Winter is coming

Frågan som kommer därnäst får ögonbrynen att rynka ihop sig, höjas över pannan av förvåning. Vad nu? Det är väl precis såna tankar som de ska hålla sig undan ifrån? Svaret är väl ändå hyfsat självklart, eller? I Earendils ögon är det iallafall det.. men kanske de två tappat varandra på vägen, kanske Aidan hamnat i ett träsk fyllt med dumma, mörka tankar.
"Ehm.. nacken är rätt känslig så," alven avbryter sig själv för att fundera på det lite grann. Ja, vad skulle hända? Teoretiskt sätt skulle han nog dö, eller bli förlamad. Nacken är såpass känslig, och en rätt förbaskat stor del av kroppens funktion. Även om nu alver är odödliga när det kommer till sjukdom, och de har mycket bättre immunförsvar än människor, så betyder det inte att de inte kan dö av ett svärd i halsen direkt. Detsamma med Aidans vassa, läskiga tänder. De kan mycket väl bli Earendils död om han så väl vill det, och om han biter tillräckligt hårt. Gift, eller överföringen kan glida genom tandspetsarna väldigt snabbt in i alvens blod, precis som hos människor. "Antingen skulle jag dö," Earendil nickar lite innan han blåser försiktigt mot den yngre. Som om den bara luften ska få de där tankarna att försvinna från hans huvud. Men visst är det värt ett försök, eller hur? Om inte det fungerar, och tjugotvååringen börjar fundera allt mer på att bita sönder hans nacke, ja då får han helt enkelt knuffa undan honom. "Eller så skulle jag bli en hybrid. En riktigt häftig hybrid."

Han blinkar upp mot honom, försöker avgöra om den där lilla frågan ska tas på allvar eller med en nypa salt. Om nu Aidan varit i sin vanliga, mänskliga form hade det varit väldigt lätt att avgöra det. Men nu är han inte det, och gör det med ens väldigt mycket svårare. Förhoppningsvis är Earendil tillräckligt säker för närvarandet. Annars kommer nog fadern vilja avrätta Aidan vid gryningen.
"Försök helst inte dock, vill inte ta några risker." förklarar han med ett roat litet leende, gömmer ansiktet i den tjocka pälsen och biter försiktigt till honom. Jodå, Earendil vill visa att hans hot är äkta. Om Aidan retar honom under morgondagen, då blir det slagsmål. Och det, det är Earendil väldigt duktig på. Åtminstone om han får ha svärd eller pilbåge. Vapen är bra grejer det. "Du brukar fortfarande sova under skiftningen va? Jag känner mig nämligen lite trött."

Var det vad Earendil trodde att tjugotvååringen skulle göra? Att han skulle sätta tänderna i nacken på den andre och riva och slita som en rabies drabbad hund? Det var inte därför han frågat, utan uteslutande för att han var nyfiken. Kunde alver bli något annat än alver eller förblev de alltid just det, alver?
Äh, just nu har jag verkligen inga tankar på att döda dig, idiot, knorrade Aidan och sände iväg en anklagande blick mot den äldre. Jag var bara nyfiken, okej? Fast det hade kanske varit en aning fel att vara nyfiken på just det sättet, inte sant? Vad var det ens han hade tänkt, att han på något sätt skulle lura in Earendil till sin lilla icke-existerande flock? Ville han ha en sådan så var det ju bara att gå ut i skogen och vänta till någon underlig person traskade förbi. Inge för att varulvar var allt för vanliga, men de fanns definitivt omkring i krokarna och brukade hänga ihop. Det var väl egentligen ett ganska så klokt val av dem, då det troligen gjorde allting en aning lättare. Att vara alldeles ensam med att genomlida sådan smärta gång på gång visste han ju redan var absolut, tvärt hemskt.
Tjugotvååringen hade ju fyra syskon, men ingen av dem förstod hur det egentligen var. Föräldrarna gjorde inte heller det, inte ens en gnutta. Men de försökte i alla fall att göra det bättre för sonen, försökte att göra honom så komfortabel och säker som möjligt. Källaren hade ju ganska många fördelar, då Aidan inte kunde ta sig ut samtidigt som ingen kunde slinka in. De där strids groparna för fångade varulvar var ju inte helt ovanliga. Svåra att hitta kanske, men de existerade någonstans därute i världen. Vadslagning var ju populära grejer det, någonting man kunde bli rik på.

Aj. Ännu ett sånt där obehagligt morrande trängde sig fram genom strupen när Earendil av någon anledning fick för sig att bita den yngre. Aidan sprattlade till och ryckte sig genast tillbaka med öronen helt platta på det lurviga huvudet. De slanka, men samtidigt kraftfulla, benen backade ett flertal steg och andetagen blev ansträngda. Andas, Aidan, andas. Det är bara Earendil, han skulle aldrig göra dig illa på riktigt.
Sakta men säkert återgick tjugotvååringen tillbaka till sitt föregående lugn, tillät lungorna att långsamt fyllas med luft innan han sakta tömde dem. Han vek undan med blicken och slöt ögonlocken, fylld till bredden med skam över sitt opålitliga beteende.
Jo, jag brukar sova men nu? Du kan sova, jag har ingen lust att vakna upp till ditt sönderslitna lik. Och med den brutala, obehagliga tanken slog han sig återigen ner tvärs över alven, med en bedrövad suck.

