That little thing between love and hate [SV]

Super! hoppas du kan skriva mer snart!

Tack för era kommentarer! (ni får gärna tipsa någon om denna fanfic om ni vill! )

Kapitel 3

Och där stod han, mer stilig än vad någon egentligen borde få se ut. Det blonda håret hade han visst klippt på ett simpelt elegant sätt, ögonen ljusgråa och ett snett leende var fastklistrat i det självsäkra ansiktet. Jag var nära på att slå till honom då jag gick fram till honom i mörkret, jag hade ju fortfarande den där lilla känslan av att han lurade mig till något. Han hade verkligen växt till sig under sommarlovet, linjerna syntes tydligare och så hade han blivit längre, vuxnare på något sätt.
”Hermione, jag är väldigt hedrad över att du accepterade min inbjudan”, sade han med sin klingande röst. Förut hade den alltid låtit så släpig, avskyvärd och tråkig. Men nu lät den mer vänlig och vuxen på något sätt, hade han ätit sångstänger för att milda till rösten, eller?
”Jag önskar jag kunde säga samma sak”, muttrade jag med kall röst. Men ändå, till min egna överraskning, så lät den ändå stabil. Han var klädd i enkla jeans och en svart t-shirt, händerna hade han i fickorna. Resten hade jag ingen lust att kolla in, eller egentligen hade jag, men det var för mörkt för att kunna få till några detaljer.
”Hur kommer det sej att du alltid är så ärlig?”frågade han och innan jag hann öppna munnen för att fräsa något svar så hade han redan öppnat sin trut igen. ”Du vet, det är det som jag gillar mest med dig.”
Jag var mållös, vad hade det tagit till honom? Förut hade han kallat mig smutsskalle, besserwisser eller något liknande, nu sade han att han gillade mig. Det var något väldigt stort fuffens på gång, annars skulle han aldrig ha sagt något sådant. Jag kände Malfoy, han var ett litet kryp, inget annat.
”Låt oss vänta med komplimangerna”, sade jag hårt, ”berätta för mig varför du ville tala med mig.”
Jag var rakt på sak, stadig på rösten och så försökte jag ju såklart inte alls visa mig vek. Jag kunde inte göra det, där han stod lutad mot stenväggen fyra meter ifrån mig. Jag såg till att han inte skulle komma ett steg närmare mig och för säkerhetens skull så hade jag ju förstås min trollstav i bakfickan.
Draco drog på munnen och tog bort blicken från mig, för en sekund undrade jag ifall hans två anhängare, Crabbe och Goyle, skulle vara i närheten, så genast gick min blick mot hans ögon för att se vart han tittade.
”Vi är ensamma”, sade han med lovande röst. Jag slappnade av en aning, men ändå inte helt och hållet. Jag kunde ju inte precis lita på honom. ”Du kan lita på mig.”
Utan förvarning fnös jag, högt som attan. Det var ju skrattretande som han betedde sig.
”Som om jag skulle kunna lita på dig?”sade jag hånfullt och han tittade på mig med oberoade ögon. Jag kunde inte låta bli att få ett sting av dåligt samvete genom magen.
Plötsligt, då jag skulle säga åt honom att han kunde glömma min ursäkt, så hörde jag snabba släpande steg som kom från korridoren bakom mig. Draco rätade på sig och vinkade sedan åt mig att jag skulle vara tyst och följa efter honom. Utan att tänka gjorde jag som han visade och följde efter honom precis i rätt stund innan Filch visades bakom hörnet. Draco lät mig passera honom in i en städskrubb som det var bäcksvart i. Jag trängde mig snabbt in dit och Draco följde snabbt efter mig och stängde ljudlöst dörren, men inte helt och hållet. Han lät en springa komma igenom så att det ändå fanns lite ljus inuti skrubben från en av facklorna på väggen.
Jag höll andan då Filchs steg kom närmare och närmare, hjärtat hamrade i bröstet på mig. Jag, som alltid skötte mig, så ville helst inte ha en straffkommendering och med tanke på att Filch var som han var, så skulle jag säkert få ett längre straff än Draco. Förresten, så kunde jag heller inte vistas på samma ställe som Draco, om hela skolan skulle få reda på det så kunde jag lika bra gräva min egen grav!
Först då Filch steg hade försvunnit helt och hållet vågade jag pusta ut och luta mig mot väggen bakom mig. Draco öppnade dörren på vid gavel och kikade ut för att försäkra sig om att ingen fanns där. Sedan gick han ut ur skrubben och jag följde snabbt efter honom, det var ändå konstigt, att han inte hade angett mig till Filch och att han hade hjälpt mig undan istället för att endast rädda sig själv.
”Varför?”viskade jag direkt och Draco tittade roat på mig. ”Varför hjälpte du mig?”
”För att jag kanske har dåligt samvete över vad jag gjort åt dig de föregående åren?”föreslog Draco allvarligt, inte för att jag kunde tro honom för det. ”Frågan är varför du följde efter mig och vågade lita på mig.”
Jag var fullkomligt stum, vad kunde jag svara på det där? Jo, min hjärna la av och jag hade inget val? Nej, det skulle inte fungera med tanke på vem och hur jag var så skulle han ändå inte tro på det. Jag trodde inte ens på det själv, som tur så fortsatte han innan jag behövde stamma fram ett svar.
”Så det måste betyda...att du tror att det fortfarande finns hopp för mig...”, sade han utan att ens en sekund ta bort blicken från mina ögon.

Jättebra

Superbra! Ser fram emot nästa kapitel!

Ny läsare jätte bra

azome!

Tack så hemskt mycket för era kommentarer!

