Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Edvard svalde hårt och studerade henne noga och ryckte på axlarna.
"Vi får helt enkelt komma på en historia som ingen kommer betvivla. Låta rätt personer få rätt kunskap vid rätt tillfälle. " Sa han lågt och såg på henne.
Smekte hennes kind sakta.
"Jag måste gå Sienna. Jag måste hem och berätta detta. Varje minut är värdefull. Jag ska försöka komma hem till dig ikväll om saker och ting inte går som planerat. Var stark." Viskade han och kysste hennes läppar mjukt innan han släppte taget och vände på klacken och begav sig hemåt.
Han skulle haft en häst.

Det tog en stund men väl hemma så stod han länge i vestibulen innan han begav sig in till sin fars kontor. Han satte sig ned på en av fåtöljerna och såg allvarligt på sin far.
" En komplikation har uppstått." Sa han lågt och hans far la undan det han skrev på och fokuserade blicken på sin son.
" Komplikation? Vad talar du om?" Sa hans far ganska skarpt och sökte med blicken.
Edvard mötte stadigt hans blick och samlade sig.
"Jag har tagit en älskare. Hon är gravid. " Sa Edvard och hans far tittade länge på honom.
"Är det en tjänsteflicka?" Sa hans far irriterat och Edvard stirrade på honom.
" Nej det är hon inte. Det spelar ingen roll vem det är. Jag behöver hjälp. Jag kommer inte låtsas som om detta inte skett. " Sa han allvarligt och hans far reste sig upp och hällde upp whiskey i två glas och gav det ena till sin son.
" Miss Hamgrind. Ryktena är sanna. Edvard detta är inte en enkel sak." Sa hans far och vände ryggen mot honom och studerade det som var utanför fönstret.

Sienna ville helst att han aldrig skulle gå, skulle tvärtom vilja ha hans stöd och närhet nu mer än nån gång tidigare. Men hon visste också att han hade rätt, de hade ingen tid att förlora och hon litade helt och hållet på honom för det här. Om någon kunde lösa det, så var det han. Hon nickade tyst och såg på honom, önskade innerligt att det här verkligen skulle gå vägen, att det inte skulle bli en fullkomlig katastrof.
"Lycka till", viskade hon tillbaka, det kunde nog behövas, innan hon mjukt besvarade hans kyss. Hon stod kvar och såg efter honom innan hon med en suck började gå hemåt igen. Det var en sak hon redan märkt, trots att hon var så pass tidigt inne i graviditeten - hon trodde ungefär tre månader - så tyckte hon redan att hon blev lättare andfådd eller påverkad så än tidigare. Nu skulle hon våga sig på att säga att promenaden från gläntan och tillbaka var så att hon blev lite lätt andfådd bara, något hon inte blivit tidigare. Men det var antagligen sådant hon bara fick räkna med för några månader framöver.
Väl hemma hade hon efter en stund samlat nog mod till sig för att leta upp sin mor, fann henne till sist i ett av rummen. Edvard hade tyckt att hon borde tala med sin familj, och även om det var svårt och otroligt skrämmande så visste hon att det var det bästa att göra. Och hennes mor var det säkraste kortet att börja med. Hon var otroligt rädd och nervös, men hans reaktion hade åtminstone gett henne lite mer mod.
"Men hej, jag trodde inte du skulle vara tillbaka förrän tills middagen", sade modern som tittade upp ifrån sin bok då hon dök upp med ett leende.
"Jag kom hem tidigare än planerat. Jag har något jag måste berätta", sade hon, slog sig ner i en av fåtöljerna där och suckade tyst, hade ärligt talat ingen aning om hur hennes mor skulle reagera.
"Du vet att du kan prata med mig", svarade modern vänligt, de där orden betydde mer för Sienna än vad hennes mor nog förstod. Hennes mor hade dock alltid varit den hon varit närmast, den man kunde komma och prata med om allt möjligt och var väldigt jordnära. Visserligen var hon nära sin pappa också - men ens mamma var alltid speciell. Men att tre ord kunde vara så svåra att få ur sig, så jobbiga. Hon slog nervöst ner blicken lite.
"Jag är gravid", sade hon till sist tyst, efter en stunds tystnad först. Det var också en stunds tystnad som följde då modern förvånat och närapå chockat såg på henne.
"Åh jösses, gumman. Med vem då?", utbrast hon till sist, dock inte förebrående vilket hon var något otroligt tacksam för.

