Evolet Gray's Dagbok. [SV, G, PG-13]

Tack allihopa!
Jag drogar för tillfället sönder på min bok (som är för bra för sitt eget bästa >.< ) så något till kapitel ikväll blir det tyvärr inte!
Som tur är så har jag en bra idé, så jag vet vad som ska hända, så det går nog snabbt att skriva klart det imorgon!
Puss! ♥

Awesome !

Asbra!!!!!

Bevakar kompis


AZUM

Bevakar helt klart! Du är azum på att skriva, det vet du att jag tycker!! ^.^ ♥

Bra! Du är jätteduktig på att skriva. *bevakar*

Bra!
*bevakar*

tror jag också ska skriva en sådan sak har tänkt på en idé ett år nu nästan.

Kapitel 2.
”Hej igen.
Förlåt för det jag skrev igår, men jag mådde verkligen skitdåligt.
Jag ska snart gå till skolan, fast egentligen vill jag skolka eftersom alla är så elaka mot mig, både lärare och elever. Skönt att det är fredag i alla fall. Mamma är bortrest, och nu i efterhand känns det skönt på något sätt. Vi pratar ändå aldrig med varandra.
Nu måste jag gå!

Evolet slog igen dagboken med en smäll och reste sig upp från stolen som skrapade i golvet med ett otrevligt ljud. Hon brydde sig inte, utan slängde bara ryggsäcken över axeln och gick ner i hallen.
Hon släpade fötterna efter sig hela vägen, vilket ledde till att hon fick springa sista biten och ändå så kom hon in i klassrummet just som de börjat.
”Du är försenad, Miss Gray.” sade någon med sträng röst.
”Jag är mycket väl medveten om det.” flåsade Evolet irriterat.
”Mycket väl medveten, vaddå?”
”… professorn.”
”Just så ja. Då kan vi återgå till vad vi pratade om innan du kom och störde oss.”
Ett par spridda fniss hördes bakom henne. Högst av alla skrattade en blond flicka med äckligt sockersöt röst och hennes båda väninnor som alltid apade efter henne.
Av allt i världen ville Evolet vända sig om och räcka ut tungan åt dem eller slänga ur sig någon smart, spydig kommentar som kunde få tyst på dem, men det skulle bara vara till fördel för dem, eftersom professorn direkt skulle välja deras parti. Istället suckade hon bara och vände sig mot svarta tavlan igen.

När den sista lektionen för dagen slutade skyndade sig Evolet ut ur klassrummet, professorn såg ut att vilja prata med henne, men eftersom hon inte hade någon lust att prata med honom och ville komma hem snabbt, så sprang hon.
Hon snörade på sig skorna alldeles för snabbt, vilket resulterade i en massa andra små och jobbiga knutar. Irriterat började hon snöra upp skorna igen.
Hon knöt dem omsorgsfullt för att inte råka ut för samma missöde igen, och när hon rätade på ryggen var hon ensam kvar i korridoren. Eller ja, nästan ensam.
Hennes hjärta började slå fortare och fortare när hon såg Natalie, Bea och Jane.
De närmade sig henne med elaka, äckliga flin fastklistrade på sina övermålade munnar.
”Och vad gör du här, alldeles ensam?” viskade Natalie elakt.
Evolet backade så långt hon kunde, ända in i väggen.
”Flyr du från oss?” frågade Jane anklagande.
Evolet skakade hetsigt på huvudet, rädd för vad det skulle kunna göra med henne. De kom ännu närmare och nu var hennes rädsla så stor att det måste lysa igenom väldigt klart. Hon önskade att hon bara kunde försvinna på fläcken och aldrig mer komma tillbaka till denna hemska skola.
Just när hon trodde att det var slut för henne hördes ett litet brak ovanför deras huvuden, och någonting plåtigt föll ner över Natalie, Bea och Jane som alla skrek av rädsla, ilska och förvåning. Det var färg, röd, klibbig och äcklig färg som hade varit i burken. Evolet fnissade förvånat sedan ryckte hon åt sig sin jacka och rusade därifrån.

Suuperbäst! Du är verkligen heeeeelt awesome!