PRS Kkaebsong & JustAFriend

Det dröjde några minuter innan sjuttonåringen slutligen lyckades pallra sig upp från sängen. Bara faktumet att det var hans första dag med lektioner på skolåret och att han redan kände sig alldeles utmattad och ordlös bådade allt annat än gott. Men trots att han fortfarande kände sig som skit, klädde han ändå på sig skoluniformen. Först byxorna, som var tvinga att fästas med ett skärp eftersom han var så förbaskat smal, sedan skjortan och sist men inte minst strumporna och slipsen. Därefter rotade han snabbt igen kofferten tills han hittade några hårspännen att spänna bak luggen med. Han såg redan sliten ut som det var och behövde absolut inte en massa svart, slitet hår hängandes i ögonen. Dessvärre var hårspännen skrikigt rosa, men så fick det fan vara. Precis innan Zhìyuan skulle till att lämna sovsalen, fastande han däremot framför en av speglarna som hängde precis bredvid dörren. Hans aningar hade definitivt varit korrekta, då hans ögon var insjunka, huden nästintill göra och läpparna bleka. Slutsatsen? Han såg totalt jävla död ut. Sjuttonåringen stirrade ner på sina skor ett slag, innan han drog händerna över ansiktet med en bedrövad suck. Även om Max inte skulle döma honom, skulle han nog inte bli störtförälskad. Vänta va? Varför skulle han bli det överhuvudtaget? Ville Zhìyuan att han skulle bli det? Kanske? Men det skulle aldrig hända.

Motvilligt öppnade han dörren och steg ut från sovsalen, för att därefter leta sig nerför trapporna mot sällskapsrummet. Till sjuttonåringens stora förtjusning var det alldeles tomt och tyst, precis så som han ville ha det. Försiktigt tassade han förbi de mörkgröna sofforna och vidare bort mot utgången. Jodå, han var minsann hungrig igen. Utsvulten faktiskt..och även om frukosten var bortplockad så skulle det säkert finnas en massa snacks och annat utställt. Det dög för tillfället. Speciellt då lunchen troligen redan tillagades nere i köket under den stora salen. Zhìyuan trädde ut från sällskapsrummet och ut i den kalla korridoren utanför. Väggen slöt sig genast bakom honom och han började vant marschera genom gångarna som slutligen ledde honom fram till samma trappa han skuttat nerför under gårdagen. Den här gången var han däremot tvungen att gå uppför trappan. Usch, vilken jävla pina.

Han slog sig ner vid hufflepuffbordet, mittemot Joe. Yosef var på lektion och Simon gick det inte att hålla koll på. Han kunde vara lite var som helst när som helst.
"Sovit gott?", muttrade Joe knaprandes på en morotsstav. Även om han egentligen var en vänlig själ så kunde han vara hiskeligt butter. Speciellt på morgnarna. Vilket var från sekunden han vaknade till framåt tretiden på eftermiddagen. Tja, alla har ju liksom olika tidsuppfattning.
"Nej", mumlade Max till svar och sträckte sig efter ett litet äpple.
"Jo tack, märkte det", fortsatte den jämnårige irriterat, med blicken fullt fokuserad på tidningen som låg uppslagen på bordet framför.
"Förlåt". Max favoritord nummer ett. Eller favorit och favorit. Åtminstone definitivt det han yttrade oftast. Det var en hel det saker han om ursäkt över.
"Äh, du vet vad jag menar. Vi har trolldryckskonst efter lunch, va?", frågade han och höjde blicken.
"Mm, tror det", mumlade Max frånvarande, spanande efter en viss slytherinelev... Varför var han plötligt så fasligt intresserad av Zhìyuan? De hade ju delat lektioner i år, utan att prata. Och nu var allting jättekonstigt. Men fint, eller nåt. Fast mest förvirrande. Max förstod fortfarande inte varför han blev varm inombords(ja, trög) bara genom tänka på den jämnårige. Han kunde inte heller förklara det där bubblandet inombords. Nej, det skulle nog dröja innan allt gick in.

