Alec Grims beginning

-Ni som inte vet vem jag är, och vem gör inte det, så är jag Gyllenroy Lockman. Eran nya lärare i försvar mot svartkonst. babblade Gyllenroy Lockman på där han stod högst uppe på trappan. Han pratade inte o något som man egentligen brydde sig om utan försökte sig själv att verka bra. Mike gav en ”men-sluta-babbla” blick mot Alec som fnissade tillbaka. Lockman drog bor skynket på en bur och under den fanns små blåa och ivriga pixi-gnomer, som Seamus så noga påpekade.
Lockman öppnade buren och pixi-gnomerna for ut i klassrummet. Panik spreds bland eleverna då de ivriga eleverna flög omkring. När Lockman försökte vifta med trollstaven blev den tagen utav en av gnomerna.
-Mike, skrek Alec när en av dem drog i hans luva på kappan. Mike slog till gnomen med en bok och gömde sig bakom en bänk. Mike drog i Alecs arm och sa att han skulle gömma sig, men Alec snubblade över Mike och hamnade på honom. De kollade varandra i ögonen under vad som verkade som en evighet.
-Förlåt, sa Alec snabbt och ställde sig upp.
-Det gör inget. Mike kollade på Alec och kände sig varm i hela kroppen. Han ville att tiden skulle stanna så att kunde stanna sådär för evigt. Alec kollade sig runt i klassrummet och insåg att gnomerna inte rörde på sig. Hermione stod med dragen stav och började sänka den igen. Mike kollade på Alec som kollade imponerande på Hermoine. Han kände sig…Ja, Vad kände han om Alec egentligen? Han var inte riktigt säker, men han visste inte vad han skulle göra om Alec inte fanns där för honom. Alec behövde inte göra något mer än att bara vara där. Att vara hans bästa kompis räckte, men hur länge? Mike visste inte vad han skulle göra för att få Alec att förstå hur han kände.
-Mike, sa Alec och avbröt Mikes tankar när han insåg att han hade stirrat på Alec.
-Är det något fel?
-Nej, inte alls. svarade Mike och vände bort blicken.

De gick längs korridoren när några elever sprang förbi.
-Mrs. Norris har blivit förstenad. sa en av dem. Mike och Alec sprang efter och såg att en folkmassa hade samlats runt en av facklorna. Alec kollade på Mike och tog tag i hans ärm och pekade mot väggen. Under facklan på väggen hängde Mrs. Norris i svansen och bredvid stod det men blod ”Hemligheternas kammare har öppnats arvtagarens fiender, tag er i akt.” Alec lade handen för munnen och kände sig illamående. Mike tog armen om honom och de vände tillbaka till sovsalarna.
-Är du okej? sa Mike när de gått utom synhåll för de andra eleverna.
-Det är bara allt blod, det gjorde mig yr?
-Vi går och vilar så kanske du mår bättre sen.
Alec låg i sin säng och läste Gyllenroy Lockmans senaste självbiografi. Han tyckte att den verkade enbart vara skriven för att få Gyllenroy att verka bättre än han är. Men Gyllenroy i boken var inte samma person som den han var i klassrummet. Mike kollade sin post han fått från sin uggla samma morgon. Han såg bekymrad ut när han kollade på dem.
-Är det något fel? sa Alec och kollade på Mikes bekymrade min. Mike tog upp ett av breven och knöglade ihop dem och slängde det på golvet.
-Nej, allt är bra. sa han och lade sig på rygg med armarna bakom huvudet och kollade upp i taket. Alec lade ner boken och satte sig på kanten av sängen.
-Vilka var breven från? sa han och såg nyfiken ut.
-Min pappa.
-Och du tänker inte ens läsa dem?
-Nej, han vill säker bara berätta om vad han vill att jag ska göra. Mike lade sig under täcket och försökte somna.
-Godnatt, sa Mike som inte ville prata om sin familj.
-Godnatt, sa Alec tillbaka.
Alec väntade på att Mike skulle somna, sen tog han de hopknögade breven och rätade på dem och lade det i sin byrålåda.
-Alec, vet du vad som hände med brevet som jag slängde på marken igår kväll? sa Mike och kollade på Alec.
-Nej,vadå då? sa Alec med nyvaken min.
-Jag var säker på att jag kastade dem på golvet. Jag hade tänkt slänga dem i kaminen, men ja, ja. Spelar ingen roll. Föresten, mår du bättre nu?
-Jag mår br…aj. sa Alec och la handen mot huvudet. Mitt huvud.
-Du är lite blek. Det är bäst om du stannar på rummet idag och vilar. sa Mike och kollade Alec i ansiktet. Alec nickade och somnade om. Mike tyckte att Alec såg så fridfull ut när han sov.