Edvard suckade irriterat och vände bort blicken han också.
" Om ni inte hade varit så trångsynta hade detta aldrig skett. Jag är kär far. Jag är mer än villig att gifta mig med henne." Sa han allvarligt och hans far vände om i en sån snabb rörelse att det skrämde Edvard.
"Gifta dig? Nej det kan du glömma. Hon är inte tillräckligt.. Det du ska göra är att släppa detta, släppa henne. Hon får ta hand om det själv." Sa han argt och Edvard blängde.
" Jag kommer inte förneka barnet far. Om vi som familj går åt olika håll kommer det se värre ut." Sa han och hans far blev mer och mer upprörd tills hans mor kom in och såg på dem båda.
"Vad handlar detta om?" Sa hon uppgivet och Edvard reste sig upp.
" Jag har gjort någon gravid mor. Jag valde att berätta för er för jag behöver er hjälp." Sa han allvarligt och hans mor tittade chockat på honom.
" Edvard." Utbrast hon sorgset och såg på sin man.

Det hade varit väldigt svårt att säga dem där första tre orden, men det var som om dem var en tröskel hon måste komma över. För när hon väl gjort det så blev det lättare att öppna upp sig, det var trots allt hennes mamma och hon verkade ändå ha tagit det ganska bra. Relativt iallafall.
"Edvard Bulow", sade hon tyst, vände till sist upp blicken till henne och mötte hennes chockade blick.
"Snälla, vi kan inte berätta för någon än. Han försöker tala med sina föräldrar, han vill försöka få det att fungera på nåt sätt", bad hon, var så otroligt lättad att han tagit allt så bra och faktiskt ville erkänna barnet. För honom hade det varit långt lättare att bara strunta i det. Ändå kändes det som om hela hennes insida var i uppror, och känslorna bara stormade runt varandra.
"Så han tänker erkänna det?", frågade hon, varpå Sienna nickade tyst. Än en gång fick hon nästan kämpa mot tårarna, trots att det var dumt - det var bara så mycket känslor. Vilket hennes mamma märkte med en suck, reste sig för att istället dra in sin dotter i en kram.

Edvard stod och väntade, såg hur de båda verkade tänka otroligt bra på detta och snart kom även hans mormor in, hon hade uppenbarligen hört eftersom hon såg lika arg ut som hans far om inte argare.
Trots att hon var gammal så hade hon en otroligt bra hörsel när det kom till skvaller och annat.
" Detta är förfärligt. Hon är så, ja medelklass Edvard. " Sa hon i en sträng ton och tittade bort och Edvard suckade.
"Åh börja inte med det där. Du vet mycket väl att hon är högre än så. " Sa Edvard och hans mormor verkade inte höra detta.

Det tog en stund med massor av olika samtal, invändningar och diskussioner och Edvard stod bara och lyssnade. Väntade. Visste att de inte kunde tvinga honom att förneka barnet eller göra det själva om han tänkte göra tvärtemot. De behövde stå enade.
" Ring dem. Bjud över dem på en middag. De har pressen på sin sidan. Vi kanske kan hinna göra detta till enbart en chock inte en katastrof." Sa hans mormor och gick sedan ut och hans far tittade på sin fru som nickade.
Hans far skrev ned ett meddelande på så otroligt vackert papper och förslöt det med vax och kallade till sig en tjänare som skulle gå över med det till dem.
Att bara ringa var inte tillräckligt bra. En handskriven inbjudan satte nån slags ribba på det hela.

Sienna var otroligt glad över att hennes mor tog det otroligt bra, och faktiskt stöttade henne - även om hon kände henne tillräckligt väl för att märka att hon blivit chockad. Det var väl heller inte så konstigt - alla föräldrar vill väl tro det bästa om sina barn, och inte att dem springer runt och blir med barn innan dem ens gift sig.
Det krävdes ännu mer mod att berätta för hennes far, som hennes mamma ganska snabbt skickat efter då hon ju måste berätta också för honom. Hans reaktion visade sig kanske inte lika mycket verbalt eller fysiskt som mamman, som ju kramat om henne rätt snabbt, men den besvikna blicken han gav Sienna sade mer än tusen ord och gick rätt in i hennes hjärta. Han sade inte särskilt mycket, och Sienna visste inte om det var bra eller dåligt riktigt - hon visste inte om hon skulle klara av en utskällning på hur jobbigt det här redan var och all oro för hur det skulle sluta, men samtidigt kändes det som om han var mer besviken när han inte sade något än om han gjort det.
Hon blev minst sagt förvånad av brevet som dem skickade - hon förstod inte alls hur Edvard lyckats övertala dem till det, men var både tacksam och väldigt orolig. Kanske att dem ville hjälpa till att lösa det hela iallafall? Hon visste inte, men fick sannerligen hoppas det.
När de senare väl var framme vid deras dörr var hon nästan illamående av oro - fast å andra sidan så var hon ju också tre månader in i en graviditet, så lite illamående var inte särskilt underligt och inte heller särskilt svårt att framkalla. Hennes föräldrar å andra sidan verkade betydligt mer samlade än henne - och trots faderns besvikelse litade hon på hjälp ifrån dem, hur det hela än slutade. I vilket fall som helst fick dem försöka göra det bästa av situationen.

