Draco Memoraid

Hihi då är vi typ nästan överens! ♥

Här kommer nästa kapitel,
orättat men lev med det!
Min data krånglar så förbaskat... Puss ♥


Kapitel 13

”Miss Jacobsson!”
”Kan ni höra mig Miss?”
Jag återvände långsamt till verkligheten och kände hur någon omilt skakade mig fram och tillbaka.
Med en kraftansträngning öppnade jag ögonen och tittade rakt in i två enorma blanka ögon som skrämt stirrade tillbaka på mig under ett par stora fladdermusliknande öron.
”Tinky?” Jag gjorde en ansats att sätta mig upp men alfen puffade tillbaka mig mot golvet.
”Miss Jacobsson måste stanna här, Tinkys herre och matmor är på väg…”
Snabba steg hördes över golvet och plötsligt uppenbarade sig Lucius Malfoys högresta gestalt sig över mig. Jag fäste långsamt blicken på honom och fick kisa för att inte se dubbelt, något jag kan garantera att man inte vill göra i en sådan här situation. En ilsken Lucius Malfoy var mer än tillräckligt. Bakom honom slöt Draco och Narcissa upp, både iförda nattsärkar. Draco med ett oroligt lite skrämt ansiktsuttryck och Narcissa med ett hopsnörpt ogillande.
Jag öppnade munnen för att förklara, men Lucius hann före:
”Vad håller du på med, om jag får fråga?” Hans röst var lika kall som ögonen han betraktade mig med, och jag kände hur håren reste sig som Ispärtsstänger i nacken på mig.
Undra om hans närvaro hade samma skrämmande effekt på alla?
Jag gjorde ännu ett försök att resa mig upp och lyckades klumpigt kravla mig upp i sittande ställning. Tinky, som hade backat undan i samma stund som Lucius hade kommit inom synhåll, stod nu tryckt bakom Narcissas ben. Hon darrade av rädsla och mitt uppe i allt tyckte jag synd om henne.
”Nå?” Lucius såg inte ut som om han var intresserad av att upprepa frågan och jag svalde.
”Ja… Jag…”
”Ser dig omkring, kanske? Då ska jag göra klart för dig att jag inte vill ha något snokande i mitt hus… speciellt inte på natten.” Han log stillsamt. ”Om du fortsätter att föra oväsen om nätterna…”
Plötsligt klarnade mina tankar.
”Mr Malfoy!” avbröt jag och ryckte tag i hans kappa.
”Det var någon här! En liten flicka…” Jag stirrade mot trappräcket som nu var helt tomt.
”Precis där!” Jag pekade mot fläcken där hon suttit. ”Jag svär, jag såg henne…”
”Struntprat!” fräste han. ”Jag tror lilla Eleonora har drömt och gått i sömnen.” Han tog ett hårt grepp runt min nacke och drog mig omilt upp på fötter.
”Bäst att du återgår till sängen och sover ett par timmar så kanske vettet återkommer, något jag dessvärre tvivlar på.”
”Nej! Ni förstår inte!” Jag kände min plötsligt desperat och tvungen att få dem att förstå.
”Hon satt här! Precis här… Jag rörde vid henne…” Min sista mening kom ut som en viskning och långsamt, på ben som skakade så våldsamt att jag var nära att falla omkull, gick jag fram till trappräcket och sträckte ut handen. Kylan från hennes lilla kropp strömmade åter igenom mig, och jag vände mig om och såg envist på familjen Malfoy, som alla tre iakttog mig med samma kalla, likgiltiga ansiktsuttryck.
