Lily Events liv

Jag kanske ska börja där då.

KAPITEL 2:

Nästa dag var det soligt igen. Mamma tvingade mig att ligga i sängen för att jag hade både fått hosta och feber. Jag var otålig på att jag skulle bli kry. Tuni hade kommit hem igen och hon gav mig en present som hon fick på sjukhuset som hon inte ville ha.
"Var hittade du blomman?" frågade Tuni nyfiket.
"Den låg på marken bredvid mig när jag vaknade", svarade jag. Tuni ryckte på axlarna och gick iväg.

En vecka senare fick jag gå ut igen (om jag inte gjorde konstiga saker) med Tuni. Vi satte oss genast på gungorna. Jag började göra så hög fart jag förmådde.
"Lily gör det inte!" skrek Tuni när hon förstod vad jag skulle göra.Men jag hade redan släppt taget om gungan och jag flög i en perfekt båge och landade på asfalten.
"Mamma sa åt dig att inte göra så där!" sa Tuni ilsket och gick av gungan. Hon satte händerna i sidorna. Jag himlade med ögonen i smyg.
"Mamma sa att du inte fick, Lily!" Tuni så onödigt bestämd ut.
"Men det gick ju fint!" sa jag och fnittrade. "Tuni, titta vad jag kan göra" Tuni såg sig omkring i den tomma lekplatsen. Jag plockade upp en nerfallen blomma. Tuni gick närmre, nyfiken och ogillande. Jag väntade tills hon var tillräckligt nr för att se ordentligt. Jag öppnade handen. Blomman hade fått som läppar som öppnades och stängdes.
"Få den att sluta!" skrek Tuni.

Bra! Men om du vill kan du ändra lite på det så att det blir liite annorlunda, blir lite roligare att läsa då.

Bra Ylva...

Jag skrattade åt Tunis feghet.
"Hur göra du så där?" undrade hon sedan.
"Men det det är självklart ju", hörde jag någon säga. Jag vände mig hastigt om. En gulblek pojke med svart flottigt hår kom fram bakifrån busken.
"Du är en häxa", viskade han till mig. "jag har tittat på dig i evigheter."
"Så du har spionerat på mig?" sa jag ilsket.
"Nej, men..."
"Jag vet vem du är", sa Tuni helt plötsligt. "Du är den där pojken Snape!" skrek hon nästan.
"Tuni, sluta!" sa jag bestämt.
"Om du följer med mig kan jag förklara." Snape såg bedjande ut.
"Kom nu Lill", sa Tuni bedjande. Jag kände mig som att jag var ett rep i dragkamp. Jag var nyfiken och rädd när det gällde Snape, men om jag följer med Tuni är jag oförskämd mot Snape och jag är feg. Om jag följer med Snape kommer jag såra Tuni.
"Jag kommer sen Tuni", sa jag och nickade mot Snape som sken upp.

Bra! Inte allt för likt det i boken bara, det blir tråkigt då.

Tack så mycket!

Jag tycker det är jättekul att läsa, fortsätt gärna!