Allixandra Dumont - Hemligheternas Kammare

Varje gång jag blir taggad känner jag mig bara hedrad, så tagga på!!

TAAAAAAAAAAAAAAACK! Va glad jag blir när du skriver så snälla saker!



Åh, tack så hemskt mycket! Blir super glad av din fina kommentar!



(Tagga gärna fler som ni tror vill läsa min FF ^^)

Här får ni nästa kapitel! Jag hoppas att ni tycker om det



Kapitel 3
~Sommaren Utvecklas~

Jag börjar känna mig hemma hos familjen Weasley, det har redan gått en vecka sen jag anlände till det lilla huset som jag nu finner väldigt mysigt och jag har fått ordning på mitt rum. Mammas gamla lapptäcke pryder min säng, teckningar jag gjort täcker en stor del av de annars vita väggarna och skrivbordet är fullt av brevpapper, bläck behållare, pennor och andra småprylar.

Resten av mina saker som skickades från Frankrike till England har anlänt under veckan. Jag har satt upp Roux lilla hus, hans sittpinne och hans leksaker ligger prydligt i en gammal skokartong. Mina gamla antika byrå står mitt emot mina garderob och min mammas gamla fåtölj står bredvid ett av de två fönstren som finns i mitt rum.Jag vandrar mot det lilla skjulet där Arthur är och knackar försiktigt på dörren.
- "Kom in! Det är öppet." ropar han från andra sidan dörren och jag öppnar. Överallt i det lilla skjulet finns det massor utav krimskrams och mugglar saker som inte verkar vara hela.
- "Alli, vad kan jag göra för dig?" frågar han när han ser mig stå i dörröppningen.
- "Jo, jag undrade om... Om ni har någon bokhylla eller brädor så jag kan fixa ihop en bokhylla Arthur?" frågar jag medan min blick vandrar runt genom skjulet, fascinerad av alla saker som belamrar varje yta och vägg.

Arthur kommer fram till mig med ett leende.
- "Vi har en gammal bokhylla där borta, (han pekar mot bortre väggen) som du gärna kan ta om du vill det, den behöver bara någon extra spik så blir den så gott som ny." säger han glatt och torkar sina oljiga fingrar på en gammal trasa.
- "Tack Arthur, jag skulle nämligen behöva ha något att ställa mina böcker på. De är en stor del av mig och att ha dem i lådor känns inte så bra." Viskar jag lite generat med rodnande kinder och vandrar genom skjulet mot platsen Arthur pekat på.

- "Så Alli, hur trivs du här nu då?" frågar Arthur medan han och Percy bär ut bokhyllan ur skjulet. Den var så tung att jag inte orkade lyfta den.
- "Jo tack, jag trivs bra, jag börja känna mig ganska hemma här nu och det är ett så himla mysigt rum som jag fått av er." svarar jag med ett leende, han nickar tillbaka. De fick upp bokhyllan med hjälp av Leviosa formeln och jag tackade dem båda för hjälpen.

Efter två timmar är min bokhylla stabil och fylld till bredden och höjden med största delen av mina böcker. De tjugotalet böcker som blev kvar staplade jag fint på mitt skrivbord.
- "Vad tycker du Roux? Nu känns det bättre va?" säger jag på franska till min uggla som öppnar sitt ena öga sömnigt och sedan stänger det igen för att fortsätta sin tupplur. Jag pustar ut och lägger mig på sängen, nöjd med mig själv och vad jag åstadkommit under dagen.

- "God morgon Weasleys!" utropar Arthur när han kommer in genom köksdörren och möts av hela sin familj plus mig, Harry och Hermione (som jag tror räknas som familj med) sittandes runt det avlånga köksbordet denna soliga fredagsmorgonen.
- "God morgon pappa!" Ropar Wealsey barnen,
- "God morgon Arthur!" ropar vi andra tre,
- "God morgon käraste, hur gick det inatt?" frågar Molly med ett leende medan hon serverar sin man med en kopp ångande te.
- "Otroligt var det, vi fick veta så mycket om mugglar saker och deras hem..." svarade han och jag slutade lyssna för att återgå till mitt och Ginnys samtal.

