Hogwarts?!

Hon blev bara mobbad, ungar är knäppa ibland (säger hon som själv är en unge xD)

^ Men det e ju sant (Säger en 14-åring)

Skitbra fanfic! Vill ha mer! Ska läsa din nya! Ett till utropningstecken! !

Haha -.-

19 år senare:
”Är du helt säker på att jag inte hamnar i Slytherin?” frågade Miry ängsligt.
”Miry, hur många gånger ska jag behöva säga det? Du kommer inte att hamna i Slytherin, eftersom jag är från Gryffindor och din pappa från Ravenclaw. Så sluta upp med att oroa dig, det blir som det blir och jag älskar dig lika mycket ändå.” tecknade jag snabbt och log.

Vi var nu framme vid perrong 9 och 10, och Miry såg sig ängsligt omkring.
”Vart ska vi?” frågade hon. Jag vinkade till mig henne och pekade på en tjock pelare mellan perrong 9 och 10.
”Du springer bara rakt genom där, jag kommer precis efter, sedan letar vi upp pappa och Alex, okej?” tecknade jag. Miry nickade ängsligt. Jag svängde om med bagagevagnen och Miry tog ett fast grepp om den.
”Redo?” tecknade jag. Hon nickade, tog ett djupt andetag och började småspringa mot den massiva pelaren. Sedan var hon försvunnen, och jag tittade lite förstulet omkring för att se att ingen sett henne. Mugglarna verkade inte märkt något, så jag sprang in i väggen jag också.

Vi hittade Frim och Alex bara fem minuter senare. Alex stod och pratade med Oliver, som var hans kompis från skolan.
”Gick resan hit bra?” frågade Frim och jag tecknade snabbt ett ”Ja”. Sedan var det dags att kramas och pussas med barnen och fösa in dem i tåget, säga att jag kommer sakna dem, be dem sköta sig, säga att de ska skriva, säga hejdå. Jag kände ett smärtsamt styng i hjärtat när mina barn sakta tuffades ut från perrongen, och jag kramade om Frim hårt. Sedan var de borta, och jag skulle inte få se dem på ett tag. Sedan kände jag en hand på min axel och i nästa sekund stod jag och kramade om Miry, min gamla vän Miry.
Hon hade växt mycket. Första gången jag träffade henne, det där fasansfulla ”Umbridgeåret” hade hon varit kortast i klassen, men nu var hon längre än mig. Håret var fortfarande silverblont, men ansiktet hade smalnat till. Men hon var väldigt lik sig själv som hon alltid varit, med de många fräknarna och de blåa ögonen.
”Hej! Har du haft det bra?” tecknade jag till henne när hon släppte mig.
”Jodå, jag har överlevt ett dygn utan dig!” fnissade hon.
”Var är Will?” undrade jag och såg mig om.
”Han ville inte följa med, han är så avundsjuk på Leo.” det ryckte lite i hennes mungipor.
”Och du har inte gjort några framsteg med talet?” undrade hon. Jag skakade på huvudet. Min röst hade försvunnit ur mig när jag såg hoppet vara ute för så många år sedan, när Harry låg död i Hagrids armar, när världen var bortom räddning. Jag trodde den skulle komma tillbaka när jag fått veta att han levde, men så var inte fallet. Plötsligt stannade jag.
”Vad är det El?” undrade Miry men jag bara sprang fram till gruppen på tre personer därframme.
När de såg vem det var som kom så sprack deras ansikten upp i breda leenden.
”Ellie! Hej! Jag…Hur har du haft det?!” undrade Ron upphetsat.
”Bara bra, bara bra. Men ni då? Åh…Gud vad länge sen det var jag såg er! Jag har saknat er så mycket!” tecknade jag snabbt och Miry översatte.
Jag kramade om trion igen.
”Ni förstår inte hur lycklig jag är….Nästan lyckligare än när jag fick veta att jag var en häxa!” jag lade långsamt ner händerna.
”dina…dina föräldrar? Har du pratat med dom än?” undrade Harry lågt. Jag skakade på huvudet, de visste inte ens om att jag levde. Miry, som märkte av den obehagliga stämningen klappade i händerna.
”Hörni! Vad tycker ni om att komma på middag hemma hos mig? Kom klockan 6, jag måste hinna städa.” Hon log. Just då kom Frim fram till mig.
”Vad pågår?” undrade han.
”Vi är bjudna på middag hemma hos Miry, med Ron, Harry och Hermione. Om de kommer så att säga.”
Men trion hade absolut ingenting emot det, och Ginny, som kom fem minuter senare efter att ha pratat med en gammal skolkamrat, hade ingenting att invända.
Långsamt och glatt pratande försvann vi sedan ut genom perrongen, mot mugglarvärlden.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Där tar denna fanfic slut, hoppas ni tyckte om den.

Åhh! vad bra! synd att den är slut

Det var ett perfekt slut. Men synd att det var just det. Slut.

^^ som taget ur min mun ♥

Bra!

ÄGER gumsi! ♥

Får jag fråga vad du menarmed att hon tecknar? Hon har väl inte blivit stum?