PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

Fanny hade somnat mot Mys axel efter bara någon halvtimme. Inte sp konstigt egentligen då My misstänkte att hon knappt sovit på tåget. Själv hade My lite svårare att sova. Hon kunde fortfarande inte släppa att de kanske missat en del av profetian eller att de varit så lugnt och fridfullt, alldeles för fridfullt. Under de tre första timmarna satt My och kollade ut henom fönstret på landskapen som de passerade. Hon hade alltid velat åka på en roadtrip genom USA, men inte av denna anledningen direkt.
”Går det bra?,” frågade hon Lana så tyst som möjligt för att inte väcka Nadja och Fanny.

Lana var förvånad över att My pratade, hon hade verkligen trott att My sov.
"Ja, det är lugnt! Jag tror vi kommer köra över gränsen till West Virginia snart," svarade Lana och tittade på My i backspegeln. Fanny sov, Nadja också. Hon tänkte på vad Kieron hade sagt om att han inte kunde komma ihåg någon Nadja. Hon skulle precis säga något om det till My när Nadja vaknade med ett ryck.
_____
Ana hade somnat ganska fort efter att de hade börjat köra. Hennes drömmar hade varit allt annat än fridfulla. Hon hade först drömt om en massa halvgudar som skrek och försökte fly medan Kronos dödade dem, en efter en. Sen hade Kronos förvändlat till Kurt, eller rättare sagt Kurts lik, med gråblå hud och levrat blod i halsen där Ana hade skurit honom. Kurt hade försökt dra ner Ana under vattnet, och hon hade inte kunnat andas.
När hon vaknade var hon fylld med ångest igen. Hon hade mördat en annan människa. Ana drog några andetag, försökte lugna sig. När hon tittade upp såg hon att My och Lana stirrade på henne.

My ryckte till när Nadja helt plötsligt vaknade.
”Du ser inte ut att sovit så gott...,” började My.
Det sista hon kunde säga var att Nadja såg utvilad ut, hon såg nästan tröttare ut än innan, inte sådär fyskiskt trött utan mer psykiskt trött.
My putade till Fanny lite så att hon kunde röra på sin axel då den börjat stelna.

Ana gnuggade sig i ögonen.
"Jag är okej," mumlade hon, hälften till My och halvt för att övertyga sig själv om att hon faktiskt var okej, i säkerhet.
"Hur länge har vi kört?" frågade Ana
"I typ tre timmar," svarade Lana. Ana kollade på klockan och såg att den visade nio på kvällen.
"Vill inte du vila, Lana?" frågade Ana.

My höll ögonen på vägen framför dem, rädd för att det skulle komma ett djur eller något då de nu körde genom lite mer öde trakter. Det hade inte blivit mörkt riktigt än, men solen skulle antagligen gå ner om ett tag. Hon gäspade och kollad på Lana och Nadja.

Lana stannade till vid en öde parkering utanför en stängd Walmart. Nadja räckte fram en proteinbar till henne.
"Jag ska gå ut och sträcka på mig," sade Nadja och klev ur bilen. Lana åt tacksamt upp proteinbaren.
"Jag tror jag måste sova en stund," sade hon och gäspade. Klockan var nästan tio på kvällen, och hon hade kört i fyra timmar.

"Sov så gott," sa My med ett litet leende. Själv plockade hon upp en bok som hon tydligen lagt i sin ryggsäck och öppnade den. Hon började läsa men kom inte riktigt in i det så hon stängde snabbt boken. Hon bestämde sig för att gå en liten sväng, fullkomligt övertygad om att Lana och Fanny klarade sig ändå. Hon öppnade bildörren och klev ut på den upplysta parkeringen. Vart hade Nadja gått någonstans förresten?

Ana gick runt Walmarten till andra sidan byggnaden. Hon hörde en fläkt och bilar någonstans längre bort. Hon sjönk ned med ryggen mot väggen och lade huvudet i händerna. Varför hade hon så mycket ångest? Lana, My och Fanny hade varit snälla mot henne, och tanken på att hon skulle föräda dem kändes... olustig. Men det var för det bästa... eller? Hon hade hittills varit övertygad om att Kronos framtidsvision var det bästa alternativet. Han hade idéer om en framtid som var betydligt mer avancerad, vacker... men vilket pris skulle de behöva betala för att nå den framtiden? hur många skulle behöva dö? och Kronos var inte känd för sin pålitlighet, tänk om han inte talade sanning och planerade att bli nån sorts gudomlig enväldesdiktator?
Sluta, du måste lita på Luke. Var lojal, sade hon till sig själv.
Herregud, tänkte hon sen. Ångest kommer äta upp mig levande.

My började gå fram och tillbaka längs Walmarts ingång. Just Walmart hade alltid varit en av hennes favoritaffärer av någon märklig anledning. Hon bestämde sig för att ta ett varv runt byggnaden för att försäkra sig om att inga monster lurade runt hörnet. Hon gick ett halvt varv innan hon skymtade en sittande gestalt längs väggen, det såg lite ut som...Nadja?

Ana rykte till. Hon hörde någon. När hon tittade upp såg hon My stå och titta på henne.Hon reste sig
"Är allt okej?" frågade Ana, och kände sig lite generad