Everything's on fire [Hungerspelen, SV]

~

Kapitel 1 ~ Katniss Everdeen
You'll be allright.

Mor flätar mitt hår i en vacker inbakad fläta som går i en krans runt mitt huvud för att sedan sluta i en avancerad bulle bak i nacken. Jag drar handen över den vackra blå silkesklänningen mor ber mig att ha. Den måste hon ha haft vid fina tillfällen när hon var yngre, för detta är något som skulle kosta en förmögenhet här i tolvan. Det här är en klänning jag endast använder vid Slåttern.
Jag ber mor dra upp dragkedjan som går från midjan upp till nacken. Mor aktar sig nog för att inte beröra min nakna rygg. Jag har inte låtit henne röra min hud sedan far dog och hon försvann. Då åt hon bara ibland när jag och Prim fick tvinga i henne mat, och lät oss klara oss själva. Jag har aldrig riktigt förlåtit henne för det.
När mor har dragit upp dragkedjan går jag fram till Prim. Hon är rädd, det vet jag. Det är hennes första Slåtter, min fjärde.
"Prim, du har två lotter i en gigantisk glasskål med över tusen lotter. Det är en otrolig slump om du blir utvald.", säger jag för att lugna henne. Det verkar fungera, för hon ler ett ansträngt leende. Det kanske inte är det leende hon brukar ha när hon är glad, men det är i alla fall något.
"Stoppa in stjärten, lilla anka!", säger jag skrattande och stoppar in den vita blusen under den gråa kjolen. Prim blir på bättre humör.
"Kvack, kvack.", säger hon och fnittrar. Jag ler mot henne.
"Dags att gå.", säger mor och öppnar dörren till vårt ruckel till hus. Prim söker efter min hand. Jag tar den och skickar en tryckning till henne när vi greppar varandras händer. Hon trycker tillbaka.

Vi kommer snart fram till det något stora torget. Nästan hela Distrikt 12's befolkning har kommit. Bara döende eller väldigt gamla får stanna hemma. Jag och Prim går fram till ett bord där man ska ta ett slags blodprov i fingret och sedan blir ivägskickad till sin ålder- och könsgrupp. Prim skickas iväg till en grupp med flickor på tolv år och jag blir ivägskickad en grupp med flickor på sexton år. Jag sträcker på mig för att söka upp Gale's blick. Han tittar på mig. Jag nickar kort åt honom. Jag söker upp Prim, men fångar inte hennes blick, eftersom att den är vänd ned mot marken. Hon andas häftigt och försöker ta det lugnt. Jag skulle kunna göra vad som helst för att springa fram och sätta mig med henne i famnen för att trösta henne, men det kan jag inte, eftersom att då skulle Fredsväktare sätta en kula i huvudet på mig, och det var det sista Prim skulle behöva se. Behöva se sin syster falla ihop som en lealös trasdocka. Inte något man vill se när man är blott tolv år.
"Välkomna, välkomna!", säger en glad men pipig stämma från det lilla altaret utanför Rättens hus. Jag tittar upp mot altaret. Effie Trinket. Alla vet att hon mycket mer än väl skulle vilja ha ett annat distrikt än oss. Ingen vill ha oss. Vi är odugliga. Oanvändbara. Jag är fascinerad över hennes hår. Är det en peruk eller inte?
"Vi har samlats här idag för att välja en pojke och en flicka för att representera Distrikt 12 i det årliga, sjuttiofjärde Hungerspelet!", säger hon, och jag ser hur hennes hår vippar lite. Hon rättar generat och nervöst till det. Så det är en peruk.
"Damerna först!", kvittrar hon. Jag sväljer hårt. För mitt inre ber jag djupt att det inte ska vara Prim eller mig. Snälla. Snälla. Effie Trinket stoppar in handen i klotet med alla flickornas namn på. Hon låter handen sväva lite över alla namnlappar och tar upp en av de tusentals lotterna. Hon drar galant upp lappen och visar den. Sedan vecklar hon ut den. Hela distriktet håller för andan.
"Primrose Everdeen!", säger Effie Trinket leende. Min hjärna går på högvarv. Prim kliver ut från sin grupp, och en Fredsväktare lyfter upp henne. Prim bryter ut i gråt.
"PRIM!", skriker jag. "PRIM!", skriker jag igen. Några Fredsväktare stoppar mig. En av dem laddar ett gevär.
"JAG ÄR FRIVILLIG!", ropar jag över tumultet, "Jag är frivillig att delta i spelen.", säger jag sedan lite mer vuxet. Prim börjar storgråta när Fredsväktarna bär iväg med henne. Gale rusar fram och tar Prim i sin famn. Fredsväktarna vet att Prim känner Gale och lämnar över henne. Jag går upp till altaret. Effie är lite omtumlad, men hon tar upp en lapp ur skålen där lapparna med pojkarna finns.

