Flowers in the dark [PRS]

Okej, så det var åtminstone en sak mindre att bekymra sig över. Yaosu kommer inte berätta någonting för nittonåringen, vilket underlättar väldigt mycket för stackars Hayley. Men det verkar lite som att det ersätts med något annat, då reaktionen hon får är allt annat än hon förväntat sig. Hon inser inte att den äldre flyttat på sig förrän hon slår upp ögonlocken igen. Det bekväma sällskapet bredvid henne är borta, och istället finner hon honom i soffan. Knogarna är nästintill likbleka och käkarna spända, ser ut som att de är på gränsen att knäckas sönder.
”Tack,” Hon är uppriktigt tacksam för det hela. Nu hade hennes syn av den andre förändrats helt och hållet om det visat sig att han skulle berätta för sin lillebror, men hon är ändå tacksam över att han håller den hemligheten. Under tystnad rör hon sig mot soffan, och slår sig ner bredvid den andre. Hon vet inte om det är någon bra idé, då det verkar lite som att han är en tickande bomb vid det här laget. Men kanske hon kan hjälpa, kanske inte. Att se honom så arg har hon aldrig trott att hon skulle, nu har hon bara känt honom i några dagar, men ändå.. Yaosu har under den tiden verkat väldigt samlad, bortsett från panikattackerna. Vad är egentligen anledningen till den där ilskan? Det är inte hans ensak, det håller hon med om. Den enda som har rätt till att veta om det lilla knytet är Isaac, så vart grundar sig den där ilskan? Ögonbrynen rynkar ihop sig medan de kristallblå ögonen glider fram och tillbaka över det vackra ansiktet framför henne. Kan hon tyda något från det? Nej.. Det enda som kommer upp som ett alternativ är svartsjuka. Men det får henne nästan att brista ut i skratt. För det första har de inte känt varandra särskilt längre, för det andra, som är grundmotivet, är att hon inte kan se varför Yaosu skulle vara svartsjuk. Några känslor för henne kan han väl ändå inte ha? Det låter praktiskt taget omöjligt i hennes öron. Att någon överhuvudtaget skulle gilla henne på det sättet känns omöjligt, men när det är någon så perfekt som Yaosu.. då är det mer än omöjligt. ”Du vill inte..” Artonåringen stannar upp mitt i meningen när han reser sig upp från soffan. Det ända hon kan höra är små mumlande läten, och klumpen i magen, det vill säga inte den lilla bebisen, växer sig bara större. Hon vill inte att han ska gå, men hon kan inte direkt tvinga honom att sitta kvar där med henne. Så hon håller käft. Hon får helt enkelt kolla på någon serie själv.

Mutter, mutter och ännu mer mutter. Tjugoettåringen hade lagt sig ner på mage tvärs över sängen och låg för stunden och glodde rakt ner i lakanen. Att han fortfarande inte kunde förstå varför han reagerade som han gjorde drev honom halvt om halvt till vansinne. Det var så fel, så otroligt fel, men ändå kunde han inte styra över det. Så småningom stödde han sig på armbågarna, däremot fortfarande med blicken fäst neråt i sängen. Som sagt, faktumet att han redan var grovt förälskad i en viss Hayley gick inte längre att förneka. Han hoppades innerligt att hon inte skulle lägga märke till det, av uppenbara skäl, men..på samma gång ville han få ut det - ut i världen så att han slapp och gå och hålla på det. Men det skulle inte vara rätt, det insåg han redan där och då trots stöket i skallen på honom.
Yaosu rullade över på rygg och betraktade istället taket. Ögonen hade nästan blivit glansiga och tänderna gnagde inte längre lika förskräckligt i underläppen. Han hade betett sig som ett barn igen och stormat iväg. Ännu värre var det att han gått mitt i en av den yngre flickans meningar, plus att hon inte ens gjort någonting fel. Nej, den äldre var den som ställt till det och det var bara hans göra, ingen annans.

