~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Bostaden i Öst:
Eriks huvud vänds hastigt mot Arya, tanken på att lämna henne ensam i bostaden - i Öst dessutom - var mer än han kunde hantera just då.
"Vill du att vi ska lämna dig ensam, att vi ska skiljas åt igen?" sade han med halvt kvävd röst. Han ville inte visa att det hade sårat honom att höra Arya säga en sådan sak efter natten de nyligen genomlidit ifrån varandra. Så orden lät mer hårda än vad som var tänkt, men Erik kunde inte göra något åt det.
"Arya, det är ingen bra idé." bröt Freja in så fort Erik tystnat.
"Jag håller med." muttrade Erik med blicken ner på Arya vid sin sida. Halvt i hans famn såg hon väldigt liten ut och det fick Erik att vilja hålla henne ännu närmre. Det var en löjlig sak, han hade sett henne ta hand om sig själv i Röda Kriget. Men, detta var annorlunda, de var annorlunda nu. Nu var de inte främlingar för varandra, nu var de allt för varandra. Det spädde på Eriks tvekan och ledsamhet över att Arya ens föreslagit en sådan sak.

Arya- Bostaden i Öst
Arya såg sorgset på Erik med huvudet lite på sned. Självklart ville hon egentligen inte att de skulle skiljas från varandra igen, aldrig någonsin, men så som hon såg på saken hade de inget val. Letoyanerna verkade inte förstå hur spänt läget mellan Osianer och Garudier var. Att Arya över huvud taget var vid liv var ett under i hennes egna ögon.
"Nej, självklart är det inte vad jag vill men jag tror inte att vi har något val." sade hon och suckade, "Någon av oss måste gå på denna festen, jag tror inte att jag kan, vilket leder till att det bara finns ett alternativ kvar."
Arya kramade Eriks hand. Hon ville att han skulle förstå henne, förstå att hon egentligen inte ville, men för de allas bästa kanske ändå var tvungna.

Erik - Bostaden i Öst:
Erik stirrade på Arya. Han visste att hon hade en bra poäng med det hon sade, men det påverkade inte hans ovilja att lämna henne. När Arya kramade hans hand kramade han tillbaka.
"Jag hör vad du säger men..." Han ville inte avsluta meningen, ville inte säga att han var rädd - det skulle vara som att erkänna det för sig själv. I ärlighetens namn så skrämde mycket honom nu för tiden men det var inget han kunde eller ville erkänna för någon. Knappt sig själv ens.
"Arya, jag förstår vad du säger, men Erik har rätt. Att dela på oss, lämna dig ensam. Det känns inte bra..." säger Freja plötsligt och Erik är tacksam för hennes stöd.

Arya - Bostaden i Öst
Arya vände sig mot Freja då denna talade. Hon förvånades över att, ja, att hon brydde sig helt enkelt. Enda sedan Arya mötte nordkvinnan hade hon upplevt Freja som mycket hård och kall, helt annorlunda än Erik. Under det Röda Kriget hade hon tydligt märkt av generalens ogillande, inte för att det inte var ömsesidigt, men därför förvånades hon nu över Freja ord och att hon kallade Arya vid namn för första gången.
"Men vi har ingen annan idé, det finns ingen annan lösning." Arya vände sig åter mot Erik och skakade lätt på huvudet, "Och jag tror att det skulle bli farligare för oss alla om jag följde med än om jag stannade kvar..."

Freja - Bostaden i Öst:
Freja tittar på Arya och suckar lite, visst brydde hon sig om huruvida Arya var säker och mådde bra. Men det var väl inte direkt därför hon hade ställt sig på Eriks sida och backat upp honom.
"Även om du tycker det så kanske det inte är den bästa idén?" fortsatte Freja efter att Arya talat igen, hennes blick flackade för en sekund till Erik som satt bredvid.
"Freja, om det är vad hon vill så ska vi inte bråka om det." sade Wilheim, uppenbarligen inte brydd om situationen. Freja kastade honom en hård blick men den verkade inte ha någon inverkan på honom.
"Wilheim har rätt Freja..." muttrar Erik och Freja tittar tillbaka på honom. Hon ville inte gå emot honom och om Erik fann det utan konsekvenser att Arya stannade kvar så fick det väl vara så. I värsta fall skulle kvinnan dö och Erik kunde återvända till Norr, till sin familj och sitt folk.

Arya - Bostaden i Öst
Arya suckade lätt och nickade. Hon var fortfarande lite förvånad över att Freja var den som verkade mest skeptisk till att lämna henne ensam. Hon undrade kort om hon dömt den andra kvinnan lite hårt efter att ha känt henne så kort. Men dem tankarna fick vänta till en annan tidpunkt då viktigare saker var i fokus för tillfället.
"Då så. Då var det bestämt." sade Arya konstaterande, utan minsta glädje i rösten, "Ni går till festen och jag stannar kvar här."
Arya svalde efter att hon talat. Hon ville inte erkänna det, men hon var lite rädd för att lämnas ensam i Öst.

