PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Jävligt ohälsosamt, men visst”, sade Zhìyuan torrt och stirrade ner på sina skor och därefter på packningen som han ställt på golvet intill stolen. Stämningen hade blivit sjukt stel på bara några ynka få sekunder. Hade han ätit för mycket alldeles för snabbt? Och rapat på det..Max måste ha känt sig mer än obekväm vid det laget, någonting som sjuttonåringen typ tog som ett tecken på att han skulle bege sig ner till sitt eget elevhem. Där väntade ju den underbara himmelssängen tillsammans med den dunkla belysningen och tystnaden. Nu när magen var full, började slytherineleven verkligen få tunga ögonlock.
”Jag tror att jag tänker dra ner till fängelsehålorna”, mumlade Zhìyuan efter att tystnaden slutligen började bli påträngande. Stelt, stelt och återigen..stelt. Med en liten grimas reste han sig upp från stolen och böjde sig ner för att plocka upp packningen i famnen. Sedan vände sjuttonåringen sig mot den jämnårige med världens minsta leende dansandes omkring över de smala läpparna.
”Ehm, jag antar att vi ses imorgon? Kanske på någon lektion eller så..annars så träffas vi väl i biblioteket på eftermiddagen?” Undrade han och sneglade snett mot Max och Kiwi. Fan, han ville fortfarande sno den tjocka katten..kanske han bara kunde fiska upp henne och springa? Nej, det var grovt fel. Fy.

Ohälsosamt? Möjligtvis. Men att äta ett berg av kyckling kunde väl inte heller vara sådär fruktansvärt hälsosamt?
Stelt, det blev stelt. Usch då. Nu var ju Max ganska van med stela situationer i och med att han och hans försiktighet ofta var en stor bidragande faktor. Det betydde dock inte att han nödvändigtvis uppskattade det. Nej, stelhet var bara jobbigt. Blä.
Max nickade lite och lyfte upp Kiwi på axlarna. Ja, det var nog lagom tid att dra sig tillbaks. Han greppade koppen i ena handen och skålen med fisk i den andra. Sedan styrde han stegen ut genom köket, balanserades med allt. Inte minst den rejält irriterade katten, som absolut inte tyckte det varit ett succébesök i paradiset. Nej, lite kyckling. Jisses vilka snåla människor hon umgicks med.
"Absolut, det gör vi", svarade han med ett varmt litet leende. Varför kändes det typ jobbigt att skiljas från den jämnårige. De kände ju knappt varandra. Skumt skumt skumt. Förvirring förvirring förvirring.

Med packningen i en halvt om halvt obalanserad hög, följde Zhìyuan efter den jämnårige ut från köket. Ännu en gång befann de sig i den lilla korridoren där väggarna dekorerades av en massa färgglada tavlor. Självfallet var varje motiv någonting ätbart, vilket av någon anledning fick sjuttonåringens mage att klaga. Tyst med dig. Han var faktiskt inte så hungrig längre och han hade på riktigt redan ätit mer än en vanlig människa. Så fy skäms magen, du har ingenting att klaga över.
”Tja, godnatt då..” började Zhìyuan osäkert och tog ett lite stadigare grepp om alla väskor. Slytherineleven bugade sig därefter lätt samtidigt som han drog på munnen. Vad fan höll han på med? Sedan när hade han börjat buga sig inför folk som inte var relaterade till föräldrarnas arbete? Vad. I. Helvete. Med rosiga kinder vände han tvärt på klacken och marscherade nerför korridoren, över stengolvet. Hur pinsam kan man vara? På riktigt alltså? För det verkade som om Zhìyuans pinsamhetsnivå hade skjutit upp genom taket, upp bland molnen och ut genom atmosfären där den nu låg och svävade uppe i rymden. Usch. Sjuttonåringen skakade på huvudet år sig själv och började småspringa upp för trappan som låg längst bort i änden på passagen. Nu skulle han ner till sin älskade sovsal och gräva ner sig under täcket i sängen. Och skrika. Ja, han behövde verkligen skrika åt sin egen dumhet.