Nyfikenhet? Jodå, att vara nyfiken kan verkligen göra det krångligt för en, verkligen farliga grejer det. Nyfikenhet glider mer än ofta till experimentera, och som man kan tänka sig har Earendil ingen lust att bli hårt huggen i nacken. Även om det är för Aidans lilla nyfikenhets skull. Kanske, bara kanske skulle han gå med på det om några månader, när han mött sin blivande fru. Mördad av en varg, ingen skulle riktigt vilja höra om det, vilket underlättar en hel del för den lilla alven. Okej, men ingen anledning till att fortsätta tänka på det, gläds istället över att Aidan faktiskt inte vill ha död på dig. Det gör det hela lite mer säkert, eller hur?
"Bara du inte får för dig att börja experimentera på mig," svarar han efter en stunds tystnad, och kan inte undgå att le upp mot den lurviga fluffbollen som ligger tvärs över honom. Uppenbarligen har de två männen börjat experimentera lite med varandra, men de sakerna har absolut ingenting med att ta död på Earendil att göra. Nej, det är väl mer hormonstyrda experiment.. en självklarhet om man tänker på de rosiga kinderna, det dunkade hjärtat och den äldres tänder i Aidans lurviga hud. Hur som helst uppskattar han de här experimenten mycket mer än att bli mördad. Mycket mysigare och komfortabelt. Nu är det väl inte direkt ett experiment för Earendils sida, allt har hänt honom förut, men det är ett experiment med Aidan.. och det är de bästa experimenten, finner han sig själv tycka.

Kroppen rycker till, granskar det ursinnta ansiktsuttrycket på barndomsvännen. Dock kan han inte undgå att tycka att det där sprattlandet, och öronen som lägger sig platt på huvudet, är oerhört bedårande. Men än en gång, hur kan Earendil tycka att fara är bedårande? Väldigt konstigt, verkligen.
"Förlåt Aidan," försöker han få fram och kravlar sig upp så att han kan sitta ner. "Jag tänkte ju att om du får gnaga mig i nacken, borde väl jag få bita dig.." förjävlig logik där Earendil, din dumbom. Aidan är i sin vargform, vilket tyder på att han har mindre kontroll än du har. Det har han vanligtvis också, men ändå. Det är väl klart att lurvbollen reagerat på det viset, eller hur? "Det var ändå ingenting bra, fick en massa päls i munnen nämligen." Oavsett den lilla händelsen så slänger sig Aidan över honom igen, som en liten, - stor -, vovve. Jösses, mycket glider från noll till hundra hos dem här.
"Inte? Jag tänker mig att du fortfarande kanske kan attackera mig om jag sover. Tror du inte?"

Om Aidan ville experimentera med sådana farligheter hade han först och främst gett sig själv ett kraftigt klar rakt över huvudet, sedan slängt sig själv in i någon av eldstäderna i värdshuset och låtit sig själv brinna upp. Man höll inte på och tramsade med så pass allvarliga grejer och även om tjugotvååringen kunde bete sig precis som en ovetande femårig, visste han mycket väl vad det kunde resultera i. Han ville definitivt att Earendils backa huvudet skulle få sitta kvar ovanpå den slanka halsen i en lång framtid framöver. Helst tvåtusen år till, men snart skulle ju den där odödligheten ges bort till någon liten tös borta på andra sidan av havet. Så slutsatsen lutade ju mot att det inte var möjligt för den andre att leva så pass länge till. Och även om han på något sätt lyckades behålla sin odödlighet så skulle ju Aidan aldrig kunna få veta det, då han skulle vara död långt före den dagen anlände. Redan i dagens läge var det ju lite av ett under att han fortfarande var vid liv. Natten när han blivit attackerad hade ju inte varit speciellt trevlig och alla månfaser som hunnit passerade hade tagit en jävla massa på hans stackars mörbulta kropp. Kroppen och psyket, ingen av dem hade lyckats komma undan.

Den andres ursäkt fick Aidan att ruska på huvudet i protest. Det hade ju inte varit Earendils fel, utan det var bara vargen som var på tok för känslig. Inte för att det i sig var något konstigt med tanke på situationen, men ändå.
Be inte om ursäkt när det är jag som stället till det en massa. Tjugotvååringen ruskade på huvudet, fortfarande med öronen strukna bakåt. Päls i munnen, usch och fy. Varför hade den äldre ens fått för sig att det var en bra idé att bita i någon med hårstrån tätt över bokstavligen hela kroppen? Hur kom man ens på något så knasigt?
Visst kan jag attackera dig när du sover, skillnaden är att jag inte vill..vem vet vad som kan hända om jag somnar och sedan vaknar upp helt från vettet? Kontrade han och kände sig genast alldeles väldigt förnuftig. Sedan makade han sig närmare alven, så absolut nära han förmådde. Vad han visste kunde ju den andre bli deporterad redan under morgondagen, så det var bäst att ta vara på tiden.