Minuterna tickade långsamt förbi och tjugoettåringen började äntligen kunna samla sig själv. Andningen var under styr och tinningarna dunkade knappt längre. Han satte sig upp i sängen och pillade frånvarande med en av de mjuka kuddarna ett slag. Det var nog dags att gå ner igen, nu när han inte längre tappat allt vett. Samtidigt var den tanken lite jobbig och tja, han skulle nog inte kunna se Hayley i ögonen. Inte när han betett sig så illa. Tillslut nickade han däremot bestämt för sig själv och knäppte upp knäppet på halsbandet. Hon gillade djur och gos, eller hur? Så det här var nog det bästa sättet att be om ursäkt på, indirekt.
Med en otydbar liten suck lät han kedjan slingra ihop sig på ett av nattduksborden, för att sedan ta av sig mjukisbyxorna och tröjan. Han hann med nöd och näppe vika ihop dem innan effekten från smycket dog bort och benen brakade samman. Bekvämt var det inte, men inte heller gjorde det direkt ont. Mer som växtvärk, fast betydligt mer högljutt. Yaosu ruskade på sig och öppnade försiktigt dörren, rörde sig ljudlöst fram mot trappan och tassade nerför stegen. Tipp, tipp, tipp. Klorna slog i det lackade trät trots att han försökte röra sig så tyst som möjligt. Det gick inget vidare. Vid det laget hade Hayley säkert sett honom, då vardagsrummet låg precis vid trappan och den vita pälsen smälte inte direkt in bland träpanelerna som klädde väggarna.
Tjugoettåringen stannade till framför soffan och tog ett smidigt skutt upp. Tack gode gud för långa ben, annars hade han nog misslyckats. Blicken flackade oroligt när han nästintill kröp fram mot artonåringen, bara för att slutligen rulla ihop sig så att huvudet låg i knät på henne. Ville hon inte ha honom där, vilket var mer än förståeligt, kunde hon knuffa ner honom på golvet.

Lite ensamtid hade nog varit precis vad Hayley behövt där och då. Hela dagen har hon varit i kontakt med människor, många nya intryck och nya ansikten. Tankarna har varit många och påträngande, så att samla sig lite är välbehövt. Fortfarande med huvudet fylld med funderingar och grubblande tvättar hon av ansiktet med det varma vattnet. I den lilla, utvidgade väskan har vännen packat ner hennes favorit hudkrämer. Ansiktskrämen lämnar hennes hud återfuktad och slät, tillsammans med sminkbortagningen. När hon står där i badrummet glider tankarna gång på gång till Yaosu, vad det varit som hänt, varför och vad hon kanske gjort för fel. Nu har hon inget minne av att ha sagt eller gjort något korkat, men ibland gör hon det utan att hon uppfattar det själv. Lägligt nog. Den unga flickan stirrar in i sin spegelbild ett slag. Granskar varje liten del av ansiktet. Hon har dragit bakåt de blonda lockarna med hjälp av ett diadem, vilket lämnar det fräkniga ansiktet helt orörd av håret. Med ett litet skratt skakar hon på huvudet åt sig själv. Att fundera så mycket över allt som hänt kommer inte göra någonting lättare för henne. Plus har det börjat bli sent, hennes huvud behöver tömmas för att hon ska kunna sova åtminstone lite grann. Med en nick mot sig själv i spegeln öppnar hon dörren till badrummet, och rör sig ut till köket. Strumpbyxorna, kjolen och den stickade tröjan är ihoppackade. Istället har hon på sig ett par pyjamasshorts.. vanligtvis skulle hon gå och lägga sig i bara den långärmade tröjan, men med tanke på att hon inte är helt själv i lägenheten passar de mönstrade shortsen bra. Fötterna är iklädda lurviga, lena sockor. De skyddar hennes stackars tår mot det kyliga golvet. Hayley ställer sig på tå vid kylskåpet, och tar åt sig lite av chokladpuddingen som Joshua blandat hos Mr Huaze och Ms Lewis åt henne. Jodå, hon tänker allt ta sin välförtjänta efterrätt. Av någon anledning går det mycket bättre att få i sig det än mat. Konstigt hur det där fungerar.

När hon väl blivit färdig i köket kommer hon tillbaka till soffan. Benen är hopdragna mot magen, och den lilla skålen med chokladpudding vilar mot hennes knän. Hon hade faktiskt lyckats fått på teven själv. Lite krångel hade det väl varit, men ingen förväntar sig något annat. Artonåringen orkar inte leta upp Netflix, då hon har noll koll på hur Yaosus teve fungerar egentligen. Istället ser hon på något matlagningsprogram, fina bakverk. Rätt lugnande egentligen. Det fångar hennes uppmärksamhet iallafall, tills hon hör små klor slå mot trappan. Först tänker hon på Chuchu, men det visar sig vara fel. Lurvbollen som kommer gåendes är mycket större. Det får det fräkniga leendet att växa på läpparna, och fötterna sjunker ner mot golvet så att Yaosu kan vila sitt huvud mot knäna. Hon tänker inte direkt knuffa bort honom, aldrig. Istället låter hon fingrarna glida över den varma pälsen, som skyddar de bara benen mot kylan. Att ta upp vad som hände tänker hon då inte, det får vara.