Erik - Bostaden i Öst:
Erik tittar på Freja och Wilheim en kort stund medan Arya talar. Där fanns verkligen något mellan de två, det liksom syntes på deras sätt att bete sig nu jämfört med innan de gjorde denna resan tillsammans. De såg knappt på varandra tidigare om Erik ville minnas rätt. Men, han hade inte tid att fundera på det hela just nu.
"Kan ni ge oss några minuter?" frågar Erik, fast, det var mer ett kommando för 'gå härifrån en stund' än något annat.
"Självklart." Freja reste sig och därefter gjorde Wilheim det samma.
"Vi ses om en stund." Erik nickade och de två Letoyanerna gick.

Erik och Arya var själva igen och han kunde inte hålla sig. Med en enkel manöver lyfte Erik Arya halvt upp i luften och placerade henne i sitt knä utan minsta förvarning.
"Arya, jag vill inte att du gör det här." sade han medan han såg in i hennes ögon som var i jämnhöjd med hans egna då hon var upphöjd tack vare hans bastanta trädstammar till ben.
"Jag vill inte lämna dig ensam här... Vad som helst kan ju hända..." Muttrar han och stryker hennes lena kind. Huden så ofattbart mjuk mot hans fingrar och alldeles varm.

Arya - Bostaden i Öst
Arya såg efter Freja och Wilheim då de gick. När dörren var stängd vände hon sig mot Erik igen men hann inte säga något innan han utan förvarning lyft upp henne och satt henne i sitt knä. Hon ryckte till lite då hans fingrar tryckte lätt mot hennes bara mage. Arya var så kittlig att minsta nuddning hon inte var beredd på kunde få henne att hoppa till.
"Arya, jag vill inte att du gör det här. Jag vill inte lämna dig ensam här... Vad som helst kan ju hända..."
Arya suckade och förde sin hand till hans vid hennes kind. Hon sänkte den och strykte hans knogar med tummen en stund innan hon svarade honom.
"Erikk..." Arya suckade igen, hon visste inte riktigt vad hon skulle säga, "Det ordnar sig. För allas bästa vet du att det är bäst om jag håller mig undan."
Hon lyfte sin andra hand och smekte hans kind. Känslan av hans skägg mot hennes fingrar gjorde henne varm inombords.

Erik - Bostaden i Öst:
Erik lutar sig in i Aryas beröring för en kort stund innan han lindar sina arma om hennes lilla midja och drar henne till sig. Han håller henne där medan han lutar sin haka mot hennes axel. en suck undkommer honom och han måste erkänna sig besegrad trots motviljan till det hela.
"Jag vet att du har rätt. Jag, vill bara inte vara ifrån dig. Kommer skicka Freja att titta till dig ibland om det blir sent... Jag kan inte gå som prins av Norr, det skulle inte ses med lätthet av Osianerna." Erik suckar återigen och kramar om Arya ännu lite hårdare. Det hela har gått så fort. Deras resa, deras kärlek, deras flykt och nu kom rädslan lika hastigt som kärleken hade. Det hela var så ofantligt irriterande. Varför skulle allt gå så fort jämt? Kunde, kunde de inte bara funnit en stilslam plats, bara för dem två, där deras liv kunde gå i maklig takt och de kunde leva i fred och lugn. Det kändes som en omöjlig dröm, en hopplös fantasi. Men trots det kunde Erik inte släppa den. Trots allt så skulle han göra den drömmen verklig. En plats där de får vara sig själva, med varandra - utan ingripande från världen.

Briañna - Ridtur med Rok, Norr:
Hon kunde inte sluta le, de hade ridit i nästan en timme då de anlände till kanten utav Vita berget mot Väst. Det var en vacker plats där djurlivet var rikt och naturen bjöd på många vackra vyer.
“Rok, ska vi vila lite här?” frågar Briañna glatt då hon ser på Rok som skrittar vid hennes sida. Han nickar lite och sätter av i trav framåt. Briañna följer efter och de stannar vid ett par höga tallar. Rok sitter av som om hatarin var lika liten som en standard häst medan Briañna får vänta på honom för att få hjälp ner från den höga ryggen. Rok går fram till henne och räcker upp armarna. Briañna svingar benet över djurets rygg så hon sitter på sidan, mot honom, och trycker ifrån så hon flyger in i hans armar. Rok placerar henne på marken lugnt och stadigt men i samma sekund kutar Briañna iväg en liten bit för att se på landskapet meda Rok binder hatarisarna vid det närmsta trädet.
“Det är så vackert!” ropar Briañna mot Rok som inte verkade var vida bekymrad med natursköna ting.