Ängsligt stirrar Earendil igenom det lilla fönstret på kärran, hakar illamående upp låset så att han åtminstone kan få lite frisk luft. Kärran må vara bäst av sitt slag, men när man har panik för första gången på flera år så blir det lite extra svårt. Sawen gör det inte direkt bättre där han sitter, benen i kors och nosen lång ner i en bok om Westeros historia, humandes på någon gammal låttext. Som att han vill irritera sin lilla prins.
"Du behöver inte läsa den där, jag kan den utan och innan." mumlar den yngre och glider ner på sitt säte. Att hänga ut genom det öppna fönstret kommer inte direkt göra någonting bättre. Rivendell har de för länge sedan lämnat, och att några av syskonen ska komma ridandes är rätt osannolikt. Precis som att få se Aidan är ungefär 1 i miljonen.
"Du kanske kan den, men det betyder inte att jag bara kan strunta i det hela.." svarar Sawen utan att låta de mörka ögonen glida ifrån texten. Däremot bryts det där seriösa ansiktsuttrycket när Earendil, oförskämd som han är, försiktigt petar honom i midjan med sin stortå. De svarta, noggrant plockade ögonbrynen höjer på sig. Av någon anledning har Earendil börjat bli klängig, från precis ingenstans. Mognaden, självkontrollen och den raka ryggen verkar ha försvunnit med bara ett knäpp med fingrarna. Puff.
"Jag kan läsa för dig.. bara håll mig sysselsatt, snälla?" ber han och kravlar sig upp från sitt säte, sträcker på de långa benen och fortsätter att peta tårna mot den muskulösa midjan. Att Sawen skulle följa med var ingenting att diskutera, bortsätt från Earendil själv är han den bästa i Rivendell när det kommer till krig och politik. Plus har han jobbat för kungafamiljen sen barnsben, då hans far varit en nära vän till en pensionerade kungen. Efter alla dessa år har även Sawen fått talang att läsa av Earendils varje ansiktsuttryck, och hans varje kroppslig rörelse. Han är bekymrad, och det med förstånd. Bedrövat stänger han igen boken, och lägger det på det lilla bordet gjord av ebenholts.
"Vill du prata om vad det nu är som du inte kan släppa?" frågar han och tar en liten klunk av det varma teet som de låtit brygga innan färden. Än så länge har de rört på sig mot Westeros i fem dagar, om två dygn kommer de förhoppningsvis vara framme, tack vare deras starka, friska hästar och hjälpare.
"Det vet du ju redan," Earendil gnager sig i underläppen. Sawen är en väldigt förstående ung alv, hjälpsam. Han är rätt traditionell, och han hade dragit sig själv hårt om de lena, mörka lockarna när han fått höra om prinsens lilla förälskelse på ett bondebarn.. och man på det. Jo, det hade gått en vecka tills han bestämt sig för att det inte är så farligt i vilket fall som helst.
"Olycklig kärlek, ack, ack ack." åh, han är underbar ibland, men kan vara förjävligt irriterande vid andra tillfällen. "Hoppas du bara inte faller för mig.."
"Sawen, om du vill leva när vi kommer fram borde du hålla tyst." med blängande ögon skuttar han ner i sätet mittemot, och vilar sitt huvud i det bekväma knäet. Tänk om det kunnat vara Aidan där med honom istället.. "Jack ska ge honom ringen om några dagar, tyvärr hann den inte bli klar tills nu." Det är tyst en stund, och Earendil börjar tro att vännen han vilar emot somnat till lite. Men när några svala fingrar kommer i kontakt med den fläckfria pannan, och stryker sig över de blonda lockarna, bevisar det hur fel han haft. Sawen är duktig på det där, säger ingenting som han inte 100 procent vet att han inte kommer ångra. Därför är det förståeligt att han tar sin väntetid, och den svaga hudkontakten kanske var ett försök i att lugna ner Earendil lite grann.
"Det kanske är bäst så, även jag vill att du ska vara glad, lycklig. Om det är menat att ni ska ses igen, och bli tillsammans, så kommer ni att bli det."

Som i ett enda, ensamt slag hade Earendil försvunnit bort mot Kings Landing. Det hade kanske inte varit riktigt så hemskt om det inte vore för att Aidan satt kvar i värdshuset, alldeles övergiven och eländig. Visst överdrev han ganska så rejält när det kom till det där, men det var ju faktiskt så det hela kändes. Minen som hade strykit sig över ansiktet under veckans gång hade varit trumpen och han hade nästan inte kunnat uppbåda någon koncentration överhuvudtaget. Alla tankar och funderingar som susat omkring innan alven begett sig hade mest varit frustrerande, men nu var de rent utsagt smärtsamma. Dagen när den äldre begett sig hade han grävt ner sig under täcket i sängen och vägrat gå upp. I princip hela familjen hade gått och dragit i honom, gett honom små klappar på axeln och vänliga ord. Till och med Alyssa hade lyckats hålla sitt vanliga gamla jag borta och betett sig anständigt.
Men allt eftersom timmarna passerat hade de insett att det inte var någon idé. Tjugotvååringens lilla fladdrande hjärta var så gott som brustet. Varför hade han ens låtit känslorna ta över på det sättet? Varför hade han tillåtit sig själv att acceptera dem när han mycket väl visste att den andre skulle bege sig inom en snar framtid. Åh, dumma lilla Aidan. Han hade verkligen inte mycket vett i skallen när det kom till att vara klok och resonera smart. Inte ens en liten gnutta.