~

Hihi ^w^

Jättebra

Kapitel 2: Gale Hawthorne
I remember tears streaming down your face
Prim skriker och gråter, försöker sparkas och till och med bitas. Hon är som förvandlad från den försiktiga lilla flicka som jag är van vid. Men jag kan inte klandra henne, för inuti mig vill jag göra precis samma sak. Vråla ut min ilska, min förtvivlan. Effie babblar uppe på scenen om hur fantastiskt det är med frivilliga och att Katniss borde vara stolt. Hennes sedvanliga gamla pladder skär in i mina öron och eggar sig fast.
Prim har lugnat ner sig, hon snyftar bara lite lätt nu. Jag släpper sakta ner henne på marken bredvid Mrs. Everdeen och intar min plats igen, även om jag inte bryr mig ett skit längre.
Effie sticker dramatiskt ner handen i pojkarnas glasskål och gräver djupt ner innan hon snappar upp en prydligt hopvikt lott. Hon vecklar sakta upp den, som för att retas.
”Gale Hawthorne!”
En iskall våg far genom min kropp. Jag visste det. Oddsen har alltid talat emot mig.
Men aldrig, aldrig, att jag tänker visa mina känslor. Jag stegar beslutsamt fram till scenen och undvikr allas blickar, inklusive Katniss tårfyllda.
”Och vi har våra förkämpar för Distrikt 12! Är det inte underbart?” Underbart? Underbart? Ångesten jag tidigare känt ersätts av rent och skärt hat. Min vrede hotar att bubbla över. Jag vill bara slå till henne, ge henne en rak höger. Men vad skulle det hjälpa? Hon är ändå bara en av alla enfaldiga, korkade, sadistiska huvudstadsbor. Hon är inte den enda.
Effie försöker krama om mig, men jag backar snabbt undan och ger henne en ilsken blick. Hon tittar förebrående på mig, men återvänder till sin plats, om än lite irriterad.
”En varm applåd för Katniss Everdeen och Gale Hawthorne, förkämpar för Distrikt 12!” Säger hon i alla fall. Ingen applåder förutom Effie, och jag ler sarkastiskt mot henne.
Katniss står helt still, med ett stelt uttryck i ansiktet. Hon ser inte ut som min Katta, och det skrämmer mig så fruktansvärt mycket. Om en vecka kommer vi bli instängda på arenan för att kämpa till döden. Mot varandra. När jag inser det känns det som om någonting skär djupt inne i min själ. Jag kan inte döda henne, hellre dör jag själv.
Vi blir ledda av från scenen, och direkt när vi står på kullerstenen igen sluter fredsväktarna upp bakom oss, bildar en ogenomtränglig mur. Helst av allt skulle jag vilja ta Katniss i famnen och fly, men det är omöjligt nu. Ingen återvändo finns.
Effie går framför oss in i Rättens Hus, där jag inte varit sen jag fick tapperhetsmedaljen när jag var fjorton år.
Jag och Katniss skiljs åt när vi går in i varsitt av rummen framför oss. Vi har bara en halvtimme på oss att säga farväl tills våra närmaste, nästan garanterat för alltid. Det är för lite, men har regimen någonsin varit rättvisa mot oss i distrikten?
Svaret är nej, ett solklart nej.

shbaerny<ägetjba underbart!

