Come home (Hunger Games/Tintin) [SV]

Bra kapitel! meeer nu

Längtar :3

Kapitel 3 - Hello world hope you're listening, forgive me if I’m young, for speaking out of turn

Tåget rullade ut från perrongen samma sekund som den sista personen gått på tåget, Ambroise började berätta om själva huvudstaden och om allt man kunde göra på tåget till under dagen innan det var dags att gå och lägga sig.
”Sedan kommer vi vara framme i huvudstaden tidigt i morgon bitti, jag går och väcker er två timmar innan så ni hinner göra i ordning er inför den stora, stora dagen!” sa Ambroise glatt och klappade händerna lite smått av spänning, sedan gick han till en annan vagn.

De två ungdomarna satt tysta en lång stund, sedan gick Levionne till sin kupé för att byta om till middagen så den enda som satt kvar i vagnen var Tintin.
Han tittade sig omkring, ingen av maträtterna lockade honom att äta och han vågade inte resa sig upp utifall deras mentor skulle komma in och berätta någonting för de.

Timmarna gick och tåget rullade allt vidare mot huvudstaden, Tintin hade helt enkelt tappat lusten för att göra något när han väl hade insett att han var på väg mot en säker död och att han var på väg att förlora sin familj och Chang.
Chang
Pojkens namn högg i bröstet på honom, de hade varit vänner i flera år och de hade tränat tillsammans på eftermiddagarna utifall de skulle komma med.
Han fällde en till tår men torkade snabbt bort den, det var ingen idé att visa sig svag för det kund e han göra inne på arenan.
I samma stund kom Ambroise in tätt följd av Levionne, hon var klädd i en blå sidenklänning och hon såg mycket allvarlig ut.

”Dags för middag kära vänner” sa Ambroise högt och en massa tallrikar kom upp på det stora bordet genom luckor fulla med mat.
Alla tre satte sig ner vid bordet, Levionne och Tintin satte sig så långt i från varandra som de kunde och sedan började de hugga in på maten.
”Var är våran mentor?” sa Levionne efter några minuters tyst ätande.
”Han är.. ja.. han avled strax innan slåttern av någon okänd anledning så vi letar efter en ny mentor åt er och om vi inte hittar någon så..” Ambroise avbröt sig.
”Så vad?” sa Tintin oroligt.
Ambroise tittade på Tintin och la huvudet på sned.
”Så får ni vara utan”
Det blev tyst ett tag medans alla funderade.

Orden gick igenom Tintins huvud och utan att tänka sa han högt:
”Jag är hellre utan mentor än med, jag tror jag kan visa mina färdigheter för spelledarna, få höga poäng och sedan få sponsorer den vägen”.
Ambroise ställde ner sitt vinglas som han hade tänkt ta en klunk ur och tittade upp på honom med en imponerad blick.
”Du verkar vara din egen mentor, du får gärna träna med dig själv i träningscentret sen, jag tror inte det skadar Levionne” sa han lite imponerat.
Levionne gav Tintin en kall blick och sedan tog hon ett djupt andetag och sa det hon ville ha sagt:
”Jag bad alla mina syskon att inte ta min plats i slåttern för att jag vill dö”

Ambroise satte nästan i halsen och Tintin tappade sin gaffel. ”Denna hårda flicka vill alltså dö utan att ens försöka överleva inne på arenan” tänkte han förbryllat och tittade först på Ambroise och sedan på Levionne, sedan reste han på sig.
”Jag orkar inte med detta snicksnack längre, vi ses i morgon” sa han strängt och spände blicken i Ambroise innan han gick med raska steg till sin kupé längre bort.

När han väl var framme vid sin kupé så tryckte han upp dörren och kastade sig på sängen med huvudet före, varför hade han plötsligt börja hata Ambroise och varför stod Ambroise på Levionnes sida?

