Winter is coming

Hela ceremonin kändes bara förskräcklig för stackars lilla Earendil. Visserligen höll han uppe humöret, och tankarna gled inte bort mot Rivendell och hans syskon alldeles för mycket. Den är rätt professionell, konversationen under middagen. Cersei slänger diskret ifrån sig förolämpningar, höjer lite dömande på ögonbrynen. Usch, hon kan verkligen skrämma skiten ur en. Samma sak med Joffrey. Elanor däremot, verkar precis som hennes två yngsta syskon, väldigt godhjärtade. Lite hjärntvättad, men hyfsat omtänksam och inte helt maktgalen. Så det är väl någonting positivt.
"Så, ni kommer att ha skilda rum.. uppenbarligen, sen när ni gift er, tja," Sawen rör sig bredvid sin vän med rak rygg och ett förnöjt leende på ansiktet. Att Elanor inte är alldeles förskräcklig gör honom väldigt glad faktiskt. Genuint glad. Hans vän kanske inte finner riktig romans och kärlek, men han kan bli lycklig. Och i slutändan är det det som betyder allra mest.
"Här är ert rum Mr Earendil," klargör en ut av herrgårdens vakter och slår upp den breda dörren. Earendil zoomar ut länge, kanske han varit så sen middagens avslut. Hur ska han kunna hantera alla nya intryck, ansikten? Hur ska han kunna leva ensam med Lannister familjen och någon som Robert. I slutändan kommer fadern att fara tillbaka till Rivendell, där han hör hemma. Sawen kommer ju vara kvar, att lämna sin son ensam med en sådan mordisk familj hade de aldrig gått med på. Men Sansa kanske stannar? Hon kommer nog behöva en del mer pepp än honom själv, att gifta sig med någon som Joffrey.. Benen rör sig per automatik in i rummet, möts av varma dofter, ljus, stor säng, filtar, en vacker altan. Det är vackert, det håller han med om. Men ljuden utanför slår fortfarande hårt mot öronen, han kommer nog inte kunna somna på länge.

En lätt liten knack hörs mot dörren, ekar över rummet. Utan att han hinner svara öppnas den lite grann, och ett par gröna ögon, och långt rött hår kommer i Earendils syn.
"Hej," viskar hon, ser sig omkring. Rädd för att någon ska se dem, det har hon all rätt att vara. Sansa tassar försiktigt in, och strax efter henne kommer Arya. De stora ögonen är nyfikna när hon sätter sig ner på sängkanten och snor till sig en liten vindruva. Rätt hemtrevligt ändå, att de lägger ihop en del frukter att ta när de vill.
"Har du med dig din pilbåge, snälla säg att du har med den," väser hon uppspelt och får ett lätt litet slag i bakhuvudet av sin storasyster.
"Vapen är inte för kvinnor, Arya. "

“Men är det inte meningen att han ska återgå till sin vanliga form såhär på morgonen?” Undrade Aella förvirrat och kikade skyggt fram bakom Alyssa.
”Nej, absolut inte”, svarade den äldre av systrarna sarkastiskt och himlade med ögonen. ”Jo, dumbom! Det är så det alltid fungerar..eller det var åtminstone så det brukade fungera”, fortsatte hon tyst och sneglade bort mot modern och Aidan.
”Sluta stirra och gå och gör någonting produktivt istället”, sade Vaelar slutligen och gömde ansiktet i händerna, troligen av uppgivelse. Nu stod de alltså där med fem barn varav ett inte längre verkade vara mänskligt för fem öre. Men varför? Det måste ju ha funnits någon orsak, eller hur?
När de tre yngsta av syskonen försvann ut i köket och vidare ut genom köksdörren för att ta hand om rabatterna, satte Raemar sig på huk framför tjugotvååringen.
”Ringen..det måste ju vara ringen”, mumlade han, mest för sig själv. ”Så om vi sliter av den borde han väl skifta tillbaka, eller?” Fortsatte han trevande samtidigt som de grova fingrarna närmade sig smycket. Tyvärr kom han inte längre än några decimeter ifrån varken ringen eller det vackra hänget, då Aidan genast blottade tänderna och pressade fram ett dovt, hotfullt morrande. Ingen, absolut ingen, skulle få ta den förbaskade ringen. Hela halsbandet var ju på sätt och vis en gåva från Earendil, vilket betydde att ingen annan fick röra de älskade gåvorna. Inte ens någon från familjen eller Aidan själv. Han ville att de skulle vara precis som när han fått dem, så att minnet av alven kunde hålla sig vid liv längre, så att känslorna och auran skulle dröja sig kvar så länge som möjligt.
”Okej, ingen rör halsbandet”, konstaterade den äldre brodern och suckade irriterat. ”Vad ska du göra då då? Stanna såhär för resten av livet? Du vet att det inte kommer tjäna någonting till va?” De två bröderna blängde intensivt på varandra i ganska många sekunder innan Jaenya satte sig emellan dem. Hon placerade försiktigt händerna runt det pälsiga ansiktet och lämnade en liten puss på den mörka nosen.
”Vi kommer på någonting, jag lovar..” försäkrade hon lugnande och började klia sonen bakom öronen med rynkade ögonbryn. ”Kanske vi borde besöka den där smeden? Jag tycker i alla fall att det låter som en bra plan”, stadgade hon sedan kort och lutade sig tillbaka. Hon kom raskt upp på fötter och borstade av nattlinnet hon bar. Sedan började hon raskt kliva bort mot dörren som snart gled upp på vid gavel. Skulle hon på riktigt gå ut i bara nattlinne? Alla tre familjemedlemmarna stirrade på kvinnan med tveksamma ögon, men det enda svar de fick var en irriterad handviftning.
”Marsch framåt, nu reder vi ut det här”, sade Jaenya och nickade bestämt.