För tillfället låg han däremot int nergrävd i sängen, utan hade lyckats pallra sig upp och satt istället ovanpå stängslet till fårhagen. Alla små krossade bitar inne i bröstkorgen tillsammans med månens dumma faser gjorde honom blankt galen. Det var lite av ett under att han fortfarande insåg att han skulle bli tvungen att låsa in sig själv i källaren. Utan Earendils sällskap och ringen på fingret skulle ju kontrollen brista, precis som den alltid gjort innan. Och med tanke på allting som hänt under den senaste veckans gång var det inte ens konstigt att huvudet var bortom all möjlig räddning. Nej, det var nog bäst att acceptera faktumet att han skulle behöva dra sig igenom en jävla massa nätter som mer liknade små besök ner till helvetet.
”Jaså, har du lyckats släpa dig upp från sängen?” Rösten var varken spydig eller road, utan mest orolig och genuint undrande. Raemar hoppade upp bredvid sin yngre bror och knäppte löst till honom i pannan med ögonbrynen rynkade.
”Du kommer att få träffa honom igen, jag lovar”, försäkrade han och försökte dig på ett blekt leende som tyvärr besvarades av en ytterst butter min.
”Lova inte någonting du inte kommer kunna hålla”, muttrade Aidan och blickade ner mot sina ärrade fingrar, innan de bruna ögonen gled vidare bort mot kåken mittemot dem. Grisarna gick omkring och bökade i sin lilla inhängnad strax utanför köksdörren och Aella verkade gå omkring och smala örter i moderns lilla trädgård.
”Så lova dig själv istället?” Föreslog den äldre och ryckte lätt på axlarna, samtidigt som även hans blick gled bort mot grisarna och köksdörren.
”Jag kan inte precis åka någonstans..kommer ändå bara bli dödad eller infångad och helt ärligt så slipper jag helt bådadera”, muttrade tjugotvååringen bistert och ruskade på huvudet. Slippa var lite av en underdrift, med tanke på att han hellre hade ihjäl sig själv än att ta någon annans liv. Och att leva i absolut fångenskap i väntan på döden var ju inte heller någonting han längtade efter.
”Det kan du visst så snart den där ringen sitter på en av de där smala fingrarna”, protesterade Raemar och läpparna sprack med ens upp i ett fullständigt genuint leende. ”Och inte bara det, du slipper oroa dig så förbaskat mycket. Se saker från den ljusa sidan tills vidare så ska du nog allt se att det kommer ordna sig.”

Samtidigt i Kings Landing pågick däremot en helt annan konversation. Melleyah Wayn sprang omkring lite som en galen höna mellan de olika rummen. När hon passerade genom de stora stenvalven vidare mot nästa rum, lyckades hon på något sätt snappa upp både frukter och annat smått och gott. Igen märkte något, vilket var den absolut bästa aspekten av det hela.
Den långa, röda flätan hängde över ryggen på henne och svängde hejvilt när hon for fram över det blanka golvet. Det var något av en slump att den nittonåriga kvinnan befann sig i slottet. För några veckor sedan hade hon levt ute på gatorna, bland resten av folket och ägnat sig uteslutande med stöld. Men nu? Hon hade nästan glömt bort hur hon lyckats komma över jobbet som jungfru för en av Lannister döttrarna. Eller jo, kom ihåg gjorde hon ju, men inte hade hon någon jävla aning om varför de fått för sig att välja ut just henne.
Med en liten nöjd suck gled Melleyah ner längsmed en av de skrovliga, ljusa stenväggarna i en av de många korridorerna. Det var lyckligt nog alldeles tomt på folk vilket var någonting hon skarpt uppskattade. De solbrända händerna drogs längsmed den långa flätan och hon slog sig själv löst över kinderna några gånger innan de blåa ögonen gled ner mot de små fynden hon kommit över: en liten kam i silver, en klase med saftiga vindruvor och ett halsband i guld med ett vackert hänge. Förhoppningsvis skulle ingen sakna dem. Hon drog på mungiporna och stoppade en av de stora druvorna i munnen. En gång kleptoman - alltid kleptoman. Det skulle krävas väldigt mycket till innan hon skulle sluta stjäla av rena farten, trots att hon för tillfället hade det relativt gott ställt. Däremot skulle ju allt det slås rakt i backen så snart någon kom på att hon stal så att det riktigt rykte ur öronen på henne. Dumma flicka lilla.

