Something you didn't know about me [SV]

Jättebra! MER!

Jättebra

Okej, så det här kapitlet kanske är lite konstigt och osammanhängande, men det kommer att komma mer information senare. Ni kommer även att märka att Christoffers personlighet varierar väldigt mycket, svaren på allting kommer senare så det är bara att fortsätta läsa om ni vill veta mer! och tack för era underbara kommentarer!

Kapitel 3
”Flashbacks - I hate it”

Perrongen nio trekvart var överfull med vuxna och barn, Christoffer hade väldigt svårt att tränga sig förbi alla människor för att komma fram till det blodröda tåget. Han hade aldrig varit på den perrongen förut, men hans far hade varit för upptagen för att följa dit honom så det hade blivit Monas uppgift.
”Ha det så trevligt nu”, sade Mona glatt och gav honom hans skateboard som hon hållit i åt honom. Han tog emot den med ett svagt leende, han hade åtminstone sina kompisar på laptopen som han smugit med sig i kofferten. Om han hittade Lily någonstans på tåget så skulle han i alla fall ha något att göra, om inte så fick han väl stirra ut genom fönstret hela vägen.
”Vi ses till julen”, mumlade han och steg sedan ombord på tåget, de var konstigt nog väldigt tidiga vilket tydde på att de flesta kupéerna var tomma. Christoffer hittade direkt massvis av tomma kupéer, men han ville inte sitta så långt fram så han började knuffa sig fram mot den bakre delen av tåget. Han stannade med en suck då en tjej med långt ganska lockigt blont hår hade problem med att lägga in sin koffert i sin kupé, att vänta hade aldrig riktigt varit hans grej.
”Ska jag...”orden som han hade tänkt i sin hjärna stannade mitt i halsen på honom då han såg ansiktet på tjejen. Även hennes ansikte stelnade till innan de gröna ögonen blev tårfyllda.
”C-chris”, stammade hon och var nära på att tappa sin koffert på sin fot då hon släppte taget om den. Christoffers hjärta stannade, blodet frös till is då han såg vem det var, han var både glad, ledsen och förvånad. Senast han hade sett henne hade hon åkt iväg med en båt till ett ställe som han trodde att skulle göra så att han aldrig skulle få se henne igen.
”Caroline”, sade han nästan ohörbart. Tjejen torkade bort en tår med handryggen och försökte att inte se på honom, han förstod varför, hon skulle aldrig förlåta honom. Hon var den vackraste varelse han någonsin beskådat, hyn var mycket blek, men vacker och ansiktet var felfritt. Precis som när han hade sett henne förra gången för tre år sedan. ”J-jag visste inte...”
”Jag hatar dig!”utbrast hon plötsligt och fick tag i kofferten, drog in den och small igen kupédörren mitt framför näsan på honom. Han var fullkomligt stel, han kunde inte röra sig, på något sätt hade hans hjärna slutat fungera tillsammans med resten av musklerna.
Ändå lyckades han till sist få upp dörren till kupén mitt emot och få in sina saker i den kupén, men vid det laget hade redan tåget gett ifrån sig dess första tjut. Hans hjärna gav inte ifrån sig något förutom att han var tvungen att gottgöra Caroline för sina misstag som han tvingats att göra. Försiktigt knackade han på hennes kupédörr och utan att vänta på svar öppnade han bestämt dörren och bemötte hennes rödgråta ögon.
”Stick!”fräste hon och krympte ihop där hon satt tryckt mot rutan med benen uppdragna mot hakan.
”Jag vill bara...”började Christoffer bestämt men blev avbruten.
”Du ska inte stå där och be om förlåtelse! Det du gjorde är oförlåtligt! Du kan allt ta dina vackra poetiska ord och försvinna!”ropade hon och ställde sig ilsket upp. Chris log snett och tittade ner i marken, hon var precis som hon varit för tre år sedan, bara att ännu vackrare.
”Jag har saknat dig”, sade han istället men hennes ansiktsuttryck ändrade inte det minsta. ”Kom igen, många år har gått, vi gjorde ett misstag, jag har redan kommit över det.”
Det var sant, det han hade gjort var ett misstag, men det hade inte bara varit hans fel. Caroline hade också haft ett finger med i spelet, hon snyftade till men vägrade se det minsta mindre arg ut.
