Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Det hade gått ungefär tre månader sedan den där första kvällen och han hade varit där många fler gånger. Och han var lycklig. Lyckligare än på länge och han hade försökt tänka ut hur han skulle få sin familj att acceptera henne för en sak var han säker på. Det räckte inte att ha henne som älskare.
Det var vid frukost då det värsta tänkbara skedde. Alla satt samlade förutom hans småsystrar. Men hans mor, far och mormor(farmor(?) ) och de alla talade vänligt när hans far harklade sig.
" Edvard, vi behöver tala om en sak." Sa han och Edvard lyfte blicken från tidningen och såg på sin far.
" Far?" Sa han fundersamt och hans mor suckade.
"Vi alla har hört de mest fjantiga ryktena. Vi vet inte vad som fått dem att starta men vi gillar det inte. Det sägs att du och Miss Hamgrind har nått slags förhållande." Sa hans mamma upprört och hans mormor tittade bort men man kunde höra hennes ogillande suck.
Hans far stirrade strängt på honom och Edvard satt där och kände paniken.
Vilka hade sett dem? Vad skulle han göra? Vad kunde han göra?
"Ursäkta, vad är din fråga?" Sa han och såg på dem alla och skrattade till.
"Sen när lyssnar vi på rykten?" Sa han och reste sig upp. "Ni får ursäkta mig. Jag tappade aptiten och ska spendera min dag någon annanstans." Sa han skarpt innan han gick ut från rummet och började vandra mot gläntan där de skulle träffas.
Han behövde verkligen tala med henne nu.

De senaste tre månaderna hade enligt Sienna varit helt fantastiska, hon älskade att få tillbringa tid med honom och den senaste tiden hade varit fylld med det. Men kvällen innan hade hon till sist förstått något som ändrade på allt. Eller ja - hon var fortfarande precis lika förtjust i honom, hon skulle till och med våga sig på att säga att hon älskade honom. Men hon var rädd. Rädd för vad han skulle säga. Tänk om han inte skulle vilja veta av henne något mer efter att han fått reda på det? Hon ville inte tro det om honom. Och barnet skulle bli utomäktenskapligt, och vad skulle inte deras familjer säga? Hon hade ju hört talas om vissa rykten tack vare tjänarna, men det här skulle ju verkligen få dem att inse att det stämde. Det var inget dem kunde hålla dolt. Men hon måste också berätta för honom, och det var med ett väldigt oroligt hjärta som hon gav sig av till gläntan. Hon var där tidigt - uppenbarligen före honom - och väntan var olidlig. Hur skulle han reagera? Till sist fick hon äntligen syn på honom och vände sig ditåt.
"Hej", hälsade hon genast med ett litet leende, kunde ju inte låta bli att le ändå när hon träffade honom. Men det var inte helt som vanligt, hon hade trots allt något på hjärtat som hon var livrädd för att avslöja.

Edvard rörde sig snabbt dit och såg henne stå där och vänta när han kom fram.
Han log mot henne. "Hej." Sa han och log större men sedan mindre när han märkte att hon verkade lite spänd. Han svalde hårt, nervöst.
Vad handlade det om? Hade hon kanske hört samma sak? I så fall hade det spridit sig fort och långt.
"Jag måste berätta en sak." Sa han allvarligt och gick fram till henne och kysste henne lätt på kinden och rättade till sin kavaj.
"Mina föräldrar talade med mig idag. Om ett rykte." Sa han lågt och såg oroligt på henne.
Tänk om detta var slutet? Tänk om det skulle bli för mycket för henne? För honom? Han visste inte och han ogillade det starkt.