:'D

Mike kom in i rummet och Alec satt i sin säng och läste.
-Hur gick det i idag? frågade Alec Mike när han såg honom gå in.
-Det gick bra, vi fick lära oss om grundarna av skolan och om hemligheternas kammare på trollkonsthistorian. Det var Hermione som frågade så klart.
-Du gillar henne, eller hur? sa Alec och försökte undvika ögonkontakt med Mike.
-Visst hon är schyst, men jag gillar henne inte på det viset.
-Varför stirrade du på mig igår då?
-Jag tänkte bara på en grej. Mike hade trott att Alec gillade Hermione med våga inte fråga. Han var rädd att han gjorde det. Men om han inte fick reda på det skulle han inte stå ut med att se honom olycklig.
-Gör du det? frågade Mike.
-Nej, jag tycker bara att det är irriterande att hon är så smart.
-Bra. sa Mike lättad över Alecs svar.
-Vadå bra?
-Inget. Mike ville inte berätta att han gillade Alec. Ingen av dem var redo för det.
Dagarna gick på som vanligt med lektioner, läxor och att Draco undvek dem. Det var länge sen Draco eller någon av hans följeslagare gjorde något. Men tillslut möttes de i en korridor där man sällan passerade. Varför just här? tänkte Mike.
-Smutsskalle, skrek Draco. Jag är inte rädd för att ni ska berätta längre. Det var ett tag sen ni fick stryk. Vi skulle ju inte vilja skämma bort er? Dracos röst hade blivit hotfull. Mike ställde sig framför Alec för att skydda honom.
-Flytta, det är inte bra med slöseri av rent blod. Draco hade fått nog av att Mike alltid skulle skydda Alec.
-Jag flyttar mig aldrig. sa Mike bestämt. Draco knäppte till med fingrarna och Crab tog tag i Mike bakifrån medan Goyle höjde sin näve.
-Hämnd för förra gången, sa han och slog till. Slaget träffade Mike rakt i magen och han tappade andan. Crab släppte taget om Mike och hejdade Alec från att bli inblandad. Mike ställde sig upp på vingliga ben och kände hur Goyles knä for upp i magen och han föll ner på alla fyra.
-Nej, låt honom va. hörde han Alecs darrande röst ropa. Goyle ställde foten på Mikes rygg och smällde till med näven. Mike föll till golvet men det var inte över än. Goyle vände på Mike så att han låg på rygg och började slå honom i ansiktet.
-Det räcker, ropade Draco efter att Mike nästan förlorat medvetandet. Alec rusade fram till honom. Han kände Alecs tårar rinna ner för hans kind.
-Mike! Mike! ropade Alec upprört.
-Jag är okej. Mike hostade upp lite blod.
-Du är inte okej. Jag hjälper dig till sjukflygeln med en gång. sa Alec och tog tag och Mikes arm. Mike gick stöttandes på Alec och haltandes. Mike kved till när Alec satte ner honom på en av sängarna. Alec kollade sig omkring.
-Madame Pomfry är visst aldrig här när man behöver henne. Alec lät orolig och fick nästan spel om inte Mike hade greppat tag om hans hand.
-Det är okej. Jag klarar det själv. Mike log.
-Nej, jag hjälper dig. Mikes skjorta var fläckig av blodet från hans ansikte och han försökte ta av sig den men kunde inte röra sig som han brukade. Alec förde bort Mikes händer och fortsatte att ta av den.
-Jag klarar visst inget utan dig. Mike kollade glatt på Alec och skrattade till. Alec lade ner Mike blodiga skjorta och hämtade en trasa och en skål. Alec viftade med staven och skålen fylldes med vatten. Han doppade trasan i vattnet och började att tvätta Mikes rygg. Den var prickig av blåmärken. Alecs tårar slutade inte utan de fortsatte ner för hans kinder och ner på Mikes rygg.
-Idiot, sa Alec och lade sin panna mot Mikes rygg. Han stannade så för ett tag innan han fortsatte tvätta av Mike. Mikes ansikte var en katastrof. Hans näsa verkade inte bruten i alla fall men läppen och ögonbrynet var spräckt och en blåtira började synas runt Mikes öga. Alec kunde inte hålla tillbaka längre. Han brast ut i gråt där han satt på knä på golvet med huvudet i Mikes knä. Mike la sig över Alec och började gråta.
-Förlåt, förlåt. fortsatte han att upprepa medan tårarna forsade. Alec kunde inte prata även fast han ville säga att det han inte hade något att be om ursäkt för. Det var han som skulle säga förlåt. Mike hade blivit slagen på grund av att Alec var mugglarfödd.