Det negativa med att behöva resa i drygt en vecka innan man når sin resepunkt är helt klart bristen på sysselsättning. Nu brukar ju Earendil vara en förvånansvärt lugn, ung alv som varken blir rastlös eller frustrerad. Han har varit det i över tusen år nu, och så kilar Aidan in, snor hans hjärta även om det aldrig kommer kunna hända någonting. Humörsvängningarna borde väl vara förståeliga, eller? Kanske när det kommer till andra ungdomar som är fyllda med nyvaken kärlek, fadern, Elashor däremot har lite förstående för sin sons brist på uppförande.
"Det är bara en natt kvar, sen är vi framme Earendil. Tror du att du kan hindra dig själv från att fräsa emot din far under den tiden?" väser Sawen och slår sig ner på gräset bredvid sin prins, som nu stirrar upp mot den tjocka, fylliga fullmånen. Vad är det som for i hans huvud under den synen? Även den dummaste av människor skulle kunna lista ut det. Under dessa tillfällen skulle han faktiskt inte protestera om någon kommer och kallar honom prinsfjomp. Just nu är han definitivt en, och han behöver verkligen fånga upp alla små delar av sig själv, limma ihop dem, och bete sig anständigt.
"Förlåt.. förstår inte vad som händer med mig," viskar den yngre och hasar sig upp från sin liggande position. De stora, kristallblå ögonen glider över den lilla bäcken, granskar alla färger på fiskar som rör sig därunder. Det är väldigt vackert, men långt ifrån samma miljö och lugn som Rivendell ger ut. Vännen kväver en suck och lägger en liten bit bröd i händerna på Earendil, som tvingar i sig den.
"Be Elashor om ursäkt istället. Tror han har en del frågor, du brukar ju bete dig så förskräckligt bra i vanliga fall." Ja, om den fullvuxna alven själv blir överraskad av sitt beteende är det svårt att ens försöka förstå hur förvirrad fadern blir. Sonen vänder blicken mot mannen han fått de stora ögonen ifrån, granskar det lugna ansiktsuttrycket. Fadern har alltid varit rätt dålig på att visa känslor, det är svårt att läsa av honom. Just nu hyser han nog irritation mot Earendil, och det rättfärdigat. "Han kanske får för sig att du är i trotsåldern." Åh vad den där lilla kommentaren får honom att fnittra till, rösten honungslen medan han masserar sina tinningar. De har tagit en liten paus från allt farande, vilar lite i solnedgången. Förhoppningsvis kommer han få åtminstone lite sömn så att han inte ser alldeles förskräcklig ut under morgondagen.
"Det kanske jag är också, vem vet." Med gräset kittlandes mot den bara, lena kinden sluter Earendil sina ögonlock. De långa ögonfransarna snuddar vid huden medan han gör ett tappert försök i att ta djupa, stadiga andetag. Det kommer att gå bra, även om nu han kanske inte kommer få en romantisk koppling med den äldsta Lannister dottern så kanske de klickar, kan prata med varandra. Vem vet, kanske han uppskattar hennes sällskap, värdesätter den? Det hela beror helt på hur hon är, om hon är som sin resten av släkten eller inte.
"Okej pojkar, det är dags att sätta fart nu upp och hoppa." skäller Zeidon, faderns högerhand och sätter sig på huk bakom de två vännerna. "Om vi har tur kommer vi i land tidigt imorgon. Men det kommer endast att hända om ni håller er borta från ert sölande." Både Earendil och Sawen himlar med respektive ögon åt befälhavaren innan de kommer på ostadiga fötter.
"Hinner jag prata me-" de blängande, lysande gröna ögonen spänner sig på prinsen innan Zeidons ömma hand klappar honom på axeln. Kärleksfullt, men också som ett tecken på att de inte bör ta mer tid än vad som verkligen behövs. I Earendils ögon är det däremot nödvändigt att be om ursäkt åt sin far. Om Zeidon håller med är en helt annan fråga. Så det så.

Vattnet är varmt mot den knottriga huden, de små bubblorna gömmer den nätta kroppen för omvärlden och Earendil sluter ögonlocken. Det är tyst i badrummet, ljusen prasslar försiktigt och hindrar regnets slag mot fönsterna att nå de ömtåliga öronen. Och så sjunker någon ner bakom honom, ryggen kommer i kontakt med en muskulös bar överkropp, och välkomnande armar som slingrar sig runt den smala midjan.
"Jag har saknat dig," rösten är bekant, den blonda behöver inte tänka någon extra gång för att förstå vem det är som håller honom sällskap. Den är lugn, mörk som en liten viskning. En väldigt fin liten viskning. Försiktigt lutar han sitt bakhuvud mot en av de starka axlarna, och slår långsamt upp ögonlocken. De havsblå ögonen kommer i kontakt med de där mörka, chokladbruna ögonen som han fastnat så mycket för.
"Du borde ha följt med," svarar han efter en stunds tystnad, låter blicken vandra från de tjocka lockarna, till ögonen, till läpparna. Earendil biter sig försiktigt i underläppen innan de bägge två glider in för en stort önskad kyss för vardera håll.
Den unga alven stirrar upp i taket framför sig, känner hur en stark rodnad tar över kinderna och låter händerna gömma dem. Sawen ligger och sussar sött, så honom behöver han inte oroa sig för.. men jisses, drömmen hade varit så verklighetstrogen, och usch vad han eftertraktar den.

Tidigt den morgonen sätts båten i land, alverna rör sig visserligen tyst och kvickt.
"Är du nervös?" frågar den mörkhåriga, långa mannen som kliver upp på bryggan tillsammans med Earendil. Han bär en liten, vackert dekorerad skrin, dyrt som havet och vackert som stjärnorna. Det finaste är väl den vackra fredsgåvan inuti.
"Syns det?" frågar Earendil ängsligt och ser upp från den markerade stigen upp mot slottet. Sawen funderar ett tag, som om han ska vara ärlig eller inte. Tillslut skakar han på huvudet, för honom som känt den unga mannen i flera år är det helt klart synligt, men för omvärlden ser han precis likadan ut som alltid. Bra val, för om han nickat hade det bara gjort Earendil ännu mer nervös.
"Kläderna är dessutom väldigt vackra, folk kommer nog häpnas över dem." Helt ärligt hade den unga prinsen försökt protestera när det kom till de traditionella, vackra alviska kläderna. Det kommer bara öppna ännu en samhällsklyfta, och tillskillnad från Rivendell så är det redan ett väldigt stort problem här i Kings Landing.

