Rollspel De Utvalda bok 2 (egna version)

jo du får vara med

Kan man vara med? Håller på att läsa boken....men vet iaf vad den handlar om och har självklart läst 1an

okej
Skriv mall! ;D

Ras: Människa (För det finns så många monster här xD )
Tjej/Kille: Tjej
Namn: Silver Erwin
Ålder: 18år
Utseende: 170cm, smal och vältränad. Rött hår (Typ Weasley hår xD) och gröna ögon, hyn är solbränd av all uteträning.
Familj: Hennes föräldrar är döda men hon har blivit adopterad till slottet för att skolas som riddare.
Arbete: Jobbar som riddarlärling på slottet, eller snarare skolas till riddare.
Bor: På slottet i en kammare.
Vapen: Svärd och dolkar.

Då tror jag att man kan börja

Börja med ert första inlägg när ni vill!
Skriv om ni skriver i mig/jag form eller hon/han.

Jag kan börja
(jag form)

-----------------------
Jag spände bågen och konsentrerade mig så mycket som jag kunde.
Bågen var stadig i min hand och vinden omkring mig var perfekt.
¨Milady!!!!¨ Nej! Inte nu igen.
¨MILADY!!!!! CCCCCCCAAAAASSSSSSSSSRRRRRRAAAAAAA!!!!!!¨ Skrek Lunnia någonstans ifrån herrgården.
Jag satte tillbaka min pil i stället och la ner bågen.
Jag små sprang uppför backen till huset, och i farten satte jag på mig
skorna som jag tagit av när jag sköt.
När jag kom in på gården stod Lunnia där.
¨ Vad är så viktigt att du måste ropa på mig över hela Dells?¨ Frågade jag henne.
Lunnia var bara 7 år gammal och det närmaste familj jag hade, hon bodde i gården brevid mig, men kom och hälsade på varje dag.
¨ Vad ska jag välja för hår smycke när jag har rid lektion?¨ Frågade Lunnia.
Jag skrattade till och gick ner på ett knä för att hamna i samma längd som henne.
¨Du kan inte ha ett hårsmycke när du rider.¨ Sa jag med ett stot leende på läpparna.
Hon skulle ha sin första rid lektion på eftermiddagen och var väldigt spänd.
¨ Men.. Varför inte det?¨
¨ För att det skulle bara ramla av, och du bli ledsen.¨
¨ jaha.. Okej! Hejdå då!¨ Sa hon och sprang iväg.
Jag log efter henne och gick tillbaka till bågskytte banan.

(Jag skriver i hon-form)
"Aj!" utbrast Gabrielle och förbannade nålen på det mest grova, svordomsdrypande sätt hon kunde komma på. Hon sög på fingret och blodsmaken spred sig på tungan. Det berörde henne egentligen inte så mycket. Det lilla sticksåret läkte snabbt.
Med hårt sammanbitna tänder återgick hon till arbetet. Hålet i skjortärmen hon höll på att laga hade krymp kanske två millimeter den senast halvtimmen och det syntes knappt någon skillnad alls. Gabrielle ville bara kräkas på klädesplagget. Eller kasta det i gödselhögen på Andrews bakgård. Ett skadeglatt leende bredde ut sig över hennes ansikte när hon utvecklade sina planer på att förstöra för den hemska skjortan.
Sömmen var fortfarande bara två millimeter lång när det var slut för dagen. Inte för att Gabrielle var så särskilt brydd i ifall skjortan blev hel eller inte, men hon kände ändå en svag skuld då hon insåg att Bill inte skulle ha någon hel skjorta till logdansen ikväll. Även om det i grund och botten inte var hennes problem.
Gabrielle slängde ner skjortan, nålen och tråden i korgen med ofärdigt arbete innan hon reste sig från pinnstolen.
"Ses imorgon", ropade hon till de kvinnor som ännu inte insett att arbetsdagen var slut.
Så fort hon lämnat syverkstaden försvann alla tankar på att slänga skjortor på gödselhögen. Hon blev inte ens arg när Fred bad henne att gifta sig med honom när hon köpte ost. Faktiskt så avböjde hon riktigt vänligt. Hon var alltid på så bra humör när hon just sluppit undan från syverkstaden.

När mörkret började att falla tog jag på min mörkt lila kappa, och smög ut från gården.
Jag gick vid sidan av vägen för att smälta in i skuggorna.
Det var en ganska kylig kväll och jag tittade ner i marken med huvan på för att inte någon skulle se mitt hår, och för att jag inte skulle snubbla på mina egna fötter.
buff! Jag stötte in i någon (Gabrielle?). Jag tittade upp med ett ryck och huvan föll ner.

Silver stod i stridsposesion och tog emot stöt på stöt som Hanson anföll henne med. Hon skulle bara parera inte göra anfall, vilket höll henne på att driva henne till vansinne. Silver hatade, det enligt henne helt meingslösa träningarna. När skulle de hända att hon kom i en situation där hon bara skulle parera och inte gå till anfall för att döda sin fiende? Ja, hon visste inte.

Kvällen kom, kylig men ändå klar. Mörkret föll över trädtopparna och Silver såg ut från sitt kammarfönster ut på skogen och ut på landsvägen bakom slottets skyddande murar.

Gabrielle gick iklädd en heltäckande kappa förbi hus efter hus. När hon insett att hon inte skulle kunna sova den här kvällen heller bestämde hon sig för att hon lika gärna skulle kunna ta en promenad. Det var ganska kallt och hon svepte kappan tätare om sig. Det var nästan öde på gatan, men hon var inte på humör för monsterattaker. Därför såg hon noga till att hålla håret täckt. Hon hade inte ögonen med sig och rätt som det var kände hon hur något som verkade vara en människa stötte emot henne. Eller, egentligen kanske det var hon som stött emot denna någon.
"Ursäkta", mumlade Gabrielle och väntade på att personen under huvan skulle godta hennes ursäkt. Hon viftade bort en fluga med högerhanden och en slinga av hennes blåa hår föll utanför huvan. Hon försökte snabbt stoppa tillbaka den, innan personen hunnit bli påverkad, men om fruktade att det redan var försent. Hon var inte på humör för sånt här.

Jag stannade upp. Flickan framför mig var också ett monster.
¨ Förlåt mig, jag såg inte vart jag gick.¨ Sa jag högt och tydligt.
Och tittade rakt på henne.