- "Så, du är en ättling till Bellamy Dumont?" frågar Ginny intresserat, jag nickar.
- "Jag såg att du satt och målade igår, ute på verandan, vad målade du?"
- "Jag målade en enhörning (jag plockar fram bilden från min lilla väska jag har placerat på golvet bredvid min stols ben) som galopperar över ett fält medan solen går ner." Jag räcker henne teckningen som hon nyfiket tar emot. Ginnys ögon blir stora av förvåning när hon ser på bilden,
- "Wow, va du är duktig!" utbrister hon med hög och ganska pipig röst, alla vänder sina blickar mot oss.
- "Vem är duktig och på vad? Vad har du där Ginny?" frågar Ronald som nyfiket sträcker på sig för att kunna se. Ginny tittar på mig och jag nickar åt henne.
- "Alli är duktig på att måla, hon målade denna igår!" utbrister hon häftigt och exalterat med ett leende medan hon viftar med teckningen framför alla. Jag kan känna hur mina kinder blir rosenröda av genering.

Ronald rycker till sig teckningen och stirrar på den, sedan vandrar pappret runt hela bordet tills den hamnar hos mig igen. Alla har nickat och sagt att de tycker om den och att jag är begåvad. Mina kinder blev rödare och rödare desto fler som såg den.
- "Tack." mumlade jag lite försiktigt. Klockan plingar och Molly kastar sina händer över huvudet.
- "Jisses, är den redan så mycket! Ät upp er frukost så att jag kan duka av." säger hon glatt men lite stressat. Vi alla nickar och äter hastigt upp vår frukost för att sedan lämna bordet efter att vi ställt våra tallrikar vid diskbänken.

Dagen passerar snabbt, jag sitter upp på mitt rum och målar på en ny teckning när det knackar,
- "Kom in, det är öppet." Dörren öppnas med en blygsam knuff och Ginny kommer in.
- "Vad gör du?" Hon stiger in i mitt ovala rum, stänger dörren bakom sig och går fram till mig. Jag håller upp min teckning och hon hoppar upp bredvid mig i sängen.
- "Får jag också måla en?" frågar hon blygt och jag nickar, jag ger henne ett papper och en penna.

Timmarna passerar och det mörknar utanför mitt fönster, Ginny och jag har målat hela eftermiddagen och det börjar nu bli ganska sent.
- "Ginny! Dags att bytta om!" ropar Molly från nedre våningen och Ginny suckar. Hon tar med sig sitt papper och vinkar till mig, jag vinkar tillbaka med ett mjukt leende. När jag lägger undan min teckning är det månens sken som lyser upp rummet tillsammans med ett magiskt ljus bredvid min säng. Med en suck sätter jag mig vid mitt skrivbord för att skriva ett brev hem.

Kära Célia,
Jag har det bra här i England, alla i Weasley
familjen är snälla och jag känner mig ganska
hemma här. Men jag saknar dig och alla andra,
jag saknar Frankrike, mitt hem, doften, maten...
Allt.

Jag hoppas att du har det bra, jag har tänkt på dig
väldigt mycket och hoppas att vi kan träffas snart
igen. Kanske över något lov. Men jag vet inte hur
terminerna är upplagda på Hogwarts, det får vi se.

Men jag tänker på dig, saknar dig och längtar efter
dig varje dag.
Kramar i massor, din bästa vän Alli.

Jag viker pappret och stoppar det i ett litet kuvert som jag förseglar och knyter ett litet snöre om med en stor ögla.
- "Roux, här, (jag hänger snöret om min fina och trogna ugglas hals) det ska till Célia." Han hoar och stryker sitt huvud mot min hand. Jag ger honom en godis ur den lilla asken som står på mitt skrivbord, han sväljer den hel och hoppar upp på min utsträckta arm. Jag går fram till fönstret och öppnar det, med en sista smekning över hans huvud flyger han iväg ut i natten.

MEEEEEEEEEER!!!

Hihi, jag har inte hunnit skriva nästa kapitel ännu xD Ska jobba på det idag, kanske kommer upp imorgon eller på söndag, om ni är riktigt snälla Annars kommer det upp på måndag ^^

Jättebra!

*Bevakar*
Du skriver jätte bra!!
Älskar hur du beskriver allt ♥

Här får ni nästa kapitel! Hoppas att ni tycker om det!


