Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Visserligen lät det troligt det hon sade, men det hade ju faktiskt verkat som om hon blivit äcklad. Det kunde han allt stå för. Och att hon skulle äcklas av det sårade honom faktiskt - han hade gjort det för henne, men agerade hon såhär för det? Var det tacken för allt?
"Jag skulle göra om det utan minsta tvekan för dig. Och borde inte det vara något bra att ha någon som ställer upp för dig?", frågade han, han hade i så många år levt utan det. Utan någon som brydde sig om honom, och han förstod hur värdefull den saken var - men han förstod inte hur hon kunde äcklas utav det. Då hon i princip slängde ut honom kunde han inte annat än att först bara stirra på henne. Det var som en kniv in i hjärtat, och han kunde knappt tro henne.
"Allt jag gjort är att försöka skydda dig med allt jag har, men ändå slänger du ut mig. Jag trodde att vi älskade varandra mer än så", sade han lågt, hur gärna han än skulle vilja visa det så visste han att hans min, hållning och allt skulle förråda honom och visa hans något krossade hjärta. Men han stannade inte heller han för att vänta ut något svar, utan gick ut i hallen. Visserligen var hans tröja kvar på hennes rum, men han hade då ingen lust att gå dit och hämta den nu - istället drog han bara på sig jackan över och skorna innan han gick ut och hem emot sig igen.

Grace himlade med ögonen för sig själv. Det faktum att Ederel valde att tro sina egna tankar över hennes ord var inte något hon kunde påverka. Hon hade aldrig bett honom att skydda henne. Han hade aldrig ens brytt sig om att fråga henne. Han bara gjorde saker utan att bry sig om ifall det var okej med någon annan. Nåja, det var hans ensak. Hon drog för gardinerna till rummet innan hon kröp ner under täcket, sträckte sig efter sin mobil för att underhålla sig med den en stund. Det skulle ändå vara så gott som omöjligt för henne att somna nu: hon behövde trötta ut sig rejält för att det skulle finnas en chans till det. Hon messade med Hannah en stund innan hon loggade in på netflix för att sätta igång en film. Antingen skulle den få henne att känna sig piggare eller så skulle hon somna av ren uttråkan.

Ederel hade först tänkt gå hem bara, men väl där insåg han att det inte fanns något där att riktigt göra - han var alldeles för rastlös och tankspridd för det. Istället nöjde han sig med att dra på sig en tröja igen och ännu en gång ge sig ut och bara gå. Utan något egentligt mål, utan att knappt ens veta vart han gick nånstans - han ville bara gå. Det var ett sätt att rensa tankarna, för tankar hade han mer än nog utav. Han hatade att vara osams med Grace, för hon var hans allt numera. Vad hade han ens utan henne? Han hade ingen familj. Inget egentligt jobb. Inget som egentligen engagerade honom här, innan han träffat henne hade han mest drivit runt i en hel del år, utan något mål mer än att vara bitter över vad som hänt och att försöka bli människa igen. Men så kom Grace och ändrade på allt det där. Och dagens bråk fick honom att undra vad han ens skulle göra om han förlorade henne - han hade ingen aning, vilket skrämde honom lite. Han skulle våga påstå att han knappt haft ett liv tidigare, ingenting att falla tillbaks på. Men han hoppades innerligt att det inte skulle hända. Han hade innan tänkt att han inte skulle höra av sig till henne utan vänta ut henne, låta henne höra av sig igen, men när han senare kom hem igen hade han ändrat sig. Vid det laget hade han varit ute och bara promenerat i över två timmar, och det hade nog bara varit bra att få tänka ordentligt. Väl där inne tog han upp mobilen för att försöka skriva ihop något till henne. Efter att dock ha försökt komma på något att skriva tog han istället till sist och ringde henne - han måste försöka reda ut det här och ge det ett försök, och att faktiskt prata med henne om ifall de kunde prata var bättre än ett sms.