”Har du lekt färdigt nu?” frågade Lucius kyligt. ”Så vi kan återgå till våra sängar…”
”Jag leker inte.” Jag blängde på honom och kunde tydligt se en glimt av djup avsmak i hans ögon.
”Jag såg henne. Det var ingen dröm och…”, Jag mötte deras blickar, en efter en, ”Hon kommer tillbaka.”
I samma ögonblick slogs ett av fönstren upp och en kall vind svepte genom rummet och
fick på nytt nackhåren att resa sig. Draco stirrade på sina föräldrar, som båda två hade vänt sig mot fönstret. Lucius ruskade på sig som om han ville skaka av sig den obehagliga stämningen och stegade fram till fönstret och drog igen det med en sådan kraft som fick både Tinky och Draco att hoppa högt, innan han vände sig mot mig.
”Nu får det vara nog!” sa han skarpt och pekade på mig med ett smalt blekt finger.
”Du ska vara tacksamma för vår gästfrihet, unga fröken. Och jag vill påminna dig om att den bara är tillfällig! Om du och din Mor vill diskutera vidskepelser och icke existerande syner, så gärna för mig men inte i mitt hus!” Han började stega fram och tillbaka i korridoren, medan han kastade ilskna blickar på mig.
”Det är inga syner!” Jag sökte desperat med blicken runt om mig i ett försök att hitta något som tydde på motsatsen, och med en ilning av rädsla och triumf stannade min blick på någonting som låg vid Narcissas fötter.
”Nallen”, mumlade jag med en röst som darrade så mycket att jag var förvånad över att jag ens kunde yttra mig. Narcissa, som fått syn på mjukdjuret i samma stund som jag, böjde sig hastigt ner och tog upp den luggslitna lilla plyschbjörnen, vars båda ögon satt helt på sin plats utan att visa någon tendens till blod.
”Så klumpigt av mig!” Narcissa trippade långsamt fram till mig och sträckte fram teddybjörnen.
”Jag hade ju helt glömt bort…” Hon viftade med den medan Lucius som hade stannat upp i sitt marscherande, svepte upp strax bakom henne.
”...din Nallebjörn. Den måste ramlat ur väskan när du kom till oss, och jag har glömt att ge dig den tillbaka.” Hon placerade den i min famn.
”Den är inte min!” Jag försökte desperat ge tillbaka den till henne, helt övertygad om att jag var omgiven av ett gäng galningar. ”Jag hade ingen nalle med mig!”
”Du måste ha slagit i huvudet ordentligt, lilla vän.” Narcissa lyfte en av sina beniga händer och strök mig mjukt över kinden. ”Nu föreslår jag att vi går och lägger oss igen, du behöver samla alla dina krafter inför skolstarten på onsdag.”
Hon gav min kind en sista klapp och vände sig mot sin son.
”Detsamma gäller dig, Draco. Kom Lucius.”
Lucius gav mig en sista ilsken blick som talade sitt tydliga språk innan han tog sin hustru under armen och gick ner för trappan.