Kapitel 4
~Sommarsolen Och Tårar~

- "Alli! Kom igen nu!" ropar Fred, eller kanske är det George, och jag reser mig upp så att jag halvt sitter på filten som vi brett ut över det gula höga gräset i utkanten av fältet.
- "Alli, hjälp till här! George har övertaget!" ropar han igen, alltså var det Fred som ropade. Jag reser mig skrattande upp och springer bort till dem. Jag ser hur de tumlar runt i gräset och skrattandes kastar jag mig emellan dem och med min hjälp lyckas vi få ner George på rygg och jag sätter mig över hans solbruna kropp skrattandes medan Fred kittlar George hejdlöst. Han skrattar så hårt att han kiknar men då ser de upp på varandra och efter 3 veckor med familjen Weasley känner jag igen den blicken.

- "Åh nej, nej, nej nej nej, nej!" utbrister jag skrattandes och flyger upp från Georges kropp och börjar springa genom fältet i min bikini med tvillingarna hack i häl bakom mig.
- "Ta henne Fred!"
- "Sätt fart George!"
- "Nej! Detta är ju orättvist!" ropar jag skrattandes bakåt mot killarna som jagar mig.
- "Ginny! Hermione! Hjälp!" utbrister jag när Fred får tag i mig och vi välter omkull i det höga gräset, han sätter sig på mig och George kommer fram till oss, de börjar båda att hejdlöst kittla mig tills tårar från allt skrattande rinner ner för mina kinder.

- "Snälla! Jag kan inte andas! Hahahaha!" utbrister jag och de ger sig äntligen. Vi ligger alla tre utspridda i gräset och skrattar ljudligt när Ginny och Hermione äntligen kommer.
- "Vart var ni för tre minuter sedan? (fnissar jag med handen över ögonen för att skydda mot solens starka strålar) Jag behövde er hjälp, de här filurerna höll på att ta kål på mig!" Fnissar jag fram och tvillingarna skrattar, nöjda med sig själva.
- "Du ser ut att ha klarat dig själv." Skrattar Hermione fram och de båda lägger sig bredvid oss, Ronald och Harry kommer också fram till oss och vi ligger alla i badkläder och njuter av sommarsolens varma strålar. Jag har inte skrattat såhär sedan mamma... Åh mamma, jag saknar dig så. Mina tankar suger ut glädjen ur mig i ett naffs, en tår strilar ner för min kind men ingen av de andra fem ser det och jag kväver en envis snyftning.

- "Är ni redo allihop?" Arthur ser ut över skaran som står framför huset iklädda tunna sommarkläder med badkläder under och alla har varsin väska med badlakan, filtar och andra strand saker.
- "Då ger vi oss av." Han vänder sig om och börjar vandra över fältet mot ett stort träd. Vi har haft strålande sol i över två veckor och det är ohyggligt varmt ute så Molly och Arthur hade bestämt sig för att ta med oss till en sjö där vi alla kan svalka av oss och njuta fullt av sommaren med alla dess härligheter. Fåglarna kvittrar runt om oss, det höga gula gräset svajar och krasar i sommarvindens mjuka rörelser. Jag ser på min nya familj med en lättad känsla i maggropen, jag har haft tur som hamnade här, även om jag saknar Frankrike och alla mina vänner så trivs jag rätt bra här. Mina tankar värmer mitt hjärta och jag fnittrar lite när George lägger sin ena arm om mina axlar och Fred lägger sin ena arm över Georges på mina axlar. De ser båda på mig med stora leenden och jag kan inte hjälpa det, jag ler tillbaka och ett mjukt skratt rullar över min tunga och förbi mina läppar.

Vi kommer fram till en flyttnyckel, en gammal sko, och samlas runt den. Alla tar tag och efter ett par sekunder anländer vi till en härlig kulle. Vi tar oss ner till stranden och den lockande sjön med sitt glittrande grön blåa vatten. Molly brer ut alla filtar med hjälp av Arthur och Ginny. Tvillingarna blåser upp varsin badboll och Hermione, Harry, Ronald och jag byter om till badkläder för att ta förta doppet.

Jag lärde mig simma när jag var sex år och har sedan dess tagit del av flera tävlingar och nästan alltid fått en pallplats. Även när jag tävlade mot de som var tre år äldre lyckades jag komma på andra plats och det är något jag är väldigt stolt över. Man kan ju säga att jag simmat halva mitt liv eftersom jag nu är tolv år.

