Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip hörde vad hon sade nästan som om hon stod på andra sidan av en glasvägg eller liknande, kände sig konstigt avskärmad och isolerad på något vis.
"Jag är okej", sade han, var menat som lugnande men det blev snarare som bara mummel. Vid det här laget hade han hunnit bli likblek i ansiktet. Han tog ett par steg mot utgången, men vacklade till så pass kraftigt att han höll på att ramla helt in i några lådor som stod där, lyckades dock ta emot sig med den friska armen i tid.

"Det är du inte alls." Aubrey skyndade sig fram till Philip för att hålla i honom som stöd, trots att det kanske inte gjorde så mycket skillnad i och med att hon var såpass kort och nätt. Men hon försökte i alla fall. Snabbt drog hon fram sin stele för att dra den över hans iratze-runa, hoppades att såret skulle läka eller åtminstone köpa dem mer tid. Därefter fiskade hon upp mobilen ur fickan för att ringa upp Isabelle, hoppades innerligt på att hon skulle svara.

Philip lyckades bara mumla något vagt till svar åt henne. Runan verkade åtminstone få honom att se lite klarare igen, och han gjorde ännu en ansats till att gå vilket bara fick världen att börja snurra mer igen och han blev väldigt tacksam för Aubreys stöd.
Isabelle var precis påväg till träningen när mobilen ringde, och hon svarade nästan direkt.
"Ja?", sade hon enkelt.

Att iratze-runan inte fungerade tyckte Aubrey att var lustigt. Det borde den göra. Mer på den saken hann hon inte tänka då Isabelle svarade. Hon förklarade snabbt situationen innan hon skickade adressen till lokalen som sms till Isabelle, hoppades att hjälp skulle dyka upp snabbt. Aubrey kände sig väldigt hjälplös men till hennes försvar hade hon inte befunnit sig i en sådan här situation förut.

Effekten från giftet verkade ha avstannat något, som tur var. Han var fortfarande halvt väck och omtöcknad, men det blev åtminstone inte värre. Såret verkade till och med ha börjat läka, men giftet däremot var fortfarande i full gång. Isabelle lade på efter att ha försökt uppmana Aubrey att bara ta det lugnt, fick därefter snabbt med sig Jace emot adressen Aubrey skickat.

Flera gånger blev hon ombedd att lugna ner sig, att det inte gjorde Philip eller någon annan nytta om hon var hysterisk. Väl tillbaka vid institutet tog de honom till sjukstugan. Aubrey satte sig ner på en stol utanför: ingen var välkommen in i rummet just nu eftersom läkaren var i full gång med att undersöka honom.

Philip blev bara mer och mer väck ju närmare institutet de kom, och det var först när läkaren varit där ett bra tag som läkaren gick ut igen, såg på Aubrey med ett litet leende.
"Du kan få gå in till honom om du vill", sade han vänligt, Philip var vaken igen men nog bara lite trötthet kvar.

Aubrey nickade lite och log smått mot läkaren men gjorde ingen ansats till att resa sig upp från stolen. Istället ägnade hon några minuter åt att ordentligt tänka igenom det som hänt. Det hade kunnat sluta riktigt illa. Philips ego hade säkert fått sig en stöt också men det gjorde honom nog bara gott, gå runt med huvudet bland molnen kunde han inte göra hela tiden. Efter en stund gick hon in till rummet och satte sig ner på stolen intill sängen.

Philip var vaken, dock ganska rejält trött och allmänpåverkad men ändå helt okej. Han var snarare mest oroad över det faktum att läkaren hade sagt att han helst knappt skulle göra annat än ligga i sängen de följande dagarna, och ta det lugnt cirka en vecka. Det var något han minst sagt verkligen inte var bra på, så läkaren fick nog vara nöjd om han fick honom till att ta det lugnt ens ett par dagar.
"Hey", sade han till Aubrey, glad att det kom någon dit och särskilt att det var hon.

Läkaren talade före hon gick in till rummet om för henne att han skulle behöva ta det lugnt i minst en vecka. Det fick henne nästan att vilja skratta. Philip skulle knappast orka ta det lugnt i några dagar, ännu mindre en vecka. Sedan hade hon inte direkt förväntat sig att det skulle vara så katastrofalt med att få ett sår av en demon. Men det hade uppenbarligen inte varit frågan om vilken demon som helst. Hur som helst så fanns det säkert någon de kunde be om hjälp av för att skynda på läkningsprocessen. Såsom Magnus.