Kraften (femte året)

Jättebra kapitel! Som vanligt skriver du jättebra och dina beskrivningar är jättebra. Miriam är en fantastisk karaktär - inte bara för att hon har en stark själ, men också för att hon bryr sig om folk. Dessutom har hon svagheter och rädslor, vilket många författare verkar glömma (de gör ofta sina karaktärer alldeles för perfekta).

Ja, och så skriver du jättebra, som sagt. Dina beskrivningar gör verkligen att man kan se saker, miljöer och människor framför sig. Men samtidigt skriver du inte typ en hel sida om vilken form någons näsa har haha x)

Hinner inte skriva mer eftersom jag måste ringa en kompis, men som sagt, bra kapitel och längtar till nästa. Förlåt för att mina kommentarer börjar bli korta nu Ska försöka skriva längre!

Mintygirl89, du har en sann passion för skrivandet och din huvudkaraktär. Sådant inspirerar mig otroligt mycket! En ära att få länka samman min story med din. Hoppas du har en bra resa med teatern. Tack också för att du felanmälde buggen som gör att Kraften ibland försvinner från forumet. ♥

Om jag inte svarar på kommentarer, kanske jag helt enkelt inte sett dem! Får ibland meddelande att något händer i tråden utan att det gör det, nämligen. Nog en del av buggen.

♥♥♥Devilssnare♥♥♥
Tack ! “Bästa kapitlet hittills” - ta åt dig, Mintygirl89, ta åt dig! ♥♥♥
Blir så glad att du tycker jag lyckas beskriva minnessållet, att du känner medkänsla för Quirrell och att Miriam känns som en naturlig del av berättelsen.

♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥


♥♥♥Gabrielle Weasley Lupin♥♥♥


♥♥♥Pride Potter♥♥♥



De här kapitlen är ändå tillkomna under en viss (självförvållad!) tidspress, så jag är tacksam över mina uppmärksamma läsare som hjälper mig att rätta till saker och ting.

Kapitel 23 - Pussel

Tårar började nu skymma sikten för de scener vi fick ta del av. Att se Quirinus blankögd lämna Marrigburns lektion och vakna rödgråten vad jag gissade var morgonen därpå. Att denna lärare fortsatt uppförde sig nästan lika illa som Umbridge, helt utan rim och reson. Bland annat anspelade hon öppet på Quirinus moster, som hon hade ett horn i sidan till, när hon orättvist drog av poäng från Ravenclaw och gav Quirinus skulden. Jag var säker på att Marrigburn hade fått sparken om dessa saker kommit fram, men precis som i Harrys fall verkade Quirinus inte ha vänt sig till någon vuxen. Åtminstone såg vi ingen sådan scen.

Något som ändå ingav hopp var att vännen Frank ofta fanns vid hans sida i de svåra stunderna. De satt bredvid varandra i pojkarnas sovsal och Frank lade en lite tafatt hand på Quirinus axel: “Såg du din morfar dö?”
“Ja. Det var så hemskt! Han var så blek och så svag! Jag försökte hålla tillbaka tårarna, men det gick inte! Morfar sa bara åt mig att jag skulle göra framsteg. Sen dog han, medan jag höll honom i handen!” Quirinus begravde huvudet i händerna och en tung tystnad sänkte sig över rummet.
“Jag kan förstå dig”, sa Frank till sist och jag hörde tydligt medkänslan i hans röst.
Quirinus såg upp med tårar i ögonen och viskade:
“Jag är så rädd för att dö, Frank … kan du tänka dig något värre? Man vet ju inte riktigt hur det blir efteråt.”
“Döden är en del av livet, säger min mor”, sa Frank tankfullt. “Hon säger att man inte ska frukta den.”
“Men det gör jag i alla fall”, mumlade Quirinus med händerna knutna i knäet.
“Min mor är ju ganska sträng - och så är hon vuxen. Jag förstår hur känner, Quirinus”, sa Frank och strök honom åter lite skyggt över ryggen. “Men du fick ju din morfars klocka, som kan hjälpa dig att minnas honom.”

Denna sorgliga, men mer stillsamma, stund bröts dock snart av Hogwarts vindlande korridorer som nu kändes hotfulla. Snart såg jag att de berodde på alla de hånfulla blickarna och glåporden från Slytherineleverna. Rabastan dök upp och gjorde en tydlig imitation av bli träffad av något hårt på armen, medan kompisen Regulus tjöt av skratt.
“Strunta i dem! De är bara ett par puckon som gör sig löjliga över din olycka på quidditchmatchen!” sa den trofaste Frank. Hans vänskap måste ha varit ett verkligt stöd för Quirinus.

Så växlade scenen plötsligt blixtsnabbt. Vi befann oss i en annan korridor, inte så långt från sjukhusflygeln, Quirinus var där och … Harry? Vad gjorde han här? Längre hann jag inte tänka förrän Quirinus hand flög ut och slog Harry i ansiktet med våldsam kraft. Jag skrek till men kände Dumbledores hand på min axel. Detta var minnen och vi kunde inte påverka skeendet i dem.