Träden svajar av den nordliga vinden, Briañnas lockar dansar och Rok sitter korsbent bredvid henne.
“Tack för att du ridit ut med mig.” sade hon och log glatt och muntert. Men då hon vred huvudet för att se på Rok glimtade något i hans blick.Briañna vänder sig halvt om och lägger sin hand på hans näve,
“Vad är det Rok?” Han skakar på huvudet, men där fanns något otroligt starkt.
“Rok, berätta för mig, vad är det som tynger dig så?” Briañna hoppar upp så hon sitter på knä mitt emot honom, men Rok undviker att se på henne.
“Snälla, berätta vad det är.” Briañna börjar bli riktigt orolig och det hela känns väldigt konstigt. Som om något verkligen var alldeles på tok galet.

De sitter så en bra stund innan Rok öppnar sin mun för att säga något,
“Jag dålig vän.” mumlade han och Briañna kände hur det skar inom henne,
“Rok, nej, du är inte en dålig vän.”
“Jo, jag dålig. Jag ljuga.” Briañna skakade fundersamt på huvudet,
“Vad pratar du om?”
“Drottning använda mig.”
“Hur menar du?”
“Hon be mig hålla öga på dig. Vakta. Följa. Titta. Lyssna.”
“Ja, men det förstår jag, det vet jag.”
“Morgonstjärnan inte förlåt mig.”
“Förlåta dig för vad?”
“Jag inte följa drottning längre. Jag följa dig. Bryta plikt.” Briañna stirrar på Rok en lång stund, gör flera försök till att ta in vad Rok satt och berättade för henne. Men trots tappra försök så får hon inte ihop det hela.

“Rok, jag förstår inte ändå. Du kan väl vara min vän även om du tjänar drottningen?”
“Briañna älska Erik mer än allt. Då jag inte kan tjäna drottning. Då jag skada Briañna.”
“Rok, gör min mor något mor Erik? Svara mig.”
“Spioner skickade. Hittat dem, alla. Mer jag inte vet.” Briañnas hjärta slår så hårt att hon knappt kan andas.
“Rok, ska de… Ska de skada min broder?” Rok nickar stelt och skamset hänger hans huvud. Briañna kippar efter andan och hennes händer skakar.
“Vi måste varna dem!” Rok tar tag i Briañnas hand när hon försöker resa sig.
“Bri…”
“Rok släpp, hjälp mig, vi måste-”
“Inget du kan göra.” muttrar Rok dovt.
“Det finns ALLTID något man kan göra! ALLTID!” vrålar Briañna med tårar i ögonen.
“Jag vill hjälpa. Men, du måste lyssna. Det är för långt, för lång tid, inte snabbt nog att ta sig dit.” Briañna ser sig febrilt omkring men hon vet att Rok har rätt. Långsamt sjunker hon ner på marken medan tårar strilar längs med hennes kinder.

“Kommer han att dö?”
“Tror inte så. Han måste hem.”
“Men han kommer aldrig frivilligt komma hem, inte utan att Arya och han blir godkända som ett par. Aldrig.” Briañna känner en kall vind svepa in henne och det är som om den hummar och sjunger för henne. Hon lutar huvudet bakåt, blickar upp mot skyn där molnen sveper förbi och nynnandet av vinden hörs klarare och klarare inom henne. Det är som om den talar till henne, berättar för henne vad hon ska göra, utan att ens yttra några ord. Den vaggar henne från sida till sida och träden kommer till liv. Svajar i en vacker dans och berget reser sig högre än någonsin. Rok drar sitt vapen och hoppar upp från marken, med högsta beredskap ser han sig omkring och söker efter vad som orsakar det hela. Men där finns ingen för honom att se.

Briañna reser sig stillsamt och låter den kalla vinden fösa henne framåt. Solen är påväg ner, bortom berg och skog. Ljudet av urnordisk musik fyller vinden ihop med den nynnande rösten och Briañna ser mot solnedgången. Och där, som en dimma, uppenbarar hon sig. En ung kvinna, så lik henne själv fast med svart hår och glänsande, sprakande ögon. Hon är omsluten av ett sken ochd e tär hon som nynnar.
“Gå din väg… Finn din väg… Låt dig ej erövras… Låt dig ej offras… Ta strid för de utsatta… Stå upp för de utstötta… Var den du är… Briañna. Med detta namn, har du hela världen i din hand.” viskar kvinnan mellan nynnandet och Briañna känner en glöd i sina fingerspetsar.
“Med dessa ord du vägen finna, där inga dig missminna.” fortsätter rösten och glöden sprider sig upp längs hennes händer och armar.
“Med kraft och mod, styrka och vilja.” Glöden tar över hennes armar och axlar, “Ska du dig vinna, en väg som du måste finna. Genom berg och över hav. Där den sanna med dig ska vinna.” Glöden spred sig snabbare och snabbare, slukade henne hel och Briañna skrek ut.

