att den personen flera veckor senare fortfarande inte kan ligga ned i en säng utan att det gör ont.’’
Remus såg förfärat på honom.
’’Jag har ju sagt det till dig Sirius, snälla, om du bara kunde låta mamma kolla på det…’’ började James.
Sirius viftade bort honom.
’’Låter det som en familj, tycker du? Det tycker inte jag’’, avslutade han. Han klunkade i sig lite vatten, klistrade sedan på ett leende som mest liknade en grimas och fortsatte prata; ’’Förlåt. Var inte meningen att dra upp alla mina problem.’’
’’Jag frågade dig om det, Tramptass.’’
’’Vad har du haft för dig? Hur mår du?’’ fortsatte Sirius.
Remus kastade ängsligt en blick på James. Han fick en diskret nick till svar, som signalerade att den gamla diskussionen var officiellt över.

’’Mitt förslag är att vi sparar allt som har med shopping att göra tills imorgon’’, sa James och stupade på sängen. ’’Vi måste ändå gå till alla affärer igen med Slingersvans när han kommer. Kan lika gärna göra allt på samma gång.’’
Remus och Sirius instämde och slängde sig på var sin sida av James på den breda gästsängen.
’’Vet du vad, Tagghorn? Det låter som en lysande idé.’’
’’Jag är så mätt så att det är galet’’, pustade Sirius. ’’Kan man ens vara så här mätt? Är det fysiskt möjligt för en människa att bära så här mycket mat utan att explodera?’’
’’Uppenbarligen’’, skrattade James. ’’Här har vi ju tre levande bevis på det, eller hur?’’
’’Mhm.’’
En knackning hördes.
’’Kom in’’, sa Remus. Dörren öppnades och Mrs Lupin stack in huvudet.
’’Sirius, James, hej! Hur är det med er?’’
’’Bara bra, tack!’’
’’Härligt att höra.’’ Hon log och vände sig mot sin son. ’’Har ni fått i er någonting att äta?’’
’’Tja, jo, det kan man nog utan tvekan säga’’, svarade Remus. ’’Jag planerar för övrigt inte att äta igen förrän 1979, tidigast. Bara så du vet.’’
Mrs Lupin, som bortsett från sin korta, snärta figur och silverblonda hår var som gott som en kvinnlig kopia av sin son, lät höra ett pärlande skratt.
’’Kan vara bra att veta. Ska hälsa din far detta.’’ Hon tog en kort paus och log. ’’Remus, vi ska gå och kolla på en ny klädnad till din pappa ikväll, men jag misstänker att ni har något bättre för er än att följa med. Här har ni lite pengar till mat…’’ hon började rota i sin ficka och lade fram några galleonmynt på skänken vid dörren. ’’…och här är mitt förtroende för att ni inte bränner ner värdshuset medan vi är borta, är jag tillräckligt tydlig?’’
De tre vännerna skrattade.
’’Jag tar det som ett ja. Ha en trevlig kväll, pojkar.’’
De instämde i ett ’’detsamma’’, och några sekunder senare var Mrs Lupin borta och dörren slog igen efter henne.
Ett par ögonblick av tystnad.
’’Vi borde bädda.’’
’’Vi borde också skapa världsfred’’, konstaterade James. ’’Men man kan inte göra allt man vill bara för att man kan, eller hur?’’

Jättebra kapitel!!! Inget dåligt med att du spammar oss med kapitel, du är så 7kt bra på att skriva så det är bara en bonus

JÄTTE BRA, spamma oss gäärna med kapitel

(Den heter Wolfstar, just be friends(kan inte länka, är på mobilen))

BÄST! Fortsätt gärna spamma oss med kapitel, längtar till nästa Går typ inte att beskriva hur bra du skriver...

