Eredhel PRS Emma07 & wolfy

Candra ryckte lite på axlarna. Hon hade hoppats att han aldrig skulle behöva tvivla eller ifrågasätta hennes känslor, men uppenbarlifen hade hon gjort någonting fel eftersom det var precis vad han gjort. Hon var möjligtvis mer irriterad på sig själv över att hon hade låtit det hända, än på Ailred för att han haft så låga tankar om henne. Hon hävde sig upp på drakryggen, och la armarna om Ailreds midja för att hålla sig fast.

Ailred suckade lite för sig själv då hon inte svarade honom mer än med en axelryckning, hade lite svårt att tolka den. Men uppenbarligen verkade hon inte vara särskilt intresserad av att prata om det. Men det faktum att hon åtminstone lade armarna om honom fick honom att ändå hoppas lite, lade sina armar om hennes medans Amethyst far upp i luften.

Då de senare landade kände Candra sig illa till mods. Hon kunde inte sätta fingret på vad men något var fel. Väldigt fel. Efter en kort promenad stannade hon upp. Längre fram stod en hel drös med vakter som var beredda på att gå till attack. Trots att hon inte kunde se Aralion någonstans så var det inte svårt att lägga ihop pusselbitarna. Han hade gett sig av i förväg och meddelat vakterna om hennes och Ailreds ankomst med Amethyst. Hon kastade en något ängslig blick på Ailred innan hon rätade på sig. Ville de anfalla så skulle de få sig en utmaning. Det var för sent att fly i alla fall.

Ailred hade visserligen börjat bli lite orolig över vart Aralion tagit vägen, men han hade inte väntat sig att han skulle ha gjort något dumt. Det hade han aldrig trott om vännen, han hade känt honom i många år och litade på honom. Men när han fick se vakterna var han ju tvungen att inse vem som måste ha varnat dem. Han svor högt till, såg snabbt och något oroligt på Candra. Det var inte för Amethyst skull hon var orolig, för hon trodde han säkert skulle klara sig fint egentligen då hon var svår att skada med de hårda fjällen, men de andra däremot skulle få det svårare. Speciellt eftersom Amethyst inte riktigt skulle få plats att vara med ordentligt där. I vanliga fall - eller ja, nu var det första gången de båda var i strid tillsammans - så skulle Ailred definitivt föredragit att slåss ifrån Amethyst rygg, men här var det inte till någon nytta där det var så trångt.
"Det skulle vara säkrare för dig på Amethyst", sade han till Candra, ville inte att det skulle hända henne något. Han drog svärdet han hade haft vid sidan, han var rätt skicklig i strid men ifall han då enligt sin plan skulle slåss emot dem själv skulle det minst sagt bli en utmaning. Men han ville inte heller att Candra skulle bli skadad.

Den ängsliga blicken ersattes av en bestämd och trotsig. I ögonvrån såg hon Ailred dra fram ett svärd, insåg att hon inte skulle ha något emot att ha något bättre än en dolk att strida med. Men en dolk kunde vara precis lika livshotande farlig som ett svärd, om inte farligare, om man bara visste hur man skulle använda den. Och till Candras fördel så visste hon.
"Var inte fånig," suckade hon och såg på Ailred då han menade att hon skulle vara säkrare på Amethysts rygg. Han var galen om han trodde att hon skulle låta honom leka räddare i nöden. Han skulle inte klara sig ensam mot alla vakter. Candra nickade lätt mot honom innan hon gick vakterna till mötes, lika bra att sätta igång och försvara allt det som var viktigt för henne innan det var för sent.

Ailred suckade lite, han borde väl egentligen ha väntat sig att hon inte skulle gå med på det. Han skulle själv inte heller ha gjort det. Eller han skulle egentligen mycket hellre ha slagits ifrån Amethyst rygg, men han skulle aldrig ha gått med på att inte kunna hjälpa till i striden. Han var snart efter Candra och mötte vakterna med höjt svärd, och strax var striden ett faktum. Amethyst hjälpte till det hon kunde men som Ailred trott var det trångt där, och inte heller vågade hon använda sig av elden då Candra var ibland vakterna. Ailred var det ingen fara med med den saken, Amethysts eld kunde inte ens skada honom.

För en stund lät Candra sig dumt nog förblindas av det faktum att hon klarade sig bra mot vakterna. Hon ansåg matchen vara lätt som en plätt, trots att hon bara hade en dolk och sin fysiska styrka som vapen, att hon glömde bort att se sig över axeln med jämna mellanrum. Och det var där det gick snett. Innan hon visste ordet av kände hon en smärta mot sin axel då en vakt slagit till henne med sitt vapen. Hon tappade av ren förvåning taget om sin kniv. Trots att hon reagerade snabbt var det inte tillräckligt snabbt. Vakten fångade in henne och studerade henne från topp till tå med ogillande blick, gav henne sedan över till ett par andra vakter som släpade med henne därifrån.

Vakterna var ärligt talat sämre än vad Ailred hade trott, och han klarade sig bra. Dock hade han fullt upp med de vakterna han hade runt sig, och när han sig om för att se vart Candra var och hur det gick för henne svor han högt till då han fick se vakterna dra iväg med henne. Och han som tyckt det gått bra, det här var sannerligen allt annat än bra.
"Candra!", ropade han, försökte genast ta sig åt hennes håll men det kändes som om han fick ta sig igenom ett hav med vakter på vägen. Även om han gjorde allt han kunde, så var vakterna alldeles för många för att han skulle kunna ta sig förbi alla snabbt nog.

Trots vakterna hårdhänthet så vilade Candra stadigt blicken på Ailred, som försvann allt längre ifrån henne. Hon visste inte om och när de skulle träffas igen, men hon visste att han skulle klara sig tillsammans med Amethyst. Äntligen var det dags för dem att ta över världen.
"Ailred..." viskade hon innan vakterna hade släpat med henne runt hörnet. De tog med henne till ett stort och pampigt slott. Fängelsehålorna var inte lika trevligt inredda som resten av den magnifika byggnaden. Hon blev inslängd i en cell och lämnad kvar ensam på det hårda, kalla golvet.

Ailred hade hatat att bara se hur de drog iväg med henne utan att nå fram till henne, trots att han kämpade allt han kunde för att hinna. Men vakterna var för många. Ailred fick dessutom svårare och svårare att försvara sig nu när alla var emot honom istället, men Amethyst tänkte uppenbarligen inte vänta längre utan att kunna göra något för att hjälpa sin ryttare utan strax dånade flammorna ut över vakterna och runt Ailred. Bokstavligt talat, då de inte kom för nära honom trots att de var runt. En av fördelarna med att vara drakryttare, han kunde använda magi för att få dem att skingras runt honom. Han blev egentligen inte skadad heller om flammorna skulle varit rätt på honom, men det var mycket lättare så här då hans kläder inte klarade av elden.
Själv skulle Ailred helst satt sig på Amethyst och flugit raka vägen till slottet - dit han antog att dem tagit Candra - för att få ut henne, men han var tvungen att inse att det inte var det smartaste. Även om dem då skulle vara svårare att skada, var det antagligen precis vad dem som fångat Candra ville, och han hade ingen aning om hur han skulle ta sig ner till fängelsehålorna med en stor drake. Istället fick han väl försöka ta sig in på egen hand och lite mer diskret, och inte långt efter att de mött vakterna har han vid slottets utkant och hoppades verkligen att han skulle lyckas nu. Rejält förbannad var han i vilket fall som helst vid det här laget.