Nästa? :3

Alla andraårs elever hade samlats i troférummet för en demonstrering i försvar mot svartkonster. I mitten hade an avlång scen ställts upp med måncykeln på. Lockman längs scenen klädd i en fånig sorts mantel som hände över ena axeln Alec stod och kollade ner i marken. Han blev ledsen varje gång han såg Mikes sår och blårira. Mike kollade uttråkande på scenen där Snape nu hade klivit upp klädd i sin vanliga svarta klädsel men utan sin kappa. De skulle duellera för att lära eleverna att försvara sig mot det farliga som hände på Hogwarts just nu. Lockman såg säker ut att han skulle vinna. DE ställde sig mittemot varandra och drog fram sina trollstavar framför ansiktet och bockade. Sen vände de sig om och gick några meter innan de vände sig om igen och intog strids position. Lockman räknade till tre sen kastade Snape en expelearmus som slog till Gyllenroy så hårt att han flög flera meter bakåt. Killarna skrattade och tjejerna blev kände medkänsla för Lockman. Lockman satte sig upp och försökte återvinna sin heder genom att säga att det var för uppenbart.
-Skitsnack, sa Mike och så argt på Lockman som gick längs scenen mot Snape. Harry och Draco antog scenen och gjorde sig beredda. Precis som professorerna hade gjort innan så gick de fram till varandra, drog fram trollstavarna, bugade och vände tillbaka.
-Ett…två…räknade Lockman. Draco kastade en formel som träffade Harry och han flög bakåt. Harry var snabbt på benen igen och kastade en formel mot Draco. En vit ljusstråle for ut ur Harrys trollstav och träffade Malfoy. Snape tog tag i Dracos krage och drog upp honom igen. Draco höjde staven och frammanade en orm och istället för att kasta en formel mot den började Harry tala på ett främmande språk.
-Han är en ormviskare, sa Alec och kollade förskräckt på Mike, men han var inte där längre. Alec hade varit så inne i duellen att han inte sett sin bästa vän försvunnit. Han gick ut ur troférummet och utanför hade Mike känt sig yr och lutat sin mot väggen för stöd.
-Mike, ropade Alec och sprang oroligt fram till honom. Mike hade börjat hosta upp blod igen. Alec såg förskräckt ner på allt blod Mike hade spytt upp.
-Hur mår du? sa Alec. Mike vände sig om och kollade på Alec. Hans ansikte var blekt. Mike tog ett djupt andetag och ställde sig upp.
-Du går till sjukan direkt. sa Alec med en bestämd röst och hjälpte Mike uppför alla trappor och in på sjukan. För en gångs skull var madam Pomfry där. Hon lade ner honom på en av sängarna och undersökte honom noggrant.
-Hur mår han? frågade Alec och kollade på henne.
-Han kommer att må bra bara han tar de här pillren varje dag. sa hon och höll fram en ask.
-Okej, jag ska se till att han äter dem. sa Alec och tog asken. Pomfry gick iväg till en annan säng där en kille brutit benet.
De gick tillbaka till trofé rummet men ingen var där så det måste ha slutat.
-Varför sa du inte till mig att du inte mådde bra? frågade Alec argt.
-Ville inte oroade dig.
-Det säger du alltid. Du lovade att inte hålla något hemligt för mig. Alec hade blivit arg på Mike för första gången på länge.
-Jag är ledsen. Mike var alltid den som dem som bad om ursäkt men det var Alec som borde kände Alec.
-Varför ber du alltid om ursäkt för? Alec satte sig på knä och lade pannan mot Mikes arm där han låg.
-Förlåt för det, jag vill bara inte att du ska vara arg på mig. Det är allt. sa Mike trött. Han slöt ögonen. Alec var vid hans sida nu så det var inga problem att sova. Han kunde känna sig trygg och säker så länge Alec var där.
-Jag kan aldrig bli arg på dig, sa Alec men Mike hade redan somnat. Alec strök det blonda håret på Mikes huvud. Det var nytvättat och mjukt och utan att han visste ordet av hade han också somnat sittandes på golvet med huvudet tryggt vilandes på Mikes arm.