Trots det faktum att Yaosu betett sig extremt illa, verkade det inte som om Hayley tänkte säga någonting om det hela. Och inte heller knuffade hon ner honom från soffan, eller puttade bort hans huvud från sina bekväma knän. Det kändes inte direkt passivt aggressivt heller, vilket tillät den äldre att andas ut. Hon var nog ändå inte jättearg, även om hon kanske egentligen borde varit det. Men leendet och det faktum att hon satt ner fötterna på golvet för att han skulle kunna placera huvudet i knät på henne, fick honom att lägga alla de där oroliga tankarna åt sidan ett slag.
Ögonlocken, som slutit sig för en stund sedan, slogs upp och tjugoettåringen vred lite på huvudet så att han kunde blicka upp mot den yngre flickans ansikte. Allt smink var borta och den fräkniga huden såg väldigt slät och fin ut. En liten snilleblixt for genom Yaosu, som bra gärna hade lust att sticka upp en av tassarna mot någon av kinderna. De såg ju så lena ut och han ville för övrigt mest ha en anledning till att röra vid henne. Nu gjorde han förvisso redan det och hennes fingrar drogs ju även genom pälsen på ett behagligt sätt, men han ville liksom ha mer. Plus att det troligen verkade en gnutta mer oskyldigt när han såg ut som han gjorde. Öronen vickade på sig när de snappade upp alla olika ljud - två distinkta hjärtslag, ljudet från TV:n, Zihaos missnöjda knorrande läten..en hel del att hålla koll på, med andra ord.
När stirrandet slutligen blev ingenting annat än obehagligt, vek den äldre undan med blicken. Av någon anledning kändes det annorlunda att vara så pass nära Hayley nu när han medgett för sig själv att han faktiskt hade känslor för henne. Att barnet var Isaacs hade egentligen inte ändrat någonting alls när det kom till kritan, utan det var just det där erkännandet som twistat saker och ting. Yaosu kunde återigen inte förneka att han kände sig bekväm i den artonåriga flickans sällskap, och inte bara för att han tyckte om henne väldigt mycket som person. Varje gång hon log slog hans hjärta små volter, varje gång hennes kinder blev rosiga smälte han lite inombords och bara det simpla faktumet att hon verkade vara bekväm med att ha honom sådär nära var överväldigande.
Med en stor gäspning satte han sig upp. Blicken gled från Hayleys ansikte ner mot magen några gånger innan han spetsade öronen lite extra och pressade ett av dem mot den lilla bullen. Jodå, han kunde definitivt höra två hjärtslag, både mammans och fostrets. Det var ganska fantastiskt ändå och han önskade helt ärligt att hon också kunnat lyssna till det klapprande lilla lätet. Han rätade däremot snart på sig igen och började löst knuffa på en av de smala axlarna. Att ha huvudet i knät räckte inte och det kändes som ett bra tillfälle att vara extra kelig, särskilt eftersom han visste att de båda två älskade att gosa.

