Kapitel 1
En liten stråle ljus som trängde sig mellan gardinerna väckte mig den morgonen. Jag kunde i princip tacka min häx-kompis Bonnie varje dag över att hon hade förtrollat min ring så att jag kunde vistas i solljus. Med en lätt suck satte jag mig upp i sängen och började min vanliga morgon-rutin. Som tur var det i alla fall lördag förmiddag, jag hade sovit längre än vanligt, klockan var halv elva på morgonen.
Jag duschade snabbt innan jag klädde mig och skuttade ut i köket där sheriff Forbes stod med sin pistol i bältet.
”Godmorgon mamma”, sade jag med en kvittrande röst utan att vara det minsta oroad över vad som hade hänt dagen innan.
”Sovit gott?”frågade min mor av mig och jag nickade. Jag hade sovit mycket bra, med tanke på vad som hänt dagen innan så var det väldigt konstigt. Då hade jag och några andra försökt förgöra hela Klaus släkt, badass-killens alltså. Snabbt slängde jag i mig en smörgås och gav min mor en kram. ”Har du bråttom?”
”Faktiskt ja”, svarade jag och gick ut genom dörren till framsidan av huset. Bilen stod parkerad vid sidan av vägen, jag låste upp dörren och satte mig ner på förarsätet. Min känsla tydde på att jag borde befinna mig vid grillen, eftersom jag var tvungen att prata med Klaus om vad som hade hänt dagen innan. Varför visste jag inte, det var endast en konstig känsla som jag hade.
Bilen startade med ett lätt spinnande ljud och jag lade i växel innan jag körde mot Mystic Grill.
Niklaus Mikaelson, han var nog den mest arroganta man jag någonsin träffat. Han hade sövt hela sin familj och låst in dem i kistor i flera år, ända tills de återuppväcktes och efter det hade mycket hänt. Varför jag ändå var så glad över vårt misslyckande dagen innan att försöka förgöra hela släktleden så visste jag inte. Det var endast en bra dag, tyckte jag.
Dörren till Mystic Grill åkte lätt upp då jag drog i den med inte så mycket av min kraft, blicken behövde inte gå över stället förrän jag hittade honom vid baren med en öppnad Whisky-flaska framför sig. Jag himlade med ögonen, höjde huvudet och började bestämt gå mot honom.
”Dödslängtan, Sweetheart?”frågade Klaus med sin brittiska accent då jag kommit upp två meter bakom honom. En vanlig människa hade inte märkt mig, men för en idiotisk hybrid så var det inte precis svårt. Det där med hybrid betydde endast att han var en blandning mellan vampyr och varulv.
Jag ignorerade hans tonfall och damp ner bredvid honom på en stol, han höjde sitt ena mörkblonda ögonbryn åt mig men sade inget. Ändå log han, det där leendet som säkert hade fått massvis av kvinnor på fall, med det mörkblonda krulliga håret och de ljusa ögonen, han var mycket attraktiv, det kunde nog ingen förneka. ”Du vet, du är skyldig mig en ursäkt.”
Jag fnös och stirrade storögt på honom. Som om jag var skyldig honom en ursäkt? Mitt brott hade inte varit i närheten av allting som han gjort.
”Jämfört med dina handlingar var inte det jag gjorde det minsta fel”, försvarade jag mig och beställde åt mig ett glas vatten av killen bakom baren. ”Om det är någon som borde be om ursäkt så är det du.”
Han log snett mot mig och fyllde sitt tomma glas.
”Så om jag ber om ursäkt så går du ut med mig?”frågade han utmanande. Jag himlade med ögonen över hans självsäkerhet, ibland hoppades jag bara att han kunde göra bort sig eller något. Inte för att det hände så hemskt ofta.
”Jag kanske är ledsen för igår”, började jag och han höjde förvånat ögonbrynen, ”för att jag inte lyckades att döda dig.”
Med ens ställde jag mig ilsket upp, varför talade jag ens med honom? Han var en egoistisk psykopat som borde lämnas in på psykhem ju! Raskt började jag gå mot utgången av grillen, men just innan jag var framme vid dörren stod han där, rakt framför mig med ett roat grin i ansiktet. Jag hoppade undan av förvåning av hans närhet innan jag fick hjärnan att börja fungeraigen.
”Du vet, många kommer att börja fråga varför du kan röra dig sådär snabbt”, konstaterade jag och lade armarna i kort över bröstet.
”Det är inte riktigt ett så hemskt stort problem just nu”, sade han och lade huvudet på sned. Jag kände hur ett il gick igenom magen, hans leende. Nej! Caroline, skärp dig!
”Kan du vara snäll och flytta på dig?”frågade jag otåligt.
”Snäll?”sade han lekfullt och jag himlade med ögonen innan jag trängde mig förbi honom ut genom dörren. Inte för att jag blev så värst förvånad över att han följde efter mig, det hade han ju gjort förut. ”Vart ska vi?”
”Jag ska hem!”svarade jag ilsket och fortsatte att gå, bilen stod parkerad vid sidan om grillen, men den hade jag gått förbi för länge sedan.
”Bra tanke”, sade Klaus som hade kommit upp bredvid mig. ”Undrar du inte varför jag inte har dödat dig än?”
”Det skulle ha tagit för länge att tvingat alla inne på grillen”, sade jag hårt och Klaus flinade. Men sedan blev jag nyfiken, jag hade försökt döda honom och han försökte inte ens göra en rörelse för att döda mig.
”Du är nyfiken, jag ser det i dina ögon”, sade Klaus, ”som är väldigt vackra.”
”Sluta med de där komplimangerna!”utbrast jag och tvingade mig själv att titta in i hans, genast vek sig mina ben och jag hade svårt att behålla samma andningshastighet.
”Vad du än säger, sweetheart”, sade han roat. Det var tyst en stund, medan vi gick mot mitt hus flera kvarter bort. Till sist var jag tvungen att öppna min trut.
”Okej, jag är nyfiken”, sade jag och stannade. Inga bilar körde förbi, bakom mig var det en tät skog och framför oss på andra sidan om vägen fanns radhus. Öde, var nog det bästa ordet att förklara det hela. ”Varför lät du mig inte dö då Tyler hade bitit mig?”
”Vad skulle det ha varit för roligt med det?”sade Klaus och lade sina händer djupt ner i jeans-fickorna.
”Men varför dödade du mig inte igår? Då jag lurade bort dig från Kol?”frågade jag oförstående.
”Kanske jag gillar att se dig lida?”föreslog Klaus vars tonart genast ändrats. Jag var inte rädd för honom eller något, kanske en aning skrämd bara eftersom jag visste vad han var kapabel till. ”Du är rädd.”
”Är jag väl inte”, envisades jag och tvingade mig själv att titta in i hans ögon.
”Inte?”frågade han med viskande ton, jag drog efter andan då han tog ett steg närmare, jag backade genast så smidigt som möjligt undan och Klaus skrattade högt.
”Det är inte roligt!”utbrast jag och såg ilsket på honom, han lekte bara med mig, den idioten.
”En aning nog”, svarade han och jag himlade med ögonen.
Mugglarportalen