Kapitel 4

Till sist fann jag i alla fall min röst, tänk er, att jag Hermione Granger faktiskt inte hade fått fram ett ord. Jag som brukade prata i ett om jag så ville.
Draco däremot stod fortfarande lugnt och beskådade mig.
”Jag vet inte”, svarade jag trovärdigt. ”Jag vet inte ifall det verkligen finns något hopp kvar, gör du?”
Han förblev tyst, men ändå så tog han aldrig blicken bort från mig. Han såg ut som en staty på ett museum, rörde varken en min eller en muskel, som ett vackert konstverk.
”Jag menar...jag tror på dig då du sade att du gillade mig för mitt sätt att vara ärlig, men...”jag visste inte vad jag mer kunde säga. För en gångs skull talade jag med Draco i en menande ton som inte var fientlig och han tittade inte på mig som om jag vore mindre värd.
”För det gör jag...”viskade han till sist. ”Dina förhoppningar och drömmar är något som jag också vill veta av, allting som du skulle vilja ha i ditt liv...Jag vill lära känna dig, Hermione.”
Jaså? Det var det han ville, han ville veta om min framtid. Men saken var ju den, att framtills idag så hade jag min plan helt och hållet säker. Men just nu, så kändes det bara som om allting skulle rasa samman framför mina ögon.
”Jaså? Det vill du?”sade jag hårt. ”Vill du veta mina förhoppningar på livet? För ärligt talat, du som gillar allting som har med ärlighet att göra, så har jag ingen aning! Voldemort är fortfarande där ute och du av alla människor borde väl veta om det!”
Jag hade ingen aning om varifrån min plötsliga ilska kom, jag praktiskt taget skrek på honom. Medan han stod där med ledsna ögon och tog åt sig allting, som om han lät mig skrika på honom. Illa till mods var jag kanske, eftersom allting inte var hans fel heller, men hans far var ju dödsätare och Harry hade berättat att Draco uppfört sig väldigt konstigt på tåget.
”Det är just därför som du behöver min hjälp”, sade han då vi stått och stirrat på varandra ett bra tag.
”Du skämtar, eller hur?”andades jag chockerat över hans reaktion.
”Jag brukar inte riktigt skämta, Hermione”, svarade Draco fullt allvarligt. ”Jag ber dig endast att överväga att inte, låt oss säga, göra livet jävligt för mig i år.”
Jag höjde ögonbrynen, den gamla Draco som jag verkligen ogillade var tillbaka. Hans röst hade fått tillbaka sitt släpiga trötta drag, men ändå, så var han fortfarande vacker.
”Ärlighet är väldigt viktigt för mig, så jag hoppades på att du kunde lita på mig, endast det här året och se till att Potter och Wealey inte kommer i närheten av mig”, fortsatte Draco, ”i så fall, så kanske jag kan erbjuda dig skydd för vad som kanske kommer att hända.”
Jag rynkade pannan, hade han just givit mig en varning som hade med Voldemort att göra? Menade han, att Voldemort faktiskt hade något stort i kikaren mot Hogwarts? Draco stod ju här, fullt allvarlig, och talade om för mig att något skulle hända och allting som han ville ha i gengäld så var min förlitelse.
”D-du kan inte bara säga sådär och vara säker på att jag faktiskt skulle göra det”, sade jag och förstod sedan hur osammanhängande den meningen måste ha låtit, ”jag menar bara, a-att jag inte förstår vad du menar.”
”Oh, det tror jag nog att du gör, Hermione”, sade Draco allvarligt och höjde huvudet en aning.
Jag tog genast ett steg tillbaka och såg skrämt på honom.
”Bara, håll dig undan från mig!”utbrast jag medan jag backade, snabbare hela tiden. Varför var Draco så konstig, varför verkade han rädd? Varför talade jag ens med honom, han borde vara nere i sitt sällskapsrum och tala ont om mig, Harry och Ron. Varför hade han ens tagit upp det här med mig? Jag hade en konstig känsla av, att det här endast var början av hans sätt att försöka komma närmare mig. Frågan var endast, varför han ville det, vad var orsaken över det?
”Hermione, vänta!”sade Draco snabbt och tog ett steg mot mig då jag stannade. Men vi var för långt bortifrån varandra för att han skulle kunna röra mig, som tur. Genast gick min ena hand över mot bakfickan och grabbade tag om min trollstav. ”Jag ville bara säga att mitt erbjudande kvarstår.”
”Vilket erbjudande?”frågade jag genast och tog bort handen från trollstaven. Jag började bli virrig, trött var jag också. Jag skulle säkert somna vilken sekund som helst.
”Att du kan välja mig, överväg det.”
”Och varför skulle jag ens överväga det, efter allting som du gjort mot mig och mina vänner?”frågade jag med blicken spänt på honom.
”För att, i flera år har jag skickats hit och dit och aldrig vetat vad jag egentligen vill med tanke på min familj. Ända tills den dagen jag såg dig, Hermione...Vad det än är som får mig känna så här just nu för dig...så skulle jag vara världens största idiot att låta dig försvinna så lätt.”
Min hjärna hyberventilerade, först hade han varnat mig för ni-vet-vem och nu plötsligt ville han skydda mig för att han gillade mig, på det sättet. Det kändes som om jag inte kunde tänka, jag fick inte fram en enda mening i min hjärna som skulle vara helt och hållet trovärdig eller förståelig.
”F-förlåt, j-jag kan inte göra det här just nu...”stammade jag innan jag snabbt satte av mot motsatt riktning från honom. Jag kunde inte se mig över axeln på honom, jag var rädd att jag skulle se ett par besvikna ögon. Det var för mycket information på en gång, han var min värsta fiende, inget annat...

Jättebra


Stackars Draco

Jättebra!

azome!!!