"Godnatt, sov gott", svarade Max och bugade skämtsamt som svar. Ja, en fullfärdad bugning var ju omöjlig med tanken på katten på befann sig på han axlar och det väldigt fulla koppen med te som han balanserade på.
Han stod kvar några sekunder och tittade efter den jämnårige. Hade han rodnat? Varför då? Jösses Max, du blir ju bokstavligt rädd för allt och det krävs egentligen inga anledningar för det. Självinsikt...
Snart så vände dock även han på klacken och började försiktigt, balanserandes, gå mot uppehållsrummet. Nu skulle det säkert vara helt proppfullt och han skulle tvingas prata med folk. Genast kändes allt sämre igen. Tänk bara om Zhìyuan skulle varit där. Då skulle det ju kännas lite lättare. Herregud, tänkte du nyss det där Max? Jisses.
Mycket riktigt var det tidigare nästintill tomma rummet nu fyllt till bredden av hufflepuffare. Han släppte ner Kiwi på golvet. Hon skuttade genast iväg. Behövde inte ens söka efter uppmärksamheten. Den kom till henne. Pojken med de gröna ögonen och lockiga håret överglänstes. Av sin katt. Vilket han var fullt nöjd med. Fortsätta med sin roll som skugga. Nåväl, inte riktigt. Det var lätt att tänka på Max som ett litet blygt mobboffer. Det stämde inte överens med verkligheten. Det var ytterst få som ogillade sjuttonåringen. Han var respekterad och det var många som pratade med honom. Han hade dock inga riktigt nära vänner. Ensamheten berodde liksom på annat. Som att han hellre kurade ihop sig med nosen i en bok än att vara ute på upptäcktsfärder i slottet. Faktumet att han varit ett tomt skal de två senaste åren hade väl också en del med i spelet.

Efter att ha trängt sig nerför trappan som ledde ner mot fängelsehålorna, fann Zhìyuan att alla elever hade skingrats omkring honom. Trevligt. Sjuttonåringen gjorde en liten spontan grimas innan han bestämde sig för att det inte spelade någon roll. Det var bara skönt att slippa trängas och knuffas, vilket gjorde det betydligt lättare att ta sig in i uppehållsrummet och vidare upp mot sovsalarna. Dessvärre var han inte ensam i det dunkelt upplysta rummet med himmelssängarna - någonting som han insåg i samma sekund som han steg in i sovsalen. Eleverna som nyss verkat haft en upphetsad konversation med varandra, tystnade i samma sekund som de insåg att Zhìyuan slagit sig ner på sin säng. De där eleverna hade tidigare varit hans vänner - en grupp med människor han kunnat lita på och skratta med och bara allmänt förlita sig till. Men nu? Nu var de inte ens trevliga mot sjuttonåringen längre och han kunde klart och tydligt höra deras mumlande skitsnack. ’Är han fortfarande kvar här? Varför har de inte slängt ut honom? Han är inte ens mänsklig. Det är en kränkning mot Slytherin..’ och bla bla bla.
”Ni vet att jag kan höra precis allt som ni säger?” Påpekade Zhìyuan och dumpade högen med packning ovanpå kofferten. Med en irriterad suck, satte sjuttonåringen sig på huk framför den stora låd-liknande väskan och föste undan allting han nyss placerat på locket. Utan någon som helst försiktighet, började han slita upp en massa olika klädplagg, böcker och allt möjligt annat. Tillslut stannade han upp och rätade på sig, med sin pyjamas i ett krampaktigt grepp. Fy fan vad han hatade människorna han delade sovsal med. De var vidriga. Han slängde en mördande blick bort mot den lilla gruppen som samlats i en av de mörkgröna himmelssängarna, innan han försvann in i duschrummet för att byta om. Nej, inte en chans att han tänkte visa upp sin kropp framför de där monstren. Dörren gled igen efter Zhìyuan med en smäll och han sjönk ner på det svala kakelgolvet med en utdragen suck. Just där och då, önskade han faktiskt att han kunnat få dela rum med Max och Kiwi istället. Det hade varit betydligt bättre och mysigare - plus det faktum att han faktiskt hade börjat fatta tycke för den jämnårige. Men på vilket sätt egentligen? Fan, ibland önskade han att han bara kunnat få sjunka ner genom golvet och försvinna.