Harry tog sig för sitt högra öga och trevade efter glasögonen, som ramlat i golvet. Han såg lite yngre ut än nu, ungefär i trettonårsåldern.
“Vad håller du på med? Är du tokig?” hördes en vagt välbekant röst och en vacker pojke med långt mörkt hår dök upp bakom Harry, som lite omtöcknat drog genom håret på sitt vanliga sätt … men i pannan fanns inget ärr och ögonen var bruna. Det kunde inte vara Harry.
“Hur gick det, James?” frågade den vackra pojken. James … ? Jag förstod plötsligt. Harry hade berättat att hans föräldrar hade hetat James och Lily.
“Äh”, mumlade James och blängde på Quirinus, som gjorde helt om och störtade iväg en bra bit genom korridorerna och flydde in i ett tomt klassrum medan tårarna rann nerför kinderna på honom. Han sjönk ner mot väggen, hejdlöst gråtande i sin ensamhet, medan han såg på klockan han bar på sin arm.
“Ledsen morfar, men jag kan inte göra framsteg”, snyftade han. Så lyfte han blicken och såg ut genom fönstret, där James plötsligt syntes igen, tillsammans med en mycket söt flicka med långt gyllene hår. Quirinus såg på henne och James med längtan och sorg i blicken.
“Sharon föredrar nog en modig tredjeårselev från Gryffindor, än en elvaårig plugghäst som jag!” mumlade han bittert för sig själv.

“ ... och Roberts föredrar då en modig tredjeårselev från Gryffindor, framför en liten plugghäst som du!” Ett eko? Nej, nästan exakt samma ord, som nu uttalades av Rabastan. Vi befann oss åter i växthuset under en lektion i örtlära och Quirinus ögon var fyllda av tårar, när han vände sig bort och tyst fortsatte med sin uppgift.

I nästa sekund blickade de ögonen sorgset ut över sjön, som nu var täckt av is. Flera Hogwartselever åkte skridskor över den blanka ytan under glada tjut, som dock bara hördes som ett avlägset eko. Frank stod som så ofta vid Quirinus sida. Han hade varit med i växthuset också, en verkligt trogen vän. Nu såg han allvarligt på Quirinus.
“Bara för att få det klart för mig”, sa han, “skulle du verkligen inte hjälpa till om de blev nerdragna i vattnet?”
Quirinus svarade inte på en gång utan fortsatte att stirra ut över sjön. Så tog han ett djupt andetag och sa:
“Nja … vattnet är så kallt, och sjön är ju rätt djup … dessutom … du kommer att skratta … så … så … så simmar jag inte så bra. Jag har varit väldigt rädd för vatten sen jag var fem år.” Han suckade och fortsatte efter någon sekunds tvekan: “Du förstår att vi var vid en sjö och då hade jag fått något i ögat så jag gick för att skölja ansiktet, men jag gick lite för långt ut så jag tappade balansen och föll. Gissa om jag fick panik, för det var djupt och jag hade aldrig tagit ett simtag tidigare. Men pappa och morfar lyckades dra upp mig.” Han såg på sin ärvda klocka från morfadern med ett svagt leende. “Sedan dess håller jag mig på land när vi är på stranden.” Han stirrade ner i marken: “Sätt igång, skratta åt mig! Det gör faster Jills söner!”
Naturligtvis skrattade inte Frank utan såg enbart förvånad ut: “Varför skulle jag reta dig? Du skrattade inte åt mig, när jag sa att jag blir åksjuk av att segla …”

Det snöiga landskapet runt pojkarna suddades mjukt ut och ersattes av de tjocka stenväggarna i Hogwarts korridorer. På avstånd hördes ljudet av festligheter och jag kunde se en och annan påskdekoration lysa mot det grå. Quirinus satte en smal hand mot stenväggen och började långsamt sjunka mot golvet, medan han stirrade på ett brev som skakade i den andra handen.
“Det får inte vara sant! Hon är inte död! Det är inte sant!” viskade han.
“Du är ju alldeles blek!” utbrast Frank som rådvill stod framför honom.
“Läs brevet!” sa Quirinus med svag röst och räckte honom det. Frank ögnade snabbt igenom det och såg sedan upp: “Det var tråkigt med … din moster Lucy … nej svimma inte!” Han grep Quirinus hårt om armen.
“Hon får inte lämna mig! Hon får inte!” Quirinus segnade trots greppet ner på golvet med dimmig blick. Fler människor började nu samlas runt dem, nämnde i panik att man måste hämta lärare och madam Pomfrey. Frank såg förtvivlad ut, där han satt på golvet och skyddande höll om Quirinus.
“Jag tror hon var hans bästa vän”, mumlade han. “Hans moster.” Så skingrades folkmassan när Dumbledores stora mantel kom svepande. Lite förvirrad såg jag från honom till den Dumbledore som stod bredvid mig och sorgset betraktade sig själv, när han hukade sig ner vid Quirinus och sa med lugn och medlidsam röst: “Det är ingen fara. Hagrid kommer nu, så ska du snart vara inne hos madam Pomfrey. Dina föräldrar är på väg.”