Hon förstod rätt snabbt att också han hade något på hjärtat, vilket genast fick henne orolig - men hon blev något lugnad nästan av orden som lämnade hans mun. Det var visserligen inte bra, men ändå inte att han tänkte lämna henne eller något. Eller? Han hade ju inte sagt mer än att dem talat med honom - hade dem lyckats övertala honom till något? Oron växte genast igen, hon förstod ju direkt vad för rykte det var.
"Jag hörde någon av tjänarna säga något om det", sade hon, hon hade bara hört något lätt prat om det men ingen av dem verkade tro särskilt mycket på det ännu. Hon suckade tyst.
"Men vi kommer inte kunna hålla det hemligt för alltid", sade hon tyst, på ett helt annat sätt än vad han antagligen väntade sig. Det skulle inte dröja länge till förräns hennes mage skulle börja synas, och vid det laget skulle folk förstå. Hon såg oäkert på honom, slog till sist ner blicken och drog ett djupt andetag. Hon måste berätta för honom, innan hon fegade ur. Han måste få veta.
"Jag är gravid", nästan viskade hon tyst fram.

Edvard såg på henne och hon verkade inte alls berörd av detta vilket han ansåg var jättekonstigt. Det var ju bland det värsta som kunde inträffa- att folk började prata.
Han såg på henne och hörde hennes ord. Inte hemligt för alltid? Vad menade hon? Skulle hon självmant berätta för alla? Han kände paniken växa - de behövde en plan.
Men sen kom orden i en viskning, knappt hörbart. Gravid. Hon var vad då?
Han stirrade på henne och kunde inte bearbeta det han hörde. Gravid? Med hans barn? Bar hon på hans barn?
Han ville slå sig själv upprepade gånger självfallet är detta en risk när man har en älskare. Vad i hela friden skulle hon göra? Han göra? Dem göra. Han kände hur torr han blev i munnen och vände bort blicken.
Gravid. Han hade ett barn, snart som skulle födas utan efternamn, utan arvsrätt. Och hennes rykte? Det skulle rasera totalt. Hans? Skulle inte ens beröras. Det var detta han var rädd för.
Dessa tankar gick så snabbt igenom hans huvud och han insåg att han bara stirrade på henne.
"Gravid." Sa han lågt och stirrade på hennes mage. Verkligen stirrade som om han skulle kunna se barnet eller något liknande.
Han ville fråga om det var hans men han antog att det var väldigt okänsligt och ganska dumt. Vem annars skulle vara fadern?
" Vi måste prata med. Jag måste prata med min familj." Sa han lågt. De behövde förbereda sig. De behövde ha en ofantligt bra historia kring detta.

Hans reaktion fick en mängd tankar att snurra igenom huvudet. Hon antog att han var chockad, men hon visste inte om det var på gott eller ont. Men att han vände bort blicken och så fick henne att tro det värsta, att han inte längre skulle vilja veta av henne efter det här avslöjandet. Men hans ord gav henne åtminstone lite hopp igen - ifall han täntke prata med sin familj borde det väl betyda att han inte tänkte lämna henne helt i sticket? För hon ville inte tro det om honom, även om det lättaste för hans del kanske vore att bara säga upp allt med henne och låtsas som om han aldrig lärt känna henne. Vilket hon misstänkte att hon aldrig skulle klara av, redan nu fick hon kämpa emot tårarna bara av tanken på allt det här. Men sen kunde hon väl också skylla på en hel mängd hormoner som ställde till det för henne just nu. Hon vågade till sist lyfta blicken till hans ansikte igen, en blick fylld av osäkerhet och rädsla.
"Så du tänker avslöja att det är ditt?", frågade hon lågt, vågade ännu inte riktigt hoppas för mycket. Trots allt var det vanligaste vid sånt här att männen låtsades som om han inte hade det minsta med barnet att göra.

