Criminal love PRS rollspelargärna och Emma07

Lorenzo skrattade till än en gång, road över hur löjligt fäst hon var vid honom. Hur hon verkade vara beredd på vad som helst för att rädda honom.
"Du har fortfarande inte förstått va? Om jag vill ha något av det, så tar jag det. Det jag vill är att ha dig som lockbete för att komma åt min son." sade han ännu med ett flin, hade fortfarande inte helt bestämt sig vad han skulle göra med henne.

Aaron gick med snabba steg ditåt, egentligen fick han väl inte alls lov att anstränga sig så men det kändes för stunden helt oviktigt. Hon var långt viktigare.
"Nej, såklart jag inte skämtar. Hon gick ut på promenad och blev borta rätt länge, så jag ringde henne. Han svarade och ville att jag skulle ta tillbaka allt jag sagt till snuten. Jag tror jag vet vart dem är, jag är påväg dit nu", sade han, orolig.

Sophie svalde hårt och nickade sakta.
- hur kan du? Det är ditt barn, ditt kött och blod men du behandlar honom som skit. Du hade ihjäl din fru för att hon hade en åsikt och du har misshandlat ditt eget barn. Du är en hemsk pappa och det är du som borde vara död. Du är ett monster fräste hon med en förbannad blick.

Han drog på sig en tjocktröja över och började jogga direkt från gymmet.
- berätta vart du är, du får absolut inte gå in där innan jag kommit för annars kan ni bli skadade sa han samtidigt som han tog upp sin arbetsmobil och skrev ett sms till sin kollega för att få hjälp med poliser som arbetade och som hade vapen.

Lorenzo fnös genast, hon började gå honom på nerverna mer och mer som hon höll på.
"Det är inte din sak. Jag skulle vakta min tunga om jag vore du", sade han, i betydligt skarpare tonläge än tidigare då han också började tröttna mer och mer på hennes sätt. Inte för att han tog åt sig av orden, utan snarare hennes respektlösa sätt. Även om han knappast var den rätta att prata om respekt.

"Jag är påväg till Gibraltargatan, det lite mer övergivna huset längst ner på längan", sade han, sade inget om att gå in - om han hann dit före tänkte han definitivt inte vänta på dem, han var alldeles för orolig för henne för det. Han fortsatte snabbt gå ditåt, hoppades sannerligen att de skulle skynda sig.

Sophie kämpade sig upp på fötter, det var ju inte jättelätt när man inte hade händer att ta stöd med.
- så du hade hellre gillat att jag var en tyst och snäll flicka? Någon som inte sa emot sin kidnappare? Kanske till och med någon som blev drabbad av stockholmssyndromet? sa hon kyligt och ställde sig nära honom, han skulle säkert ändå skada henne så det gjorde inte så mycket att hon fick ut allt hat.

Hans pappa hann ifatt honom och stängde sin hoodie han dragit på sig.
- jag har kallat på förstärkning, vi kan inte gå in innan de kommer för han kan ha vapen och skada henne. Därför måste vi också ha vapen för att kunna avväpna honom först sa hennes pappa och såg allvarligt på Aaron. Det var jobbigt för honom också att inte kunna gå in före sina kollegor men han visste också av erfarenhet vad som var bäst.

Lorenzo dröjde inte denna gången utan gav henne genast ett hårdare slag än tidigare, eller ja både hårdare och flera mer än bara ansiktet. Han hade gått henne alldeles för mycket på nerverna för att han skulle låta bli längre.

Aaron såg på honom, tveksamt men visste på ett vis att han visste bäst här. Trots allt jobbade han med sånt här, även om det var hans dotter det gällde nu.
"Jag hoppas att dem kommer snart då?" frågade han tveksamt, de var ganska snart framme vid huset vilket fick honom väldigt mycket mer rastlös.

Hon gav till ett skrik av smärta och sjönk ihop på golvet. Tårar rann tyst nerför hennes kinder och hon kröp ihop och vägrade se på hans pappa. Hon hade fått ett hårt slag på revbenen och i munnen kände hon bara blodsmak.

Efter ett tag kom två bilar, civilbilar och ut kom 4 poliser, alla med vapen redo.
- okej, vi går in först och ser till så att vi får honom under kontroll innan du går in Aaron. Förstår du? Sa en av poliserna med en viss skärpa i rösten.

Aaron såg motvilligt på dem, han hatade tanken på att vara kvar här medans han inte visste vad som hände hans älskade där inne.
"Så jag måste stanna här ute?" frågade han lite motvilligt, skulle självklart lyssna - det handlade ju om Sophies säkerhet, vilket var viktigare än allt annat för honom. Då fick det gå att han var tvungen att vänta, även om hon allra helst skulle leta upp henne så snart han bara kunde.

- Bara tills vi vet att din far är fångad, sen kan du komma in sa hennes pappa innan han kollade på sina kollegor.
- okej, så här gör vi. Tre av er går till varje sida av huset ifall där är en bakdörr eller fönster han kommer ta sig genom. Ni har vapen redo och jag och Miriam går in längst dörren sa han och hans kollegor nickade och intog position. Hennes pappa ställde sig utanför dörren och bankade på dörren.
- öppna dörren, det är polisen. Öppnar du inte bryter vi oss in sa han med hög röst medan han höll ett vapen han fått av sina kollegor redo.

Aaron såg på honom och nickade tyst, gillade det inte alls men visste att det antagligen vore det bästa - plus att det bara skulle dra ut på tiden och göra det värre att vänta och tjafsa med poliserna istället för att lyssna så att dem kunde ge sig in där nån gång. Han fick bara tvinga sig att vänta här utanför istället, hur jobbigt det än skulle vara.

Lorenzo ryckte genast skarpt till då han hörde knackningarna, svor högt vände snabbt blicken till Sophie igen med arga ögon.
"Vad har du gjort? Har du varnat någon?" morrade han fram, räknade med att hans son inte var idiotisk nog att ta dit polisen. Idiotisk ur hans eget perspektiv åtminstone - han var illa ute ifall dem nu kommit dit, och inte en chans att han tänkte öppna på eget bevåg.

Sophie skakade på huvudet.
- hur skulle jag kunna varna någon? Sa hon tyst och såg på sina blåslagna armar.

Hennes pappa väntade en stund för att ge honom en chans att öppna innan de bröt upp dörren och båda riktade sina vapen mot henne.
- gå bort mot henne och mot oss med händerna synliga sa han kyligt och höll pistolen beredd utanför fönstren stod de andra poliserna.