-Ska du fira jul hemma i år? frågade Mike och kollade på sin dyrbara medaljong.
-Nej, mamma och pappa ska resa iväg och brorsan ska till mormor och morfar och fira jul. Så jag blir kvar här i jul. Du då?
-Du känner mig. Vill inte vara med familjen, så jag kommer vara här.
-Bra då kan vi fira jul bara vi två. sa Alec och log.
Mikes sår i ansiktet men hans rygg- och bröstsmärtor var inte det.
Juletiden på Hogwarts var ganska tråkigt. De flest elever hade åkte hem, med det fanns några som inte kunde eller ville åka hem. På juldags morgonen sprang de ner i sina sovkläde till uppehållsrummet där det var dukat med varm chockad och minst ett dussin olika kakor och bullar. Under granen lår ett hyfsat stort paket till Mike från Mrs. Grims och när de kollade under granen igen låg det ett två små paket. Det ena stod det till Alec från mamma på det andra stod det till Mike från Haily. Alec kollade undrande på Mikes paket. Vem var Haily? Hans syster? Hans mamma? Mike kollade på paketet och slängde det på bordet. Han öppnade paketet från Alecs mamma och i det fanns en ram där det stod ”min familj” med fina bokstäver högst upp. Han vände på den och där fanns en lapp. ”Familj är familj och de slutar de aldrig att vara.” Mike fattade vad hon menade med det, men hon hade helt missuppfattat vad han menade vad han sa vid matbordet förra julen. Han älskade sin familj men han gillade inte att umgås med dem för de förstörde alltid friden med att prata om ”smutsskallar”. Alec öppnade sitt paket och vecklade ut en stor röd filt i flece. Han lade den bredvid Mikes ram på bordet.
-Ska du inte öppna det där paketet? Alec pekade på bordet där han slängt paketet från Haily.
-Det är antagligen inget viktigt.
-Hur kan du säga så? Någon har gått igenom trubblet att skicka dig en julklapp och du tänker inte öppna det? sa Alec lite överraskad över att Mike kunde vara så kall. Om du inte tänker öppna det gör jag det. Alec tog upp paketet och slet av pappret. Inuti låg ett brev och en ask. Han öppnade asken och kollade på en ring i silver. Alec kollade upp på Mike och sen öppnade han brevet. ”Kära Mike, Din pappa har nu officiellt klar lagt vår förlovning. Jag vet att du är emot det men jag kan inte vänta med att se dig igen. Din pappa hade skickat en inbjudan till min julfest men jag hade inte fått något svar. Hoppas du mår bra. God jul, kram Haily.” Alec tappade lådan och brevet och kollade på Mike.
-Hur kan du vara så kallhjärtad? sa Alec med ögon redo att börja gråta vilken minut som hällst. Det gick en lång tystnad.
-Jag…började Mike. Jag kan aldrig vara lycklig om jag är gift med henne.
-Varför då? Alec hade börjat gråta.
-För att jag inte älskar henne. Det är pappa som har arrangerat allt. Hon kommer från en av renblodsfamiljerna.
-Men det är ingen anledning att behandla henne såhär. Mike hade börjat tappa tålamodet.
-Hon kanske lät snäll i brevet men i verkligheten är hon en mardröm. Hon är nästan värre än mina föräldrar. Alec visste inte vad han skulle säga. Att han höll något så här stort hemligt gjorde att det värkte i bröstet.
-Om du inte älskar henne, vem älskar du då? Alecs ögon vandrade ner i golvet.
-D…började Mike och Alecs ögon hade fästs på Mike och såg nu förhoppningsfulla ut.
-Dig. Det är dig jag älskar dig, Mike kände hur han blev alldeles röd i ansiktet och kollade ner i golvet. Han sa det. Nu fanns det ingen återvändo. Mike höjde blicken och kollade Alec rakt in i ögonen.
-Jag…älskar dig med. sa Alec lite blygt och log. Det var 12 år och hade redan hittat den den kände att de ville leva med i resten av sina liv. Mike gick fram och pussade Alec lite lätt i pannan. Alec rodnade till.
Mike satt och berättade om hur hemsk Haily var medan de drack te och åt kakor. Mike babblade på timme efter timme. Det hade blivit dags för lunch. Alec hade aldrig bara hört talas om få som kunde säga hemskare saker om mugglarfödda. Mike hade bestämt sig för att han inte skulle ha några hemligheter längre nu när de var ett par. Nu blev alting annorlunda. De höll händer medan de gick när de gick i korridorerna och de kunde vara mer öppna med varandra. Deras konversationer började oftast med en lång tystnad för allt som var värt att säga var redan sagt.
-Imorgon börjar skolan igen, sa Mike och suckade när de låg i sina sängar.
-Mm, sa Alec medan han läste som vanligt. Mike kollade på Alec och lade sig tillrätta under det fluffiga och varma täcket.
-Natti natti, sa Mike och stängde ögonen.
-Godnatt, hördes han Alec säga innan han somnade in.
-Mike, hur kunde du? Mike såg Alec stå en bit bort och grät. Han började springa mot honom och ropade
-Vad är det jag gjort? med en orolig röst. Men han närmade sig inte utan for ännu längre bort.
Han vaknade upp som han brukade göra efter en mardröm och gick bort till Alecs säng där han lugnt kröp ner. Alec öppnade ögonen.
-Vad gör du? Alec hade fått en förskräckt min.
-Jag ville bara sova med dig.
-Men…började Alec. Han tyckte att det kändes fel, men varför kändes det fel. Mike hade ju sovit med honom många gånger förut? Var de för att de är ihop? Mike såg Alecs ansiktsuttryck och förstod.
-Jag kommer inte att göra något om det var det du var orolig för.
-Nej, det är inte det. sa Alec som hade rodnat och slutit ögonen. Mike kollade en stund på när Alec somnade om innan han själv somnade. 