Vakna upp till fina kommentarer från er = världens bästa sätt att vakna på. NI ÄGER! ♥

Hängslebyxor: Ok, tack! Ska kolla upp den! ♥

Kapitel 5
Perrong 9 ¾
September 1976

Sommaren gick och äntligen visade kalendern på 1 september, och familjen Potter, som nu även inkluderade Sirius, gav sig av mot London. James var mer exalterad än någonsin.
’’Jag ser så galet mycket fram mot det här året och det kommer bli så grymt och vi har bara två år kvar och...’’
Sirius drog plötsligt tag i James och vände honom mot sig. Han lade sina händer på James axlar;
’’Snälla. Ta. Det. Lugnt.’’
’’Så, Sirius, vi visste inte om du ville passa på att träffa dina föräldrar, men vi antog att du gärna skulle undvika den biten. Därför gav vi oss av i så god tid, så kan du avgöra själv om du vill gå på tåget så fort som möjligt eller stanna och leta’’, började Mrs Potter.
’’Åh tack, vad snällt’’, sa Sirius tacksamt. ’’Nej, att börja skolåret med ett stort familjedrama på perrongen undviker jag gärna…’’
’’Tänkte nästan det’’, log hon. De stannade till när de kom till perrongerna nio och tio. ’’Så… är ni beredda att springa igenom? Ska jag hänga med er till andra sidan?’’
’’Det är lugnt, va’’, sa James. ’’Vi kan skippa den biten. Vi är sexton år, mamma.’’
Hon skrattade.
’’De växer upp så fort! Så, James, har du med dig allting? Kvast? Trollstav? Böcker? Tillräckligt med strumpor?’’ Han nickade och lät höra ett ’’Mhm’’ eller ’’Jadå’’ efter varje sak hon frågade efter. ’’Åh, vad bra. Adjö, ni två. Lova att skriva snart!’’
’’Hejdå, mamma’’, sa James och tog emot sin mors kramar och hejdåkyssar på kinderna. Sirius likaså.
’’Hoppas ni får ett fantastiskt år. Vi ses snart!’’
’’Vi ses snart!’’
De log som avsked och tog ett stadigt grepp om sina bagagekärror.
’’Du först, Taggis.’’
James drog iväg så snabbt han kunde, rätt mot spärren som skiljde de två perrongerna åt. När det kändes som om han borde ha sprungit in i tegelstensväggen för länge sedan öppnade han ögonen och fick syn på det nu väl bekanta mörkröda ångloket. Han vände sig om precis i tid för att få syn på Sirius som gjorde samma entré in på perrongen och sedan körde ikapp James som stod och väntade en bit framför.
’’Wow’’, sa han. ’’Jag har aldrig varit här med så lite folk.’’
’’Inte jag heller’’, sa James. Det var bara ett fåtal personer på perrongen. ’’Ska vi gå in så länge? Dina föräldrar brukar väl vara rätt tidiga, lika bra att komma in så fort som möjligt.'’
Sirius nickade och de släpade in sitt bagage på tåget.

’’Samma kupé som alltid?’’
’’Självklart. Vilken skulle vi annars ta?’’
De gick längs med korridoren i tåget. De hade suttit i samma vagn och samma kupé sen dagen då de började på Hogwarts. ’’…här!’’
De släpade in sitt handbagage, som bestod av varsin ryggsäck, slog sig ner på sitsarna i kupén och drog igen dörren.
’’Tänk vad horribelt’’, började James. ’’Om den här kupén inte skulle vara ledig om två år, när vi åker vår sista resa från Hogwarts.’’
’’Du, då är vi myndiga och får använda magi utanför skolan’’, sa Sirius bestämt. ’’…och ser till att den blir ledig.’’
James skrattade.
’’Det låter som en bra plan.’’
Tåget fylldes på mer och mer allt eftersom, och stora grupper av skolelever gick förbi och tittade in i sitt letande efter en ledig sittplats. Plötsligt uppenbarade sig ett gäng Slytherinelever utanför i korridoren, och en av de kollade in för att se om kupén var upptagen. När han insåg vilka som satt i korridoren såg det ut som om han frös till is.
Sirius hade ögonkontakt med sin bror i några sekunder. Först visste han inte hur han skulle reagera. I början såg det för en millisekund ut som om Regulus var glatt överraskad att se sin bror må bra trots allt, men det övergick snabbt till en uttryckslös min där man kunde ana ett uns av ånger.
Regulus Black var på ett sätt väldigt lik sin storebror. De hade samma ansiktsdrag och precis samma ögon. Men han var några centimeter längre (till Sirius stora förtret) och ganska spinkig till skillnad från sin vältränade bror. Hans hår var kortare, rakt och bakåtkammat, och han hade inte minsta lilla stubb i ansiktet.
James blick vandrade från Regulus till Sirius. De två bröderna Black hade fortfarande ögonkontakt.
Sirius ansikte förvreds plötsligt till något som skulle kunna få Regulus att förvandlas till en liten hög av aska, om blickar kunde döda. Han såg arg ut. Besviken.
’’Stick’’, sa han så tyst att knappt James kunde höra det, men uppenbarligen hade Regulus kunnat läsa hans läppar, då han försvann från kupéfönstret några ögonblick senare. Sirius blick vilade fortfarande på den plats där Regulus stått bara sekunder tidigare. Sen vände han ansiktet mot James. Ingen av dem sa någonting. Det behövdes inte. Sirius gråblåa blick sa allt.

