Eredhel PRS Emma07 & wolfy

Candra låg blixtstilla på golvet. Hon varken orkade eller ville röra på sig. Hon var inte säker på exakt hur lång tid hon hade spenderat där: om det rörde sig om en dag, en vecka, en månad eller ett år. Hennes rygg var en blandning av blåmärken, blod, ärr och kött. Vakterna hade trott att de skulle få henne att prata, avslöja allt hon visste om drakryttaren genom att använda våld. Men hon hade inte yttrat ett ord. Hennes röda hår var färgat mörkare av hennes blod, liksom att den röda pölen som omgav henne var hennes egna blod. Hon kände smaken i sin mun också. De andra fångarna i cellerna bredvid hennes ylade och hade sig. De gick också igenom tortyr. Alla blev inte fysiskt misshandlade, en del fick ingen mat eller vatten. Det hade hon inte heller fått på en tid.

Det hade tagit längre tid än vad Ailred hade föredragit att hitta hur han skulle ta sig in till fängelsehålorna. Men till sist, långt senare än vad han hade föreställt sig, hade han ändå hittat en ingång som verkade leda dit och det var också genom den han nu var påväg med snabba steg. Dels så ville han inte att Candra skulle vara där en sekund längre än nödvändigt, och dels så visste han inte heller hur ofta vakterna patrullerade den här gången. Men det fick han också rätt snart reda på då han stötte på två vakter, som genast också fick syn på honom. Trots att Ailred var rejält arg efter att dem tagit Candra, så hade han ändå nästan som ett farligt lugn över sig. Kanske var det mycket beslutsamhet. Han skulle få ut Candra därifrån vad det än tog. Han gav sig genast på vakterna, var påväg att armbåga den ena vakten men blev förvånad själv då vakten for iväg och slog hårt i väggen innan Ailred ens hunnit komma när honom. Ändå visste han precis vad han hade gjort. Han hade fått magi då han blivit drakryttare, men hade inte vågat använda den mer än till små, oskyldiga saker då han var rädd att förlora kontrollen över den. Men nu var han helt plötsligt inte längre rädd för det, utan var väl så pass uppretad att det kom spontant. Den andre vakten såg med stora - och rädda - ögon på honom då Ailred vände sig mot honom, nu när han var igång kunde han lika gärna fortsätta med det här. Och snart for också den vakten i väggen, och Ailred fortsatte mot fängelsehålorna. Som tur var var dörrarna galler, så han kunde se in och slapp öppna varje dörr för att hitta Candra. Efter ett tag fick han se en välbekant gestalt, och det var nästan värre än vad han hade väntat sig. Tanken på att hon fått stå ut med allt det här på grund av honom fick honom att må illa.
"Candra", sade han något tyst, lade en hand över låset som strax knäppte till så att han kunde öppna dörren.

Då hon hörde en välbekant röst tändes ett litet, litet hopp inom henne. Ett hopp hon inte trott att hon haft kvar i kroppen. Candra hade inte väntat sig att någon skulle komma efter henne, hon hade inte velat hoppas på något som kanske inte skulle ha gått i uppfyllelse. Långsamt och mödosamt vände hon på huvudet så att hon kunde snegla mot dörren. Hennes bärnstensfärgade ögon mötte Ailreds. Tyvärr kunde hon inte avgöra om det var hennes hjärna som spelade henne ett spratt, eller om det verkligen var han som stod där. Kunde det verkligen vara han? Satte han sig själv i fara för att rädda henne? Candras hand letade sig försiktigt mot gallret trots att den inte var lång nog för att nå fram.

Ailred öppnade dörren, var snabbt framme hos henne och gick ner på knä för att försiktigt ta hennes hand och lägga den andra om hennes kind. Egentligen ville han helst krama om henne, för han var trots allt väldigt glad över att ha hittat henne, men han var rädd för att hon skulle få ont med tanke på såren. Hur dem hade behandlat henne... Det fick honom bara ännu mer förbannad.
"Vi ska få dig i säkerhet igen", sade han mjukt, kunde knappt ens tänka sig hur hemskt hon måste ha haft det här. Han lät blicken vandra över hennes sår och allt, han slöt ögonen för ett par sekunder och koncentrerade sig. Han visste inte ifall han kunde göra det eller inte, men det var åtminstone värt ett försök att läka hennes sår. Förhoppningsvis kunde han åtminstone dämpa smärtan. Men han var också starkare än vad han själv visste om, så nu när magin väl också brutit sig lös lite mer skulle det knappast vara några problem att läka henne.