Stenväggarna omkring oss löstes upp och alla människor utom Quirinus försvann. Nu satt han ensam vid bordet i ett stort och rymligt kök. Ett grått ljus föll in genom fönsterrutan på bordsskivan där han lutade armbågarna och snyftade förtvivlat:
“Det är mitt fel! Jag skulle ha varit hos henne! Det är helt och hållet mitt fel att hon är borta!”
Ensamheten bröts av att en mörk, kraftig kvinna kom instormande i köket. Hon var inte bara fysiskt stor, utan hade en personlighet som liksom upptog hela rummet.
“Det är ofattbart!” utbrast hon med en hög, genomträngande röst. “Det är som en mardröm! Att Lucy är borta! Hon var ju en så fin människa …”
“Snälla moster Jodie!” Quirinus såg bönfallande på sin moster, men hon tycktes inte bry sig om hans vädjan utan bara fortsatte:
“Jag kan inte tro det … att hon bara gav upp!” Hon såg hastigt på Quirinus och tillade: “Det är skandal! Här är hon borta och …”
“Snälla! Jag är också chockad!” viskade Quirinus och höll avvärjande upp händerna framför sig, men mostern tycktes vara helt inne i sin egen värld.
“Du ska veta att Veronica och jag har varit mycket olyckliga och din mormor också …”
“Tror du inte att någon annan är ledsen?” En man hade kommit in till dem i köket. Han var mycket lik Quirinus, som en äldre kopia med bara uns av mer grått i ögonen.
“Hur kan du vara så hård mot mig?” utbrast moster Jodie hetsigt. “Här talar jag om för Quirinus hur Lucy var och …”
“Det är just det jag säger! Ser du inte att min son också är olycklig?”
Det måste alltså vara mr Quirrell och han var mycket lik Quirinus när han fäste sina upprörda ögon på moster Jodie:
“Öppna ögonen, Jodie - alla är ledsna!”
“Men se! Quirinus sitter här och vet inte hur …”
“Han vet betydligt bättre än någon annan hur Lucy var!”
De stirrade iskallt på varandra och Quirinus stirrade skrämt på dem.
“Ibland undrar jag varför Veronica gifte sig med dig!” fräste plötsligt moster Jodie.
“Det handlar inte om det, utan om att du inte lyssnar …”
“Du är bara så självisk!”
“Sluta!” bad Quirinus förskräckt och de hårda orden började flyta ihop i luften omkring oss till ett virrvarr av ljud och färger som löstes upp och åter tog form i ett sovrum, där han satt på sängen med en kopp varm choklad i ett krampaktigt grepp. Ett fotografi låg på täcket. Det föreställde en kvinna som log strålande och höll i ett litet barn med tjockt chokladbrunt hår. Barnet såg storögt upp på henne.

Vid sidan om sängen satt mr Quirrell och Quirinus lutade sig förtvivlat mot hans axel medan han sa: “Jag vet inte om jag kommer att klara det här!”
Mr Quirrell pratade tröstande med honom om Lucy och hur god hon varit. Så såg han ömt på sin son och sa: “Du är faktiskt lika varmhjärtad som hon.” Så tillade han allvarligt: “Du ska aldrig vara rädd för att gråta.”
Och pojken lade snyftande armarna om sin fars hals medan han bad:
“Snälla pappa - varken du, mamma, Claire eller David får lämna mig! Lova …”

Sakta övergick rummet i dagsljus och Quirinus var i färd med att trött och fumligt klä sig. Hans pappa var också där och pratade om att faster Jill hade tänkt komma men ändrat sig. När han såg sin sons lättade ansiktsuttryck sa han eftertänksamt:
“Jag tror att dina kusiner har förstått nu att det är dumt att retas.”
“Mike, Nigel och Gary är ett år yngre än mig, men de är redan större och starkare”, muttrade Quirinus. “De kommer aldrig att sluta reta mig för att jag är försiktig vid vatten …”
I nästa ögonblick var det vatten överallt omkring oss. Vi var under ytan i en sjö, dock utan att känna väta eller kyla, och såg Quirinus kämpa för livet. Jag kände Dumbledores fasta hand på min axel medan vi hörde pojkens förtvivlade rop: “Jag kan inte simma!”

Som tur var kom en trädgren flytande och han försökte greppa den, men utan att riktigt lyckas. Vi hörde att någon hoppade i, någon som ropade: “Håll ut! Jag kommer!” Quirinus kämpade i vattnet och nu kom dessutom någon sorts grön, hornprydd undervattensvarelse och försökte anfalla honom, medan hundratals små fiskar pilade runt dem.

Så såg vi en annan människa - en pojke - komma simmande och greppa tag om Quirinus midja. När de simmade förbi oss kände jag igen den brunögda Harry. Nej, just det - James. Hans ansikte gled förbi alldeles nära oss, relativt färglöst i dunkelt under vattnet.

I nästa sekund skiftade dunklet och vi befann oss på en annan mörk plats, förmodligen under jorden. James armar var fortfarande runt Quirinus midja och han drog upp honom ur ett hål i marken.
“James?” mumlade Quirinus förvånat och vacklade till, när han försökte ta några steg. En bit därifrån låg en vargliknande varelse i en hög på marken. Den gav ifrån sig ett lågt morrande ljud och började röra på sig.
“Vi måste fly innan han vaknar!” James greppade tag om Quirinus handled och drog iväg med honom genom den trånga gången där de befann sig. Åter passerade James ansikte förbi alldeles nära oss, innan scenen runt omkring det ändrades och vi befann oss i ännu en trång gång, men detta var en korridor inomhus. Det var inte på Hogwarts utan kändes som en betydligt mindre byggnad med lågt i tak och mörka väggar i trä.
“Hör du inte vad han säger? Släpp honom genast! Släpp honom!” skrek James och gick ilsket fram mot en lång man som med en muskulös arm höll ett hårt grepp om Quirinus tjocka hår. Mannens eget hår var sandfärgat och slickat vid huvudet på ett obehagligt sätt och ögonen utstrålade en grå kyla som fick det att krypa i skinnet.
James uppträdde verkligen modigt. Det var tredje gången han kom till Quirinus hjälp. De måste ha blivit vänner, trots smockan Quirinus gett honom och att han trott att Sharon föredrog James.
“Släpp honom sa jag!” upprepade James. “Din elaka, vidriga, usla …”
“Silencio!” ropade mannen och James röst förstummades. Det var fler personer runt dem, ungdomar något äldre än Quirinus, bland annat den vackre mörkhårige pojken som var vän med James, och jag kände stämningen av fullständigt kaos i luften. Quirinus såg ut att vara alldeles förlamad av skräck och smärta. Paniken lyste i hans ögon när mannen tvingade ungdomarna att lämna ifrån sig sina trollstavar, samtidigt som han höll sin egen stav över halsen på Quirinus, och tvingade allesammans att följa honom.
“Jag vill inte ha några vittnen”, väste han och scenen upplöstes.

