[PRS] Rollspelargärna och Countess

Leahs ord hängde kvar i huvudet på Killian. Det var första gången som hon förklarade sin kärlek, och han ville tro på det, samtidigt visste Killian att en del av honom fick människor att säga och göra dåraktiga saker. Kanske Leah skulle få tillbaka förståndet igen när de skiljdes åt? Inse att hon just sagt de tre orden till en lärare.
Eller så hade hon faktiskt känslor för honom? Och vad skulle hända då? Vad skulle hända om han gick in i ett seriöst förhållande med en student? Det var ingen tvekan om att det de höll på med var olagligt. De skulle inte kunna vistas ute bland andra trollkarlar – rykten skulle börja spridas. Folk skulle förmodligen påstå att han utnyttjade sin position, och han skulle definitivt förlora jobbet.
När Leah lutade huvudet mot hans bröstkorg lade han en hand om hennes bakhuvud. Strök sakta över hennes hår.
”Tro mig, jag har inga planer på att varken gifta mig eller skaffa barn på ett tag. Om inte Mörkrets Herre får för sig att para ihop mig med någon renblodig..”, sa han med ett svagt leende. Det hade trots allt hänt tidigare. Renblodiga dödsätare hade tvingats samman för att bevara blodlinjen.

Hon torkade tyst sina tårar och såg upp på honom, skrattade glädjelöst till.
- du hade i alla fall fått vackra barn sa hon. Leah ville göra det bästa av situationen men visste inte riktigt varken vad hon skulle säga eller göra. En relation med sin lärare skulle aldrig gå och hon visste att det var vad han tyckte också.
Hon harklade sig lätt och försökte hålla rösten så stadig som möjligt.
- jag förstår okej? Du kan inte umgås med en student, du skulle förlora jobbet och det vill du ju såklart inte och jag kommer inte orka med ett förhållande som alltid är hemligt. Jag vill inte ta bort mitt minne men kanske är det ett tecken, kanske ska vi hålla oss borta från varandra. Jag borde kanske bara kalla dig professorn och endast räcka upp handen och svara på dina lektioner. Jag minns skriverierna när en i mammas årskurs blev tillsammans med en äldre man och förlovade sig redan innan hon gått ut ur skolan, det blev verkligen drama och massa smygpratande. Jag vet inte hur mycket du har tyckt om mig mer än att kyssa mig men jag vet i alla fall att jag kommer ha väldigt svårt att avsluta vårt förhållande sa hon tyst.

Killian lyssnade på henne ord och gav ifrån sig en ljudlös suck. Det fanns så mycket han ville berätta för henne. Hur hon fick honom att känna saker som han inte trodde var möjligt. Hur hon fick honom att vilja bli en bättre människa. Han ville inte bara stå där. Han ville vara med henne! Lyssna på hennes andetag! Kyssa hennes läppar! Men samtidigt visste Killian att han inte var bra för Leah. Så länge han var mer än bara hennes lärare i Försvar mor Svartkonster strävade hon i fara. Faktum var, att ju längre ifrån honom Leah befann sig, desto säkrare var hon.
"Du har rätt..”, hörde han sig själv säga. Tyst, men bestämt. ”Du borde träffa någon i din egen ålder. Som den där Marcus, ni verkar komma bra överens”. Han slängde ut en blick genom fönstret. Kunde inte förmå sig att titta på henne. Det är bäst så, intalade han sig själv. Han var inte bra för henne.
”När vi lämnar det här huset är det över. Jag går tillbaka till att vara din lärare. Inget annat. Och så länge du befinner dig på Hogwarts kommer jag se till att de andra dödsätarna håller sig borta..".

Hon svalde hårt och visste inte vad hon skulle säga. Leah kände sig bara tom, inte arg, inte ledsen utan tom. Hon hade hela tiden trott att han tyckte om henne mer än att avsluta det på detta sättet.
- visst, som du vill. Men jag fattar inte varför du låtsades som att du tyckte om mig från första början. Men du har rätt, jag och Marcus passar väl bättre tillsammans, han vet i alla fall om att jag kan ta hand om mig själv och inte behöver något beskydd sa hon kyligt och tog sin trollstav ur Killians händer.
- men du kan säkert hitta dig en fin dödsätarflickvän ellerhur? Någon lite äldre och mognare som hittat intresset i att döda folk. Det skulle väl passa bra ellerhur? fräste hon och puttade till honom, hon hade svårt för att hålla tillbaka sina känslor.
- jag behöver inte ditt jäkla beskydd och jag tänker ta mig ut härifrån själv la hon till innan hon vände ryggen mot honom och började gå mot dörren.

Killian gjorde inget motstånd när Leah ryckte trollstaven från hans händer. Inte heller när hon puttade till honom. Han förstod trots allt varför hon reagerade som hon gjorde, att han förmodligen framstod som en skitstövel i hennes ögon.
– Det är kanske lika bra? Vad jag har hört beter ni er redan som ett par..
Svarade han kyligt när Leah vänt honom ryggen. Gideon hade förstås varit snabb med att uppdatera Killian med allt som hon och Marcus gjort medan han var borta. Hur Marcus hade gjort henne sällskap i sjukhusflygeln och hur de hade suttit intill varandra på lektionen i Försvar mot Svartkonster, hållit om varandra och till och med kyssts.