Är det lite dumt att Hayley att inte bli mer arg över det konstiga beteendet? Hon själv tycker inte det. Visserligen var det inte ett beteende som hon uppskattar, och hon hade blivit chockad över reaktionen, men herregud ibland överreagerar man. En liten del av henne tänker väl att om hon är lite mer accepterande, ja då kanske Yaosu är det om hon får lite humörsvängningar senare. Med tanke på att graviditeten kan leda till rätt många humörsvängningar så är det nog vettigt att försöka ligga bra till. Att tvinga den äldre att prata med henne om det kommer hon såklart inte att göra, det är nog bättre om de lägger det bakom sig och låter det vara.
Fingrarna fortsätter med sitt kliande, nu bakom öronen. Om hon inte minns fel hade Yaosu berättat att det är väldigt skönt att bli kliad där, och dessutom är det faktiskt väldigt mysigt för Hayley själv. Pälsen är värmande, som en len och mjuk filt. Det hade inte varit så smart att välja pyjamasshortsen istället för ett par mjukisbyxor, men nu är hon faktiskt lite för bekväm för att ställa sig upp och byta om igen. Det tänker hon då inte göra. Blicken är fäst på teven, men hon kan mycket väl känna av den andres mörka ögon mot henne. Det är inte så att det gör henne obekväm, men lite underligt känns det. För varför skulle han vilja kolla på henne? Väldigt bra fråga. Dock förlorar hon fokuset på bakprogrammet när hennes såkallade filt sätter sig upp. Lämnar benen aningen frusna igen. Attans. Uppmärksamheten är inte längre riktad mot teven, utan glider tillbaka till lurvbollen bredvid henne. Vid rätt tillfälle, lyckligtvis. Från ingenstans känner hon hur ett öra pressas mot magen på henne. Den har inte blivit enorm än, och den göms under den pösiga tröjan, men det är helt klart en bulle. Mycket större än vad den brukade vara. Tjugoettåringen är nog den första förutom Ms Lewis som rör vid den. Det känns mysigt. Inte påträngande på något sätt, vilket hon är lite förvånad över.
”Hör du den?” Frågar hon efter den långa tystnad. Hayley själv skulle väldigt gärna kunna höra hjärtslagen från det lilla fostret, men olyckligtvis går det inte. När Yaosu sedan börjar knuffa löst mot ena axeln så stryker sig händerna över den varma pälsen än en gång. Myspys.

Det dröjde ett slag innan tjugoettåringen nickande åt frågan. Jo, han kunde höra bådas hjärtslag alldeles klart och tydligt. Som sagt var det ganska fantastiskt hur ett litet liv höll på att växa till sig därinne. Samtidigt kunde han inte låta bli att oroa sig en gnutta, för om han kunde höra två distinkta hjärtslag, då skulle Zihao också göra det. Yaosu var inte den enda som kunde lägga ihop två och två, den yngre Huaze brodern hade också den förmågan. Frågan var bara hur den yngre skulle reagera. Kanske det var möjligt att dölja det där andra klapprande ljudet? Speciellt om han inte lät nittonåringen komma tillräckligt nära den yngre flickan, då skulle han definitivt inte höra det. För stunden var det nog det bästa alternativet, plus att han inte ville att Hayley skulle behöva sättas i den situationen.
Öronen strök sig över hjässan och ögonen fäste sig på sovrumsdörren. Hade han inte vetat bättre hade nog hoppas på att brodern skulle hålla sig i sovrummet tresteg av kvällen, men nej då. Ögonlocken slöt sig ett slag och Yaosu tog några djupa andetag. Andas in, andas ut. Om nittonåringen lyckades lista ut det hela trots försöken att förhindra detta, fick han helt enkelt hålla honom i styr. Helt omöjligt var det faktiskt inte och han hade gjort det förr.
Tjugoettåringen ryckte till en aning när dörren till sovrummet öppnades och ljudet av klor mot det lackade golvet fyllde rummet. De tunga ögonlocken slogs upp och han sökte flyktigt efter den artonåriga flickans blick. Därefter tog han ett litet skutt ner på golvet och lyfte upp Chuchu i nackskinnet, för att placera henne i Hayleys knä. Det var en ganska smart lösning - mer ljud för Zihao att bli förvirrad av. Att den lilla vovven inte skulle ha någon chans att bita husses lillebror var bara ett lyckosamt plus.