För att vara helt ärlig så hade hon inte den blekaste aning om vad det var som hände. Men smärtan avtog gradvis vilket var en välkommen känsla. Det var också som om hon först nu insåg hur utmattad hon egentligen var. Candra fick använda varje uns av den viljestyrka hon hade kvar i kroppen för att inte börja gråta. Mödosamt rätade hon på sig då hon tagit sig upp i sittande ställning. Långsamt förde hon handen till sin rygg, kunde inte känna några öppna sår längre. Men hon visste att ärren var kvar. De skulle alltid vara där, synliga eller ej. Ailred kanske hade förmågan att hela sig själv och andra fysiskt, men han hade ingen aning om vad hon gått igenom psykiskt. Det var nästan värre än den fysiska misshandeln. Därför flyttade hon sig en bit ifrån honom: ville inte att han skulle röra vid henne något mer, hon ville hålla ett avstånd till honom och alla andra.

Ailred kunde inte låta bli att ta åt sig lite av att hon drog sig undan, men det var väl också förståeligt. Han kunde inte ens tänka sig vad hon gått igenom. Så han försökte tränga undan den känslan för stunden. Han reste sig upp igen, för även om han ville ge henne tid så hade dem inte gott om det, det dröjde nog inte länge innan vakterna skulle dyka upp.
"Vi måste ge oss ut innan nån kommer", sade han, sträckte dock ner händerna för att hjälpa henne upp. Han skulle hjälpa henne allt han kunde även om han nu uppriktigt sagt inte hade en aning om hur han skulle hjälpa henne.

Hon iakttog hans utsträckta händer men accepterade inte hjälpen, tog sig istället upp på benen på egen hand. Candra såg ner på sina fötter som redan hade färgat röda tack vare blodpölen på golvet. Men det spelade ingen roll. Hon hade blod på sig från topp till tå, ett bad skulle göra henne mer än gott.
Hon tog några stapplande steg i riktning mot dörren, hade lite svårt att begripa att hon skulle få lämna det här stället bakom sig.

Ailred tvivlade egentligen på att hon skulle ta emot hjälpen, men det var ändå värt ett försök. Dessutom stod han knappt ut med att se hur hon stapplade och hade det svårt, han hade minst sagt skuldkänslor för att hon ens hamnat här ifrån början. Så han lade armen om henne iallafall, i hopp om att åtminstone kunna Ailred kunde inte låta bli att ta åt sig lite av att hon drog sig undan, men det var väl också förståeligt. Han kunde inte ens tänka sig vad hon gått igenom. Så han försökte tränga undan den känslan för stunden. Han reste sig upp igen, för även om han ville ge henne tid så hade dem inte gott om det, det dröjde nog inte länge innan vakterna skulle dyka upp.
"Vi måste ge oss ut innan nån kommer", sade han, sträckte dock ner händerna för att hjälpa henne upp. Han skulle hjälpa henne allt han kunde även om han nu uppriktigt sagt inte hade en aning om hur han skulle hjälpa henne lite. Han kunde inte göra något för att få vad som hänt ogjort, men han kunde åtminstone försöka hjälpa till så mycket han kunde, och det tänkte han sannerligen göra.

Hon gick fram till en av vakterna som låg avtuppad på golvet, böjde sig ner för att plocka upp hans svärd. Hon gjorde detsamma med den andre vakten. De skulle inte komma långt förrän de stötte på fler vakter och hon ville kunna försvara sig. Två svärd var bättre än ett. Candra började gå utan att se sig om, hon ville inte stanna kvar en sekund längre än vad hon verkligen var tvungen. Och nu höll ingenting henne tillbaka. Precis som förväntat uppfattade hon snart fotsteg och två vaker dök upp bakom hörnet, kort efter att hon tagit sig uppför trappan. Innan de hann reagera hade hon kört svärdet genom den ena vaktens mage, och den andra hade hon siktat mot den längre vaktens ben. Då de låg på golvet och ojade sig gick hon vidare.

Ailred höll sig tätt intill Candra, själv hade han ju redan sedan innan sitt svärd på sig. Han fick erkänna att han var imponerad över hur snabbt hon övermannade de båda soldaterna trots att hon precis kommit ur cellen, men på ett vis kanske det var det som också gav henne kraft att ge sig på vakterna som gjort allt det här mot henne. Strax efter att de kommit förbi vakterna slängde Ailred av ren slump ett ögonkast in i en av cellerna, och tvärstannade direkt. Mannens ansikte var väldigt välbekant, men Ailred förstod inte hur det kunde vara den han trodde.
"Det kan det ju inte vara... Candra, vänta", sade han, det första bara mumlande medans han fick upp låset till cellen.
"Pappa?", sade Ailred mjukt, och först nu så lyfte mannen på huvudet och Ailred blev helt säker på att det var hans far, trots att han var mycket mer utmärglad än vad han kom ihåg.