”Melleyah, vad håller du på med?” Väste Quora och sparkade löst till sin vännina i sidan. Hon hade nämligen lagt sig tvärs över det svala golvet utanför den blonda alvens rum, där hon nu låg och stirrade in under dörrspringan. Stark syskonen hade slunkit in för några minuter sedan och det hela hade minst sagt gjort henne extremt nyfiken.
”Tyst med dig, jag försöker höra vad de säger”, svarade Melleyah, minst lika vresig som sin kamrat. Quora lade armarna i kors med en djupt irriterad suck.
”Nåja, jag tänker i alla fall inte råka bli tagen på bar gärning och avrättad för tjuvlyssning, men fortsätt du!” Sade hon bistert och vände genast på klacken för att sedan hastigt skynda bort genom korridoren, mot deras sovsal.
”Tagen på bar gärning? Jag? Ha! Som om det någonsin skulle hända”, muttrade nittonåringen och fnös högljutt, vilket hon snart ångrade. Tänk om de faktiskt hörde henne? Skulle de säga till någon av vakterna och få henne avrättad på fläcken då? Hon satte sig upp och blickade under tystnad på den stängda dörren. Fingrarna började automatiskt pilla med den högs hästsvansen som hon av någon knasig anledning släppte ut. Det kändes ju bättre att låta håret hänga fritt, plus att det var betydligt lättare att leka med då. Men varför i all världens namn satt hon och gjorde det nu? Hade det inte varit betydligt smartare att snabbt komma upp på fötter och följa efter Quora? Jo, men Melleyah var som sagt väldigt nyfiken av sig.

"Så vad tycker du, Elanor verkar helt okej eller hur?" frågar Sansa medan hon tveksamt gnager på en liten vindruva. Jisses det där måste vara jobbigt, att konstant oroa sig över viktökning och att se bra ut på kungatronen. Earendil ser på hennes trevande ansikte, känner hur hjärtat svider med henne. Han själv har aldrig riktigt känt behovet av att oroa sig över föda, mest för att han nästan aldrig äter, men även för att han inte riktigt har en chans att bli kung. Fearenduil sitter på tronen nu, och Haemir med Delunia. Kanske han är en vacker syn, en förebild för hans soldater och en stor länk mellan alverna och människorna.. men när det kommer till kungadömen och politik så har han ingen stor del i det, tillskillnad från Sansa. Hon behöver se perfekt ut i alla lägen, hon är ung och förväntas få Joffreys barn i en sån tidig ålder. Ja, i jämförelse med Sansa Stark är Earendil riktigt lyckligt lottad. Vilket han påminner sig själv att notera, och tänka på varje dag. Varje gång han önskar sig bort till Rivendell igen, saker och ting hade kunnat vara så mycket värre.
"Jodå, hon verkar rolig," svarar han eftersläntande och lägger sig ner på rygg i den bekväma sängen. Ögonen stirrar upp mot taket, tänker tillbaka på drömmen han haft kvällen innan. Med Aidan. Usch vad skamsen han är, han borde inte ha haft såna drömmar, och framförallt inte om sin barndomsvän. Ändå finner han sig själv undra hur det skulle vara att ha honom där med sig. Skulle det kännas mindre ensamt då?
"Kan ni sluta snacka om kärlek och relationer?" klagar den yngsta i rummet och håller upp den vackra pilbågen som fadern haft smidd. Både vacker och hemskt skicklig. Vanligtvis brukar Earendil inte låta folk röra hans vapen, men med tanke på hur nyfiken och förståndig Arya är, känner han inget bekymmer för det. "Tror du att vi kan träna tillsammans någon gång Earendil? Jag får lektioner på svärd av pappa, men jag vill kunna ännu mer om pilbåge också."
"Du som redan kan så mycket om det... kommer du ihåg hur mycket bättre du var än Aelene? Hon har inte slutat träna sen dess." Aelene har haft en del tid att lära sig, flera år längre än den unga flickan i rummet. Däremot sätts det väldans mycket krav på henne, vilket är alldeles för plågsamt att se på. Om alla kräver saker från henne, börjar hon tillslut att kräva saker av sig själv, och om hon inte lyckas.. ja, en ledsen Aelene är så mycket värre än en arg Aelene. "Men självklart." lägger Earendil till innan han drar benen över sängkanten. De bara, tunna fötterna kommer i kontakt med det svala golvet, öronen rycker till och fokuserar på det som sägs utanför. Nattkläderna är bekväma, lätta. I den här värmen behöver han ändå inte något tjockare. Benen rör sig mot dörren, med frågande ögon på sin rygg, innan han öppnar den. Jodå, att smyga på alver är mycket svårare än att smyga på människor. Förbättrad hörsel och syn kan vara riktigt bra.
"Ni är inte så duktiga på att smyga ni."