Efter att ha tvingats stå och prata ett stund gjorde han desperat ett litet flyktförsök. Vilket lyckades. Han smög iväg mot sin sovsal. Det var inte så att de andra var otrevliga eller så. Men Max behövde andrum. Småprat var inte riktigt hans grej och han behövde vara själv. Eller i alla fall inte omringad av sociala, glada hufflepuffare.
Vilket var just vad han möttes av när han öppnade dörren till sovsalen.
"Heeej!", de tre rumskamraterna sken upp när de såg honom. "Hej", svarade Max försiktigt med ett yttepytte leende. Han hade definitivt saknat dem även om de inte pratade speciellt mycket med varandra. Grejen med de fyra pojkarna med de fyra pojkarna var att de var otroligt olika. Vilket ofta är en positiv sak. Att alla kompletterar varandra. Det hade inte riktigt fungerat med Max och de andra. De var inte osams eller så men de hade inte klickat och blivit bästa vänner eller liknande. Nej, de höll varandra sällskap och ljudet av tisslande och tasslande gjorde ensamheten mindre påtaglig. Yosef, Joe, Simon och Max. En salig blandning av människor.

Det dröjde inge länge förrän Zhìyuan hade klätt på sig sin pyjamas. Han knäppte knapparna med fumliga fingrar och borstade i slutändan både tänderna och håret, noga med att reda ut alla tovor som bildats under dagens gång. Sedan öppnade han dörren, så tyst som han förmådde, och tassade ut i sovsalen. De andra satt fortfarande och småpratade borta vid en av sängarna - sängen på en andra sidan av rummet. Sjuttonåringen betraktade dem en kort stund, innan han vek ihop sina kläder och slängde dem i den öppna kofferten. Nej, han behövde inte vara en del av deras lilla grupp. Det hade han ju faktiskt inte behövt vara under de senaste åren. Men det kändes fortfarande ensamt, speciellt när han drog för skynkena så att sängen jamade i ett becksvart mörker, utan att säga godnatt eller liknande. Zhìyuan föll ner mot den mjuka madrassen och betraktade taket ovan, som var grovt uthugget i sten. Kanske inte det mest mysiga, men han hade ingenting emot det. Sängen var mjuk och täcket varmt, så han hade absolut ingenting att klaga över. Nej, han var bara jävligt otacksam som vanligt. Så var det. Som tur var varade de där tankarna inte så länge, då den sjukligt bleka filluren somnade inom några få minuter. Och någonting som var ännu bättre var att han fick sova hela natten igenom, utan mardrömmar.