Edvard visste inte vad han skulle ta sig till, han visste vad han borde göra. Vad hans familj skulle råda honom till men så såg han på Sienna, hans älskade Sienna och insåg att det var det sista han ville göra. Han slöt ögonen och bet sig hårt i läppen.
"Jag vet inte. " Sa han upprört. " Jag menar jag vet vad jag borde göra för min skull men för din, för er skull." Sa han och gestikulerade mot hennes mage.
"Måste jag göra något helt annat." Sa han ärligt.
" Det är mitt barn och jag måste ta ansvar." Sa han lågt innan han gick fram till henne och drog in henne i sin famn.
"Jag måste tala med min familj. Du borde tala med din." Sa han lågt och såg på henne. Om det gick som han ville så skulle säkerligen hans familj kontakta hennes innan kvällens slut.

Äntligen kunde hon andas ut något, så otroligt lättad. Han tänkte inte överge henne, och det var en sån otroligt lättnad - hon skulle inte ha klarat av det.
"Tack", sade hon, fann inga andra ord för att han tänkte vara med i det hela. Och kramen betydde otroligt mycket den med. Genast lade hon huvudet mot hans axel och armarna omkring honom.
"Jag vet", sade hon tyst, hon måste berätta för dem även om det skulle vara så otroligt svårt att se dem i ögonen och avslöja hur hon hade svikit dem. Vilken besvikelse måste hon inte vara när hon gick och blev gravid som ogift? Alla deras planer om att kunna gifta bort henne till någon med högre rang skulle krossas av det, ingen skulle vilja ha någon med ett utomäktenskapligt barn.
"Jag är så rädd", viskade hon till honom, denna gången med några få tårar rinnande längs kinderna. Med hans reaktion kunde hon inte hålla tillbaka känslorna längre, och rädslan för allas reaktioner men också för allt vad graviditeten innebar var överhängande.

Edvard såg på henne och smekte försiktigt bort tårarna som rann.
" Var inte rädd. Det kommer lösa sig. Det måste lösa sig." Viskade han och pussade hennes panna försiktigt.
"Jag vet hur jag ska spela ut min familj så att de kan hjälpa till. Det kommer krävas lite tid dock. Men dem är oerhört viktiga att ha på våran sida." Sa han ärligt och såg på henne.
De om någon hade makt och en oerhört kunskap till att manipulera saker och ting till deras fördel men också att lösa ut obehagliga sanningar till deras fördel.
"Är det någon mer än vi två som vet? Misstänker just detta?" Frågade han oroligt och såg på henne. Det fick inte finnas några lösa ändar, några vilda kort.
De behövde kontrollera vilka som visste och när de fick reda på det. Så mycket visste han. Han suckade och såg på henne.
"Åh Sienna. Jag är så ledsen över att jag utsatt dig för detta." Sa han ärligt och såg på henne med oroliga och sorgsna ögon.

Sienna kunde inte ens beskriva hur tacksam hon var för att få hans stöd - hon hade halvt oroat ihjäl sig över ifall han skulle lämna henne för det här, men att ha honom där gjorde allt otroligt mycket lättare. Och då hade de ändå mycket svårt framför sig - först och främst deras föräldrar, att berätta för dem. Men sen vad dem skulle säga till alla andra, hon skulle våga påstå att en väldigt stor del av åtminstone hennes framtid hängde på det. Hon nickade tyst som svar, det måste bara ordna sig. Och med honom kände hon lite hopp om den saken. Hon var samtidigt också rädd, rädd för allt med graviditeten - det fanns så mycket som kunde gå fel.
"Nej, inte vad jag vet", svarade hon. Och det borde hon veta isåfall, hon hade då inte vågat berätta för någon och än så länge borde hon vara den enda som kunde lista ut det. Än syntes det ju inte utåt. Hon vände upp blicken till honom.
"Vad ska vi göra?", frågade hon, han verkade ändå ha någon slags plan vilket ändå kändes lugnande på något vis. Hon skakade lite lätt på huvudet.
"Var inte det. Det är inte ditt fel", sade hon, de båda bar antagligen precis lika mycket skuld i det hela. Det var lika mycket hennes fel isåfall.