Himlen blev bara mörkare och mörkare i och med att timmarna tickade förbi. De bruna ögonen förblev fästa upp mot natthimlen tills Raemar slutligen grävde ner en hand i en av fickorna, just som de bruna lockarna på broderns huvud vitnade.
”Här”, mumlade den äldre och sträckte fram den vackra ringen mot Aidan. ”Den levererades tidigare under dagen, tänkte att det skulle komma lite som en glad överraskning”, fortsatte han och placerade den försiktigt i den andres öppna handflata.
”Varför gav du den inte förrän nu?” Undrade tjugotvååringen förvirrat och rynkade genast på de mörka ögonbrynen, samtidigt som de bruna ögonen intensivt granskade de vackra små detaljerna. Precis som Earendil nämnt några veckor tidigare var ringen gjord av stål. Däremot rann en tunn linje av någon slags ljusrosa sten tvärs genom smycket och små, små diamanter var ingraverade på både toppen och botten. Han vände och vred på ringen några gånger innan ögonen fäste sig på insidan av stålet. Aidan Oxengrave.
”Jag vet inte riktigt, kanske för att jag ville att du skulle bli riktigt överraskad?” Föreslog Raemar med en blekt leende och hoppade ner mot det frodiga gräset, där fötterna fjäderlätt slog i marken. ”Sätt den på fingret vetja, så slipper alla andra bli slitna i stycken”, sade han därefter och grävde ner händerna i byxfickorna. Sedan rörde han sig tillbaka mot värdshuset och försvann in genom köksdörren.

Till en början kunde Aidan inte sluta stirra efter brodern. Men efter att flera minuter hunnit passera trädde han först ringen över fingret innan han hastigt ändrade sig och placerade den på halsbandets vackra, slutna silverkedja. På så sätt skulle den inte råka ramla av, plus att den fortfarande skulle ha kontakt med huden som stod i brand.
Återigen höjde de mörka ögonen sig upp mot den nästan svarta himlen. Både månen och stjärnorna blickade tillbaka ner mot den unga mannen. Skillnaden var att de inte hånade honom längre, att de snarare välkomnade honom. Höll han faktiskt på att bli galen? För det verkade lite som det. Han tog ett litet skutt ner från stängslet och travade rätt igenom fårhagen, bort mot skogsbrynet som bredde ut sig bakom den porlande, klara bäcken. Även om han hade ringen så betydde det inte att han kunde lita på den till hundra procent. Inte ännu. Därför var det smartast att hålla sig långt borta till en början, och om det visade sig gå bra kunde han enkelt trava tillbaka mot den gamla ruckliga byggnaden. Fåren och grisarna skulle troligen misstycka, men äsch då.
Fingrarna pillade med både ringen och det vackra hänget hela vägen bort mot de höga, ståtliga träden som sträckte sig mot himlen. Aidan hann faktiskt en ganska bra bit in bland dem innan benen förlorade all styrka och kroppen föll ihop över den barriga marken. Aj. Han visste ju redan att det skulle hända förr eller senare, men nu hade smärtan även fört med sig en massa ifrågasättande funderingar. Hade det inte varit betydligt smartare, och för den delen även säkrare, att hålla till i källaren tills han visste att ringen faktiskt hade någon påverkan? Jo, jo det hade det helt klart. Men lyckan hade liksom lyckats överväldiga honom och hjärnan verkade temporärt ha slutat fungera. Alltså det var lite som om någon gått och tryckt på en liten knapp, en knapp som gjorde att tjugotvååringens hjärnceller halverades. Varför fanns det ens en sådan rutten funktion? När hade den en någon form av positiv inverkan?
Aidan kravlade sig upp på knäna och stirrade blankt upp mot stjärnorna som blickade tillbaka. Allting, precis allting, hade varit så mycket lättare om Earendil fortfarande varit kvar i Rivendell. I samma sekund som han lämnat riket hade varenda aspekt blivit mindre attraktiv, varje stark färg svagare. Fast även om det var så det hela kändes för tillfället tänkte den yngre av de två inte ge upp. Nej, han skulle aldrig få för sig något så pass dumt.

Morgonen efter, I Kings Landing, satt en viss Melleyah och borstade genom sitt långa, röda hår. Alla skulle, dagen till ära, se respektabla ut. Det verkade inte spela någon som helst roll varesig de gjorde det i vanliga fall eller inte, då det tydligen blivit ett absolut krav.
Hon rynkade ogillande på näsan innan de tjocka lockarna sattes upp i en hög hästsvans, med ett rosa snöre omkring bandet som höll det hela på plats. Kläderna var väldigt simpla men på något sätt även detaljerade och fina, även om det inte direkt var någonting som nittonåringen brydde sig om. Att någon prins från något ställe som tydligen hette Rivendell skulle komma och nosa på det hon personligen ansåg var hennes dam, var någonting som inte uppskattades. För om det var någon som Melleyah faktiskt gillade, så var det den unga Lannister flickan hon stod till tjänst hos. Varför visste hon inte riktigt, men så var det i alla fall och ingen man skulle någonsin duga. Ingen var tillräcklig, helt enkelt. Svårare än var var det inte.
”Kan du snabba på eller? De kommer vilken sekund som helst”, snäste en av de andra flickorna som delade rum med rödtotten. Hennes hår var djupt brunt och ögonen gröna som en klump med frodigt gräs. Hon hade också en olustig tendens att alltid stressa och skälla på allt och alla. Till skillnad från den yngre av dem, var hon en sann perfektionist. Allt skulle alltid vara helt perfekt, annars gick det onekligen inte att presentera i hennes ögon. Fånigt, enligt någon som Melleyah - någonting som en liten Aidan Oxengrave starkt skulle protesterat mot. Mångfaldigt också.