Vi befann oss i en övergiven pub, full av glassplitter och med omkullvälta möbler. En bartender, som blödde från ett sår i huvudet, satt lutad mot disken och Quirinus var på väg fram till honom när mannen, som tidigare tagit alla trollstavar, rusade fram och gav honom ett hårt slag i ryggen så att han tappade balansen och trollstaven gled ifrån honom. Tydligen hade han på något sätt vunnit tillbaka den, i en scen som han inte lyft ut ur minnet.
“Din dåraktiga råtta!” tjöt mannen och grep tag om Quirinus hals. Pojken kippade efter andan i panik medan han sträckte sig efter sin stav.
“S-snälla! Släpp … släpp mig!” skrek han medan han klöste mot mannens händer, men trollkarlen hade tydligen tagit ett ännu hårdare grepp om halsen, för rösten lät mer som en viskning." Quirinus fick inte fram ett ljud, när han försökte skrika på hjälp och han höll på att bli blå i ansiktet. Till slut lossade mannen på greppet men endast för att istället, som innan, ta tag i Quirinus hår.
“Jag vet inte vart Mörkrets herre tog vägen, eller varför han försvann, men en sak är då säker!” väste mannen. “Jag ska transferera oss till en tom plats vid en sjö och slänga dig i vattnet, för som sagt, du är för nyfiken!”
“Du är galen!” viskade Quirinus förtvivlat. Mannen fnös föraktfullt och släppte honom, men bara för att rikta sin trollstav mot honom och ropa: “Crucio!”
Jag blundade. Att en gång ha sett Harry bli utsatt för den besvärjelsen var fullt tillräckligt. Det tycktes aldrig ta slut; mannen upprepade formeln och jag slog händerna för öronen. När jag äntligen vågade ta ner dem och öppna ögonen låg Quirinus som en trasa på det smutsiga golvet.
“Ja du, Quirrell! Du är bra nyfiken och korkad, precis som din moster!”
“S-snälla! Låt mig gå …”
“Glöm det!” Quirinus fick ett slag över ansiktet. “En dos till av Cruciatusbesvärjelsen och du kommer inte att orka kämpa för att ens hålla näsan ovanför vattenytan …”
Jag slog åter händerna för öronen och blundade. Kanske var det fegt, kanske borde man tänka att det var ett minne och inte hände just nu, men jag uthärdade ändå inte.

“Miriam, minnet av tortyren är över. Vi är precis vid det sista. Tror du att du härdar ut?” hördes Dumbledores varma stämma inuti mitt huvud. Jag öppnade långsamt mina svidande ögon och såg att vi befann oss i ett sjukrum. En ung man med blågröna ögon och halmfärgat hår satt på en säng och nynnade frånvarande för sig själv. Lite längre bort skymtade en kvinna i samma ålder som även hon tycktes befinna sig i samma tillstånd.

Ytterligare en ung man rörde sig försiktigt fram mot dem. Han såg bra ut, med tjockt brunt hår, klarblå ögon och känsliga ansiktsdrag.
“Frank?” sa han försiktigt. “Det är jag. Quirinus. Känner du ens igen mig?”
Frank såg skyggt mot Quirinus och gjorde en tveksam rörelse, innan han åter stirrade upp i taket. Han tycktes inte känna igen någon.
“Frank … Alice … Varför måste ert liv sluta så här?” viskade Quirinus förtvivlat. Han sjönk ner på knä och begravde ansiktet i armarna, medan scenen upplöstes i tårar.



“Det sista minnet nu, Miriam. Det allra sista. Klarar du det?”
Jag nickade kraftlöst men visste egentligen inte om det var sant. Utmattad satt jag nu lutad mot Dumbledore, men kände ändå inte så mycket av hans närvaro. Det blev mer och mer tomt inuti, som om sinnet inte kunde ta in mer utan började avskärmas.

Vi befann oss i ett sovrum och en blek, tärd mr Quirrell låg i sängen med sin vuxne son bredvid sig. Quirinus baddade sin fars feberheta panna medan han lågmält frågade:
“Är du säker på att du kommer att bli frisk?”
Mr Quirrell log ett matt leende: “Jadå, jag behöver nog bara vila. Seså Quirinus, se inte så orolig ut! Jag kommer att finnas vid din sida och hjälpa dig när du behöver det, jag lovar. Och du måste lova mig att aldrig vara rädd för att gråta. Det kommer inte att hjälpa någon, varken dig själv eller andra, om du håller gråten inne.”
“Jag lovar”, sa Quirinus allvarligt och det blev tyst en stund innan pappan frågade:
“Du skulle händelsevis inte vilja ge mig lite vatten?”
“Javisst”, sa Quirinus och sökte efter trollstaven för att fylla på tillbringaren, men tog sig för pannan: “Jag glömde staven i köket.” Han reste sig, gav fadern en försiktigt kram och lämnade sedan rummet. Vi hörde hur han försäkrade de andra där nere att fadern sagt att skulle bli frisk, att han bara behövde vila och vatten … Mr Quirrell låg i sängen med fridfullt slutna ögon och handen hårt knuten om något. Så lossnade plötsligt greppet, föremålet föll klirrande till golvet och rullade ut genom dörren …Det var en glittrande ring. Jag såg frågande på Dumbledore som nickade bekräftande: “Hans vigselring.” I detsamma blev Quirinus synlig i dörröppningen. Han plockade upp ringen, drog efter andan och stirrade sedan mot sängen. När jag följde hans blick såg jag att faderns mun öppnats och att armen hängde slappt utmed sängkanten. Han hade upphört att andas. Vattenglaset föll till golvet och krossades när Quirinus rusade fram till sin far, föll på knä och ruskade honom:
“Snälla pappa! Du får inte lämna oss! Du sa att du skulle bli frisk!” snyftade han. “Du lovade att stå vid min sida … att hjälpa mig sen moster Lucy gick bort … och nu när jag snart börjar undervisa på Hogwarts … vem ska stötta mig?”