En stark, markerad knackning hörs mot dörrens träyta. Jack höjer blicken från ritningarna på svärdet framför honom och han lägger ifrån sig sin penna. Oftast brukar kunder bara komma efter elva tiden, när de fått i sig en rejäl frukost. Men tja, han kan inte direkt döma andra morgonmänniskor. Han har ju suttit på samma ställe sen Earendil och Sawen lämnat Rivendell. Med trötta muskler och rynkade ögonbryn öppnar han dörren. Handen kliar förstrött i nacken medan han granskar de framför honom.
"Godmorgon på er, vad kan jag hjälpa er med?"

Hela vägen bort till smedjan såg Jaenya ut lite som ett åskmoln. Kanske det inte riktigt var så pass illa, men bra nära med tanke på hur mörka de där gröna ögonen blivit. Till och med hennes steg såg mer ut som en drös med klampande istället för hennes vanliga släntrande.
”Mamma, du ser ut som en dundrande tjur”, påpekade Raemar efter en stunds påträngande tystnad, vilket fick både Vaelar och Aidan att frusta till.
”Tjur? Tjur? Vem kallar du för tjur, unge man?” Morrade hon genast ilsket och slängde en mordisk blick bak mot de andra tre. ”Kom inte och säg att det bara är jag som blir orolig över vad nu det här är”, fortsatte hon bistert och stannade till, med de nätta händerna viftande framför den yngre sonen.
”Tänk om han valt det själv då?” Sade fadern och ryckte på axlarna.
”Och varför i all världens namn skulle han någonsin få för sig att göra det?” Bet modern tillbaka och ruskade på huvudet, någonting som snart avbröts av en irriterad suck. Hon var inte bara orolig, utan snarare vettskrämd. Vad skulle hon ta sig till om tjugotvååringen aldrig kunde skifta tillbaka? De kunde ju inte ha en varg driva omkring inne i värdshuset för all framtid. Nej, sådär fick ingen av dem tänka! Klart att det fanns en lösning, eller hur? Det var ju precis det de just skulle försöka ta reda på, genom att tala med smeden som smitt den vackra ringen.

När de klev in i den lilla stugan, efter att dörren öppnats blev Jaenya till en början ståendes där. Hon varken blängde eller betraktade mannen framför ögonen på henne, utan försökte mest komma på vad det faktiskt var hon ville få fram.
”Ehm”, började hon trevande men blev snabbt avbruten av Raemar - som var löjligt begåvad när det kom till att pladdra på om allting mellan himmel och jord.
”Godmorgon på dig med”, hälsade han artigt och sköt fram Aidan över dörrtröskeln. ”Vi har ett problem. Ett väldigt pälsigt problem som struttar omkring på fyra ben även fast han borde gå på två vid den här tidpunkten. Jag försökte slita av ringen från halsbandet men då försökte idioten bita fingrarna av mig”, förklarade den äldre brodern och slängde en uppgiven blick mot tjugotvååringen som tvärt blickade mot ett annat håll. Det var väl ändå självklart att de aldrig skulle få komma åt hans älskade halsband, eller? Om de inte insåg det inom en snar framtid skulle det hela kanske faktiskt sluta med att någon fick fingrarna avbitna, för självkontrollen hade ju aldrig varit sådär underbart stabil. Visst försökte han och lyckades relativt bra, men så snart han sattes under press blev allting betydligt svårare att hålla koll på. Känslorna kokade liksom jämt och ständigt över, spillde över kanten på kitteln och stökade ner. Dumma överhettningar.
”Så, har du några idéer eller förslag? För..tja, såhär kan vi inte ha det för all framtid”, avslutade Raemar tyst och vände de gröna ögonen ner mot sina skor.