Det finns en viss regel när man ska komma fram till de stora portarna till Lannisters stora gård, speciellt när det gäller andra kungafamiljer. Även om man kommer från ett accepterande, och omtänksamt släkte som Mithalta. Vissa i befolkningen ser på dem med eftertraktande ögon, kärlek och nyfikenhet. Men de allra flesta ser på dem ogillande i ögonen när de åker upp mot det stora slottet i sina vackra kärror. Earendil lyfter lite på tyget som gömmer det tunna fönstret, och låter sin blick glida över folkmassan som samlats på gatorna. Vissa ser glada ut, vissa slänger en massa äpplen på dem. Det känns så fel, så hemskt fel. I Rivendell har de arbetat likt förbannat för att det inte ska finnas några större samhällsklasser, så att alla ska ha samma rättigheter. I Westeros däremot har de knappt hört om ordet jämnlikhet. Ögonen fastnar på en liten flicka som ser drömmande upp mot kärrorna, försöker fånga den alviska prinsen med ögonen bara för att bli besviken. Nej, så kan de inte ha det. Eller hur? Med försiktighet dyrkar den unga alven upp låset som håller honom, Sawen och hans far fast i kabinen, och ignorerar sin väns protester. Lite dumdristigt, men det gäller att göra ett gott intryck på befolkningen nu. Om Cersei ogillar det, då får hon väl göra det. Ingenting mer med det. När harpen tillslut låssnar öppnar han försiktigt den vackert smidda trädörren innan han kliver ner för trapporna i farten. Fötterna når grusmarken, och strax efter honom följer en viss soldat efter. Bättre att vara säker än inte. Öronen blockar ut alla hånfulla skrik, och sätter sig på huk framför den lilla flickan. Hennes hår är i två små fiskbensflätor, och hennes stora, bruna ögon tittar hänfört upp mot bilden framför henne. Det är ju inte alltid man får se alver precis framför sig.
"Vad heter du?" frågar Earendil tyst, medan mannarna i bakgrunden börjar dela ut föda från Rivendell. Förhoppningsvis kommer de att svälja sin stolthet och ta emot gåvorna. Men man vet aldrig.
"Moa," hennes röst är svag, fastnar i halsgropen på henne medan ögonen granskar den fläckfria huden framför henne. De stora blåa ögonen, de puffiga kinderna och de alltid så rena, blonda lockarna.
"Okej Moa, vill du att jag ska visa dig ett litet trolleritrick?" Det var väl ändå onödigt att fråga en sådan sak, det är väl klart att små barn vill se trolleritrick, det är inte alltid de får den chansen heller. Försiktigt för Earendil sin hand bakom hennes öra, bara för att dra ut en vacker, lysande röd ros åt henne. Häpet stirrar hon på den, försöker få fram orden när den räcks fram till henne. Jösses vad söt. "Vill du veta hur jag gjorde?"

Hela färden upp mot slottet, som max brukar ta cirka tio minuter, drogs ut upp mot sjuttiominuter. Kommer det här att vara acceptabelt i drottningens ögon, eller Baratheons för den delen? Antagligen inte. Men det var värt det. Fadern slänger små ogillande blickar mot sin son, innan de stiger in i den vackra byggnaden. Skitlukten och all tecken på sprit och sex glider bort så fort de sätter sina fötter där inne. Det är faktiskt ännu värre än Earendil någonsin trott, vilket är lite väl jobbigt för honom.
"Ni lät oss vänta rätt rejält Elashor," uttalar Robert. Jösses, de alviska namnen på hans tunga låter bara fåniga. Har de lite svårt att uttala dem? Uppenbarligen.
"Förlåt, min kung. Min son här ville hälsa på er befolkning." ursäktar fadern medan de stiger in allt längre in i salen. Earendil försöker att inte kolla överallt, vara oartig. Men det är svårt. Där uppe sitter både kungen, drottningen, Joffrey och Elanor. Även Tyrion. På sidan står Ned Stark, och hans två döttrar Arya och Sansa. Ögonen på den unga alven skiner genast upp, dem har han träffat innan.

För den första gången någonsin efter en natt med fullmåne, vaknade Aidan upp utan att vara förvirrad. Det kändes skumt, väldigt skumt. Han hade lyckats tränga in sig under ett av borden i värdshuset kvällen innan, och där hade han tydligen även lyckats somna. När han smugit sig in genom köksdörren hade allting varit knäpptyst, förutom Raemars snarkningar som dånade genom väggarna hela vägen mer till matsalen. Hur lyckades man ens snarka så pass högt och ljudligt? Tjugotvååringen hade mest himlat med ögonen åt det hela innan den där lilla platsen under ett av de gamla rangliga borden fångat hans bärnstensfärgade blick. Små utrymmen var både skräckinjagande och mysiga på samma gång, eller de var ju mest mysiga när man själv valt att placera sig på just ett sådant ställe.
Men nu när morgonsolens första strålar spred dig genom det stora rummet insåg han att utrymmet inte expanderat. Nej, det kändes faktiskt lika trångt som det gjort under gårdagen. Kanske för att det var lika trångt? Bara en liten tanke. Han spärrade med ens upp ögonen och kastade sig upp på benen, vilket bara slutade med att han slog huvudet i bordsskivan. Helvete. Vad nu då? Ögonen som nyss varit trötta och slöa var fylla med skräck och kroppen darrade utan dess like.