“Mr Dumbledore, jag klarar inte mer!”
“Det är över, Miriam. Det var det sista minnet. Nu lämnar vi det förflutna och återvänder.”
Sakta framträdde kontoret runt omkring oss. Det var förvånande hur stilla allting var. Hur tom jag kände mig. Som om jag inte klarade att bära ett enda sorgset minne mer. Jag förstod hur tungt det varit för Quirrell att ha allt detta inom sig.
“Hur känner du dig?” frågade Dumbledore lågt.
Jag skakade på huvudet: “Överhettad. Tom. Jag vet inte.”
“Det är naturligt att känna så”, sa han vänligt. “När man upplevt allt detta på en gång. Om en stund kommer det att klarna för dig.”
Han lät mig vara en stund, medan han sysslade i rummet. De lugna och precisa rörelserna påminde mig om Snape och jag kände genast en del av min styrka återvända.

“Som jag minns det löd din ursprungliga fråga hur Quirinus Quirrell var som person, innan Mörkrets herre bosatte sig inom honom”, sa Dumbledore efter en stund. “Nu har du fått se en hel del av hans minnen, både från barndomen och vuxen ålder, precis innan han började undervisa här. Jag utgår från att det nu till en början är lättast att se, varför han valde att befria sig från dessa minnen.”
“Absolut”, sa jag. “Mobbning från både elever och lärare, konflikter, mosterns och pappans död, olyckor som kunde lett till döden, att hans rädsla för vatten utnyttjades, misshandel, tortyr och att hans bästa vän blev sinnessjuk … Det måste ha varit enormt tungt att bära på.”
“Naturligtvis”, höll Dumbledore med. “Det var också därför jag gick med på att lagra hans minnen. Han ville göra sig av med dem helt, men jag hade en känsla av att det inte skulle vara så klokt. För när du tänker efter, såg du endast mörker i dessa scener?”
“Nej”, sa jag tveklöst. “Jag såg till exempel att Frank hela tiden var vid hans sida, hur svårt det än var. Han försvarade honom alltid. För att inte tala om alla kloka saker hans far sa till honom i samband med Lucys bortgång och på sin egen dödsbädd ... och jag såg också att James vid ett flertal tillfällen kom till hans räddning. Det måste varit Harrys pappa?”
Dumbledore nickade.
“Alldeles riktigt. Samtidigt som han befriade sig från de trauman han upplevt, suddade han också ut de starkaste minnesbilderna av James och kanske även Frank, när de fanns för honom i nödens stund. Vi kan bara spekulera i hur det påverkar en människa att helt göra sig av med avgörande pusselbitar i sitt sinne.”
“Harry …”, sa jag. “Han är ju James son. Hur kan det ha känts för Quirinus att behöva ge sig på honom?”
“Det är det vi inte vet”, sa Dumbledore stilla. “Eftersom hans sinne var tömt på en del avgörande händelser. Det är lätt att vara efterklok och jag ska erkänna att jag många gånger känt ånger för att jag tog emot hans bördor på det här sättet.”
Vi satt tysta en stund, var och en i djupa tankar.
“Fick du ändå någon sorts svar på hur Quirinus Quirrell var?” undrade Dumbledore till sist.
Jag nickade eftersinnande: “Han var inte en ond person, tvärtom. Inte feg heller, egentligen. Rädd och känslig - ja. Hamnade ofta i hetluften trots att han var försiktig av sig och helst ville studera …” Jag rös plötsligt till, för det kändes nästan som att beskriva sig själv. Dumbledore gav mig en blick.
“Jag kommer aldrig att göra mig av med minnen”, sa jag beslutsamt. “Hur smärtsamma de än är.”
“Det kan nog vara ett klokt beslut. Våra minnen gör oss till de vi är, oavsett om de innehåller ljus eller mörker.”
“Quirinus behöll ju också många”, erinrade jag mig. “Han hade till exempel varit med om något otäckt där vid sjön när han låg på marken … och det bevarade han.”
Dumbledore nickade och såg en smula sorgsen ut.
“Det var nog så, att han fortfarande behövde minnas en hel del besvärliga saker. Bland annat för att kunna vara på sin vakt mot sådana som han fortfarande skulle kunna konfronteras med. Bland annat Voldemort … men kanske även personer som fanns kvar här på Hogwarts …” Dumbledore såg tankfull ut och jag såg frågande på honom.
“Du har nog fått mycket att fundera på”, sa han och såg vänligt på mig. “Det var framförallt av oro för Harry som du kom hit, förstår jag - och jag kan försäkra dig att vi gör allt som står i vår makt för att skydda honom.”
“Det tvivlar jag inte på”, sa jag och log försiktigt mot honom.
“Jag förstår att vi i Fenixorden och ledningen ibland kan kännas hemlighetsfulla”, sa Dumbledore. “Vi kan inte alltid berätta alla våra planer för er. Och du får tyvärr inte berätta för någon om det vi tillsammans sett idag. Jag tror vi är överens om att Quirinus Quirrell förtjänar den respekten, även om hans allra sista handlingar i livet inte var goda.”
“Hans liv som helhet innehöll många goda handlingar”, konstaterade jag. “Och han var ofta modig.”
“Som sin far”, nickade Dumbledore. “Mr Quirrell var en sann Gryffindor. Precis som din vän Harry. Men även om man är modig, behöver man ofta hjälp. Om du kan, Miriam, så fortsätt försöka vara ett stöd för Harry, vid de tillfällen som ges.”
“Det lovar jag, rektor Dumbledore.”
“Och bevara det vi sett idag för dig själv.”
“Självklart.”