Harry och Ronald springer ner i vattnet först och Hermione följer efter med sitt hår uppsatt i en hästsvans som skumpar gulligt upp och ner när hon springer. Hennes baddräkt är en härlig blå färg och jag blir lite avundsjuk på den men min bikini är också tillfredsställande med sitt gröna tyg prydd med söta små vattenkristallspärlor i alla regnbågens färger.
- "Kom igen nu Alli! Vattnet är jätte skönt!" ropar Harry medan han skvätter ner Ronald.
- "Jag kommer!" ropar jag med et stort leende på läpparna och kutar snabbt ner till vattnet och hoppar i från den utskjutande bryggan. Jag landar med ett stort splash och skvätter ner de andra tre som skrattar och sedan börjar stänka ner mig.

Alla utom Percy är med vid sjön, han ville inte följa med, men Arthur och Molly badar inte. De sitter och håller koll på oss alla med vakande och glada ögon.
- "Kom och fika nu barn!" ropar hon och en varm känsla sprider sig i min mage över att hon kallar oss alla för sina barn.
- "Kommer!" ropar vi alla i en mun och tar oss upp ur vattnet. Jag tar Ginnys hand och hjälper henne eftersom att vattnet står högre på henne än oss andra, hon ger mig ett tacksamt leende. Ginnys röd/orangea hår är rufsigt och det droppar små silvriga vattendroppar från topparna i takt med varje steg hon tar och jag ger henne ett systerligt leende tillbaks.

Med fuktigt ny duschat hår och min pyjamas på mig kryper jag ner i min mjuka säng och sluter mina trötta ögon. Men min sömn ger mig ingen chans att vila ut, jag drömmer mardröm efter mardröm om min mamma. Hur jag hittade hennes livlösa kropp efter att ett av hennes trollformel experiment slagit snett. Jag vaknar av att Harry skakar mina axlar.
- "Alli, Alli vakna!" säger han med hård och ansträngd röst, jag slår skräckslaget upp mina stora ögon och kastar mig in i hans famn med tårar som strilar ner för mina nu solbruna kinder.
- "Schh, det är ingen fara. Du är säker här, det var bara en mardröm." viskar han in med nu mjuk röst i mitt öra.

Jag snyftar in i hans bröstkorg, trygg med att ha hans armar om mig på ett beskyddande och lugnande vis. Min panna och näsa är täckt av små svettpärlor, tårar strilar ner för kinderna och sugs upp av det vita tyget som Harrys pyjamas är gjord av. Vi har blivit riktigt goda vänner de senaste två veckorna. Vi skrattar nästan hela tiden och har alltid roligt tillsammans, även när vi leker själva. Jag vet att han också lider av mardrömmar, han berättade det när vi satt och tittade på månen för två nätter sedan...

Månen gnistrade mjukt ovanför våra huvuden tillsammans med hundratals vita små stjärnor, Harry hade väckt mig ur en av mina mardrömmar om mamma. Med sin arm om mina axlar och min kallsvettiga panna lutad mot hans hårda axel satt vi på verandatrappan.
- "Jag vet hur hemskt det är med mardrömmar, (han såg ner på mig med mjuk blick) jag lider också av dem. Men ibland behöver man bara ha någon som håller om en och ger en en chans att andas ut..." viskade han i mitt öra och jag nickade. Vi satt där ute i nästan en timme innan jag kände att jag kunde somna om igen...

- "Harry? (han tittar på mig mjukt) Tror du att, att jag kommer klara av att gå på Hogwarts?" mumlar jag upp mot honom där vi sitter i min mjuka säng omgivna av nattens mörker.
- "Hogwarts är fantastiskt, man kan verkligen känna sig hemma där och oavsett om du hamnar med oss i Gryffindor eller inte så kommer du att få många vänner Alli." svarar han med ett leende, mina tårar strilar fortfarande ner för kinderna och han torkar bort dem armen av hans pyjamas skjorta.
- "Harry?"
- "Mmh? Vad är det?" han ser in i mina ögon, mina isblå mot hans mörkbruna.
- "Kan du.. Skulle du kunna... Umh..." han avbryter mig när han ser att jag är besvärad av det jag försöker fråga honom.
- "Sova hos dig? (jag nickar) Klart jag kan Alli, kom här." säger han och vi kryper båda ner i våra pyjamas kläder under täcket.
- "God natt Harry, tack..." mumlar jag, jag hör att han hummar och sedan blir hans andetag tyngre och han har efter en kort stund somnat, jag somnar bar några ögonblick efter honom.