Smyga? Vadå smyga? Eller alltså det var väl ganska uppenbart att Melleyah förstod precis vad alven menat, men det betydde inte att hon inte tänkte försöka orma sig ur situationen.
”Ehm..nej alltså jag..”, mumlade hon skamset och började känna omkring över stengolvet, som om hon tappat någonting. ”J-jag tappade mitt armband tror jag”, ljög den unga kvinnan och sneglade upp mot Earendil med stora, skrämda ögon. Uttrycket helt uppriktigt eftersom hon faktiskt var rädd. I vanliga fall brukade ingen komma på henne när hon snokade omkring, snappade upp både smycken och ibland även hemligheter. Hade alver möjligen bättre hörsel än människor? Det kanske var en komplett galen teori, men i hennes öron lät den fullkomligt möjlig. De var ju i princip odödliga och betydligt snabbare, så varför inte?
Melleyah började återigen känna över golvet för att slutligen dra fram ett litet armband under knäna.
”Hoppsan, jag satt visst på det hela tiden”, skrattade hon stelt och trädde den silvriga kedjan runt handleden. ”Jag ber om ursäkt för att jag störde, det var inte min menig”, skyndade hon sig därefter att säga och bugade sig några gånget inför den vackre mannen med de gnistrande blå ögonen. Urk, hennes hjärta skuttade ofrivilligt till flera gånger. Inte för att hon kände någon direkt attraktion till alven, utan troligen för att hon kände sig både pressad och stressad. Att Quora försvunnit bort runt ett hörn precis när dörren slagits upp gjorde absolut ingenting bättre. Hon hade nog däremot gjort rätt som flytt i tid. Väldigt smart.

Att kunna läsa av ansiktsuttryck så väl är en rätt bra gåva han fått ärva av sin mor. Nu är det ju så att orden jungfrun sagt innan dörren skjutits upp avslöjar henne en hel del, men ändå. Även om Earendil inte hör de låga viskningarna hade det varit rena barnleken att utgöra flickans lögnande ansikte.
"Tyst med dig, jag försöker höra vad de säger," upprepar han med huvudet på sniskan. Han har lust att himla med ögonen åt det sorgliga försöket, men han finner det även aningen roande. Om hon bestämt sig för att tjuvlyssna på ett samtal där en alv inte fanns med så hade hon nog kommit undan med det också. Antagligen har hon haft stor erfarenhet av att smyga sig på andra, stjäla och tjuvlyssna. Det är här flickans händer avslöjar henne, snabba och diskreta. Jodå, han känner igen en tjuv när han ser en. Men bryr han sig? Inte det minsta. Från vad han sett av staden så snattar mer än majoriteten av befolkningen, samtidigt som de säljer sig själva på gatorna. Och det är väl bara något han förväntat sig, i en stad med sådan skillnad mellan samhällsklasserna är det nästan oundvikligt att kriminaliteten ökar. "Ingenting att be om ursäkt över dock, Sansa och Arya är faktiskt väldigt fascinerande och roliga att lyssna på.." rösten drar ut sig lite medan han slänger en blick över axeln på sig själv. Där, precis bakom honom står de två unga flickorna och blinkar aningen dömande mot tjuvlyssnaren. Det är en sådan handling som gör att de kan få att öra, eller en hand avhugget.
"Vi kan ta upp det med Cersei imorgon så att hon kanske kan slänga ut henne.. tror knappast att hon vill ha folk som lägger sig på golvet och kikar under dörrspringan här." väser Sansa som råd, som om Earendil behöver lite vägledning. Han behöver nog det, med tanke på skillnaden mellan Kings Landing och Rivendell. Om han funnit en av sina mannar tjuvlyssna på honom skulle han nog bara skratta. Eller tja, det hela beror på hur viktigt och hemlighetsstämplat det samhället kan tyckas vara. Men iallafall.
"Tycker bara vi stryker ett sträck över det," protesterar han och ruskar på huvudet. Människorna är verkligen mer hårdhänta med sina straff, och de har fortfarande dödsstraffen i full gång. Hos de fredliga alverna avskaffade de det för flera år sedan, och jadå, Earendil är stolt över det. "Ni två borde nog gå till era rum så kan vi prata imorgon.. er pappa kommer nog inte bli så förtjust i mig annars." Det där sista lägger han till lite på skämt, Sansa tvekar men Arya ler instämmande innan de rör på benen bort i korridoren. De blåa, stora ögonen följer dem en kort stund, innan de fastnar än en gång på flickan han funnit liggandes på det fläckfria golvet. "Du kommer inte avslöja för drottningen att de var här, eller hur? Skulle inte göra det bättre för någon ut av oss."