Hon vände sig mot honom med en kylig blick.
- vad du hört? Av dina dödsätarvänner då? en verkligt trolig källa fnös hon och vände bort blicken igen, tårarna brände men hon vägrade gråta framför honom.
- då berättade kanske din fina källa också att jag sa till honom att jag var tillsammans med någon annan och inte kunde dejta honom. Eller den detaljen missade dem kanske la hon till och öppnade dörren till rummet de var i.
- men det var kanske din ledare som skvallrade?Det kanske är så att du och voldemort har små gulliga testunder där ni skvallrar sa hon och för en gångs skull tvekade hon inte när hon sa voldemorts namn.

Att höra sin herres namn överraskade honom. Det var inte många som vågade säga det på grund av rädslan för allt han hade gjort och dess fruktansvärda konsekvenser. Till och med dödsätarna avstod från att kalla Mörkrets Herre vid sitt rätta namn – men då för att visa sin fulla respekt och lojalitet.
”Det var samma ’troliga’ källa som övertalade dig att följa med till ett övergivet hus långt från Hogwarts..”, svarade Killian och blickade upp mot den mörka skyn utanför. Regnet piskade mot fönstren och de svarta molnen prydde nu hela himlen. Det här vädret skulle inte gå över i första taget.
”Men jag hoppas att ni blir lyckliga tillsammans..”. fortsatte han kyligt, även om varje ord kändes som ett knivhugg i hjärtat. Han vände blicken mot Leah igen. Såg hur hon öppnade dörren och blev en aning vitare i ansiktet. Visste att det skulle vara över i samma stund som hon lämnade rummet.

Leah lät dörren glida upp medan hon höll sin trollstav redo ifall hon hörde något ljud. Hon försökte lugna ner sig, att vara arg hjälpte inte alls i detta läget. Han hade aldrig känt något för henne och hon kände sig sårad eftersom hon för första gången fått sitt hjärta krossat av en kille som hon trodde var helt annorlunda än alla de andra killarna. Hon vände sig mot honom men istället för att ha ett ilsket ansiktsuttryck så såg hon bara besviken ut med tårfyllda ögon.
- vet du, jag trodde verkligen inte det om dig. Jag trodde du var annorlunda än alla killar och jag trodde du skulle förstå att jag kan klara mig själv och inte behöver någons beskydd. Jag var väl naiv nog att tro att det vi hade faktiskt betydde något för dig också, vilket det gjorde för mig men jag förstår ju nu att allt detta var en lek för dig, att du kysste mig utan att egentligen bry dig. Men jag vill ändå att du ska veta att det betydde något för mig sa hon tyst utan att möta hans ögon, hennes ögon började tåras igen och hon torkade envist bort tårarna innan hon gick ut från rummet och tyst stängde dörren efter sig.

Trots att Leah försvunnit stod Killian kvar. Hennes ord hade träffat honom hårt. Det var ord som skulle hemsöka honom länge. Han såg hur dörren sakta stängdes igen och redan då fylldes han av ånger. Ett tryck över bröstkorgen, en kniv rakt i hjärtat. Det var en känsla som Killian aldrig hade upplevt tidigare. Pulsen steg, lungorna fick inte tillräckligt med syre. Det var över – på riktigt den här gången – och han hade än en gång förlorat det lilla ljus som fanns i hans liv. Killian visste att Leah var stark, att hon inte behövde något beskydd, men den här gången hade det gått för långt. På grund av honom hade hon stått öga mot öga med Mörkrets Herre och det var bara ren tur att dem båda fortfarande var vid liv.
Killian sjönk ner på närmaste stol och begravde ansiktet i händerna. Hans kropp skakade okontrollerat. Aldrig tidigare hade han velat vara med någon som mycket som med Leah, men han var en idiot som trodde att det skulle bli dem två. Allt var för komplicerat för att det skulle fungera.

Leah svalde hårt när hon väl kom ut ur rummet, hur skulle hon ens ta sig hem? Hon hade bara provat att transferera sig ett par gånger och man kunde dessutom inte göra det in på skolans område, hon skulle få transferera sig precis utanför och sen gå in till Hogwarts, det var det ända att göra. Leah såg sig runt, där var inte en dödsätare så långt ögat kunde nå. Så hon tog chansen och transfererade sig, visst hon lyckades komma dit hon ville men hon lyckades också splitta sig på vägen. Nu hade hon ett stort blödande jack i axeln som hon försökte täcka med sin kofta. Sakta och helt slut tog hon sig till skolområdet där en lärare upptäckte henne och direkt tog henne till sjukhusflygeln där de hjälpte henne och försökte fråga om vart hon varit. Hon berättade om Gideon och allt som hänt men sa inget om Killian i hela berättelsen. Så nu låg hon i den varma sängen i sjukhusflygeln och fick kvällsmat, allt Leah ville nu var att få sova och glömma allt som hänt.