Vad duktig du är!

Efter allt som hade hänt. Sen Mrs. Norris hade blivit förstelnad hade tre elever också blivit det. Rektorn hade satt upp nya regler som var väldigt strikta. Man fick inte vara utanför sina sällskapsrum efter kl. 18.00. Alla elever ska följas till lektionerna av lärare. Inga undantag.
Mike låg i sin säng och Alec satt i fönstret och läste. Alec kollade ut genom fönstret och fastnade med blicken när han såg Hagrid gå men Cornelius Fudge ut ur Hagrids stuga med Dumbledore inte långt framför sig. Alec gjorde en ”kom-och-kolla-men-var-tyst” rörelse mot Mike som hoppade ner från sängen och gick bort mot fönstret.
-Tror de att det var Hagrid? viskade Mike för att inte väcka de andra.
-Tror du det?
-Nej, Hagrid är ingen mördare och han kan ju knappt läsa. Så han kan ju knappast ha skrivit det där på väggen Eller hur? Mike kollade på Alec som nickade till svar.
-Undra om vi skulle ha sett det där?
-Bäst vi sover nu? så att vi inte ser något som vi inte ska. sa Mike och de båda pojkarna kröp ner i sina sängar.
Mike och Alec gick mot stora salen för sista dagen på terminen. De såg Lucius Malfoy gå med arga steg genom en av korridorerna med halv rufsigt hår. Mike och Alec tittade undrande på varandra och fortsatte att gå.
I stora salen var festen i full gång för att fira att alla som blev förstenade blivit normala igen. Alla jublade när Dumbledore sa att alla examinationer var inställda på grund av vad som hänt. Alec kollade på Mike och sa
-Nu när det är lov kommer vi inte att kunna ses så mycket, så kan vi ta en paus?
-En paus? sa Mike som såg ut som ett frågetecken.
-Men oss, Alec såg ledsen ut. Han tyckte att det skulle vara en stor för smärtsamt att inte kunna se sin pojkvän under ett lov, men mindre smärtsamt att vara ifrån sin kompis.
-Vi är väl ihop sen när skolan börjar igen? Mike såg rädd ut.
-Visst, sa Alec som inte var säker på vad han skulle svara. Mike hade varit Alecs pojkvän i ett halvår och när Malfoy gav sig på dem kände han sig mer ledsen än han gjort innan när Mike blev slagen gul och blå framför hans ögon utan att han kunde göra något. Mike gav Alec en puss på kinden innan de gick in i salen.
Porten till salen öppnades och in kom en glad Hagrid.
-Förlåt att jag är sen, sa Hagrid med sin mörka stämma. Den där ugglan som skulle lämna min frigivelse order blev förvirrad och flög vilse. En vimsig fågel vid namn Errol.
Hagrid gick fram och stannade framför Harry, Ron och Hermione.
-Visste att han var oskyldig. sa Alec och log mot Mike. Hagrid tackade de tre Gryffindors eleverna och Harry ställde sig upp och kramade honom.
-Harry räddar ju skolan stup i kvarten, sa Mike och blev lite avundsjuk på att han själv var värdelös. Han kunde inte göra något annat än att få stryk av Crab och Goyle när de gav sig på Alec. Dumbledore började applådera följt av Harry och lärarna. Applåderna växte när eleverna från de olika elevhemmen också började. Alla applåderade förutom Draco och några Slytherins elever.

