Love or not - PRS botilia1 och Emma07

Matthew lyfte blicken till läkaren och lyssnade, nickade sedan lite lätt.
"Såklart", sade han, att hon var utmattad var sannerligen inte konstigt. Han tog försiktigt över dottern och leendet blev om ens möjligt ännu bredare då han höll henne i sin famn. Det kändes minst sagt verkligen fantastiskt, som han hade längtat efter den stunden och här och nu kändes r t vara helt perfekt. Och han vwr så lyckligt.

Läkaren gav dem ett leende.
- jag lämnar er nu, men tveka inte att kalla på mig om något känns fel eller något händer sa läkaren vänligt och gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Catherine såg på Matthew och deras lilla dotter, tänk att hon såg sin man hålla i deras lilla barn, detta hade hon inte tänkt sig i början när de gifte sig..
- Det känns helt ofattbart sa hon och log brett och lutade huvudet mot kudden.
- men vi måste ha ett namn till henne la hon till.

Matthew nickade som svar åt läkaren, dock utan att lyfta på blicken ifrån den lilla dottern. Det kändes verkligen helt magiskt, och när han lyfte blicken till Catherine var det breda och lyckliga leendet kvar på läpparna.
"Har du några förslag?", frågade han mjukt.

Hon skakade lätt på huvudet och fortsatte med att bara titta på dem med ett litet leende.
- nej inte i nuläget sa hon och log mjukt. Barnet började gny och skrika och Catherine bet sig löst i läppen, det gjorde ont i henne att hennes lilla dotter skrek men hon visste också att det var sånt små barn gjorde.
- tror du hon är hungrig? frågade hon osäkert och satte sig mer upp.

"Julie eller Serena kanske?", föreslog han med blicken på henne, för att sedan vända blicken emot den lilla dottern igen och lätt vagga henne i sin famn i ett försök till att ge henne någon sorts tröst. Han var i sig själv en ganska lugn person överlag, och han trodde också att det skulle bli en god egenskap som far - trots allt var det väldigt bra att kunna vara det med barn.
"Det vet vi inte förräns hon fått prova att äta isåfall", sade han, det var ju helt enkelt saker man inte visste med bebisar. Eller ja, efter att tag kunde man ju kanske lära sig hur dem reagerade beroende på vad dem ville, men det var verkligen för tidigt för att dem skulle ha lärt sig det än.

Catherine nickade och log svagt. Hon var helt säker på att Matthew skulle bli den lugna föräldern medan hon skulle bli den oroliga föräldern. Hon tog försiktigt över barnet och la det lätt mot sitt bröst. Egentligen behövde hon inte göra så mycket mer innan barnet började amma lugnt. Hon höll om deras dotter mjukt och nickade sakta.
- Jag gillar Serena sa hon och log lyckligt.

Matthew log mjukt emot de båda och nickade, nästan lite lättad över att få ett namn på henne. Deras lilla Serena. Allt det här kändes fortfarande helt ofattbart, att efter all väntan hade de äntligen det lilla barnet hos sig. Som dem hade väntat, han hade iallafall sett fram det rejält. Och vilken enorm lättnad det var nu när allting var klart, att allting verkligen gått bra då det ju var något han verkligen gått och oroat sig för hela tiden efter vad som hänt tidigare.

(Om du vill så kan vi gärna spola tills hans vän är där? Tänker att det är några månader framöver - typ att dottern börjat lära sig säga mamma och pappa )

Låter bra.
-----
Catherine lyfte upp Serena som gnällde och gnydde och la henne i sin famn och började lätt gunga henne i famnen. Egentligen skulle tjänsteflickorna ta mer hand om barnet men Catherine hade vägrat, hon hade bestämt sagt att hon ville sköta barnet så mycket det gick själv. Allt från att mata barnet till att byta blöja på barnet.

Matthew hade visserligen haft en del arbete den senaste tiden, men han hade ändå lagt väldigt mycket tid på Catherine och Serena - de var hans båda älsklingar och det gick inte ens att förklara den fantastiska känslan det innebar att få vara pappa, och han försökte vara så mycket som möjligt med dottern. Han hjälpte ju också förstås Catherine med henne så mycket det bara gick, men han hade också hela herrgården att sköta vilket innebar att han inte kunde försumma arbetet helt även om han dragit ner på det en hel del jämfört med hur det varit innan hon fötts. En vän till honom - Juan -, som hade tjänat samtidigt som honom i kriget, hade dessutom kommit dit några dagar tidigare vilket han fann väldigt trevligt. De hade kanske aldrig varit de allra närmsta vännerna, men umgåtts en del under tiden där och det var kul att få träffa någon ifrån den tiden och få prata "gamla minnen" med därifrån. För tillfället hade han passat på att gå igenom ett par papper innan middagen, men skulle snart behöva gå upp för att byta om innan dess.
En tjänare kom strax och knackade på dörren till Catherine, klev därefter in och neg lätt emot henne.
"Juan sökte efter er, mylady. Han talade på att slå följe med er till middagen", förklarade hon sig.

Catherine log svagt, hade precis fått Serena att somna och la försiktigt ner henne i spjälsängen igen. Hon rättade till sin klänning innan hon hörde hur det knackade på dörren och granskade tjänaren. Hon höjde lätt ögonbrynet när hon hörde budskapet, vad ville egentligen Juan henne? De hade knappt pratat med varandra mer än att kallpratat under middagarna och liknande och nu ville han plötsligt ta henne till middagen.
Hon nickade dock mot tjänaren.
- låt honom komma in sa hon enkelt och gav honom ett leende.