Edvard hade pratat med sina familj hela dagen om hur han hoppades att de skulle bete sig men det var minst sagt spänt i huset och otroligt dålig stämning.
Men de alla hade klätt på sig en ordentligt middagsklädsel så att säga och deras butler hade öppnat dörren för familjen Hamgrind.
Medan hans familj satt i salongen.
" Låt mig ta kapporna." Sa butlern och tog dem smidigt, elegant och snabbt.
"Denna väg Mr. Hamgrind, Mrs. Hamgrind, Miss Hamgrind." Sa han som nån slags hälsning och visade dem till rummet.

Edvard reste sig snabbt och gick fram till Miss Hamgrind, tog hennes hand och pussade den lätt. "Välkommen. " Sa han mjukt men hans blick sa så mycket mer. Hans familj hälsade de andra välkomna och det gjorde även Edvard. Det hade inte varit rätt sak att gå till Sienna först men han brydde sig inte just nu. Hon behövde hans stöd.
De alla satte sig efter en stund.
De fick något att dricka serverat och hans mormor harklade sig innan hans far ens hunnit samla sig tillräckligt för att öppna samtalet.
" Nå vi alla är medvetna om situationen. Låt oss tala öppet om det." Sa hon och log mot Miss Hamgrind trots att det var ytterst ansträngt.

De tog sig ju iallafall in till salongen utan problem än så länge. Även om Sienna i princip var uppvuxen i ett liknande hus, var det inte riktigt lika stort och vackert som detta och hon fick erkänna att hon blev imponerad.
Väl inne i salongen förvärrades bara hennes nervositet, men Edvards gest betydde mycket. Bara det att han fanns där och struntade i de "regler" som fanns och gick rätt till henne. Hon kramade lätt hans hand och log smått emot honom.
"Tack", sade hon, menade det i flera benämnnigar. Hon misstänkte att det märktes hur pass rädd och orolig hon var, åtminstone för honom som kände henne. Väl vid bordet då den hon gissade var hans mormor talade vände hon blicken till henne och nickade som för att instämma i det hela, kom inte ens på vad som skulle vara ett bra svar på den saken - men hennes far räddade henne ifrån att komma på något. Med ett vänligt leende emot dem tog han till orda, även om också hans leende var något ansträngt.
"Jag uppskattar att vi kan tala öppet om den saken. Ni får ursäkta mig ifall detta är en vågad fråga, men att vi kan tala mer öppet med varandra kanske fick mig mer vågad. Varför har ni bjudit hit oss?", frågade han, det skulle vara enkelt för dem att bara strunta i det hela.

Edvard som uppskattade hennes fars väl valda ord och han fick fram den ohyfsade frågan på ett extremt vältaligt sätt men hans mormor snörpte på munnen och tittade bort och Edvard visste att hennes tankar direkt föll till hur opassande Sienna var för hennes enda manliga barnbarn. Men hon reste sig i alla fall inte och gick därifrån. Det var alltid något.
Edvard harklade sig för att tala men hans far reste sig upp som han så ofta gjorde när han skulle tala allvarligt.
"För att lösa denna situation. Vi behöver vara på samma blad så att säga. Det har kommit till min vetskap och säkert er vetskap också att er dotter. " Han tystnade för att harkla sig igen. "Bär på min sons barn." Sa han och tittade någonstans längre bort.
" Vårt förslag är att gå ut inom snar framtid om att ett bröllop redan ägt rum men under tystnad och inför få personer- enbart familjerna för att minska uppståndelsen och skvallret om denna förening. På så vis är inte denna graviditet högst upp på dagordningen utan bröllopet." Sa hans far innan han satte sig igen och Edvard suckade lågt.
Detta var kanske inte bästa sättet att säga det på.
" Det min far menar Mr Hamgrind är att jag ber om din dotters hand." Sa Edvard och såg mot Sienna och log svagt. Han hade hellre friat på nått av deras 'hemliga' ställen men detta fick duga.

Sienna höll sig mest bara tyst och lyssnade, om inte annat så hade hon väl redan ställt till med nog så det räckte och blev över. Hon lyssnade också mycket riktigt på hans far, men det var egentligen först när Edvard sade det i klarare ord som det gick in vad dem faktiskt menade. Hon såg på Edvard med stora, något förvånade ögon och kunde inte låta bli att le lite trots all oro. Så dem skulle kanske kunna gifta sig? Jösses. Det var något hon aldrig vågat hoppats på, hur gärna hon än ville få gifta sig med honom - och att mitt i allt det här få den möjligheten? Det var sannerligen oväntat. Också hennes far tycktes förvånad då han såg mellan Edvard och hans far, men nickade snart.
"Jag kan inte annat än att hålla med om att det vore en bra lösning. Även om det kanske kräver lite praktiska arrangemang runt, så är det utan tvekan den bästa lösning jag kan tänka mig", instämde han vilket gjorde Sienna lättad - för henne vore det utan minsta tvekan en alldeles perfekt lösning.