Med den skruvade tandpetaren kvar mellan de fylliga läpparna låter Jack inspektera den lurviga varelsen som blir inknuffad mot honom. Mycket riktigt, där ser han en ring hänga på det vackra silverbandet. Earendil hade berättat om det innan sin olyckliga resa. Trött sträcker han ryggen, låter den behagligt knäcka till innan han borstar bort all smuts från sina händer, med respektive.
"Först och främst har det bättre inverkan om ringen faktiskt sitter på ditt finger," berättar Jack som sätter sig bekvämt på huk framför pälsbollen, bryr sig inte om att se respektabel ut. Jobbet som smed gör det praktiskt taget omöjligt. Den solbrända huden och de mörka lockarna ger honom ett litet mer smutsigt utseende, men fortfarande stilig och vältränad. Tvekandes låter han de grova händerna glida upp mot halsbandet, försiktigt som bara den. Nej, Jack vill nämligen inte bli av med ett finger eller två. När han har det yrke han har är de rätt nödvändiga. "Du behöver inte oroa dig över att den ska gå sönder eller något, den töjs ut, och sätter sig runt din handled." Tjugofemåringen håller fram sin egna högerhand, där en liknande ring kramar om hans ringfinger. Blicken glider över den samlande lilla familjen, innan han låter kroppen sjunka ner på golvet och sätta sig i skräddare. Där börjar han försiktigt att piffla med halsbandet, noga med att inte göra grabben illa. Dra honom i pälsen eller något.
"Så halsbandet.. du måste verkligen byta något alldeles speciellt för den personen," konverserar han tyst. Att outa Earendils känslor för resten av Aidans familj är inte direkt någonting han har lust att göra. Men kanske bara ge Aidan en liten hint, en oskyldig liten hint? "Att ge bort sin odödlighet är rätt stort. Eller ja, du är inte odödlig inte, men halsbandet är som en symbol för det. Alla alver har något liknande, och ger endast bort den till någon de älskar. Som kan ta hand om den. Så, vem är det som gjort dig så lyckligt lottad?"

Till en början stirrade Aidan på den något äldre mannen. De bärnstensfärgade ögonen gled fram och tillbaka mellan hans stilig ansikte och ringen som omslöt en av de grova fingrarna. Kugghjulen inne i huvudet arbetade för fullt, försökte komma på en vettig anledning till varför den andre hade en nästan likadan ring. Betydde det vad han trodde att det gjorde?
”Har du inte redan insett att han är alldeles för korkad för att sätta en ring på sitt finger?” Knorrade Raemar, som för övrigt inte verkade ha uppfattat någonting särskilt alls med den andre. Däremot verkade båda föräldrarna ha gjort det, någonting som i tjugotvååringens ögon var alldeles uppenbart. Jaenyas ögon var stora som två tefat och Vaelar blickade stelt bort mot ett annat håll, fokuserade troligen intensivt på den rustikas inredningen istället.
”Du och Aidan, ni är likadana, eller hur?” Frågade modern när den äldre sonens ord slutligen klingat bort i glömska. ”Varför skulle du annars ha en nästintill likadan ring?” Men hennes ord sprang rakt förbi Aidan, som istället försökte att ta in det Jack precis sagt. Ge bort sin odödlighet? Hade Earendil gett bort sin odödlighet till någon som Aidan? Tydligen. Och allt den yngre gjort var att försöka ge tillbaka halsbandet? Helvete. Inte nog med det så började allting även sakta men säkert falla isär för tjugotvååringen som sakta men säkert börjat inse vad det egentligen betydde, vad alvens gåva inneburit. Tårarna började sakta trycka mot ögonlocken som stängts. Varför hade alven inge sagt någonting? Varför hade han låtsas som om det inte var en stor grej och sedan försvunnit ungefär lika snabbt som han gett det till den yngre? Förstod han inte hur sjukt jävla ont det gjorde att få reda på någonting sådant i efterhand?
Alla frågor uppenbarade sig på en och samma gång, vilket skapade ett förfärligt kaos i huvudet på Aidan. Han ville nästan lägga sig ner på golvet, sjunka genom ytan och försvinna ner i jorden. Tänk om han aldrig skulle få se Earendil igen, tänk om han aldrig skulle få möta de där ytterst lockande läpparna. Självfallet kom även paniken tillsammans med funderingarna och tårarna, som på en exakt beställning. Underbart, helt jävla underbart.
”Aidan”, varnade Jaenya tyst och började varsamt stryka bort tårarna. ”Få inte för dig något dumt nu, okej?”