Det är rätt fantastiskt det där, och orättvist. Orättvist att inte Hayley själv får höra de där hjärtslagen inne i hennes egna lilla mage? Nu kan hon vänta med det till ultraljuden, men åh hon skulle så gärna vilja höra det dunka. Ha sitt egna öra pressad mot magen.. men riktigt så vig är hon inte. Tror hon iallafall. Att försöka vrida sig på det viset där och då känns inte riktigt rätt. Hur som helst är det orättvist, om hon bara haft bättre hörsel. Sen påminner hon sig själv om att det är en del annat som är lite mer orättvist. Tillexempel att hon inte berättat för Isaac. Juste. Fy fan vad hon är onöjd med sig själv, att hon inte gjort det än tär verkligen på henne. Av någon anledning är de tankarna fler än vanligt, kanske det är skuldkänslor. Att hon kommit så nära Yaosu på så kort tid, och att han fått reda på det innan pappan till barnet. Att det är han som får lyssna på hjärtslagen, och inte Isaac själv. Satfläsk också. Varför känner hon så mycket skuld över det? Tjugoettåringen kom på det själv, och hon har verkligen inte haft något tillfälle till att berätta det för den ett år äldre.. men ändå. Hayley gömmer ansiktet i sin lilla skål med chokladpudding medan tankarna fortsätter att klanka ner på henne. Under morgondagen får hon helt enkelt ta tag i det hela, sluta deppa och göra något åt det. Bara hon hittar Isaac så borde det gå. Än en gång behöver hon ruska på huvudet för att få bort de dumma tankarna. Inga skuldkänslor nu. Bara chokladpudding, teve och gos. Mycket bra medicin. Skålen ställer hon på soffbordet, hon ska självklart ta itu med disken alldeles strax, men där och då gräver hon bara ner ansiktet i Yaosus tjocka päls. Kanske oprofessionellt av henne, men de två har varit det väldigt mycket enda sedan de började lära känna varandra. Dock sjunker huvudet ner mot hennes egna axel när Yaosu skuttar ner på golvet. Varför har hon ingen aning om, men plötsligt får hon en viss Chuchu i sitt knä. Eller ja, snarare över magen på henne. Blicken glider upp mot sovrumsdörren, och Zihao som kommer tassandes. Ah. Hur klipsk kan man egentligen vara? Hayley hade inte tänkt på det överhuvudtaget, att om den äldsta Huaze brodern hör hjärtslagen så är det väl klart att den mellersta gör det. Ajdå.

Till en början verkade det inte riktigt som om Hayley fattade galoppen och helt ärligt gjorde tjugoettåringen knappt det heller. Det hade ju varit ofantligt skönt att sitta där i hennes famn och jäsa öronen av sig. Dock kändes det en gnutta viktigare att hålla Zihao på avstånd, särskilt eftersom han var ganska så opålitlig under fullmånens gång. Att han tog det där elixiret spelade ingen roll, han hade redan en skruv lös i skallen. Snacka om att vara impulsiv. Men konstigt var det verkligen inte, i alla fall inte om man hade i åtanke att han varit likadan genom årens gång. Sedan att det inte var någon bra egenskap, det var en helt annan sak.
Nittonåringen smög till en början mest omkring inne i vardagsrummet och nosade nyfiket på allting som fanns inom räckhåll. Först rann han fram till en av plantorna bredvid köksbordet, sedan bort mot spiraltrappan och sedan kylskåpet. Där stannade han till en stund och såg obeslutsam ut. Och ja, han visste mer än väl att han nyss ätit middag. Nåväl, tillslut vände han sig istället mot de andra och svansade glatt fram - något den äldre brodern inte tyckte bådade särskilt gott.
Öronen vickade nervöst på sig och blicken flackade. Vad skulle han ens göra för att hålla den andre borta? Knuffa på honom? Det lät som en perfekt idé och därmed var det precis vad han gjorde. Med de fluffiga öronen nu strukna platt och stegen varsamma, ställde han sig rakt framför den yngre. Därefter började han försiktigt knuffa på Zihao, bort från soffan mot den andra sidan av rummet. Först verkade det inte riktigt fungera, men lyckligtvis var den mörka lurvbollen inte helt klar i skallen. Så vad slutade det hela med? Någonting som till exempel Chuchu skulle kalla för lek. Tänderna nafsade löst i den svarta pälsen och drog så småningom lätt i ett av öronen. Yaosu vann nästan alltid och tur var nog det. Det krävdes inte mycket ansträngning innan en redan slutkörd nittonåring blev ännu mer slutkörd. Kanske Joshua kunde ta över? Eller i alla fall försöka, så att tjugoettåringen kunde återgå till att agera filt.

