One Way Out. [SV]

åååsum DD bevakar helt klart c:

Tack för era kommentarer, de gör mig super glad!


Kapitel 2.
Hermione Granger

Hermione Granger var en smart 17 åring, hon var nog till och med den smartaste i sin årskurs. Hermione Granger tillhör elevhemet Gryffindor, precis som sina två bästa vänner, Ronald (Ron) Weasley och Harry Potter. Hermione var en mycket ambitiös elev, något alla lärare kunde intyga, ja, förutom Snape, även om han kunde intyga det så skulle han aldrig göra det till Hermiones fördel. Hermione var inte en sån där klassik tjej som sminkade sig särskilt mycket till vardags, kanske lite mascara, men väldigt lite i sådana fall. Hon brukade inte vara en sån som ville ha vad andra ville ha, men ett undantag hade skett gällande den saken. Dock så var hon riktigt rädd att någon skulle få reda på vad hon ville ha. Det var inte någon speciell grej som var populär just då, snarare en person. Hans namn var Draco Malfoy, den populäraste och mest eftertraktade killen på hela skolan. Dessutom var han Slytherinare och det gjorde allting mycket värre. Eftersom Hermione var Gryffindorare och Malfoy (hans efternamn var en vanlig benämning bland eleverna, alla utom hans närmaste vänner kallade honom bara vid hans efternamn) var Slytherinare. Han var dessutom, som Hermione visste, en kall och hjärtlös person, en egenskap hon absolut inte uppskattade hos folk. Hon föredrog de där varma, vänliga och pålitliga personerna, som Ron och Harry tillexempel. Trots att de var så goda vänner skulle Hermione aldrig berätta för dem om vad hon kände för Malfoy.

Hela resan hade Hermione suttit tillsammans med Harry, Ron, Luna, Neville och Ginny i en kupé, men aldrig varit särskilt delaktig i deras samtal. Om dom hade frågat om hennes åsikt måste de ganska snart ha gett upp, för hon hade då aldrig hört av dem annat än deras sorl i bakgrunden.
Tåget började sakta in och Hermione hoppade upp med ett ryck och de andra tittade förvånat på henne.
”Har du sovit, Hermione?” frågade Ron med ett leende.
”Nej, det har jag inte!” fräste Hermione tillbaka. Men sedan ångrade hon sitt oförskämda tonfall och sa mjukt. ”Men dagdrömt kan man väl säga att jag har.”
Ron log. ”Om vadå?”
”Inget speciellt!” svarade Hermione allt för snabbt. ”Eller ingen speciell” rättade hon sig själv i tankarna.
Allihop började gå ut på perrongen och tog plats i den första bästa vagnen de kunde hitta. Den här gången deltog Hermione så aktivt i samtalet att hennes vänner nästan blev förvånade. Hon ville inte att någon av dem skulle komma på henne med att dagdrömma igen, för tänk om hon somnade och sa hans namn högt? Nej, det fick bara inte hända!


Förlåt om de två första kapitlen blev lite sega, men jag ville som förklara deras situation, resten av kapitlerna kommer nog att bli längre och mer innehållsrika! Och tack än en gång för att ni läser och kommenterar så snällt! Men kom ihåg att säga till om jag kan förbättra mig på något sätt!

jäääätttejättejäättebra DD Du e jätteduktig :33

Jättebra!

Tack så mycket! Det blir nog inget till kapitel ikväll tror jag ska skriva på min andra ff också, men imorgon kan ni räkna med ett till!

Okej! Jag längtar!

helt freaking bäst! ♥

supermegaazomefoxiehot!

Du är verkligen jättebra på det här!

Åååh så bra bevakar helt klart!