Så kom det sig att när jag lämnade rektorns kontor bar jag, liksom han, på ett antal pusselbitar som tillsvidare måste döljas.

Lång och härligt kapitel! Så himla bra!

så bra!!!

Jättebra kapitel som vanligt! Nu fick vi se mer av Quirinus minnen och höra Miriams tankar om det. Plus Dumbledores, såklart. Undrar dock vad Harry skulle ha sagt om detta ... Han skulle nog vara glad att få se sin pappa göra bra saker, eftersom han (minor spoiler hehe) blev osäker på om hans pappa verkligen var en bra person i denna bok. Men jag undrar vad han skulle känna mot Quirinus, dock?

Älskar att Miriam säger "mr Dumbledore" istället för professor. Var det med flit eller bara ett misstag? Om det är ett misstag är det ett bra misstag, och jag tycker att du ska ha kvar det. Det visar lite att Miriam är så ledsen för Quirinus skull att hon inte bryr sig om att säga professor istället för mr ♥

Våra minnen gör oss till de vi är, oavsett om de innehåller ljus eller mörker.”

Det här är så sant! Om man t ex förlorat någon nära kanske man inte vill låta någon bli en jättenära vän, eftersom man vet hur det känns att förlora någon man tycker om. Har man varit med om en läskig händelse, som att vara nära att drunkna t ex, är man ofta rädd att hamna i den situationen igen. Därför brukar jag skriva mina karaktärers historia

Längtar till nästa kapitel ♥

HMMM det där med rättvis kommentar försvann visst. Inlämningsvecka betyder att jag precis läst 90 sidor text som jag gett respons på. Du får en ’hyfsat’ rättvis kommentar på denna istället!

Jag är inte jätteintresserad av Quirrel eller hans bakgrundshistoria. FÖRLÅT FÖR DET. Det är bland annat därför jag inte läst berättelsen som MintyGirl89 skrivit… FÖRLÅT!!!

Men ändå tycker jag att du beskriver hans minnen väldigt bra. Speciellt det där med att tårarna skymmer sikten av minnena! Och likheterna mellan honom och Harry som kanske är en stor anledning till att Voldemort lyckas manipulera dem. Men det är bara en hypotes.

Åh jag fattade inte först varför Harry var där men det måste ju vara… James? Eller va?! I trettioårsåldern. Nej jag läste fel. Tretton. Då är det nog James, va? Ja det var det haha!

Typiskt James att fnittra med småtjejor som han inte borde röra… (Vad fel det lät men jag tror du förstår)

Åh Frank och Quirinus bromance är så fin. ♥

Det verkar även som att Q hade en förståelig pappa.. Men det hänger något i luften där..?

Oj… Vem är mannen med sandfärgat och slickat hår?…
Det är nog ganska bra att du inte går in för mycket på detalj eftersom inte Miriam kan veta så mycket. Så stor eloge för det!

Näää jag börjar gråta när Q träffar Frank på sjukhuset.

Förstår nu att Q, efter att även hans pappa dött, varit väldigt mottaglig för att en som Voldy tagit honom i besittning.

Vet inte hur trovärdigt jag tycker att det är att Dumbledore skulle visa hela Quirrells liv för Miriam när hon frågade hur han var som person MEN det gör ingenting för det handlar ju inte om det utan att du vill länka samman det med MintyGirl89’s historia! Speciellt att Dumbledore vet hur tungt det måste vara att se när han också vet hur otroligt mycket Miriam bryr sig…

MEN återigen så lyckas du förklara att det är nödvändigt för berättelsen när Miriam känner igen sig själv i honom. Så jag tar nog tillbaka det jag skrev ovan. ;P

(Och jag känner mig alltid alldeles för kritisk när jag har inlämningsvecka för då har jag verkligen djupgrävt i texter och petat i det där som folk stör sig på att man petar i…)


”Men även om man är modig, behöver man ofta hjälp. ”
Gah det där gick rakt in i hjärtat. Vilken oerhörd stor sanning det ligger i dessa ord. Dem behövde jag läsa. Man klarar inte alltid allt på egen hand hur mycket man än vill.

♥
Väldigt bra.
Jag känner mig otillräcklig i min kommentar. Jag ber om förlåt för det.

Nu har jag äntligen fått tid att läsa det senaste underbara kapitel du har skrivit! Jag bara ÄLSKAR dialogen Quirinus och Frank har om döden! Angående beskrivningen: Jag tänkte att de som läste "Quirrells första år på Hogwarts" skulle få känna igen honom lättare! I alla fall kan jag känna Miriams smärta när hon ser alla minnen. En sak förbryllar mig dock. Hur kan hon veta att mr Quirrell håller i vigselringen? Borde hon inte fråga vad han håller i, och så talar Dumbledore om det? (Han har ju trots allt sett alla minnen och jag kan tänka mig att Quirinus har berättat om den.) Det var bara en tanke jag fick, för vigselringar ser ju nästan ut som förlovningsringar och vanliga ringar. En tanke bara.

Förstår vad du menar med rättskänsla och spoilern. Om jag har tråkigt, kan jag skriva ner dessa saker som bortklippta scener!

Ja, Miriam fick något att tänka på. Gillar hur hon reagerar över hur James kom till Quirinus undsättning.

Tips:

“S-snälla! Släpp … släpp mig!” skrek han med han klöste mot mannens händer, men greppet om halsen endast hårdnade

Det låter konstigt när jag läser texten högt. Sedan vet jag inte om man kan se att ett grepp hårdnar. Skriv hellre så här:

“S-snälla! Släpp … släpp mig!” skrek han med han klöste mot mannens händer, men trollkarlen hade tydligen tagit ett ännu hårdare grepp om halsen, för rösten lät mer som en viskning."

Quirinus fick inte fram ett ljud.

