Som du. (Lily och Petunia)

Jättebra

Superdupermegafoxyawesome!

Aaaw tack! Ni är för underbara! jag får värsta självförtroendet XD

Del 4, Petunias perspektiv igen. ^^

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Samtidigt som Lily och Severus satt på tåget, skrev Petunia ett brev.
Det var inte vilket brev som helst, det var ett brev till Lily. I brevet hade Petunia kastat bort allt sitt falska hat mot systern, och hon fyllde det med alla tankar och känslor hon hade.
Hon skrev sanningen till Lily. Det gjorde så oerhört ont i henne, att skriva de där orden, men hon visste att det var nödvändigt.
Det var vad hon behövde. Petunia grät. Hon älskade sin syster. Men hon hatade henne också.
Fast det var ju inte sant! När Petunia var färdig, stoppade hon brevet i ett enkelt kuvert, som hon skrev ”Till Lily” på med grönt bläck.
Sedan lade hon brevet längst ned, längst in i en byrålåda. Hon skulle ge det till Lily vid ett passande tillfälle.

Men nu var hon tvungen att skärpa sig. Vernon skulle vara här vilken minut som helst. Petunia lade undan alla varma känslor för systern, och sade till sig själv att hon bara hade haft ett svagt ögonblick.
Lily var ett freak, och skulle alltid vara det. Petunia hade Vernon, och Vernon älskade det normala, det vanliga, och han hatade det ovanliga och speciella.
Och Petunia var just det, det vanliga och normala. De var perfekta för varandra.
Det ringde på dörren. Petunia log, för första gången på länge, och gick värdigt ned för trappan. Hon var inte som Lily, som alltid sprang.
Petunia öppnade ytterdörren, och där stod Vernon. Han hade en bukett med rosor, och en liten hjärtformad chokladask med sig. Så normalt. Hon log mot honom, och han log mot henne. Jaaa, tänkte Petunia. Vi är perfekta för varandra.

Svårt att tänka sig Vernon som liten...

Braa!!
Mer!!!!!

Så bra!

Tack så jättemycket!

Del 5! Som ni kanske märker så har jag hoppat fram lite i tiden, hoppas att det inte gör allt otydligt ^^

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Lily klättrade förtvivlat in genom porträtthålet. Hon var ursinnig, förtvivlad, ledsen! Mest av allt kände hon sig sviken.
Smutsskalle. Det ringde i hennes öron.
Smutsskalle.
Smutsskalle. Och det var Sev som sa det. Severus. Hennes bästa vän på hela jorden.
Men han hade visat sitt rätta jag nu. Hon ville inte ha med honom att göra.
Smutsskalle.
Hon sparkade ursinnigt till en av de bekväma fåtöljerna i uppehållsrummet. En ilande smärta sköt upp från foten och upp genom benet.
Lily sparkade en gång till, och låtsades att det var Sev hon sparkade.
Hon beslutade sig för att han från och med nu bara var Snape för henne.
Sev var borta, död. Kvar fanns bara snorgärsen. Hon sjönk ihop på golvet. Insikten hade slagit henne plötsligt, som ett blixtnedslag.
Nu hade hon ingen. Petunia hade hon förlorat för länge sedan, och Sev var också borta.
Visserligen hade hon Mary och Alice, men de förstod henne inte på samma sätt som Sev eller Petunia gjort. För Petunia var hon bara häxan, freaket, och Sev såg henne förmodligen bara som Smutsskallen. Allt var Lucius Malfoys och hans dödsätarideérs fel. SEv hade gått på det, och nu var han borta. Lily var ensam.
Plötsligt öppnades porträtthålet, och in klev James Potter, den sista personen hon ville se just nu, förutom Snape själv då.
"Lämna mig ifred, Potter!" hon insåg att hon satt på golvet, och reste sig hastigt.
James hade röda fläckar på kinderna, och hans glasögon satt lite på sned. "jag lovar, Evans, om någon kallar dig-"
Lily avbröt honom. "Jag behöver inte din hjälp, Potter. Jag klarar mig själv."
Hon vände på klacken och sprang upp till flickornas sovsalar.

Bra kapitel!!!

Super bra!

Suupeer!
*bevakar*