”Jag tänker aldrig förlåta dig för det du gjorde, jag var tvungen att ge upp allting jag ägde! Min mor har jag inte sett på flera år tack vare dig och din idiot till far!”fräste hon och gick mot honom med bestämda steg för att knuffa ut honom ut kupén, men Chris var för snabb för henne och tog tag om hennes handleder. För en sekund blinkade hennes arga ögon till för förvåning och saknad innan de fick tillbaka sin ilska.
”Jag sade att jag är ledsen, men jag har förändrats”, lovade han med lugnande mjuk röst med sin brittiska accent som kunde få vilken tjej som helst på fall om han ville.
”Fan ta dig!”snäste Caroline och lyckades knuffa ut honom ur kupén så att han flög in i en tredjeårselev med hård fart.
”Shit, sorry!”sade han och ställde sig upp för att rätta till sina kläder. Eleven mumlade bara något och försvann sedan snabbt därifrån. Chris stod bara och stirrade på dörren ett tag innan han gick in i kupén mitt emot och slog sig ner på bänken precis då tåget satte sig i rörelse. Han lutade huvudet mot handen och stirrade ut genom rutan på landskapet som seglade förbi, han var tvungen att tala med Caroline, bara hon lät honom tala med henne. Förmodligen skulle det ta väldigt länge med tanke på vad Richard hade gjort mot henne och hennes familj. Om hans far bara lämnat honom utanför planerna mot Carolines familj så hade det här aldrig hänt, då skulle de fortfarande vara bästa vänner, eller åtminstone inte fiender.
Som vanligt då han hade mycket att tänka på tog han fram sitt skissblock ur kofferten samt en mjuk blyertspenna för att skissa lite. Det var en av hans hemligheter, han älskade ett måla, det var en av hans bästa sidor. Om han någonsin blev arg så var det en sak som lugnade honom bäst, ännu bättre var det då han var väldigt bra på det. Ilskan försvann med ens då pennan träffade underlaget och började dansa över det blanka pappret. Tankarna samlades och allting blev klart igen, ända sedan första gången han och Caroline hade träffats på deras bakgård i London.
De hade varit grannar, Carolines familj hade just flyttat granne med Richard och Christoffer hade varit där över sommarlovet då Simone hade varit på affärsresa hela sommaren. Som vanligt spenderade Chris sin dag ute på bakgården vid poolen då plötsligt en fotboll kom flygande över huvudet på honom. Kvick som han var plockade han upp den och gick mot det höga staketet som skilde gårdarna åt.
”Är den din?”hade han självsäkert frågat åt tjejen som stod på andra sidan, hennes skrattgropar syntes svagt i kinderna som var en aning röda då hon var generad och blyg.
”Ja, det var min lillebror Sam som lekte med den”, hade hon ursäktat sig och tog emot bollen då Chris kastade den över staketet. ”Tack, fint hus ni bor i.”
”Ja det är inte så pjåkigt”, hade han sagt och log snett mot henne, det leendet som fick de flesta på fall, men hon hade inte märkt något av det, vilket gjorde honom ännu mer nyfiken på henne. ”Vad heter du?”
”Caroline Smith”, hade hon svarat och gjorde en gest mot en pojke på inte mer än åtta år som stod två steg bakom henne och såg nyfiket på Christoffer. ”Det där är Sam.”
”Hej Sam”, hade Christoffer sagt artigt och så vuxet han kunnat. ”Gillar du fotboll?”
Pojken hade långsamt nickat innan han sprungit iväg och gömt sig.
”Han är väldigt blyg”, hade Caroline sagt ursäktande och Christoffer hade nickat till svar. ”Jag måste gå nu, men vi kanske ses.”
”Kanske det”, hade Christoffer avslutat och såg efter henne tills hon hade försvunnit ur hans synfält.
Chris vaknade upp ur sitt tänkande och såg på teckningen som föreställde henne och honom då de träffats den dagen, ett av minnena som han aldrig någonsin skulle glömma. Han såg mot hennes kupédörr och log snett, han skulle se till att få hennes på fall då han misslyckats förra gången.

Yey! bra längtar efter mer!

Vad mer kan man säga än, Avesome????

BRA!!
När kommer det mer?

Finns bara en sak att göra:
bevaka tråden

Så snart som möjligt, kanske ett ikväll än annars i morgon!

Så otroligt superbra