Privat roll, De insvurna

Tristan insåg då att det var fadern till Eleria. Han hade lust att dra svärdet och hugga ner mannen där han stod då han sade såna saker. Förstod han inte vad Eleria skulle stå ut med?
Tristan körde hälarna i hästens sidor och satte den i kort gallop. Kungen skulle redan märka uppehållet, och ta ut det på Tristan. Och Eleria behövde komma bort från sin fader.

Eleria höll fast sig i hästens sidor med benen då den satte upp i vad hon tyckte var hisnande fart. Snart hade de lämnat fadern och fattigkvarteren bakom sig. De hade kommit in i huvudstaden och Eleria gjorde stora ögon åt alla stora hus och fina människor som fanns där. Här hade Eleria aldrig satt sin fot i hela sitt liv.

Människorna de passerade sänkte antingen blicken skrämt, eller såg med deltagande blickar på Eleria. De visste att inget gott kunde vänta henne om hon red med en av de insvurna.
Tristan saktade av först då han nådde slottsportarna, men soldaterna lät dem passera utan frågor. Ingen skulle i fråga sätta Tristan. De visste att han var på kungens uppdrag.
Inne på gården hoppade han vigt av, och hjälpte sedan Eleria ner, ömmare än man kunde ha förväntat sig. En stallpojke tog hand öm hingsten och Tristan vände sig mot slottet.
"Följ mig, du ska träffa kungen."

Eleria mötte folkets blickar men orkade tillsist inte med alla deltagande blickar och sänkte åter blicken. Hon var ändå vanast så, att inte möta någons blick och bara ta emot order, det var sällan hon gjorde något på eget bevåg eller insiativ. Så när Tristan lyfte ner henne från hästen, stannade hon helt enkelt där han ställt henne men såg sig snabbt om mot slottet. När Tristan sa att hon skulle följa efter honom gjorde hon alltså så utan att varken säga något eller protestera.

Tristan behövde inte fråga en lakej om var han kunde finna kungen; han hade fått order om att ta flickan till audiensrummet så fort de var i slottet. Vare sig kungen var där eller inte var det det Tristan skulle göra.
Tristan verkade passa dåligt in i det glänsande, färggranna slottet med sin simpla, svarta mundering. Lakejerna de passerade var glädde i lila och guld, kungens färger, och adlingarna struttade fram likt påfåglar.
Utanför audiensrummet stod två vakter. En av dem knackade i dörren med ändan av sin spjut då han såg Tristan och Eleria närma sig, och några sekunder senare öppnades dörren.
"Stig in", sade en lakej och lät dem passera.

Eleria följde tyst med mannen som en skugga som inte borde märkas. Men hennes ögon insöp allt och hon såg på all grannlåten med förundran. Att de...att kungen hade det så rikt. Och hur de gick klädd, Eleria kände sig simplare och smutsigare än någonsin, hon var säker på att de inte ens hade löss. Nej, här verkade allt vara rent och rikt.
Plötsligt när hon hörde lakejens ord visste hon varför hon var där. Kungen ville ha henne, hon var nu kungens, hon skulle nu lyda kungen. Vad ville han ha henne till måntro? I köket kanske, något simpelt gissade och kanske hoppades hon på så hon slapp vara i närheten av honom.

Tristan steg in i rummet först och stannade exakt tio steg från kungen, sjönk ner på ena knäet och böjde nacken, så som han gjorde varje gång. Kungen tyckte om att se honom underlägsen.
"Det tog länge", anmärkte kungen och ställde sig upp. Han var en reslig man. Det mörka håret hade börjat gråna vid tinningarna, men förrutom det var han frisk och stark. Han ignorerade Tristan då han gick förbi honom och granskade Eleria. "Och så smal hon är."

Eleria hade stannat bakom Tristan då han knäböjde för kungen, med blicken sänkt även om hon snabbt hade skådat kungen då de steg in. När han kom nära henne ville hon helst av allt rygga tillbaka. Han granskade henne noga och hon ville helt plötsligt bara därifrån. Men hon stod kvar på stället med blicken sänkt på sina bara fötter och hoppades att granskningen skulle ta slut. Att han inte skulle vilja ha henne till något annat än kökstjänst, inget annat hon hoppades.

Tristan förblev knäböjd med huvudet sänkt och lyssnade endast på kungens steg. Slutligen avlägsnade de sig från Eleria och kungen ställde sig igen framför sitt skrivbord.
"Jag är nöjd. Tristan, ta henne till Mary. Hon ska tvättas, håret klippas och nya kläder ska skaffas, allt som behövs för att göra henne respektabel." Tristan nickade och reste sig. Han tog tre steg bakåt och vände sig sedan om. Han kastade en blick mot Eleria för att hon skulle följa efter honom, och lämnade sedan rummet.

Eleria höjer inte ens blicken för att möta kungens, han fick tvinga upp hennes haka för att studera henne och granska hennes tänder. Och nu visste hon, nu visste hon att hon verkligen inte var värt något. Hon skulle förmodligen bli kungens leksak, hans tidsfördriv. Hon rös till när han rörde henne och var glad när han åter lämnade henne.
Eleria ser Tristans blick och följde efter honom, troligen till den där Mary.....hon skulle ju göras respektabel, vad nu det kunde innebära.