Love or not - PRS botilia1 och Emma07

Matthew log mjukt emot henne, och nickade lite lätt som svar och följde henne med blicken innan han började plocka iordning lite för att gå till sängs. Han såg dock genast upp då tjänaren kom dit, följde genast oroligt med.
"Hur går det älskling?", frågade han oroligt, böjde sig ner och lade armen om henne för att hjälpa till.

Catherine hade ögonen slutna fram tills hon såg Matthew. Hon bet sig i läppen och höll handen på magen medan hon kände smärtan komma och gå. Hon höll försiktigt i Matthews arm innan hon med mycket ansträngning reste sig, hon ville inte sitta på golvet.
- Jag tror det är dags Matthew mumlade hon och lutade sitt huvud mot hans axel. Taget hon hade om hans arm blev betydligt hårdare så fort där kom en värk.

Matthew lade armen bättre om henne för att stötta upp henne mer, kunna låta henne lägga mer vikt på honom istället.
"Kom. Tror du vi hinner ta dig till sjukhuset?", frågade han, fick bara försöka hålla huudet så kallt som möjligt.

Hon ryckte lätt på axlarna medan tårar rann nerför hennes kinder.
- jag vet inte, jag har aldrig varit med om detta tidigare sa hon tyst. En lite äldre tjänarinna såg på dem.
- ursäkta om jag stör herrn, men jag tvivlar på att ni kommer hinna till sjukhuset. Jag arbetade som sköterska tidigare sa hon och neg försiktigt.

Matthew nickade tyst, tacksam för att tjänaren åtminstone försökte hjälpa till med att lägga sig i.
"Vi får försöka få in dig till sängen", sade han, hade sett till att tjänaren som hämtat honom tidigare skulle skicka efter läkaren så han fick bara innerligt hoppas på att han skulle hinna dit i tid åtminstone.

En av kvinnorna gick genast fram och hjälpte honom få in Catherine i sovrummet medan en annan kom med en blöt handduk och mjukt duttade hennes panna. Catherine tog hårt matthews hand.
- förlåt om du får ont, men jag har jätteont mumlade hon och klämde till om hans hand när en värk kom. Hon slöt ögonen och försökte ta djupa andetag. Tjänaren kom in i rummet.
- läkaren är på väg. Han ber att man tar fram rena handdukar och försöker få av henne kjolen så att det ska gå lättare när han är här sa mannen innan han försvann ut för att vänta in läkaren.

Matthew skakade lite lätt på huvudet åt hennes förlåt, koncentrerade sig istället på att följa deras instruktioner och få dit henne.
"Tänk inte på det", sade han. Det kändes som en evighet innan läkaren till slut dök upp, även om han egentligen var där ganska snabbt - men vid det här laget var Matthew något otroligt nervös vilket fick det att kännas desto längre. Vilket inte heller var särskilt konstigt med tanke på allt han gått igenom tidigare vad gällde barn.

Catherine hade blivit blekare och smärtorna hade ökat, hon ville bara få det överstökat trots att hon inte alls väntat sig denna smärtan. Hon hörde läkaren komma in men tittade inte ens på honom, hon ville bara få bort smärtan. Läkaren började ta fram det han behövde och lät tjänstefolket gå ut och stänga dörren innan han började hjälpa henne. Allt kändes som en evighet trots att det inte alls var en evighet, smärtan blev allt värre men samtidigt kändes det naturligt att få ut barnet, hon visste att smärtan skulle gå över då. Hon klämde hårt matthews hand medan hon gjorde som läkaren sa och efter ett tag kunde man höra skrik från en bebis. Läkaren snurrade en filt om barnet och la på Catherines bröst. Catherine var blek och svettig i ansiktet och när hon såg bebisen kunde hon inte låta bli utan små tårar rann nerför hennes kinder. Herregud.

Matthew hade minst sagt varit orolig och nervös under hela tiden, vilket var långt ifrån konstigt med tanke på hur ont hon verkade ha och allting. När barnet väl äntligen var ute var det som om han först då vågade andas ut lite - det var då sannerligen äntligen. Först all väntan medans hon var gravid, vilket också varit oroligt, men också förlossningen kändes som om den pågått minst lika länge. När det lilla barnet äntligen var hos dem kunde han inte annat än att le brett, lycklig över att den lille äntligen var där vilket kändes fullkomligt fantastiskt och otroligt. Han kramade Catherines hand lite och log stort mot dem, fann inga ord.

Catherine log brett och slöt ögonen.
- grattis, ni är föräldrar till en liten flicka. Men Catherine har förlorat mycket blod, hon behöver vila och ta det lugnt ett par dagar sa läkaren och plockade undan sina saker. Hon räckte barnet till Matthew och satte sig mer upp. Det var först nu hon förstod hur utmattad hon blivit av förlossningen och hur mycket det tagit på henne. Dessutom kom hon på att de inte ens funderat på namn.