Så det var alltså inte bara livslängden som var övernaturlig för alverna, utan uppenbarligen även hörseln? Visste inte Melleyah redan det? Jo, jo det gjorde hon. Hon hade ju aldrig satt sin fot i ett bibliotek eller kommit nära någon som kunnat lära henne saker och ting, men läsa kunde hon. Även om hon inte besökt några bibliotek under sin relativt korta livstid, så hade hon kommit över en hel del skrifter och en och en annan bok. Är man duktig på att snatta är det faktiskt inte mycket svårare att smuggla ut en bok än vad det är att stjäla ett helt smyckeskrin.
”Nej vet du vad?” Utbrast den unga kvinnan protesterande och flög upp på fötter, samtidigt som hon trädde armbandet över en av de smala handlederna. ”Det är fusk att använda sig av övernaturlig hörsel på det där viset, det är inte rättvist!” Fortsatte hon anklagande och skakade bistert på huvudet, så att de röda lockarna studsade åt alla håll och kanter. Kanske det inte var rätt tillfälle att dra igång den konversationen där och då, speciellt inte med tanke på att Sansa fortfarande kunde ha öronen på spets. Den nittonåriga kvinnan litade verkligen inte alls på den flickan. Inte ens en gnutta.
”Varför skulle jag någonsin tala om någonting för Cersei?” Kontrade Melleyah tyst och virade armarna omkring bröstkorgen, lät fingrarna nervöst pilla med det släta, vita tyget. ”Jag tror inte ens att hon vet att jag existerar och även om hon gjorde det så..så hade jag inte sagt någonting”, förklarade hon sanningsenligt och ryckte på axlarna. ”Den kvinnan är komplett galen, så jag skulle aldrig vilja ha någonting att göra med henne..” Hon sneglade bort mot ett av fönstren och granskade solen som rest sig på den klarblå himlen. Vintern kommer? Hm, kanske någon gång om typ tusen år eller så. För som det såg ut nu, med de varma brisarna och det ljumna havet kändes det verkligen inte som det.

En rynka stryker sig över Earendils ljusa lilla panna, innan ett litet skratt stryker sig emellan hans läppar. Att den här konversationen ens tar rum är nästan skrattretande. Ska hon bli arg nu för att alver i regel har bättre hörsel än människor? Vad är det för knäpp logik?
"Övernaturlig? Alla alver har det. Tror inte du skulle säga så till vargar, som även dem i regel har bättre hörsel än människor." noterar han och låter naglarna försiktigt rispa sig över trädörren, få bort några flisor med lätthet. Den fullvuxna alven gnager sig i underläppen innan han skakar på huvudet åt flickan framför sig. Utan någon svårighet beslutar han att hon inte riktigt tänker helt klart. Att skylla på hans hörsel när det är hon som tjuvlyssnat är ju bara retligt. "Precis som du kan jag inte stänga av min hörsel, däremot kan du stänga av ditt beroende av att tjuvlyssna på folk. Gör det bara inte." Är han lite hård nu? Nej. Om det varit Joffrey hon tjuvlyssnat på hade hennes hand varit avhuggen vid det här laget. Äsch, han hade ju låtit det gå undan, strykt det. Men det verkar inte duga för henne inte. Dock känner han sig tacksam, att tjänsteflickan inte tänker tassa ner mot drottningen och skvallra om hur alvprinsen och Stark flickorna pratat tillsammans långt in på natten.
"Det har du rätt i.. hon är komplett galen." mumlar han instämmande, noga med att ingen annan än flickan ska höra det. Kanske det är dumdristigt att konversera om en sådan sak med någon opålitlig jungfru som jobbar under Lannisters vingar. Hon skulle nog få rikligt betald om hon delade med sig av det, för att sedan bli mördad för tjuvlyssning. Sånt vill man ju inte ha i sitt slott. "Men tack så mycket."

Jack blickar upp mot de allihop, märker av hur atmosfären blir alldeles annorlunda med synen av hans ringfinger. Huvudet faller på sniskan, är det så svårt att även han gått igenom samma sak? Med skiftandet och fullmånen? Det hade ju varit Earendil som fixat ringen åt honom, så man kan tänka sig att han skulle berätta det för Aidan. Men Aidan verkar lika förvirrad han.
"Likadana?" upprepar han och tar tag i den yngres ring, ställer sig upp och rör sig mot sitt bord. Med ett förstoringsglas börjar han att granska ringen, försöker att finna vad som möjligtvis kan vara fel med den. "Om du menar att jag också är en liten filur som ibland strosar runt på fyra ben, ja." Jack gäspar tyst innan han skakar på huvudet. "Ingenting är fel på ringen, den borde fungera bara ni sätter den rätt. Med den kan du bestämma själv när du ska skifta, och när du ska skifta tillbaka. Den ger dig all kontroll du kan önskas ha. Kanske du inte skiftat tillbaka än för att du inte vill det? Vad vet jag." Tjugofemåringen slår sig ner igen i skräddare, töjer ut ringen noggrant, och sätter på den runt Aidans högertass. De mörka ögonen granskar tårarna som tränger sig upp mot ytan, och han tvingar sig själv att kväva en suck.
"Så du visste inte det? Kanske det är bäst så."