Lägg till lite ord. Se hur jag gjort.

Quirinus fick inte fram ett ljud, när han försökte skrika på hjälp och han höll på att bli blå i ansiktet.

Texten blir mer "levande" om du förstår vad jag menar.

Bra jobbat med kapitlet som sagt.

Spoiler från ugglorna:


Ja, superbra kapitel i alla fall!

Till andra som läst detta avsnitt:

Devilssnare, tack för det du skrev i föregående avsnitt. ♥

Pride Potter, du ställde en bra fråga angående vad Harry skulle säga om Quirinus. Skicka en uggla, om du vill, så kan du och jag diskutera det i lugn och ro. Eller till Avis Fortunae!

Trezzan, det gör inget att du inte läst min berättelse. Jag är en förstående tjej. Men om du är sugen på att läsa den efter dessa två kapitel, så är du varmt välkommen att göra det! Inget tvång, bara ett erbjudande! Är du nyfiken, är det bara att klicka på länken i min signatur.

Avis Fortunae, bra jobbat som vanligt!

EDIT: Din tråd är tillbaka!

Tacksam att ni tycks hitta texten trots att den för det mesta är osynlig i forumet numera. Har en teori att den försvinner när jag loggas ut. Eller så är den förtrollad … Får ni som bevakar meddelanden när den uppdateras?

Edit: Den verkar inte försvinna när jag loggas ut.

Edit: ♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥



♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥ Viloss♥♥♥


♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥Pride Potter♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥


♥♥♥PansyMalfoyParkinson♥♥♥



Kapitel 24 Eld

En kväll i slutet av september bröt ett våldsamt oväder ut över Hogwarts. Jag, som aldrig tidigare upplevt åskväder på slottets område, blev obehagligt överraskad över hur kraftigt skrällarna genljöd och tycktes vibrera genom stenväggarna, nästan som om de kom inifrån dem.

Ganska ångerfull över, att jag en stund tidigare lämnat mina fyra vänner i biblioteket, intog jag min vanliga position under täcket för att stänga både ljud och ljus från ovädret ute. I vanliga fall brukade jag inte lämna ungdomarna så tidigt, utan bryta upp samtidigt som de gjorde, men ikväll var ett sådant där tillfälle när jag hade märkt, att de fyra ville prata om något utan mig. Så hade det ofta varit under förra läsåret och jag hade inte tagit illa upp, speciellt inte med tanke på allt jag själv dolt, och till viss del fortfarande dolde, för dem. Särskilt nu sedan jag ensam bar på så många tankar i samband med Quirinus minnen.

Det här läsåret hade dock känts annorlunda på många sätt. Jag och Hermione hade kommit varandra mycket närmare under de första veckorna, då pojkarna varit upptagna med straffkommendering och quidditch. Praktiskt taget visste hon om hemligheten med min magi, och det gjorde pojkarna och Elvira också. På samma sätt visste jag numera om deras pågående kontakt med Sirius. Därför kändes det ovant och lite snopet, att ungdomarna nu hade hemligheter för mig igen.

Å andra sidan, funderade jag med huvudet under en stor kudde till skydd mot det tilltagande dundret utanför, visste de ingenting om att deras trolldryckslärare - vars läxa de nu satt och gjorde i biblioteket - hade regelbundna möten med deras lärare i försvar mot svartkonster, för att avleda henne från att komma och inspektera mina lektioner. De visste inget alls om, att trolldrycksläraren och jag numera hade reda på exakt vilka olika suspekta elixir Umbridge var intresserad av att beställa. Och något de definitivt inte hade en aning om var hur trolldrycksläraren, vid de få tillfällen då han och jag träffats och diskuterat detta, brukade inleda våra möten med att slänga en besvärjelse över dörren, för att sedan häftigt dra mig intill sig medan vi kysste varandra bortom sans och förnuft.

Trots min oro för ovädret, gjorde tanken på de där kyssarna att jag började vrida mig av längtan. Behovet av hans närhet gjorde nästan fysiskt ont, och mellan våra möten brukade saknaden växa till det outhärdliga. Några gånger hade vi träffats på hans kontor, och på min födelsedag hade han väntat på mig i tornrummet med middag - precis som jag försökt göra för honom, när han fyllde år i januari. Det som varit annorlunda den här gången var att han, till skillnad från mig, var skicklig på att laga mat, mest olika varma soppor, som var otroligt goda och näringsrika. Jag försjönk i sköna minnesbilder av, hur han sysslade med diverse praktiska ting, alltid med exakta, säkra och ofta sinnliga rörelser …

I detsamma kom en vansinnigt hög skräll, exakt samtidigt med skenet från blixten, och jag skrek högt av rädsla. Jag blev liggande hopkrupen med armarna om knäna, samtidigt som känslan att ta sig djupt ner under marken kom över mig. Darrande i alla lemmar kom jag upp ur sängen och skyndade ut från tornrummet. Det låg så högt upp i slottet och sköt till och med ut från murarna i en utsatt position. Jag måste längre ner, till de undre regionerna. Det var det enda som kändes säkert.

Det var inte många som rörde sig i korridorerna och jag brydde mig heller inte om dem. Upptagen av min egen rädsla stirrade jag stelt framför mig, medan mina fötter ledde mig allt längre ner i slottet, mot fängelsehålorna.

Här fanns ännu färre elever, endast några få från Slytherin på väg till sitt elevhem. Automatiskt, av inövad vana från förra året, anpassade jag takten så att jag, framför dörren till hans våning, inte var sedd av någon.



