Pirater, privat

"Emily..." sade Chris lågt och granskade henne noga, samtidigt som han lade pistolen tillbaka i sitt holster. Han höll dock svärdet draget.
Cutbert kom då ut ur köket med pistolen vänd mot Emily. Chris skakade snabbt på huvudet, och Cutbert stannade.
"Känner du Sarah Madison?" frågade Chris slutligen, då en kyrkklocka började slå två. Några minuter efter det hörde de plötsligt ett kanonskott, följt av ett till. Det började bli bråttom.

Klockorna ringde. Männen började bli oroliga, verkade det som, som att de hade bråttom.
"Ehhm... Sarah var min mor. Hon dog för två år sedan. varför undrar du, vad vill du henne?" svarar Emily på mannens fråga. Hon kände sig lite olustig, vad gjorde han här? Vad gjorde han här egentligen? Om han nu var så intresserad av hennes mor, hur kunde han då inte veta att hon var avliden...

Nyheten kom som en chock till Chris. Det hade han inte förväntat sig. Han försökte lösa problemet då flera klockor runt om i staden plötsligt började klämta.
"Vi måste gå", sade Cutbert med sin låga röst och Oden kom upp bredvid honom, i handen en säck fylld med skramlande föremål. Chris nickade och drog ut sin pistol igen.
"Ta med henne", beordrade han och med en sista blick på Emily gick han ut på gatan. Cutbert, en av de största och starkaste männen på Jungfrun hade inga problem med att lyfta upp Emily och kasta henne över axeln som en säck potatis.
Sedan började de springa mot hamnen. Lampor tändes i husen och vissa slog upp sina dörrar för att se vad som hände.
De träffade på två mindre patruller, som Chris och Oden enkelt högg ner medan Cutbert sköt med sin pistol.

Förvånad, ja, det blev hon verkligen. Från en sekunds prat om sin döda mor till att hänga på en okänd mans rygg, vad var det för sätt?
Emily började slå och sparka på mannen. Skrek högt och hoppades att någon skulle hjälpa henne.
"Släpp mig!" fräste hon, men mannen verkade nästa inte ens höra henne. I vilket fall så brydde han sig inte, det var ett som var säkert.

Mannen som letade efter Emilys mor, varför gjorde han så här? Var det så han skulle ha gjort med hennes mor? Respekt, hade de inget hyfs alls? Tankarna flög omkring som blådårar i Emilys huvud.

Med svärdet dränkt i blod och hälften av kulorna från pistolen begravda i någon annans kropp, kom Chris äntligen fram till hamnen. Han fick syn på några från sin besättning, som redan satt i en av båtarna och väntade in dem. En båt var redan på väg till skeppet, medan en ännu gungade tom.
Chris sprang till ändan av bryggan och flingade sig graciöst ner i båten. Männen hurrade, de hade tydligen haft en bra kväll, även om de såg undrande på Emily. Chris stod upp för att ta imot henne då Cutbert räckte ner henne. Han placerade henne i fören av båten och log smått innan han vvände sig till de andra.
"Släpp loss", beordrade han samtidigt som han såg resten av besättningen nå bryggan. De skulle ta den sista båten till Jungfrun och sedan kunde de ge sig av.

Emily sprattlade som en liten fisk på land i början innan hon förstod att det inte tjänade någonting till. Hon skulle bara välta båten, och eftersom hon inte kunde simma var det ingen bra idé. Istället satte hon sig och glodde rakt fram. Teg. Dels för att hon inte ville prata, dels för att hon inte hade någonting att prata om.

Det tog ett tag innan de kom fram till det stora skeppet hon sett från klippan. Apropå klippan så tittade hon upp mot den och mindes alla gånger hon suttit där. Första gången, dagen då hon hittade dit var dagen som hennes mor dog. Tyst torkade hon bort en tår ur ögonvrån.

Christian satt med ansiktet vänt mot skeppet. Han höll dock blicken på Emily. Hon var lika vacker som hennes mor hade varit, om inte ännu vackrare. Han hoppades bara att hennes blod skulle räcka.
Båten slog mot skeppets hull, och männen klättrade vigt ombord utan att slinta på de hala stegen. Chris reste sig och gjorde en gest mot trappstegen.
"Miss?" sade han med ett leende. Rep kastades redan ner så att båten kunde hivas upp, och en spinkig man band fast dem snabbt innan han skuttade upp för trappstegen.

Emily ryckte till vid benämningen "Miss". Hon var inte van vid det.
Men hon tog i alla fall tag i "uppgiften" och tog sig upp på det stora skeppet. Det gick upp ett ljus i hennes huvud när hon kom upp dit. De här männen var inte vilka som helst. De var pirater, sjörövare. Kidnappare. Och hon själv, Emily, var kidnappad av dem. Väl uppe stod hon och väntade på mannen som, faktiskt, hade kidnappat henne.

Chris följde efter henne kvickt och han hann kappt upp på däcket då båten började dras upp. De sista av deras besättning var redan halvvägs framme. Hela staden var nu upplyst bakom dem, och hamnen myllrade av soldater. Vissa var på väg till sina skepp, men Jungfrun var snabbare än någon av dem. Kanonskott ekade ännu i natten, då stadens kanoner sköt mot dem, men kulorna föll i vattnet för tidigt.
"Lyft ankare och ta er till era positioner", ropade Chris över ooljudet, och männen lydde hans befallning genast. De flesta tog sig under däck för att göra sig beredda på att ro ut skeppet från hamnen.
Chris vände sig mot Emily och log vänligt.
"Vänta i min hytt tills vi har nått öppet vatten", sade han och pekade mot dörrren som ledde in till den enda privata hytten på skeppet, alldeles under styrdäcket, där Cutbert redan stod vid rodret. "Jag vill inte att ni är i vägen för mina vän, eller att ni skulle komma till skada."

Emily hatade bokstavligt talat att vara ute på vattnet. Dels för att hon inte kunde simma, dels för... Ja, varför? Men att bli beordrad till en hytt, på ett skepp av en man hon aldrig sett förut? Där gick nog gränsen. Ingen beordrade Emily Madison att göra något sånt.
Trotsigt tittade Emily upp, in i mannens ögon. Sedan drog hon undan håret från ansiktet och spottade på hans sko.

Utan att vänta på någon reaktion stegade Emily till hytten och stängde dörren efter sig.