PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

"Såhär löd den: "När Kräftans sista dag är gömd
kommer Dottern till Hermes leta
efter månskensstenen som varit bortglömd
så ska dotter till skugga och solsken sammarbeta..."," sa My.
"Vi är i Washington men på väg till Idaho," fortsatte hon.
"Vi har hittat två andra halvgudar också"; sa hon.

Kieron rynkade på ögonbrynen. "Det låter inte som en hel profetia. Är ni säkra på att det inte fanns mer?" frågade han först. Sedan tittade han upp
"Månskensstenen... den har varit förlorad enda sedan Selene bleknade bort. Hon använde den för att transportera sig över världen, med hjälp av den kan man navigera vilken plats man än vill, labyrinten också. Med månstenen kan man ta sig igenom vilka magiska barriärer som helst. Om Kronos armé får tag i den är inte ens halvblodslägret en säker plats längre," sade Kieron.

"Ajdå... detta var inte bra, tänk om de får tag på månstenen först?!," utbrast My.
"jag tror det var hela, eller?," så hon och sneglade på Lana. Tänk om de bara fått en del av profetian? Vad kunde det mer stå då?

Lana föröskte tänka efter. Var det möjligt att de inte fått hela profetian? Lana visste ju att både och och My hade blivit otroligt skrämda av oraklet. Mitt under profetian hade ju dörren till Hecate stugan öppnats väldigt plötsligt, och kanske chockad oraklet. Kanske hade det gjort att oraklets krafter försvagades och de inte hade fått hela profetian?
"Jag vet inte.. det känns konstigt om oraklet skulle ge halva profetior..." mumlade Lana. Hon hade hört historier om folk som försökt slingra sig ur profetior. Det brukade aldrig gå bra.

"Men finns det något sätt att få reda om det var hela eller inte?," sa My och såg menande på Keiron. Tänk om resten av profetian var något fruktansvärt? Typ död eller något? Hon hade ju faktiskt tyckt att deras profetia varit lite mild jämfört med andra hon hört om...

"Nja..." sade Kieron med tvekande röst. "Det finns en chans att någon annan person har hört hela profetian, men annars finns det nog ingenting ni kan göra," svarade han. Lana rös, det lät väldigt... olycksbådande.
"Vi har stött på två personer," sade Lana sen. "Två halvgudar. En är icke-erkänd, vi var tvungna att berätta för henne vad halvgudar ens var. Den andra är dotter till Athena, Nadja heter hon. Hon har bott på lägret ett tag. Rysk tjej," sade Lana.
Kieron rynkade på ögonbrynen.
"Jag minns ingen Nadja..." han tystnade "men i och för sig minns jag inte alla kampare, särskilt inte de som bor i kort perioder. Jag ska kolla mina register," sade han och log lite. Irismeddelandet dog ut.
Lana kände en rysning fara igenom hennes ryggrad.

"Detta känns inte bra...," sa My nät meddelandet dött ut.
"Tänk om vi missat en jätteviktigt del och allt går skit nu?," fortsatte hon förtvivlat.
Om sanningen skulle fram så var hon rädd, rädd för att allt skulle skita sig och de inte skulle komma hem igen.

Lana såg på My.
"Det kommer gå bra... det.. kommer ordna sig," sade hon och log lite. "Vi kan inte ändra på ödet."
Lana försökte behålla en positiv attityd, men hon kände sig lite bedrövad. De två gick ut ur badrummet, där en kö hade bildats, och en tant stirrade surt på Lana när hon gick förbi. Ute vid bilen satt Nadja och Fanny och väntade. Nadja hade knutit upp sitt nästan svarta hår i en lös knut. Lana noterade att hon hade ett ärr på halsen, som av en kniv. Hon bestämde sig för att inte kommentera på det, eftersom det kunde verka oförskämt.

”Jag hoppas du har rätt,” mumlade My. Hon hade varit så uppe i varv och hög på adrenalin enda sedan hon sett oraklet utanför stugan och hade inte riktigt låtit innebörden av uppdraget sjunka in förrän nu. Både de faktum att de faktiskt kunde dö, och att halvbldoslägrets öde vilade på deras axlar.
De gick ut och möttes av Fanny, som såg allt annat än glad ut, och Nadja som satt upp sitt hår.
”Redo att dra då?.” frågade My och såg mot sen fulltankade bilen. Ett litet problem var ju att det enbart var Lana som hade körkort, och det tog minst 20 timmar till Idaho. Det skulle alltså bli en del pauser.

Lana önskade att de hade musik i bilen. Musik var, kanske inte så chockartat för ett barn till Apollo, en väldigt bra stimulant för henne. Bättre än koffein, musik fick hennes huvud att piggna till och hennes tankar att klarna. Men de hade inga CD-skivor, och ingen av dem hade ju direkt en mobil att spela musik ifrån.
Så de satt i tystnad.
Efter de första två timmarna hade Nadja somnat i baksätet, och Lana visste inte om Fanny och My sov eller om de bara vilade. Hon satt och nynnade på Gloomy Sunday av Billie Holiday medan hon körde. Utanför passerade torra sommarlandskap.
De hade ändå haft tur, de hade knappt stött på några monster. Men Lana anade att betydligt värre utmaningar väntade dem.