Efter en stund la hon ifrån sig mobilen och reste sig upp. Hon tände alla lampor i hela huset eftersom det fick henne att känna sig lite bättre till mods. För att ha något att göra så började hon baka. Det var sent på kvällen men det spelade ingen roll - hon behövde något att göra innan hon blev galen. Bakandet distraherade henne inte direkt från hennes tankar utan de gjorde sig konstant påminda. Hon funderade över sättet hon reagerat på vilket gjorde henne besviken och irriterad. På sig själv främst, hon hade ju kunnat sköta det hela lite bättre. Att på tok för mycket hade hänt under den senaste tiden var ju ingen ursäkt att fräsa till på det sättet. Hon kände både för att gråta och skrika men det kändes som lite väl dramatiskt, istället bet hon ihop. Under tiden som citronpajen gräddades i ugnen ställde hon sig vid fönstret. Några lampor lyste upp den annars så mörka gatan, och hon tyckte sig skymta en mörkklädd person igen vilket gav henne en olustig känsla. Inbillade hon sig bara saker och ting eller var det faktiskt någon som konstant iakttog henne? Kunde de inte bara lämna henne, och Ederel för den delen också, ifred?
Grace drog sig undan från fönstret för att istället städa upp i köket. Med tanke på hennes humör så hade hon en hel del att städa upp för hon hade bakat med sitt humör och känslor ikväll. Då pajen var klar lät hon den svalna under en ren handduk, gick istället upp till sitt rum för att krypa ner under täcket igen. Hon hade ett missat samtal från Ederel men valde att inte ringa upp honom. Hon fick prata med honom följande dag istället: istället skulle hon plåga sig själv med det faktum att hon gjort honom besviken och arg.

Ederel hade hoppats att åtminstone få svar, men det var kanske för mycket begärt. Och ville hon inte prata med honom, så låg faktiskt bollen hos henne. Han fick bara försöka vänta ut henne, även om han inte visste hur länge han skulle klara av det. Men det var också hon som enligt han själv iallafall hade reagerat så kraftigt och konstigt, och han tyckte ärligt talat det var lite väl hårt att slänga ut honom på grund av att han inte vågat visa sig för henne. Hon hade varit arg på honom en hel del gånger, men han brukade alltid bara låta det rinna av sig. Men av någon anledning så hade han börjat tröttna på det på ett vis, det kändes som om han alltid bara fanns där hela tiden, vilket han villigt alltid skulle vara för henne, men det kändes inte riktigt som den saken besvarades ifrån hennes håll. Och han började misstänka mer och mer att det var en av anledningarna till att han hållit sitt utseende dolt för henne, för att han på något vis kände sig mer.... Tagen för givet kanske? Han visste inte riktigt hur han skulle förklara, och ändå hade han dåligt samvete över att känna så. Han hade dåligt samvete för en hel del, bara att han utsatt henne för så otroligt mycket fara. Kanske att det på ett vis skulle vara bättre såhär iallafall, vilket fick honom lite mer övertygad om att vänta ut henne. Men också satte nya tankar i rörelse om honom, tankar som han inte haft sen han från början tänkt döda henne. Han visste inte ifall det skulle vara rätt, och ärligt talat visste han inte längre ifall han ens skulle trivas som människa - men ifall dem kunde bli sams, kunde han utan problem tänka sig att göra den uppoffringen ifall det innebar att hon skulle vara säkrare.
Men det här var alldeles för många tankar för kvällen, och hög tid att lägga sig. Visserligen tog det en bra stund att somna med alla de här tankarna, men till sist gjorde han ändå det och när han väl vaknade nästa morgon var klockan redan mycket.

Största delen av natten låg hon vaken och hade dåligt samvete. Det var först på morgonen som hon insåg att hon hade det helt i onödan. Möjligtvis hade hon reagerat lite väl överdrivet, och ville Ederel dra upp offer-kortet så var han välkommen att göra det. Allt var alltid hans förtjänst. Se vad jag gjorde för din skull, förtjänar jag inte hela världen nu? Var det i den tankebanan han ville leva i så fick han för all del göra det, hon tänkte inte be om ursäkt för att hon kände som hon gjorde över saken. Hon hade all rätt i världen att reagera som hon gjorde, liksom hade han att tänka som han gjorde över saken. Grace planerade inte att gå till skolan idag, hon missade gärna lektionerna i historia och matte som var de ända hon hade på dagens schema. Det var inte som om någon skulle bli förvånad ändå: föregående dag hade rektorn personligen frågat om det inte var lite för tidigt för henne att komma tillbaka till skolan. Vanliga dödliga som inte hade en aning om vad allt som hade hänt var till och med mer förstående.