bra!♥

ÅR 3

Alec trängde sig igenom eleverna på tåget letandes efter Mike som satt ensam i en av hytterna. Alec gick in och stängde dörren efter sig. Mike satt och kollade ut på vattnet som rann utanför.
-Mike, sa Alec och höjde handen i en hälsning. Mike vände huvudet mot Alec. Till Alecs förvåning hade Mike flera sår, en blåtira och en sprucken läpp. Alec gick fram till Mike och kände lite grann runt hans blåtira.
-Vad har hänt? Alec lät orolig och satte sig ner mitt emot Mike.
-Jag bröt förlovningen med Haily. sa Mike och vände ansiktet mot fönstret igen. Pappa tyckte inte om det.
-Men… Alec visste inte vad han skulle säga. Var det hans fel att han gjorde det? Alec gillade Mike, men att se honom så här gjorde ont. Alec böjde sig fram och kramade Mike som fortfarande kollade ut genom fönstret.
-Aj…Mike kved till. Alec kollade på Mike och drog upp hans skjorta. Mikes bröst var blå och gul överallt.
-Ett av revbenen är brutna, men det är ingen fara. Det läker snart. sa Mike som inte ville oroa Alec i onödan. Alec förstod att Mike ville gråta men inte ville visa sig besegrad. Han ställde sig upp och gick fram till dörren. Han drog ner persiennen och låste dörren så att ingen kunde se eller avbryta dem. Alec satte sig ner igen och Mike lade huvudet i händerna.
-Det är okej att gråta. Under sommaren hade Alecs röst blivit mörkare och mer vuxen och liknade inte en liten pojke längre. De hade blivit 13 år och hamnat i målbrottet.
-Jag tror inte att jag kan gråta längre, sa Mike och rätade på sig. Alec tänkte att han säkert måste ha gråtit ut redan, men nu när Alec var där för honom kunde han inte gråta en tår till. Alec fällde en tår för honom.
Han ville fråga om de skulle bli ihop igen, men nu var inte rätt tillfälle. Mike vände blicken mot fönstret gen och tillsist kom en tår ner för hans kind.
Tåget stannade, men de var inte framme vid Hogwarts än. Mike kollade på fönstret när det bildades is på kanterna som växte inåt. Vagnen skakade till. Alec gick fram till dörren och drog upp persiennen. Han stelnade och backade till när han såg vad som fanns bakom. En mörk figur i svarta trasor och beniga fingrar. Figurens ansikte var döljt av av en svart huva. Mike kollade mot dörren och snabbt ställde han sig upp och drog tillbaka Alec. Figuren fortsatte vidare längs vagnen. Mike satte sig ner på golvet med Alec i knät och armen framför hans ögon. Mike kände smärtan från bröstet men låtsades inte om det. Alec hade börjat andas med tunga andetag. Kylan i luften försvann och värmen spreds i hytten. Mike tog inte bort handen för än Alec hade lugnat ner sig och börjat andas normalt. Mikes hand blev blöt av Alecs tårar som forsade ner för hans kinder.
-En…dementor, sa Alec stammandes. Han hade läst om dem men de var mer skräckinjagande i verkligheten. Mike så bekymrad ut och kände att något stort var på gång att hända.

Mike och Alec delade vagn med en glad blond tjej med lockigt hår och en lång mörkhårig kille med sneda tänder.
I stora salen hördes kören sjunga med sina stora paddor med basiga röster.
-Jag vill säga några ord innan vi blir för rusiga av festen, började Dumbledore sitt årliga tal.
För det första välkomnar jag professor Lupin som fyller platsen som lärare i försvar mot svartkonst. Lycka till professorn! Dumbledore visade med handen mot lärarnas bord där en mörkhårig man med tunn mustasch ställde sig upp och bockade. Dumbledore fortsatte sitt tal med att förklara att Hagrid nu mera skulle sköta skötseln av magiska djur.
-Ett sista, mer allvarligt meddelande: Trolldomsministeriet har bett Hogwarts att bereda plats för dementorerna från Azkaban tills dess att Sirius Black har infångats. Dementorerna kommer att stå vid alla ingångar. Jag har blivit lovad att de inte ska störa vår undervisning men jag varnar er. Dementorer är illasinnade. De skiljer inte på sitt byte och på de som kommer i deras väg. Jag uppmanar er alla att inte ge dem några skäl att göra er illa. En dementor är inte förlåtande till sin natur. Men lycka står att finna även i de mörkaste stunder… om man bara kommer ihåg att slå på ljuset. Dumbledores alltför långa tal var viktigt och Mike tänkte på Alecs reaktion när han såg dementoren på tåget och hoppades att de inte behövde se någon. Alec kollade på Mike och sen ner i maten. Han skämdes för att ha blivit så rädd när de var på tåget och kunde inte kolla honom i ögonen utan att det skulle synas.
-Alec, Mike avbröt hans tankar som om han kunde läsa dem. Mike hade kollat på honom hela tiden och visste att något var fel. Du behöver inte skämmas för det som hände på tåget. viskade han.
Alec fortsatte att kolla ner på sin mat sen vred han blicken och såg att Mikes talltik var ren.
-Du borde äta något.
-Jag är inte så hungrig så jag tog en macka, Mike sträckte sig mot brödet och tog en skiva utan smör och tog en tugga. Han kunde inte äta så mycket för så skulle det värka i bröstet.