”Vem är det som stökar omkri-”, började Alyssa, som precis var påväg nerför trappan. Däremot avbröt hon sig genast och backade långsamt tillbaka upp för stegen. När hon sedan fick ögonkontakt med sin bror, släppte hon ut en öronbedövande skri och kastade sig tillbaka upp möt övervåningen.
”Det ligger en stor, fet varg under ett av borden”, tjöt hon och började banka på alla dörrar. Fet? Vadå fet? Aidan var fluffig, inte fet. Den äldre av dem rynkade på nosen och kvävde en irriterad suck. Dumma, dumma Alyssa. Hur sjukt korkad får man vara?
”Nej, nu talar du väl ändå i nattmössan lilla barn?” Faderns röst var halvt om halvt uppgiven och stegen trötta.
”Det gör jag inte alls!” Protesterade dottern ursinnigt samtidigt som flera steg rörde sig mot trappan. ”Se där, vad annars är det för något?” Frågade hon och pekade skrämt bort mot tjugotvååringen vars öron lagt sig platt på huvudet. Fan vad högljudd hon skulle vara, hela jävla tiden. Däremot blev det tyst bortifrån trappan en ganska lång stund innan Jaenya tassade nerför stegen och satte sig på huk framför Aidan. De nätta fingrarna greppade tag om halsbandet från Earendil.
”Åh herrejösses”, mumlade modern och stirrade från ringen till hänget. ”Varför..hur..?” Hon tystnade och slöt ögonen i några sekunder, tog några djupa andetag och blickade sedan tvärt in i sonens ögon. ”Hur lyckas du egentligen, Aidan?” Frågade kvinnan uppgivet och skakade på huvudet, innan händerna försiktigt gled genom den mjuka pälsen.
Vilken utmärkt fråga. Den var ju till och med så bra att inte ens vargen själv kunde komma på något vettigt svar.
”Aidan? Vadå Aidan? Nu är det väl ändå du som pratar i nattmössan? Månen står inte ens på himlen längre!” Utbrast Alyssa och stirrade mot sin mor med munnen gapande.
”Tror du inte att jag känner igen min egen son?” Bet Jaenya tillbaka och nöp tag om tjugotvååringens kinder.
”Son? Det där är en varg, mamma, en väldigt stor varg som troligen kommer bita av huvudet på dig”, invek Raemar och rörde sig försiktigt bort ingången till köket, där han sedan greppade tag om en av knivarna. ”Alyssa har rätt, det finns ingen dum måne på himlen längre och den där saken ser knappast ut som vår korkade bror”, fortsatte han och fattade ett stadigare tag om skaftet. ”Jag tycker att vi dödar den innan den dödar oss..” avslutade den äldsta brodern och höjde bladet, redo att driva ner det bland den vackra pälsen närsomhelst.
”Raemar, om du inte lägger ner den där förbaskade kniven lovar jag att flå dig levande”, morrade Jaenya dovt och pekade mot halsbandet. ”Ser ni det där? Och det här?” Grälade hon därefter och lyfte på en av de stora tassarna där ett litet födelsemärke kikade fram. Nåväl, det fick i alla fall tyst på resten av familjen och Raemar lade bort kniven, även om han verkade tveka angående beslutet. Jaha, vad skulle de ta sig till nu då? Ännu en bra fråga.

På annat håll fann Melleyah sig själv intryckt mellan två andra unga kvinnor. De stod för tillfället och tryckte i ett av dörrvalven, bara för att lyckas få sig en liten glimt av alverna som tågade in i salen. Solskenet spred sig över golvet och allting såg komplett overkligt ut. Alver? Riktiga alver? Det var någonting nittonåriga lilla Melleyah aldrig trott att hon skulle få se i verkligheten. Varenda en av dem var vackra, ståtliga och utstrålade något slags underligt lugn. Hon kunde inte sätta fingret på det, men att vistas i deras närvaro fick hela atmosfären att lätta.
Gång på gång slog hon omkring den höga hästsvansen så att den träffade de andra flickorna rakt i ansiktet. Men ingen av dem hade någon större tid att bry sig, då de alla fem var på tok för upptagna med att glo. I vanliga fall brukade de stå och glo på Robert och Cersei, däremot var det här helt klart bättre. Elanor var ju allting en härlig syn i Melleyahs blåa rådjursögon, men annars var ingen av dem märkvärdiga. I alla fall inte på samma nivå som alverna. Till och med deras kläder såg ut att vara från en helt annan värld!
Den unga kvinnan blickade ner mot sin egen långa, vita klänning och gjorde en grimas. Usch vad hon såg ut i jämförelse med alla kungligheter. Med en sur min strykandes över ansiktet pillade hon buttert med sitt nyfunna halsband. Orättvist var det, men det var ju inte det hon direkt brydde sig om. Om sanningen skulle fram visste hon inte ens vart tankarna drog mot för håll, utan det enda hon var tvärt inställd på var att spionera och kanske lyckas sno ett vackert smycke eller två. Eller tre, eller hundra.