En lång natts sömn hade gjort Ederel gott, både för kropp och knop. Trots att han sovit kändes det som om han hade fått tänka igenom en hel del, eller kanske fått bearbeta en hel del. Och huvuddelen av det var om Grace. När eftermiddagen kom och han inte hört nåt från henne, beslöt han sig till sist för att strunta i de löften han gett sig själv kvällen innan och ge sig hem till henne. Han hade ändå ändrat sig om en del sen gårdagen, inte minst sin inställning. Han hade väl insett att de båda kanske kände skuld, var sura, ja allt möjligt antagligen - men de var båda vuxna människor som älskade varandra. Och han hoppades tillräckligt mycket för att kunna komma över det här. De borde båda vara förnuftiga nog till att se över smågnabb och annat och kunna reda ut det och bli sams, och det var vad han hoppades på då han kom dit och knackade på hennes dörr.

Klockan sju valde hon att stiga upp. Hon hade inte sovit på hela natten så chansen att hon nu plötsligt skulle somna var inte stor. Hon tog en snabb dusch för att kvickna till ordentligt, gick därefter ner till köket för att smaka av pajen som hon bakat mitt i natten. Därefter ställde hon sig vid fönstret för att spana ut mot gatan, kände sig lättad över det faktum att hon inte kunde se någonting utöver det normala. Ingen person klädd i svart från topp till tå stod mitt på gatan vänd mot hennes hus. Ut på en promenad vågade hon sig ändå inte. Det var löjligt för hon kunde inte låta sin paranoida sida vinna, hon behövde ju åtminstone låtsas leva ett normalt liv. Hon spenderade dagen inomhus, försökte hålla sig sysselsatt hela tiden trots att hon mest kände för att dra täcket över huvudet. Precis som om det skulle göra något bättre. Då dörrklockan på eftermiddagen ringde hoppade hon överraskat till. Vem kunde det vara? Grace bet sig nervöst i tungan innan hon valde att gå och öppna, det kunde ju vara Hannah som ville överraska henne med ett besök. Istället visade det sig vara Ederel. Inte en besvikelse men hon hade inte förväntat sig att han skulle dyka upp. Hon såg på honom en stund innan hon klev åt sidan, han kunde åtminstone komma in.

Ederel blev lättad då hon öppnade, för ärligt talat hade han inte varit så säker på den saken. Och att hon dessutom släppte in honom? Det verkade redan gå någorlunda bra iallafall.
"Tack", sade han med ett litet prövande leende emot henne, klev in i hallen innan han såg på henne. Han hade inte förberett det minsta vad han skulle säga, utan fick bara gå på känsla - men det var också det bästa.
"Förlåt för igår. Jag vill inte att vi ska vara osams, och då spelar det inte nån roll vems fel det än är att det blivit på det viset. Det blev som det blev och vi kan inte ändra på det nu. Men vi kan försöka bli sams igen, vilket jag hemskt gärna vill. Snälla, kan vi försöka oss på det? Jag vet inte om det var mitt fel igår, men om det var det - berätta för mig vad du vill att jag ska ändra på. Jag ändrar på mig för din skull, för du betyder allt för mig", sade han, eller snarare bad han.

Grace stängde dörren och lät fingrarna vila på kedjan men valde att tro att hon inte behövde gå fullt ut i och låsa alla dörrar med lås och bom. Hon såg något skamset på Ederel en stund innan hon gick förbi honom till köket.
"Vill du ha paj?" Hon hoppade upp på köksbänken och dinglade med fötterna framför sig, vilade handflatorna mot den svala disken.
"Jag vill inte att du ändrar på dig. Jag älskar dig som den du är, inklusive alla ärr och alla så kallade brister. Det är de som gör dig till den du är. Det finns ingenting med dig som jag skäms över eller som jag skulle äcklas över." Ärren på hans kropp var inte fina men de gjorde honom till den han var. De var påminnelser om vad han gått igenom, saker ingen borde behöva gå igenom, och de skulle för alltid vara en del av honom. Oavsett om ärren alltid skulle vara synliga eller inte. Grace älskade hur som helst varje del av honom. Det fanns ingenting hon skulle vilja byta ut eller ersätta. Han var perfekt i hennes ögon.
"Du går mig på nerverna ibland men det är okej. I slutet av dagen så älskar jag dig ändå." Han kände garanterat på samma sätt. Hon irriterade honom också men det var helt naturligt.