Det här är något helt annorlunda för lilla Hayley. Nu hade hon fått reda på Yaosus hemlighet under gårdagen, hur den där förbannelsen ligger över honom. Hon hanterade det nog någorlunda bra, känt sig säker då hans medvetande fortfarande var där. När det kommer till den mellersta Huaze brodern däremot är det lite annorlunda. Han känns inte lika pålitlig, vilket är förståeligt med tanke på att månen står högt på himlen. Det är något helt nytt för henne, och dagen har redan varit fullproppad med nya intryck och viktig information. Så det är väl inte helt konstigt att hon blir smått nervös? Aerons lillebror är i samma sits som Zihao, men hon har aldrig varit med under hans förvandlingar, så erfarenhet därifrån har hon inte fått. Det är alltså anledningen till att de kristallblå ögonen följer den ett år äldres varje steg. Inte bara för sig själv, utan även för det lilla fostret vilandes inne hos henne. Det lilla fostret som Chuchu verkar finna lite intressant, några små nosningar innan hennes huvud sjunker ner mot de smala benen, alldeles nöjd med livet när hon blir kliad bakom öronen. Trots det faktum att den lilla lurvbollen i Hayleys famn är alldeles bedårande, så håller hon blicken aktivt på de två bröderna. Det hade bara krävts en blick mot Chuchu för att de två skulle börja leka med varandra. Än något mer som är gulligt. Nu förstår hon varför Yaosu agerar på det viset, något hon är väldigt tacksam för och samtidigt finner inget mindre än bedårande.
En eftersläntande Joshua dyker upp i vardagsrummet han också. Det krävs bara några få blickar delade mellan de två artonåringarna för att han ska förstå vad det är de vill förhindra. Att han inte tänkt på det och stoppat pojkvännen inne i rummet är nästa en besvikelse för honom själv. Men det går inte att göra mycket åt det.
”Vill du ha något mer att äta Zihao? Eller ska vi kanske gå och lägga oss?” Undrar han med en stor gäspning, och stäcker på överkroppen medan benen rör sig mot köket.

Joshuas närvaro fick Zihao att gaska upp sig inom loppet av några sekunder. Nittonåringens öron gled tillbaka upp på huvudet och svansen började svänga fram och tillbaka. Inte undra på att många jämförde honom med en glad hund - det var ju precis vad han var. Hursomhelst verkade planen fortsätta som på räls, eftersom den mellersta Huaze brodern nu istället följde efter dennes pojkvän. Detta gav Yaosu tillfället att andas ut ordentligt. Han hade på känn att det inte hade varit bra om det mörka molnet med lurv listat ut att Hayley var gravid. Då hade det varit mer än lätt för honom att dra slutsatsen om vem fadern var och därefter jaga upp sig. Det var egentligen inte hans fel, sinnet var där men kanske inte till hundra procent.
Tjugoettåringen betraktade de två ungdomarna som nu befann sig i köket. De mörka ögonen vände sig sedan mot Hayley och han tassade tyst tillbaka mot soffan, där han tog ett litet skutt upp på de mjuka kuddarna. Försiktigt klämde han sig ner med huvudet i knät på den artonåriga flickan igen, trots att Chuchu protesterade högljutt. Äsch, hon fick fortfarande plats och den äldre av alla individer i lägenheten ville mysa. Problemet var att Zihao verkat ta en liten vändning, fysiskt sett alltså. Nu var han istället påväg till soffan, där han osmidigt klättrade upp och rullade ihop sig bredvid sin äldre bror. Lyckligtvis verkade han vara så pass trött att han inte tänkte speciellt mycket på alla ljud omkring, utan gäspade istället stort och stängde ögonlocken. Som sagt, han gillade att inte vara den enda som befann sig i ”varg-sitsen”. Yaosu kunde inte direkt beskylla honom för det, då han kände lite samma sak. Plus att det var otroligt mysigt att kunna få känna på den där mjuka pälsen. För det var ju lite krångligt att gosa med sin egen, hur gärna han än skulle vilja göra det. Nej, det var Hayleys jobb från och med nu och det hade han verkligen ingenting emot. Alls. Tvärtom, han tyckte faktiskt förfärligt mycket om det.
Den mellersta Huaze broderns öron vickade en gnutta på sig, men som tur var verkade det inte bli mer än så. Han var totalt borta vid det laget, så pass att han börjat snarka högljutt. Kanske ett tecken på att han egentligen borde ha lagt sig i sängen? Tjugoettåringen sneglade från Hayley bort mot Joshua och kvävde en gäspning. Det skulle nog sluta med att de antingen fick lämna honom där eller släpa honom in i sovrummet.
Ögonen fäste sig återigen på den yngre flickan och han satte sig halvt upp. Var hon en gnutta orolig över det stora monstret som låg och snarkade som en stor jättebebis? Egentligen behövde hon nog inte bara det, men han förstod henne ändå fullt ut. Varulvar var inte trevliga varelser när deras mänskliga sinnen försvann, eller det var i alla fall det han fått lära sig under tidigare år. Utöver det visste han inte särskilt mycket om dem, förmodligen betydligt mindre än de två artonåringarna.