Då slog det honom varför:

Det var för att Levionne spelade Tintin ett spratt, hon sa bara så för att försöka få Tintin att döda henne redan vid ymnighetshornet och Ambroise stod vid hennes sida för att hon hade övertalat honom.
Men så lätt skulle hon inte få det.

Längre än så han hann inte tänka föränn ögonen blev tunga och tillslut somnade han till det svaga susandet av tåget som åkte igenom alla distrikten.

(Kapitlet blev sämst, men ni får se denna som en mellanbit innan de kommer till huvudstaden så ni får lite att bita i, nytt kapitel kommer i morgon!)

du vet väl att du är supermegatinsome på att skriva ff:s

Nope :3

Fast.. det är lättare att skriva nu eftersom jag känner karaktären jag skriver om så väl och behöver inte skapa en hel huvudkaraktär själv så jao :3

NU SKRIVER JAG KAPITEL 4 & 5, ÅTERKOMMER!

men nu vet du det!
åh, längtar!

Kapitel 4 – There's someone I've been missing

På morgonen pågick allt i tystnad, ingen ville tala med någon annan efter gårdagens bråk som slutade med ett fiasko.
Tintin fick inte ner någon frukost, alla onda blickar han fick från både Levionne och Ambroise gjorde att han tappade aptiten och bestämma sig att äta när han kom till huvudstaden.

Plötsligt hörde han hur Levionne hojtade ”Titta, så vackert”, Tintin tittade ut genom fönstret och slogs av silverskimrande byggnader, en stor folkmassa som vinkade mot de och som försökte få en skymt av spelarna från Distrikt 6, distriktet som byggde deras högteknologiska tåg.
Tåget stannade inne på stationen, Tintin, Levionne och Ambroise gick ut på ett led till rummen där spelarna skulle stylas inför kvällens parad.

Ingen av de tre stannade för att skaka hand med någon huvudstadsbo eller prata med någon viktig person, gårdagens täcke av ilska låg fortfarande över de och det skulle göra det en lång tid framöver.

De åkte upp i hissen till salen där de skulle bli fixade innan de fick träffa sina stylister, de fick lägga sig på stora, gröna sängar för att sedan bli stylade från topp till tå.
Det tog bara en timme och sedan rullades de in till rummen där deras stylister var.
Tintins stylist kom bara några få minuter efter att han hade rullats in i det trånga stylistrummet.

Stylisten gick fram till honom och räckte fram sin hand och sa med en gäll röst ”Mr. Florence, till din tjänst”.
Mr. Florence var allt annat än vanlig, han hår var illgrönt och hans hy var blek, han bar en vit kostym och silvriga skor.
”Som du kanske vet är jag din stylist och jag ska styla dig och Levionne på ett sätt ni aldrig har trott ni kunde ha blivit stylade på förut” sa han medans han började gå runt i rummet.
”Det förstår jag, som du ser ut” sa Tintin och gav Mr. Florence ett skadeglatt leende.
Mr. Florence vände sig om mot honom och reste på ögonbrynen ”Akta dig med vad du säger, unga man, annars kan det hända att jag sätter på dig någonting helt annat än planerat som kan göra dig jätteful”.

Tintin blickade ner i golvet, han hade blivit sån här irriterande och hopplös person ända sedan Panem tog alla hans älskade i från honom.
Resten av timmen som gick åt att bli stylad var hopplös. Mr. Florence ryckte och slet hela tiden i hans kläder och blev aldrig nöjd med sin styling, han var en så kallad perfektionist, men sedan blev han äntligen nöjd.
”Då är det bara för dig att gå ut och möta Levionne vid vagnarna” sa Mr. Florence lite strängt och tog tag i Tintins haka så hårt mellan sina fingrar att det blev röda märken och tittade rakt in i hans ögon med en ilsken blick.
”Se till att du sköter dig, annars får du med både mig och Ambroise att göra”.
Sedan släppte han Tintins haka och de röda märkena försvann under tiden de gick ut till vagnarna.

fortfarande SUPERMEGATINSOME!!