Jag märkte att jag fortfarande andades snabbt och ansträngde mig för att ta normala andetag, sen vände jag mig mot Draco som tyst stod och betraktade mig på sitt vanliga lite överlägsna sätt.
”Du tror också jag är galen, eller hur?” Jag bet ihop käkarna. ”Men det är jag inte. Du vet den där kvällen då du också trodde att jag snokade omkring i huset? Jag såg en skugga, en skugga av ett litet barn vid trappan.”
Jag blötte ner mina torra läppar med tungan och tittade på Draco, som fortfarande iakttog mig utan att säga något.
”Du vet att jag talar sanning. Det vet jag att du vet.”
Han svarade inte utan tittade istället bort mot trappan. Jag gick fram till honom och högg tag i hans arm. Han ryckte hastigt till, som om jag hade slagit honom.
”Draco vad finns i Malfoy Manor?”
”Ingenting.”
”Ljug inte för mig!” Jag grävde ner mina fingrar djupare i hans arm, och han krumbuktade sig för att komma loss.
”Släpp mig!”
”Inte förrns du svarar”, sa jag bestämt.
”Vad finns gömt i herrgården? Har ni barn instängda här?”
”Nej!” Draco ryckte sig loss. ”Är du inte riktigt klok!”
”Garanterat den klokaste i det här hushållet.” Jag gjorde en paus och såg mig omkring, lyssnade.
Inte ett ljud hördes förutom Tinkys ylande gråt från nedervåningen. Hon hade förmodligen blivit bestraffad igen.
”Smutskastar du min familj?” Dracos ögon smalnade och han fick åter igen uppsynen hos en tjurig småunge. ”Om du menar något illa mot min familj…”
”Draco!” Jag slog ut med armarna och slet förtvivlat mig i håret.
”Jag har precis sett en blodig liten unge utanför våra rum och du frågar om jag smutskastar din familj?” Jag gav upp ett ironiskt skratt.
Han blängde fortfarande på mig, men såg han inte lite rädd ut?
Prövande försökte jag fånga hans blick, men han tittade bort, trampade oroligt omkring.
”Jag går och lägger mig igen.” Han försökte göra rösten stadig men misslyckades.
”Draco” Jag gick fram och tog tag i hans arm igen samtidigt som jag såg honom rakt i ögonen.
”Jag är inte dum, och det är inte du heller. Jag såg något här ikväll, och du vet
något som jag inte vet.”
Han vek undan med blicken, tittade bort.
”Jag tänker ta reda på vad det är. Antingen så gör du det enkelt för mig och berättar vad du vet, eller så gör du det inte och låter mig lista ut det själv. Skillnaden är att det kommer att ta lite längre tid.”
Tinkys ylanden från nedervåningen hade tystnat och det enda som hördes var den kalla Septembervinden som ven utanför, kall och trist.
Draco stirrade ner i golvet och bet sig i läppen, sen rätade han på sig och mötte min blick som var
full av beslutsamhet. Utan förvarning så log han.
”Du är envis som en Sfnix.” Han suckade.
”Men jag vet faktiskt inte så mycket.” Oroligt kastade han en blick över axeln som om han var rädd att någon skulle tjuvlyssna, ”Jag vet bara att det är omöjligt att du såg det du gjorde i natt…För att den enda flicka som någonsin bott här förutom du är död sen länge.”
”Död? ekade jag.
”Död”, upprepade Draco.
”Mamma och pappa har inte talat om så mycket om det för mig, bara att en släkting till mamma förolyckades här för en massa år sen. Men mer än så vet jag inte.”
Flickans blodiga ögonhålor dök upp framför mitt inre och jag kände hur en kall kåre löpte längs ryggraden.
”Hur dog hon?” viskade jag
Draco gav mig en förvånad blick. ”Jag sa ju det, jag vet inte.”
”Mördad?”
”Mördad?” Han skrattade till.
”Nej det tror jag knappast, om hon inte var en smutskalle förstås. Men en sån skulle inte ens släppas in här”, lade han stolt till, ”Dessutom…”
”God natt Draco”, avbröt jag, vände mig om och började gå tillbaka till mitt rum med hans förolämpade blick brännande i nacken.

altså gud ,du borde verkligen bli förfatare Elzyii!!!!! För du ska veta att du skriver som,som..... ja jag vet inte vad!

JÄTTEBRA!!!!!!!!!!!!!!! MEGASUPERAWESOMEGUDOMLIGTJAGKANINTEBESKRIVAMEDORDHURBRAAAAAAAAADENÄÄÄÄÄÄR!!!!!!!!!!! MEEEEEEER!!


Ps: Du borde bli författare!!!

Awesome!

Vet du hur glad jag blir när jag kommer hem från mitt skit jobb kl 21:30 och ser att du skrivit ett nytt kapitel?! åhh du är helt underbar kvinna, sen till råga på allt så är kapitlet lååångt och helt amazing!! DU gör min kväll fullbordad! ♥

Super!

Helgrymt.

SÅ. JÄVLA. AWESOME♥

*dör för att du skriver så freakning bra*

Du är så bra att jag måste TAGGA en som MÅSTE läsa denna fanfiction!!!!


Molly Evans

Går i dina steg!
Renesmee cullen 1 läs detta! NU!