De gick upp i sovsalen och satte på sig sovkläderna. Alec kollade på Mikes ärrade rygg när han skulle ta på sig skjortan. Han ställde sig bakom Mike och kramade honom. Hans hud var varm. Han backade igen och Mike vände sig mot honom.
-Har du gått ner i vikt? Alec lät oroad. Mike kollade på Alec och log.
-Pappa blev inte så glad så han satte mig i fängelsehålan. Jag fick leva en hel vecka på bröd och vatten. Sen blev han nog lättad över att skolan började så att han inte behövde betala för att jag skulle få mat. Alec såg chockad ut.
-Hur kan du le när du säger något så hemskt? Alec slängde sig i famnen Mike och kramade honom. Mikes leende dog och han omfamnade den rödhåriga pojken. Alec kände hur hans nacke blev blöt av Mikes tårar.
Alecs ben började bli trötta. Mike stödde på honom mer mer tills han inte orkade mer.
-Mike, Mike. viskade Alec i hans öra. Mike satte sig upp i sängen och kollade på Alec. Har du glömt att ta sin medic…? Mike tog ett fast grepp om Alecs axlar och kysste honom. Alec stod still och kunde inte göra något. Inte för att han ville göra något. Mike släppte Alec och de båda drog sig tillbaka.
-Hur länge den här gången?
-Åtta timmar. Mike kollade ut och såg fyra stycken nyfikna ögon stirra på honom. Han började att rodna. Vad hade han gjort? Inför andra också. Han ville bara krypa ner under täcket och dö. Mike gav en ”vad-fan-glor-ni-på” blick åt de båda pojkarna som sprang tillbaka till sina sängar. Alec kollade på Mike och tänkte på hur bra det hade känts när Mike tryckte sina läppar mot hans egna. Vad skulle hända nu? Skulle det här vara toppen på isberget eller vad man ska säga? Alec kände att han skulle kunna stanna i sovsalen hela dagen. När han tänkte på det blev han alldeles röd i ansiktet.
-Är du okej? Ditt ansikte är helt rött. sa Mike och lade sin panna mot Alecs.
-Jag mår bra, Alec ställde sig snabbt upp och gick mot sin säng.
Mike och Alec gick mot spåkonsten. Längs väggarna hördes elever viska när de gick förbi. -Hörde att de är ihop? kom från ena hållet.
-Men de är ju killar.
-Jag vet, visst är det äckligt.
Alec tittade ner i marken och Mike låtsades som om de inte hörde vad alla sa.
-I detta rum ska ni få utforska spådomens ädla konst. I detta rum ska ni upptäcka ifall ni har blicken. Det klumpiga läraren med flaskbottstjocka glasögon och tjockt stripigt hår stötte till bordet och alla skrattade till. Alec kollade på Mike och kunde inte få hyssen ur huvudet.
-Jag är professor Trelawney. Tillsammans ska vi kasta oss rakt in i framtiden! Trelawney höjde rösten.
-Varför lär vi oss ens det här? sa Mike som var helt uttråkad av lärarens introduktion. Alla elever var uppdelade två och två i klassrummet och Mike hade blivit ihopplacerad med Alec som Alec hade hoppats på. Han ville inte sa Mike med någon annan kille. Eller tjej för den delen. Han hade ju Alec, han behövde ingen annan. Alec blev skrämd över sin själviska tanke. Han kan ju inte bestämma över vilka Mike ska vara med.