Kapitel 5 – I keep Marchin' on

Tintin och Levionne stod upp i vagnen, de var båda två klädda i silverfärgade kläder som representerade tågen, Levionne i en figursydd långklänning och Tintin i en kostym med silverfärgade skor.
Som du som läser kanske förstår var de mest originellt klädda i hela Hungerspelens historia!

När de kom ut från själva huset så vinkade de glatt mot publiken, deras ansikten syntes på stora vimplar längs med läktarna och många jublade när de kom ut, Levionne var den som vinkade mest och publiken började storjubla när hon log mot de och tog upp båda händerna i luften som om hon redan var segrare.
Men sen fanns det de som såg pojken i den silvriga kostymen, som kastade en och annan blomma till honom och som skrek hans namn så högt så att man nästan inte hörde kommentatorerna.
Det var för att i år hade de alla i huvudstaden fått se när deltagarna från alla distrikten tog avsked från sin familj och hur stark just Tintin var, hur stark han hade varit som inte brustit ut i alldeles för stor gråt utan som hållt tillbaka en del av tårarna för att inte visa sig svag.
Det var en hel läktare som satsade på just honom bara för det.

När de kom fram till slutet av vägen stannade de framför verandan där President Snow stod och väntade på att få framföra sitt tal.
Och när de väl kom fram började han.
”Välkomna hit kära spelare till hjärtat av Panem, jag önskar er all lycka och må oddsen vara er gynnsamma!”
Sedan vände vagnarna och åkte tillbaka till stället där de gick på vagnarna inne i byggnaden.

När de väl kom tillbaka så gick de ur, varken Ambroise eller Mr. Florence var där men de kändes bara helt okej för de båda.
”Kom, jag vet vart vi ska!” sa Levionne och tog tag i Tintins hand medans hon började gå mot hissen.
Tintin kunde inget annat än att följa med henne och för första gången sedan slåttern kände han sig trygg med henne, de gick till hissen och Levionne visade honom hur man kom upp till deras våning med deras rum.

”Var är Ambroise?” frågade Tintin Levionne när de kom upp till deras rum.
”Han skulle ut på stan och träffa några vänner, du vet.. reglerna här i träningscentret är inte så hårda som de var förra året på grund av regeländringar och sånt” sa Levionne och ryckte på axlarna.
Tintin tittade på henne lite nonchalant och sedan gick han in till sitt rum, han hade fortfarande inte förlåtit henne och tänkte aldrig göra det.

Inne på sitt rum tog han en lång dusch och sedan satte han på sig några mjukare kläder och gick och la sig.

Samtidigt i Distrikt 6 på Torget

Paraden visades på torget i Distrikt 6 och alla var förundrade över hur vackra de två spelarna från deras distrikt var.
Alla förutom Chang.
Chang såg de ropande läktarna och hur hans bästa vän stod och vinkade mot läktarna som en galning, minst en hel läktare skrek hans namn och han fångade rosor från höger och vänster.

Tillslut bröt den lilla pojken ihop, han sjönk ihop på marken och begravde ansiktet i händerna.
Han klarade inte av att se sin vän där, det var i Distrikt 6 hans vän hörde hemma inte där och inte på arenan.

Georges satte sig på knä bredvid pojken och strök honom över ryggen och tröstade honom.
”Han kommer komma hem, du vet hur stark han är och hur han har kämpat, du vet hur duktig han är med alla vapen som finns.. var inte orolig min vän, han kommer överleva”

Men Chang visste och Georges visste att det skulle krävas mycket blod och mycket kraft för att få tillbaka honom hem.

Come home
Come home
Cause I’ve been waiting for you
For so long
For so long
And right now there's a war between the vanities
But all I see is you and me
The fight for you is all I’ve ever known
So come home

Jättebra! Mer!