You're doomed by 15. (Privat)

((Mm. :3))

(hehe, okej ^^)

Isabella


Jag vaknade upp i min obekväma säng. Jag såg Annie som sov på en säng bredvid mig. Vi var rumskamrater i ett alldeles för litet rum. Egentligen så skulle det vara lagom till en person. Men nu bodde vi där tillsammans. Vi pratade inte så mycket, men tyckte inte illa om varandra heller. Som om man går på samma aktivitet, men man har inte kommit varandra lina när som andra. Men skillnaden är att nu så var det ingen aktivitet, utan ett litet rum på ett barnhem.
Jag tittade under sängen. Jovisst, gitarren låg där som vanligt. Det var en vacker gitarr, alldeles för vacker för barnhemmet. Jag hade ärvt den av min far när han dog. Han var em duktig gitarrist och jag ville vara som honom. Man kunde säga att han var min förebild i allt, förutom döden.
Jag lade mig ner igen eftersom det var för tidigt att gå upp om man inte ville göra sysslor som de anställda skulle göra, fast överlät till oss barn. Det var inte rättvist egentligen. Men man hade vant sig nu efter sju till åtta år. Vissa barn hade aldrig träffat sina föräldrar. Kanske skulle det varit en befrielse, att inte kunna sakna de, eftersom man inte visste hur de var. Om de levde, var de levde. Ibland önskade jag att jag inte kom ihåg hur min familj hade sett ut. Då skulle jag kanske inte känt det stora smärtsamma hålet i bröstet som aldrig skulle läka.

(Du är en av de få jag någonsin rollat privat med som både fixar mall och börjar. XD Du är snäll.)

Chuck stirrar upp i taket i den minimala utrymmet som är hans och Robin Walfares rum. Robin sover tungt i sängen på andra sidan rummet och Chuck överväger att bara dra. Han hade hört att militären skulle komma idag, hämta nya soldater. Chuck är 15, han fyllde 15 för någon vecka sedan och han hade bara turen att missa deras besök då eftersom han stuckit ut för att han inte orkade med föreståndarens evinnerliga utskällningar, tillsägelser och korkade visdomsord. Chuck har en väska packad. Han har haft det ett tag nu, så han ska vara beredd. Han är redo att rymma, han vill inte hamna i kriget eftersom chansen till överlevnad mellan två lika starka opponenter är lika med noll. Han går igenom innehållet igen efter att ha dubbelkollat att den verkligen är där han gömt den.
"1 extra uppsättning varma kläder.
1 ficklampa.
2 extra batterier till ficklampan.
1 ask tändstickor.
1 serietidning - flera användningar."
...
Sedan vaknar Robin till och avbryter Chucks tankegångar.

(tackar så mycket )

Tiden gick och jag lyckades somna om. Tyvärr sov jag för länge. Annie väckte mig med skräckslagen min.
"Isabella, vakna! Föreståndaren kommer!" sa hon med låg och stressad röst.
Jag flög upp, för alla visste att när föreståndaren kom skulle man vara färdig och klar om man inte ville bli straffad. Jag tvättade ansiktet i en skål med vatten och tog ett par tag med borsten innan jag satte på mig de slitna kläderna som snart var för små. Jag hann precis fixa till det sista när det knackade på dörren för att sedan öppnas.
Föreståndaren Mr. Brown kom in med sina buskiga ögonbryn. Han tittade strängt på oss och väntade på att vi skulle svara.
"Godmorgon, Mr. Brown", sa Annie och jag i kör.
"Vad väntar ni på? Gå ut, genast", sa han istället för att svara på hälsningen.
Jag gick först och tätt efter kom Annie. I den långa korridoren stod två barn utanför varje dörr. Vi var i flickornas avdelning, så vi såg inte till några pojkar.
Alla flickor vände sig åt ett håll, utgången, och började sedan gå på led. Längst fram skulle pojkarna komma för att sedan klämma in sig två och två mellan två par tjejer. Så var det varje morgon. Det var tråkigt och uttjatat och till igen anledning, men vem skulle säga ifrån? Inte jag i alla fall.

När det knackar på dörren rycker Chuck till. De var sena, alldeles för sena. Han flyger upp och lyckas bara dra på sig en del av kläderna och skrämma upp sin rumskamrat. Robin har sovit i sina kläder - smart egentligen och han lyckas iallafall ordna sängen också. Dörren öppna och Chuck är in klar. Robin försökte hjälpa honom men tvingas att stå rak och säga det sedvanliga. Chuck däremot - får ett hårt slag på kinden, sedan en bestraffning som handlar om ogräs. Sedan ska han börja gå och ställa sig i de raka, sterila leden.

(var det ok att jag gjorde det där med leden? :3 säg till annars!)



Vi mötte pojkarna i slutet av korridoren och jag såg att det var några som trots samma rutin varje dag inte hade gått upp i tid. Kinder var röda från slag som egentligen borde vara förbjudna.
Som vanligt stod jag nästan först i ledet och kom snart till den lilla matsalen med gamla bord som kunde braka ihop när som helst. Det var billig gröt idag. Det var det vi brukade få till frukost. Och det var ingen krämig, god havregrynsgröt med socker, nej, hör var det en billig, konstgjord fröt som smakade vatten. Det var en tortyr att äta det, men samtidigt var det den frukosten man fick. Om man inte åt så skulle man inte klara av dagen. Alla hade någon gång struntar i frukosten och sedan nästan svimmat på eftermiddagen. Det var inte alltid man fick lunch, bara om man var klar med sina arbetsuppgifter. Jag brukade vara det, tack och lov.
Vi närmade oss disken med gröten.

Chuck åt upp sin gröt flitigt tuggande eftersom han lärt sig att när man äter snabbt blir man fortare hungrig. Det är egentligen ganska självklart. När han är klar vet han att smaken av gröten kommer sitta i ganska länge. Den var om möjligt ännu klumpigare idag. Chuck närmar sig disken, ställer sig i ledet där också. Vad symmetriskt det är, livet. Men det kanske är meningen. Han är nog en aning rädd för militären - trots att han har en bra plan.

Jag var klar med gröten och gick till kön. Jag stod bakom en kille som jag visste var bråkig och stökig. Han fick ofta stryk, jag hade själv sett det en gång. Det var hemskt.
Det slog mig att det snart var min födelsedag. Om några veckor skulle militären komma och hämta mig. Jag var rädd, oerhört rädd. Jag skulle dö, det visste jag.

Ljud och mummel spreds genom salen om ankomsten för militären. När det nådde Chuck var det genom Simone, en av de mer sportigare tjejerna som bara älskar att hamna i trubbel verkar det som eftersom hon hänger efter honom som en ankunge efter sin mamma.
"Militären kommer om sisådär två timmar - när skaru dra?" Säger hon med sin lantliga dialekt och Chuck rycker på axlarna till svar innan han lägger tallriken i disken och går för att utföra sin dagsbestraffning. Det är åtminstone vad det ser ut som enligt övervakaren.

En tjej kom fram till killen framför mig och sa:
"Militären kommer om sisådär två timmar, när skaru dra?"
Jag kunde inte låta bli att titta efter de två när de gick iväg. Dra. Skulle de sticka? Hur i hela friden skulle de det? Alla visste att om man rymde från militären skulle man få stora problem. Men trots det kändes det lockande att bara lämna det här livet. Sticka och strunta i militären. Men jag trodde inte det skulle funka.
Jag gick ut från matsalen.