Kapitel 3 ~ Katniss Everdeen
Hold on to this lullaby.

Jag håller en stel ansiktsmask som i gips enda tills jag släpps in i ett rum. Ensam. Ordet ekar i mitt huvud. Dörren slås upp och en storgråtande Prim kommer inrusande och kastar sig i min famn. Hon snyftar in i klänningen.
"Katniss. Du får inte åka!", får hon fram mellan snyftningarna.
"Jag måste.", säger jag hest. Jag märker hur tårarna börjar tränga sig fram. Katniss. Skärp dig, du måste visa dig stark framför din syster! tänker jag. Äsch. Vem bryr sig? Det här är ändå säkert den sista gången jag träffar henne. Och tårarna rinner. Ett oändligt vattenfall bildas av mina, Prims och mors tårar. Mor har kommit och satt sig med armarna om oss och tröstar oss. Prim går bort och tar upp Smörblomma som har smitit in. Mor låter mig lägga mig i hennes famn, och jag lägger mig mer än gärna i de varma armarna. Hon nuddar min hy för ungefär första gången på cirka fem eller sex år.
"Jag älskar dig.", viskar mor i mitt öra. Jag ligger i mors famn i ytterligare fem minuter. Sedan kommer en slags ilska uppblossande inom mig.
"DU FÅR INTE FÖRSVINNA IGEN! LOVA MIG DET!", skriker jag till henne. Mor nickar tystlåtet.
"Svär på att du inte gör det. För nu finns jag inte där och kan hjälpa dig.", viskar jag fram.
"Jag lovar och svär över din död.", svarar hon.

Tiden har runnit iväg. Jag har gråtit med Prim och mor, och till och med varit vänlig mot Smörblomma. Direkt efter att mor och Prim blivit fösta utåt, kommer Hazelle med Rory, Vick och Posy. Posy sitter på Hazelle's högra höft. Hazelle. Gale's mor. Rory, Vick och Posy är hans yngre syskon. Jag försöker inte ens torka bort tårarna. Posy hoppar ned från Hazelle's höft och tassar fram för att trösta mig.
"Allt kommer bli bra, Katniss.", viskar hon i mitt öra. Jag vill tro henne. Men jag kan inte ljuga för mig själv.
"Jag är ledsen, Posy. Det kommer inte bli bra.", viskar jag med tårfyllda ögon. Jag ser chockrosa tygbit i ett hörn. Jag går med stora steg mot tygbiten. Jag böjer mig ned och tar upp den.
"Som ett sista minne från mig.", säger jag och ger tygbiten till Posy. Jag vet att hon älskar chockrosa. Hennes ögon fylls av både glada och sorgfulla tårar. Hon ler ett sargat leende till mig. Hazelle går fram till mig och kysser mig i pannan. Hon tittar in i mina ögon.
"Ta hand om mor och Prim. Snälla. Du behöver inte göra jättemycket, se bara till att mor inte försvinner sådär. Du vet ...", viskar jag. Jag har berättat för Hazelle hur mor hade försvunnit efter fars död. Hazelle nickar.
"Säg till Gale ... Att vi älskar honom.", viskar Rory med hes röst. Jag nickar. Fredsväktarna visar dem ut. Jag suckar. Gale. Underbara Gale. Han hade sett hatfull ut mot Effie. Inte alls sådär som han brukar se ut. Inte som min Gale.

~

Jättejättejätte bra my dear ♥

Thanx ^^ :3

Bra!

OMR talang! ♥ Båda två! ♥