När jag vaknar är Harry borta, jag är ensam i min säng. Då hör jag vad som väckt mig, Mollys gälla stämma vibrerar genom husets väggar och jag hör att hon är frustrerad, kanske till och med lite besviken. Jag tar på mig min vita morgonrock med blåa små hippogriffer och enhörningar på. Stoppar fötterna i min lurviga små svarta innetofflor och tassar ut ur mitt rum. Alla andra barnen står redan i trappan och lyssnar men jag kan inte se Harry.

Jag vandrar ner till köket där Molly står och ser på Harry som har huvudet sänkt.
- Harry, varför sov du i samma säng som Alli?" frågar hon med sin gälla stämma, Harry fortsätter att se ner på sina tofflor,
- "Jag får inte säga det för jag vet inte om hon vill att ni ska veta..." mumlar han med pipig och sorgsen röst, det vrider till i mitt hjärta när jag förstår att han får någon form av utskällning för att han hjälpt mig. Jag kommer fram från mitt gömställe bakom väggen med blicken sänkt.
- "Molly, det är mitt fel... (min röst är tunn och pipig) Jag bad Harry sova i min säng med mig..."
- "Alli, varför då? Ni är alldeles för unga för att dela säng." Mollys röst är fundersam och har en antydan av oro.
- "Jag... Jag.. (min strupe jobbar hårt för att svälja och jag ser upp på henne med tårfyllda ögon) Jag hade en mardröm." En snyftning undkommer mina fylliga röda läppar, Molly ser på mig med förnyad oro men också tillgivenhet och ömhet. Som en moder ser på sitt barn.

- "Harry du kan gå nu och säg till tjuvlyssnarna att de också kan gå till sina rum. (Harry nickar och går) Kom här Alli. Varför har du inte berättat för oss att du har mardrömmar, du kan prata med oss om allt." säger Molly medan hon öppnar sina armar och jag vandrar in i hennes varma mjuka famn.
- "Förlåt.. De handlar om mamma, när hon dör och jag vill inte prata om det men Harry förstår mig..." mumlar jag in i hennes arm. Hon stryker mig över mitt svarta hår och kramar mig lite extra hårt.
- "Okej, men vi finns här när och om du vill prata. Spring iväg med dig nu, frukosten serveras om en kort stund." säger hon sedan med ett försäkrande leende över sina smala läppar, jag nickar tacksamt mot henne med tårfyllda ögon och lämnar sedan köket.

Det knackar på min dörr,
- "Kom in..." säger jag med kvävd röst, dörren öppnas och Harry stiger in genom dörröppningen.
- "Hej Alli, jag visste inte om jag fick berätta om dina mardrömmar eller inte..." mumlar han förstrött med uppriktiga ögon. Jag ger honom ett leende som är något ansträngt, han stänger dörren och kommer fram till mig.
- "Du Alli? (jag ser upp på honom) Kan jag fråga dig en sak? (jag nickar stelt mot honom) Hade du någon, någon speciell hemma i Frankrike innan du kom hit?" Hans ögon är nyfikna men uppriktigt och genuint intresserade av att veta mer om mig. Jag skakar på mitt huvud och han ler ett halvt leende mot mig.
- "Du vet att du kan prata med mig om allting och jag finns här för dig..." Jag nickar och lutar mig in i hans lilla famn.

Efter ett par ögonblick drar jag ett djupt andetag,
- "När jag hittade mamma så var det som om, som om allt bara försvann. Allt blev bara svart och tomt. Som om allt slutat att existera... Jag saknar henne så mycket Harry..." mumlar jag och blandat med tårar och snyftningar blir min engelska sämre än vad den vanligt vis är. Min franska brytning hörs ännu tydligare och mina kinder blir lite röda av generingen från att nästan tappat talförmågan.

- "Mamma, jag saknar henne så, min mamma..." viskar jag med kvävd röst på franska och Harry kramar om mig ännu hårdare. Det knackar på dörren och jag kan höra två par fötter stiga in i mitt rum, golvbrädorna knarrar mjukt under deras steg.
- "Alli, vi finns för dig." Hör jag tvillingarna säga med en röst och jag ser upp på dem, deras vänliga ögon gnistrar mot mig och jag känner en värme sprida sig i min kropp. Jag kanske inte är så ensam som jag känner mig... 

Blir alltid glad när ett kap. kommer! Tack så himla mycket för det här!