“Men Miriam, hur är det nu fatt?” Han inledde inte som han brukade göra, utan såg istället forskande på min förvirrade uppenbarelse. Förmodligen såg jag livrädd ut. Med en kraftansträngning försökte jag samla mig, men då skakade hela marken plötsligt i ett dån som kändes som världens undergång. Utan att tänka störtade jag rakt in i hans famn, det tryggaste stället som fanns, och borrade in huvudet i allt det svarta, varma och skyddande.
“Så, så”, hörde jag honom säga med ett uns av förvåning i rösten, “är du rädd för ovädret? Det behöver du inte vara. Här är fullkomligt säkert, den bästa platsen att vara på.” Han strök mig ömt över ryggen utanpå klädnaden. “Men det är trevligt att ha dig nära igen”, mumlade han mot mitt hår. “Kom.”



En god stund senare, när stormen bedarrat och mullret började dra allt längre bort över bergen, såg han på mig med ett dämpat skratt: “Jag börjar önska, att det åskade oftare.” Vi satt i soffan framför elden och jag stirrade envist in i den, redan förfärligt generad över min rädsla och hur jag legat tryckt mot hans bröst den senaste timmen.
“Önskar inte du det?” Det spelade i hans mörka ögon, när jag hastigt såg upp på honom.
“Nej, åska är det värsta jag vet”, sa jag entonigt och återgick till att se in i den falnande elden. “Och jag hatar att visa mig rädd, speciellt här i den magiska världen. En av mina vänner kallade mig hare, när det åskade på Grimmaldiplan förra månaden …”
“Verkligen?” Han lät road. “Och håller du med om, vad din vän sa?”
“Ja, på ett sätt. Jag är rädd för väldigt mycket, som egentligen inte är farligt. Det känns så … onödigt, när det nu faktiskt finns så många saker, som är farliga och riskfyllda på riktigt.”
“Och när det är på riktigt, Miriam, då är du aldrig feg. Då handlar du alltid. Har du tänkt på det?”
Jo, det måste jag vid närmare eftertanke medge. Jag vände mig mot honom och log försiktigt: “Du får mig alltid att må bättre.”
“Jag?” Han såg på mig med ett stråk av vemod i sitt leende. “En bitter gammal trollkarl som måste ägna livet åt att sona sina synder?”
“Den mest osjälviska och modiga människa jag någonsin träffat? Är det honom du menar?”
Jag såg på honom där han satt, vackert belyst av glöden, bränd och märkt av livets framfart, men okuvlig i sin vilja att fortsätta framåt. Gripen av stark tillgivenhet lutade jag mig fram och tryckte mina läppar mot hans. Vår kyss var försiktig, sökande. Jag trevade efter honom, drog fingrarna genom hans underbara mörka hår, smekte honom var jag kom åt, utanpå klädnaden, sökte för att komma närmare, känna hans hud mot min, lade till slut min smala hand om hans varma nacke. Vi blundade med läpparna mot varandra och jag kände hur hans händer, som så ofta hållit mig i trygghet och smekt mig lugnande, nu sökte sig närmare, på ett nytt sätt. Plötsligt var hans stora, varma hand på min bara rygg under klädnaden och tröjan, smekande fram en storm av ljuvliga förnimmelser jag ditintills inte vetat existerade. Det var som om en enorm kraft drog mig in mot honom, in i hans djup, och att jag aldrig mer ville därifrån. Som från ett avstånd hörde jag min egen röst ge ifrån sig ett lätt kvidande, vilket fick honom att öka styrkan i sin kyss, att dra mig inåt i djupet, samtidigt som hans hand gled allt längre ner på min rygg, vilket tände tusen eldar i mig.

Så hejdade han sig plötsligt. De fasta, varma händerna lämnade min bara hud och lade sig åter beskyddande om mina axlar utanpå klädnaden, samtidigt som han drog sig ur kyssen och istället sökte min blick med stort allvar.
“Jag vill inte göra dig illa”, sa han lågt och jag såg en antydan till ångest i hans ögon.
“Det gör du inte. Det gör du aldrig … ” Jag lade båda armarna om hans hals, kände den mjuka huden i hans nacke mot handflatorna.
“Du vet inte”, mumlade han dovt och såg ner för ett ögonblick. De täta, svarta fransarna fälldes mot de markerade kindbenen. “Du anar inte, hur otroligt åtråvärd du är. Vad jag skulle vilja göra.”
Bara tanken på vad det skulle kunna vara jagade lågor genom alla sinnen och fick dem att glöda i takt med den verkliga elden, som lyste upp rummet där vi satt. Men liksom den elden höll också känslorna på att lugna sig något. Jag insåg att han hade rätt och att vi just nu inte skulle gå längre.

Om en var bränd, och den andra totalt orörd, skadade det inte med varsamhet. Jag lutade mig på nytt mot honom, med kinden mot det svarta tyget, övertygad om att vi tids nog skulle komma varandra allt närmare. En väg där jag såg fram emot varje ljuvligt steg.

Varför så himla bra?! Duu är underbar!

Guuuud så bra Börjar gilla Snape mer nu, varför kunde inte Miriam vara med? Då skulle ju JKR ha en anledning att säga att han var en hjälte. Jag menar, James gillade också Lily och han dog också för att skydda Harry, men neeeej Snape var den modigaste personen Harry någonsin hade känt ...

Men kan känna igen Miriams längtan, eftersom jag själv känner den. I sommar ska jag åka på ett ridläger som jag har varit på två gånger innan, och jag saknar hästen jag red, Listek, så mycket. Alltså jag saknar typ aallt xc Varma o'boy, den man först tycker är jätteäcklig och blandar med vatten, Maja, en tjej jag mötte på lägret, alla ridlärare, åh och HUNDARNA ♥♥ Jag vill ha min BETTY hihihihuhihihuhihu ♥♥♥♥♥ (Lägret är på Grällsta Ridcenter någon som varit där?)

Längtar till nästa kapitel iaf