PRS Medi och Emma07 Vampire

Matthew gjorde också han iordning sin smörgås, började äta på den och skakade lätt på huvudet.
"Inte häromkring iallafall", förklarade han, log emot henne och mötte den där vackra blicken.
"Hur växte du upp?", frågade han nyfiket, ville veta mer om henne.

"Jag bodde på ett barnhem från 6 års ålder. Bodde med någon familj ett år men det gick liksom inte." Hon såg ner och suckade.
"Jag bodde på barnhemmet tills jag var myndig och därifrån flyttade jag och startade mitt eget liv. " Hon ryckte på axlarna och vände på blicken.
"Jag är inte så speciell"

Matthew lyssnade tyst, på ett vis hade han varit skyddad från den sortens uppväxt. Men han visste hur det var att förlora föräldrar, och att inte vara välkommen någonstans. Han log mjukt mot henne, lade försiktigt en hand mot hennes kind.
"Att du inte är speciell är definitivt årets underdrift", protesterade han mjukt.

"Jag har ingen familj över huvud taget. " Hon lutade kinden mot hans hand.
"Jag vill göra något för dig. Men jag vet inte vad." Hon drog upp fötterna och fick en sorgsen blick.
"Jag är lite avundsjuk på dig. Du har en far trots att du hatar honom. Jag fick mina fråntagna."

Matthew lyssnade tyst, önskade så innerligt att han kunde göra något för att hjälpa henne mer.
"Du behöver verkligen inte göra nåt för mig", sade han envist.
"Ens skapare blir aldrig riktigt desamma som en far. Men jag vet hur det är att förlora föräldrar", sade han ärligt, suckade lite.
"Jag växte upp i York, på den tiden då det fortfarande var ett grevskap - min far var greve där och jag äldste sonen. När jag var 14 år var jag, min mor och min yngre bror ute och red när mamma föll av hästen. Hon föll så illa att hon inte klarade sig. Far förlät mig aldrig för det, han tyckte det var mitt fel. När jag var 19 rök vi ihop ordentligt och det slutade med att han kastade ut mig ", förklarade han, det var väl egentligen historian om hans uppväxt. Sen hade han varit med om mycket genom åren efter det också förstås.

"Jag beklagar." Hon makade sig närmare och lade sin hand över hans. Blicken vandrade mot sin arm och såg sedan upp.
"Känner du någon läkare som vet om vad du är?" Frågade hon och släppte hans hand och tog kaffet och drack.
"Första gången jag dricker kaffe." Skrattade hon.

Matthew skakade lätt på huvudet.
"Det är längesen nu", sade han ärligt, väldigt många år sedan. Han skakade lätt på huvudet.
"Tror inte det. Hur så?", frågade han och lade huvudet lite på sned. Han skrattade till.
"Jaså?", sade han med ett leende, tog ned handen från hennes kind bara för att lägga den över hennes hand istället.

"Jag vill bli din blodgivare. " Hon såg på honom med en allvarlig blick.
"Om du dricker blod kanske du blir starkare. Så jag vill att du blir så stark att inget kan stoppa dig."
Hon log lite och vred bort huvudet.

Matthew såg lite förvånat på henne, skakade direkt på huvudet.
"Nej. Aldrig", sade han genast. Det var för farligt, och han ville verkligen inte skada henne även om hon erbjudit sig det. Och tänk ifall han inte skulle kunna kontrollera sig? Med henne litade han nästan inte helt på det, för med henne hos sig rusade så mycket känslor runt i kroppen. Och han skulle aldrig förlåta sig själv om han skadade henne allvarligt.

"Men tänk om din skapare kommer. Är han inte starkare?" Hon reste sig.
"Jag vill inte behöva oroa mig när jag ska ut med dig. Jag vill så gärna att vi båda ska vara säkra. Så därför frågade jag om du kände någon, så han kan dra blod från mig."
Tårar började rinna. Hon kände sig hjälplös och skakade i hela kroppen. Man märkte att Jordan hade satt sina klor i henne.