När Zhìyuan slutligen slog sig ner vid Slytherinbordet, skakade hela kroppen. Det kändes helt ärligt som on han skulle falla ihop vilken sekund som helst. Däremot hann han sätta sig ner vid bordet, på bänken, innan det hände. Han vilade armbågarna mot den svala bordsytan och och begravde ansiktet i händerna. Fy fan vad patetisk han var, alldeles svag och eländig. Varför skulle det alltid bli såhär? Varenda jävla månad också, någonting som mer och mer började vidlikna ren tortyr. Sjuttonåringen ruskade på huvudet och lät händerna falla ner från det bleka ansiktet, så att ögonen kunde svepa över salen och därmed alla som befann sig därinne. Nästan genast fäste sig de smala, trötta ögonen borta vid hufflepuffbordet, där han snabbt fann Max. Den svarta blicken blev med ens frånvarande och Zhìyuan vilade en av kinderna mot handen. Han såg lika perfekt ut som gjort under gårdagen..va? Nej, sådär fick han inte tänka. Den jämnårige skulle säkert aldrig få för sig att känna likadant, speciellt inte då den andre såg ut som ett lik. Nu såg han ju försvisso inte alltid ut så, men för tillfället gjorde han tyvärr det. Och det skulle han troligen göra i närmare en vecka till, om allting var som det brukade. Äsch, bort med tankarna. Sjuttonåringen skakade på huvudet och började bestämt lägga på mat på siöbertallriken framför sig. Eller mat och mat, det var mer en blandning av chips och andra godsaker. Det var åtmsintone ätbart, vilket var allt han begärde för tillfället. Magen hade på riktigt börjat tjuta efter näring.

Där, borta vid Slytherinbordet satt han. Och såg hiskeligt trött ut. Max såg också trött ut. Det var en ganska naturlig följd av att inte ha sovit ordentligt på över två år. Men den jämnårige...det var en ny nivå av trötthet. Så hade han väl inte sett ut dagen innan, eller? Jo, trött. Men det var definitivt värre. Inte för att det störde hufflepuffaren. Nej, inte mer än att han började oroa sig för vad som kunde ha hänt den andre. Varför han inte fått någon sömn.
"Vem är det du glor på?", Joe blickade bakom sig. Det var långt ifrån fullt med elever.
"Öh...ingen", svarade Max och vaknade upp från sin lilla dvala. Kom ut ur den lilla bubblan. Inte stirra. Inte stirra. Inte stirra. Herregud Max. Du kan inte kolla sådär. Ögongodis eller ej. Va? Öh. Huh? Tankar. Tankar. Tankar.
Han försökte fokusera på att få i sig det lilla äpplet istället, samtidigt som han gav hjärnan ett försök att reda ut alla tankar. Vad var det egentligen han kände? Det kändes inte som med alla andra han pratat med. Som Joe eller Yosef eller Simon. Eller någon av föräldrarna. Det var något mer. Som en annan dimension på det hela.

Istället för att sitta och glo på Max, rullade Zhìyuan upp pergamentrullen han fått av Ming tidigare under morgonen. Okej, så det var alltås hans schema: trolldryckskonst, försvar mot svartkonster och sist förvandlingskonst. Det var ändå helt okej, trots att han inte ville ha några lektioner alls egentligen. Men men, bättre än att ha trollsomshistoria med Binns. Det gamla spöket var så tråkigt att sjuttonåringen fick mardrömmar bara av att tänka på ämnet. Varför hade han ens fortsatt med det? Han hade kunnat skippa just det ämnet om han haft lust, men nej nej. Ännu en gång letade ögonen sig bort mot hufflepuffbordet där de fäste sig på Max. Skulle han bort och sätta sig vid den jämnårige? Jo, sjuttonåringen ville egentligen det, men nu var det så att det inte bara var Max som satt därborta. Nej, den andre var omringad av andra människor som stötte bort funderingen ur Zhìyuans hjärna. Det var alldeles för läskigt. Plus att han var från Slytherin - det värsta faktumet av allt. De flesta från Hufflepuff brukade vara ganska snälla och trevliga, men det var absolut inte fallet med slytherinelever. Suck. Han fick väl helt enkelt sitta i sin ensamhet och dricka av det varma teet samtidigt som han knaprade på ett och ett annat chips. Det var ju inte precis som om set var den första gången han satt ensam vid bordet, utan sällskap.