Mike gick i raskt tempo ner mot Hagrids stuga där nästa lektion skulle hållas. Alec hade svårt att hänga med men försökte så gott som möjligt för att inte släppa Mike med blicken. Det gick för fort och Alec snubblade på ett av trappstegen och föll.
-Gick det bra? Mike hade spaceat ut väldigt ofta på sista tiden och det gjorde att Alec kände sig lämnad utanför.
-Det gick bra. Alec reste sig upp. Vad tänker du på? Alec ville veta varför. Om inte Mike hade spaceat ut hade han säkerligen fånga Alec. Alec började gå när det stack till i foten, men låtsades som inget hade hänt.
-Jag tänker lite bara.
-På vadå?
-Vet inte, det är inget viktigt. De båda smälte in i samlingen tredjeårs elever som hade samlats runt Hagrid.
De gick in i skogen och gick en bra bit innan de stannade.
-Okej, tjattra mindre och slå upp böckerna på sida 49. sa Hagrid och gick en bit till.
-Och hur ska det gå till? Draco var stöddig som vanligt med den levande boken i ena handen.
-Klappa den på ryggen så klart. sa Hagrid och himlade med ögonen. Alec öppnade sin bok och drog den på ryggen med tre fingrar. Mike hade spaceat ut igen. Det kunde inte vara något litet om han inte kunde sluta tänka på det. Alec kunde inte fatta vad det var som var så viktigt.
Håll mun Malfoy, hördes Harry säga skyddande om Hagrid.
-D-dementor, sa Draco och pekade över Harrys huvud. Allas blickar vändes mot det hållet Draco pekat. Inget fanns där och när de kollade tillbaka hade satte Slytherin eleverna på sig sina huvor och gjorde spökrörelser med händerna. Hagrid var tillbaka med en an varelse med hästform, klor på frambenen, stora vingar, och örnansikte med gråvita fjädrar över hela kroppen.
-Det här är Vingfåle, sa Hagrid och kastade ett dött djur upp i luften som besten lätt fångade.
Mike kollade på Vingfåle med vidöppna ögon. Det var en ståtlig varelse. Alec kollade inte på Vingfåle utan var upptagen med att fundera ut vad Mike tänkte på.
Alecs vrist värkte och smärtan blev bara värre och värre ju längre tid som gick. På vägen ut ur skogen gick det inte längre utan Alec trillade. Mike stannade och hjälpte Alec att stå upp.
-Om den är stukad kan jag hjälpa, Mike viftade med staven. Alec testade att stödja foten men det gjorde fortfarande för ont för att gå på den.
På sjukflygeln sa Madame Pomfry att den var en spricka i fotknölen och att det bästa var om han gipsade den och inte stötte på den för mycket. Alec haltade därifrån med en krycka under varsin arm. Alec blev arg på att Mike fortfarande inte var uppmärksam på vad som hände runt omkring honom.
-Vad är ditt problem? skrek Alec tillslut när det kommit till uppehållsrummet och satt sig på soffan. Mike kollade frågande på Alec arga ansiktsuttryck. Du har spaceat ut hela veckan. Vad är det för något som är viktigt? Vet du hur det får mig att kännas? Mikes blick for in i den öppna spisen.
-Jag har funderat på vart jag ska ta vägen.
-Vadå ta vägen?
-Ja, jag kan ju inte åka hem. Pappa släpper aldrig in mig dit igen. Och sen tänkte jag vad jag ska sätta för foto i ramen jag fick av din mamma. Mike suckade högt och lutade sig tillbaka. Alec hade inte tänkt på det. Mike hade nog offrat mer än han någonsin kan göra för det här förhållandet.
-Du har en familj, sa Alec och blev lite generad när han sa det.
-Vilken då? sa Mike lite skämtsamt, men han kunde inte säga sanningen.
-Jag, mamma, pappa och brorsan. Alec knuffade till Mike lite på skoj.
-Tack, det var det jag behövde höra. Mike log och la armen på Alecs axlar. Alec la undan kryckorna och la händerna om Mike.
-Jag trodde att de var mig du var arg på eller nåt? Mike vände ner ansiktet mot Alec och kysste honom på munnen. Alecs läppar var varma och mjuka. Hans tunga trängde sig mellan Alecs läppar tills de båda tungorna möttes. Det smakade jordgubb och mint som blandades. Alec puttade ner Mike så att han låg ner. Mike drog handen in under Alecs tröja och sen ner till hans byxknapp.
-Nej, inte nu. sa Alec och drog tillbaka Mikes arm. De fortsatte att hångla och mysa tills de insåg att alla lektioner hade slutat och eleverna var på väg upp. Och inte långt efter kom en hjord av elever in. Mike hade satt sig och läste tidningen där det stod att Sirius Black hade setts i Dufftown som inte låg så långt från Hogwarts.
-Har du läst tidningen? frågade Mike.
-Ja, hoppas att han inte kommer hit. Alec såg rädd ut och lutade sig mot Mike.