”Vi trodde inte att det fanns fler i närområdet”, mumlade Jaenya och vek slutligen undan med blicken för att fokusera uteslutande på sonen med de där smärtsamt sorgsna ögonen. Nu hade ju Aidan redan varit halvt hjärtekrossad sedan Earendil lämnat Rivendell, men det här verkade vara någonting helt annat. Det som svajade omkring inne i de bärnstensfärgade ögonen var verkligen en form av absolut lidande, istället för bleknande sorg.
”Du säger alltså att han inte vill skifta tillbaka? Är någon av oss ens helt säkra på att han kan?”, frågade Raemar när Jack slöt den uttöjda ringen om en av framtassarna.
”Raemar brukar säga de mest korkade sakerna, men han har en poäng”, erkände Vaelar och kliade sig löst i nacken samtidigt som tänderna gnagde löst i underläppen. ”Jag tror inte att han egentligen vet hur något av det här fungerar och han har alltid varit..varit ensam”, fortsatte fadern tyst, vilket var ett tecken på att han ville att Jaenya skulle fortsätta. De var riktigt bra på det där faktiskt, att fortsätta där den andre avslutade meningen.
”Det både min man och son menar är att han behöver någon som kan leda honom, som kan lära honom”, förklarade hon och snappade upp den unga mannens händer. ”Snälla..vi kan inte ge mycket i gengäld, men du skulle kunna få precis hur mycket gratis mat du vill? Inte för att skryta men jag är riktigt bra på att baka pajer och annat gott. Bullar till exempel. Gillar du bullar? Du kan få massor med bullar. Bullar i stora lass!” Gick hon inte en aning över gränsen nu? Och för att inte tala om desperationen. Den fick det att hugga till rejält i tjugotvååringens hjärta - tjugotvååringen som bestämt sig för att undersöka Jack på närmare håll. Kanske han skulle lyckas komma på lite andra tankar? Andas, Aidan, andas. Du kommer att få träffa Earendil igen men först och främst kan du ju ta och fundera över filluren framför dig. Deal? Deal.

Det tog några långa sekunder innan Melleyah svarade på den andres ord. Hon insåg mer än väl att han hade rätt och förstod helt klart att det hon själv hållit på med var grovt fel, men det hade ju varit värt ett försök. Det var ju faktiskt så att det alltid var värt ett försök, även om det i slutändan gick helt åt skogen.
”Vargar?” Upprepade hon och rynkade på ögonbrynen, studerade den blonda alven med nyfikna ögon. ”Du har inte kvar ditt halsband..du vet det där som alla alver har? Symbolen för ett odödlighet, eller är det kanske till och med där den grundar sig?” Frågade hon sedan, från ingenstans. Hur i helskotta hade hon kopplat den lilla detaljen med ordet vargar?
Till den största delen var tjänsteflickan en helt vanlig, ung kvinna. Hon hade varken bättre hörsel än vanliga människor eller var snabbare. Inte heller kunde hon utföra magi eller liknande. Men det var någonting som skilde henne från de flesta, och det var hennes förmåga att bokstavligen läsa människor. Ungefär som om de alla vore en bunt med öppna böcker. Det räckte med att hon kom tillräckligt nära, även om det fungerade ännu bättre om hon fick kontakt med antingen hud eller hår. Vad som helst egentligen.
”Du gav bort det till en..va?, började Melleyah för att sedan tvärt avbryta sig. Nej, det här blev bara underligare och underligare. ”Du gav bort din odödlighet till en varg? En vit varg”, viskade hon och stirrade upp mot Earendil med stora ögon. ”Varför är du ens här, Earendil? Om Cersei någonsin får veta..” Vad skulle hända då? Ingenting bra, det var då ett som var säkert.

Den lugna atmosfären försvinner med ens, och Earendil rynkar på ögonbrynen med kluvet ansiktsuttryck. Det där är inte att läsa av ansiktsuttryck, att utgöra färgen på en varg, eller koppla smycket till en varg är inte att läsa av människor. Det är att läsa tankar. Kanske flickan inte förstår det själv, kanske hon tror att ögonen bara rotar upp all information, men det är helt omöjligt. Om det inte gäller tankeläsning.
"Okej, jag tänker inte diskutera det här här," säger han lugn och sansat, innan han tassar längre in i rummet och drar tjänsteflickan med sig in. Dörren stänger han noggrant och tyst, han vill nämligen inte väcka någon. Plus kan vem som helst komma gåendes i sömnen där i korridoren och se dem, eller lyssna på deras samtal. Tystlåtet smyger han in till sin säng och sätter sig i skräddare, kramar om en fin silkeskudde. Tänk om den här kudden bara varit Aidan, vad gosigt det varit. Värmande, välkomnande. "Att jag bara gav bort en till en vit varg låter alldeles befängt, det var en varulv." Som om det ska förbättra något. Namn tänker han definitivt inte ge ut. "Om Cersei får reda på det blir det krig, vilket jag hoppas att du har förstånd nog att inte vilja ha?" de stora, blåa ögonen fäster sig på henne, granskar de röda lockarna ett tag. De påminner honom om Jaenya, och Aidans systrar. Förvirrat gömmer han ansiktet i händerna, trycker in naglarna mot huden för att framkalla någon sorts reaktion. Som om den svidande känslan ska få hjärnan att fungera bättre, återfå sin styrka. Det gör den inte. "Precis som du har känslor för Elanor, och Elanor antagligen funnit kärlek i någon annan än mig, så har jag funnit tycke för någon i Rivendell. Olycka är helt enkelt något vi alla kommer behöva gå igenom, leva med."