"Äh, jag drar. Ska se om Yosef slutat sin lektion", mumlade Joe och slängde benen över bänken. "Ska du med, eller?"
Max skakade på huvudet. "Nehe", fortsatte Joe men en liten suck och försvann sedan iväg, ut genom den stora ingången. Det började fyllas på med fler och fler människor runt borden.
Lite mer än halva äpplet lyckades han tvinga ner. Han var ju knappt hungrig. *Host*
Max blickade bort mot Slytherineleven, som även han satt ensam. Skulle han gå bort dit? Vågade han det? Definitivt inte. Inte egentligen. Fast de där skumma känslorna inombords sa något annat. Och utan an veta riktigt vad som skett så gick har försiktigt fram till Slytherinbordet. Usch, vad läskigt.
"Öh, hej", sa han tyst och satte sig mittemot Zhìyuan. Jösses, vad höll han på med. Tänk om han bara drömt allt igår? Det var ju mycket möjligt. Den andre kanske hatade honom.

”Godmorgon”, mumlade Zhìyuan och försökte dölja ansiktet bakom händerna. ”Eller det kanske inte är morgon? Är det inte typ snart lunch?” Fortsatte han för sig själv och sneglade på Max genom fingrarna. Det kanske var jävligt skumt, men sjuttonåringen ville verkligen inte att den jämnårige skulle titta på honom när han såg så jävla död ut. Han kanske fick för sig att det smittade? Men hade han verkligen satt sig ner mittemot den långa drummeln om han trott det? Nej, Zhìyuan, det hade han inte. Ta dig i skinnet och bete dig lite normalt för en gångs skull.
”Så, har du sovit bra?” Undrade han och sänkte händerna en aning, med lätt rosiga kinderna. Varför skulle de alltid envisas med att efterlikna två tomater när Max var i närheten? Varför, varför, varför? Det var sjukt irriterande och pinsamt på samma gång. Däremot kunde han ju inte direkt styra över det..kunde någon det? Troligen inte. Slutligen placerade Zhìyuan händerna på bordet och stirrade tvärt ner på sin silvertallrik. Äsch, den andre skulle säkert inte notera att han såg döende ut. Eller? Urk.

Var Max anledningen till att den andre gömde sig? Hade han gjort något fel? Äh, övertänkta inte allt. Zhìyuan kanske bara...tycker om att gömma sig. Eller nåt.
"Jo, det är typ lunch när som. Jag har redan haft en lektion", mumlade Max med lätt rynkad panna och började pilla lite med sina naglar.
Han höjde blicken. Möttes av ett par rosa kinder och ett par extremt trötta ögon. Varf- Nej, lägg ingen vikt vid det. Seså.
"Inte speciellt, nej. Har du?", frågade han tillbaka och lät de gröna ögonen möta den andres mörka.

I den stunden ville Zhìyuan bara sjunka ner genom golvet och försvinna. Inte bara för att han var löjligt pinsam, utan även för att han med största sannolikhet gjorde Max jävligt obekväm. Vem skulle inte bli det egentligen?
”Hm, jag sov bra..” mumlade han och fiskade upp ett chips från tallriken. Blicken gled långsamt upp mot den jämnårige och huvudet föll lätt på sned. Varför hade den andre sovit dåligt? Mardrömmar? Det skulle inte förvåna Zhìyuan faktiskt. De brukade ju kunna rota sig i traumatiska händelser.
”Nåväl, det syns inte direkt att du sov dåligt”, fortsatte han med ett blekt leende och pillade lite på ett av de skrikigt rosa hårspännena. ”Antar att du trodde att jag sov hemskt, eller hur?”

Max kinder blev med ens lite rosiga. Varför då? För att den andre sa att han inte såg ut att ha sovit hemskt? Vad var det för något att rodna av. Det klassades väl inte ens som en komplimang. Ta dig samman Max, du kan inte hålla på att rodna så fort Zhìyuan säger något som inte är dumt. Det kan feltolkas. Eller? Jo, och det vill du inte. Red ut allt det där bubblandet och återkom sedan.
"Du ser inte överdrivet pigg ut nej", svarade Max med ett vänligt litet leende. Nej, pigg hade varit en lögn. Däremot ville han inte att den jämnåriga skulle skämmas eller något sådant. Nu kanske inte Slytherineleven var av den naturen, en person som skämdes mycket, men det var definitivt Max. Därav visste han att en själv var väl medveten när tröttheten syntes. Det var inget en behövde bli påmind om.
Ögonen fästes på de skrikrosa hårspännena som Zhìyuan börjat pilla med. Gulligt, ändå. Jösses, de här tankarna alltså... Kan du snälla skynda på med att få dem i styr Max? Snälla snälla du.