Rok var vid hennes sida i nästa sekund och när han tog henne i sin famn brändes även hann.
“Du måste hinna, annars kan inte världen vinna. Försvinna eller för evigt brinna. Det är världens kvarval.” Rok vägrar släppa briañna trots att smärtan sveder och smärtar honom. Briañna vrålar ut och smärtan sprider sig för varje andetag. Som om hon blåser på glöden.
“Med offer, eld och rök världen förtvinnar. Med ditt namn har du världen i din hand. Minns dessa ord… Mei fjoer en wetter neame ik jo. Mei ierde en loft kommando ik jo. Mei himel en de ûnderwrâld, ik jimme gebied. Mei leafde en haatsje ferwiderje jo.”
(“Med eld och vatten jag åkallar dig. Med jord och luft jag befaller dig. Med himmel och underjord jag beordrar dig. Med kärlek och hat jag erövrar dig.”) Med ett sug och ett svep försvann allt och världen föll in i ett hastigt mörker.

Arya - Bostaden i Öst
Arya lade sina armar om Erik då han drog henne närmare sig. Hon har sin ena hand på hans rygg och den andra vid hans nacke. Hans närhet värmde hela hennes lilla kropp både på in- och utsidan och tanken på att behöva skiljas ifrån honom smärtade inom henne. Då hans ord nådde hennes öron log hon med slutna ögon, men då hon tänkte lite mer på vad han sagt fylldes de med tårar hon inte kunde hejda. Långsamt rann de ner för hennes kinder och droppade från hennes haka till hans axel och nacke. Det kändes så konstigt, underbart och sorgligt på en gång då hon tänkte på det. Hon älskade Erik över allt annat och han älskade henne. Det kändes så märkligt. Aldrig hade en annan levande människa visat så mycket kärlek och omsorg mot henne förut. Aldrig hade någon ens älskat henne. Inte på samma sätt eller så mycket förut i alla fall.
"Jag förstår, jag vet hur det är, kungligheten och allt det där..."
Det hördes på Aryas röst att hon grät. Vilket även det var underligt för henne, hon var inte van vid att höra sig själv gråta.

Priyanka - Gränsen till Öst
Efter en lång stund av väntan hade till sist Razoo gett upp och gått sin väg från floden. De tre Söderländska generalerna hade väntat en liten stund till innan de så fort det bara gick gjorde ett nytt försök att korsa floden. Därefter hade de satt av i gallopp genom skogen på andra sidan. Priyanka var så otroligt stressad att hon pressade sin häst till mer än vad som möjligt kunde vara bra för den. Hon hade vägrat tillåta några vilopauser eller knappt ens sakta ner farten en enda gång. Inte förens efter flera timmar då hästarna nästan var helt slutkörda tillät hon sig bli övertalad av Ranveer att ta en paus.

Solen hade precis påbörjat sin vandring ner från himlavalvet igen då de tre generalerna satt i närheten av en bäck där deras hästar drack och samtalade om framtiden och Öst.
"Vi måste vara försiktiga nu när vi är så nära gränsen." sade Leela, "Och ännu mer när vi passerar den. Osianerna är skickliga krigare."
Priyanka fnös.
"Under min första tid i armén var jag med i en av gränspatrullerna som ni minns." sade hon, "De Osianer vi sötte på var bara klumpiga, långbenta idioter."
"Antagligen för att dem som passerar gränsen oftast inte är krigare eller särskilt kloka..."
Priyanka fnös igen.
"Jag tror knappast att svartskallarna kommer att bli något problem för oss. Särskilt du Leela har väl inget att oroa dig för, jag har sätt dig ta dig an tio man på en gång utan att ens använda något vapen."
Leela log åt komplimangen. Det var sällsynt att Priyanka erkände lillasysterns skicklighet i något.
"Det var en övning och de männen var från Söder och inte de bästa i strid."
"Men de var många, de var män och de var inte dem sämsta direkt heller..."
Leela fnös men leendet vidgades av systerns ord.

"Hopp!" Priyanka slog ihop sina händer, "Nu är det dags att ge oss av igen. Vi har slösat nog med tid!"
Efter hennes ord var generalerna snart ridande igen. Nu piggare, mindre hungriga och törstiga och till och med på bättre humör igen.