Lära honom? Jack stirrar på dem, försöker att hålla sig från skratt men det drar något förskräckligt i mungiporna.
"Så här fungerar det, eller så här brukar det vara; Vi lär oss alltid bäst genom att undersöka själva. Earendil berättade väl att det inte var hundra procent säkert att ringen skulle fungera, eller hur? Det är för att det är annorlunda för varje person." säger Jack och ställer sig upp efter han spänt fast halsbandet runt Aidans hals igen. Om han vetat att detta skulle ske hade han inte visat sin lilla ring, det hade varit bäst för dem allihop om den hölls hemlig. Men ja, det är lätt att vara efterklok. Han torkar av sina händer på en handduk med ryggen mot de allihop. Jisses vad det hela blev besvärande helt plötsligt, kanske han behöver skicka ett meddelande till sin vän iallafall. "Jag vet inte vad det är som förhindrar Aidan, antingen vill han undermedvetet vara kvar i den formen eller så har han inte testat. Det brukar komma av sig själv, sluta ögonen, fokusera. Efter tillräckligt många gånger slutar det göra ont också."

Åh herrejösses, allt eftersom Jack talade desto mer modfällda kände sig troligen alla i familjen, vilket även inkluderade Aidan själv. De visste ju hur tjugotvååringen var när det kom till att undersöka och testa på nya saker. Han klarade ingetdera utan var nästan alltid i ett starkt behov att tydliga riktlinjer. Det den andre mannen för tillfället beskrev var ju precis allting förutom tydligt och lätt att följa, vilket förmodligen skulle fälla den yngre. Inte bara fälla honom utan sätta krokben framför den unge mannen så att han föll med ansiktet först.
”Det här var ju till väldigt mycket hjälp”, muttrade Raemar, vars humör sakta men säkert börjat sjunka.
”Sluta vara så förbannat sarkastisk..han talar bara om sanningen, gilla det eller ej”, insköt Jaenya snabbt och log blekt mot tjugofemåringen. ”Nåväl, ursäkta för att vi slösade bort din tid på en massa nonsens”, fortsatte hon raskt och började jaga ut både maken och den äldsta sonen genom. När det kom till Aidan hade hon däremot inte den blekaste aning om vad hon riktigt skulle ta sig till. Osäkert lät hon de gröna ögonen glida mellan smeden och den lurviga högen med päls. Fram och tillbaka, om och om igen tills hon nästan blev alldeles snurrig i bollen.
”Tja, vill du sjasa ut den där får du nog göra det själv”, konstaterade modern innan hon vände ryggen mot männen och skyndade efter sin make. När tjugotvååringen var fast beslutad om någonting, då var det väldigt svårt art övertyga honom om annat. För tillfället var han just det, gast beslutad om att inte röra sig ur fläcken. Istället rullade han ihop sig till en boll och blängde maniskt mot Jack, med svansen uppdragen mot nosen. Och där tänkte han stanna tills han personligen fick ut någonting av besöket, varesig den andre ville det eller ej.

När Melleyah blev indragen genom dörren, som snart stängdes efter dem, protesterade hon inte.
”Att du gav bort din odödlighet till en varulv låter ännu mer befängt”, påpekade hon tyst och tillät sig själv att studera det stora, vackra rummet. Det påminde henne starkt om rummet där Elanor sov, där hon då och då pratade i sömnen eller slog tårna i någon hård kant. Av någon sjuk anledning gjorde bara tankarna av detta tjänsteflickan alldeles varm inombords, fick hjärtat att skutta iväg extra snabbt och kinderna att hetta till. Som tur var syntes hennes rodnader väldigt sällan, men lite rosiga blev kinderna ändå.
”Och det är väl klart som fan att jag inte vill ha krig?” Fortsatte hon lätt förnärmat och putade buttert med underläppen, en min som fick henne att se närmare tio år yngre ut. Sedan blev hon däremot tyst, smakade fundersamt på orden den andre nyss sagt och analyserade dem noggrant. Behövde man verkligen acceptera olyckan dock? Fanns det inte någon form av väg i mitten, en avvägning mellan de båda olika världarna? Hon började fundersamt pilla med det röda håret igen, i brist på annat att peta på. Earendil hade ju sin kudde att krama livet ur.
”Jag gillar Elanor, ja”, konstaterade hon sanningsenligt och log snett. ”Precis på samma sätt som du gillar..hm..det är en man, eller hur? Lång, ganska smal, djupt bruna ögon..har jag rätt?” Frågade Melleyah därefter nyfiket och höjde på ett av de mörka ögonbrynen. Läsa tankar kunde hon inte göra, men vissa bilder ploppade fram framför näthinnorna på henne. De gav åtminstone en hyfsat klar bild.