Vattenstaden Vidomina & Med

Rodnade smög sig på henne och hon såg sedan mot Jules.
"Se mig om? Hur staden ser ut?" Hon såg sedan på Caspian och nickade.
"Det kan vi väl göra." sa hon glatt.

Jules log. "Så bra. Vi alla kan väl gå en sväng?", föreslog han och Mary och Caspian nickade. "Jag kan följa er en bit, men sedan är jag rädd att jag måste återgå till mitt arbete. Sherman förväntar sig en rapport senare ikväll." Mary suckade. "Sherman, Sherman.. Den där dåren vet inte hur en har kul!" Men när hon såg Caspians sårade blick skakade hon på huvudet. "Åh, lyssna inte på mig. Du ska nog komma hem i tid, vi går en snabb sväng bara." Mary kramade om Caspian och sedan gick de i hallen för att ta på sig ytterkläderna.

Hon såg på pusslet i sin hand och lade huvudet på sned.
"Kan jag behålla det här?" Hon såg sedan ner innan hon log mjukt. Om hon skulle vara kvar här då visste hon vad hon kunde göra.
"Sparka honom på smalbenet från mig." sa hon och flinade.

Caspian nickade och log då. "Ja, det är min gåva till dig. Behåll den du, jag har ingen användning av den." Han log och gick före de andra ut på parkeringen. Jules och Mary följde efter. "Här, ta på dig den här, jag vet att det inte är samma klimat som ovanför ytan, men det kan ändå bli kallt." Mary räckte räckte över en jacka till Ruby.
De gick ut på parkeringen och Jules stannade när de kom till ett område med flera hus. "Om vi stannar här. Ruby, kolla upp, det är ganska häftigt att se. Ser du hur vattnet rör sig vid kupolen?" Mary log brett när hon blickade upp. "Vi har aldrig upplevt det ni kallar.. regn?" Hon lät osäker. "Men det är en häftig syn det här.", sa hon och såg mot det dansande vattnet som omslöt den gigantiska kupolen.

Hon log och gick fram och kramade honom en kort minut.
"Tack." Hon såg sedan bort med rodnande kinder och drog på sig jackan. När de var ute såg hon upp och häpnade.
"Det är ju gigantiskt. Hur har ni lyckas bygga allt?" Frågade hon

Caspian blev förvånad av Rubys kram men besvarade den och log mot henne. Sedan gick han efter Jules och Mary för att se upp mot kupolen.
"Den har funnits här länge länge. Längre än vad någon av oss har levt. Staden här är gammal. Flera år." Han såg osäker ut för en sekund. Han var inte säker på att människorna på land och här i vattnet hade samma tidsuppfattning.
"Som du vet finns forskningscentrat. Och det är inte för ingenting att det är den största byggnaden vi har här. Staden är grundad av vetenskapspersoner. Det sägs att en grupp vetenskapspersoner blivit avvisad på land och därmed bestämt sig att flytta dit ingen människa kunde bestämma över de. Under vattnet. Mer än så vet jag faktiskt inte. Jag har inte ifrågasatt dens existens. Jag är också född och uppvuxen här.", sa Caspian och log mot Ruby.
Jules och Mary nickade. En aning stolta att vara den del av personerna där som jobbade på forskningscentrat. "Kom, vi går förbi husen, där framme är rådhuset det är en syn i sig.", sa Jules och ledde de åt samma håll.

Hon såg på dem och såg sedan ner.
"Det lät hemskt att höra på ett sätt. Min ni ser det inte så tror jag." Hon nickade sakta.
"Okej." Hon såg sedan på sin handled.
"Men måste ni verkligen ha id å er? Det kanske bo hur många? Inte mer än 100 och ni måste ha id?"

Caspian ryckte på axlarna igen. Han hade inte sett det som en hemsk historia. Om det inte hade hänt så hade ju inte staden funnits. Dessutom var ju ingen helt säker på hur det verkligen gick till heller.
Jules tog till orda. "Streckkoden är vårat id, men också, det som ni människor kallar för nycklar. Vi är fler än 100, närmare 300 skulle jag tro.", sa han och log. Det kanske inte hade spelat någon roll vilken siffra han sa. "Se, där framme är rådhuset." Han nickade åt byggnadens håll.

Hon såg på honom och nickade. Hon synade hans handled igen och lade huvudet på sned.
"Så du kan läsa den ?" hon lade huvudet på sned.
"Dukan läsa utan läsare?" Hon vände sig sedan mot rådhuset och stannade upp. Det var ett vackert hus och hn såg seda över axeln.

"Jag använder den bara för id-handling och istället för nycklar.", sa han och ryckte på axlarna igen. Han var inte säker på vad hon menade eller undrade.
"Kolla här, visst är det en häftig byggnad?" Jules stannade upp en bit framför den och skådade den. Mary ställde sig bredvid honom och nickade. "Ja, det är ett fint hus.", sa hon och blickade mot byggnaden.
I samma stund klev flera personer ut från byggnaden. Det verkade vara stängningsdags för dagen. "Fru borgmästare.", sa Mary när hon fick syn på den elegant klädda damen. Hon var klädd i lila färger med huvudbonad och håret uppsatt. Bara en hårslinga kikade fram under den lila hattkanten som skvallrade om att hon hade rött hår, i samma röda färg som Ruby. Kvinnan var hårt sminkad och blänkte om smycken kring hals, handled, öron och fingrar. "Kom, vi hälsar, hon vill säkert träffa dig, Ruby. Vill du det?", föreslog Jules och såg på Ruby.