En ny person uppenbarade sig utanför kupén, den här gången aningen mer välkommen. Pojken öppnade dörren och gick in.
’’Slingersvans!’’ sa James och reste sig upp för att krama om sin vän. ’’Hur mår du?’’
’’Bra!’’ sa Peter och log stort. ’’Och ni då?’’
’’Bara bra’’, sa Sirius och följde James exempel för att omfamna Peter.
’’Bara bra’’, upprepade James. ’’Fick du syn på Måntand där ute, förresten?’’
Peter skakade på huvudet.
’’Men jag såg din bror, Tramptass.’’
’’Tja… jag också. Tyvärr.’’
James, som satt med ryggen mot fönstret och fötterna upplagda på sätet, drog in benen för att göra plats åt Peter.
’’Vad har du haft för dig senaste veckorna, Slingersvans?’’
’’Å’’, började den runda pojken. ’’Inte så mycket. Jag har mest sovit. Det har varit så dåligt väder hemma hos mig.’’
Ingen hann svara förrän den fjärde och sista marodören syntes genom glasrutan. Dörrarna gled upp.
’’Jag visste väl att det var här jag skulle hitta er’’, sa Remus Lupin med ett leende och steg in.
’’Måntand!’’
’’Hur är läget?’’
’’Med mig är det bra.’’
James granskade honom. Remus såg ut som den, ja, mindre välmående versionen av sig själv. Kläderna hängde löst på kroppen och håret saknade helt lyster. Dessutom skymtade James ett nytt, fortfarande rött ärr på sin väns handrygg.
’’Fullmåne för några dagar sedan’’, sa Remus som om han kunde läsa James tankar. ’’Skönt att få det överstökat och slippa ha det såhär i början på skolåret.’’ James nickade förstående.
Remus lade upp sin axelremsväska på hatthyllan och slog sig ner på sätet bredvid Sirius. ’’Förresten, Tramptass, jag träffade på…’’
’’Låt mig gissa. Reg?’’
’’Ja. Hur visste du…?’’
Sirius suckade bara till svar. ’’Spela roll. De enda jag någonsin skulle kalla mina bröder sitter i den här kupén.’’ Hans vänner log. ’’Jag vill inte ha någonting med honom att göra.’’
’’Som du vill’’, sa Remus och öppnade vattenflaskan han höll i handen. Han drack några klunkar, skruvade sedan på locket igen och ställde den under sitt säte. ’’Men vi stöttar dig om du ångrar dig och vill prata med honom.’’
’’Jag uppskattar det’’, sa Sirius, och det var svårt att avgöra om han var allvarlig eller om han sa det på skämt. Antagligen visste han inte själv. Oftast var det en blandning av båda.
Remus vände sig istället mot James.
’’Och James, jag träffade på Lily utanför tåget. Hon bad mig framföra att hon vill be om ursäkt för att hon kallade dig en värdelös, obetydlig kackerlacka med samma hjärnkapacitet som en potatis precis innan sommarlovet.’’
’’Framsteg!’’ skrattade Sirius. James, däremot såg inte så glad ut.
’’Varför kunde hon inte prata med mig själv?’’ sa han bittert. Remus ryckte på axlarna.
’’Här har du ett tips, Tagghorn. Fråga henne inte. Bara acceptera ursäkten. Hon är nog inte så jätteglad på dig heller.’’
James tur att rycka på axlarna.
’’Jaja då.’’
Klockan slog plötsligt elva ute på perrongen och tåget sattes långsamt i rullning. Marodörerna utbytte ett par blickar med varandra, och ett stort leende prydde ansiktet hos varenda en av dem. Det här året skulle bli fantastiskt.

Bra *Bevakar*

Underbart ♥ Finns inte nåt att klaga på, du skriver hur bra som helst

Superduper!!! Men tåget går väll elva??