De tre andra babblade på. Max lyssnade. Halvt. De pratade liksom allmänt, inte direkt med honom, så det gjorde inget om han inte var delaktig. Försiktigt smuttade han lite på teet. Max som inte ens tyckte om te, inte egentligen. Men han försökte lära sig. Det var ganska ofta som behovet av varma drycker fanns där och varm choklad var inte sådär toppen. Även om det var gott.
Efter en stund greppade han pyjamasen i ena handen och skålen med fisk i den andra. Han tassade iväg mot badrummet. De andra hade slutat reagera. Efter den där branden skulle den grönögde aldrig byta om bland andra igen. Det var ju inte direkt något de andra var sådär superbekymrade av. Det var väl bara lite bökigt att han skulle behöva tassa iväg. Själva var de väldigt öppna. Med allt. En av alla saker som skilde dem åt.
Med pyjamasen på och tänderna borstade smög Max ut till uppehållsrummet. Som var betydligt mer glesbefolkat än innan. De allra flesta hade rört sig in till sovsalarna, men lite här och var satt fortfarande elever. En del läsandes, en del tyst diskuterandes och några som satt och spelade schack i två av fotöljerna.
"Kiwi", han klappade lite på benen, som med en hund. Och inte många sekunder senare kom hon springandes. "Kom här", mumlade Max med ett litet leende och bar upp katten i famnen. Hon slukade all fisk innan de ens nått tillbaks till sovsalen. Väl där inne tog hon en runda och hälsade på alla innan hon slutligen kom och la sig hos Max, som krupit ner under täcket. Han låg och lyssnade på de andras tjatter ett bra tag innan de slutligen bestämde sig för att släcka och krypa till kojs. "Godnatt". "Godnatt". "Godnatt". Och så ett grymtande från Joe, som hade en väldig talang när det kom till att somna snabbt. Något Max avundades något förfärligt. Tänk att kunna somna snabbt. Och sova. Lugnt.
Nej, men efter ett bra tag av tänkande somnade slutligen pojken med fågelboet på huvudet.

Nästa morgon vaknade sjuttonåringen inte förrän någon petade till honom hårt i sidan. Det var däremot inte någon av idioterna som han faktiskt delade sovsalen med, utan hans tre år yngre bror Ming-húa som låg bakom den hårdhänta petningen. Den yngre lilla filluren satte sig ner på sängkanten och betraktade Zhìyuan med sina stora rådjursögon. Alltså de var verkligen den raka motsatsen från hans egna ögon, som var smala och elaka. Mings ögon var däremot stora och snälla, precis som resten av utseendet. Plus att han var mycket, mycket kortare än båda sina äldre bröder.
”Du har missat frukosten”, började fjortonåringen och stack en pergamentrulle i handen på den nyvakna drummeln. ”Dina lektioner börjar inte förrän på eftermiddagen, så jag föreslår att du pallrar dig upp och äter någonting”, fortsatte han och kom upp på fötter.
”Varför väckte du mig inte innan du gick till frukosten?” Stönade Zhìyuan och begravde ansiktet i kudden, med pergamentrullen i en av händerna. Dumma, dumma Ming.
”För att jag inte hade någon lust att gå in här när alla de andra var härinne”, förklarade den yngre brodern och slätade ut sin sprillans nya klädnad. ”Och för att jag inte direkt har någon lust att bli sedd med dig, du är pinsam”, erkände han därefter och lipade mot sjuttonåringen, innan han skyndade sig ut från sovsalen, med dörren smällandes efter sig. Jösses, inte ens hans egen bror ville umgås med honom..Med en bitter suck och smala ögon, satte han sig upp i den mjuka sängen och sträckte armarna över huvudet. Zhìyuan hade en känsla om att han såg värre ut än vad han gjort under gårdagen, om det nu ens var möjligt. Det kändes liksom som om påsarna under ögonen blivit större och mörkare samtidigt som kroppen verkade bli svagare och svagare för varje minut som passerade. Och så var han jävligt lättirriterad på det också - en jävligt dålig kombination. Kanske han bara skulle försöka ställa in träffen med Max senare? Äsch, det ville han ju inte heller..usch.

Som så många nätter förut, tja varje natt, vaknade Max kallsvettig med ett rusande hjärta. Han for upp med ett ryck. Försökte få andningen under kontroll. Kiwi, som var van vid det här laget, strök sin puffiga kind mot Max hand för att få honom på andra tankar. Fokusera på min fluffiga päls istället för allt det andra, konstiga människa.
"Det var bara en mardröm Max", mumlade Simon från andra sidan rummet. De andra var också vana. Det betydde däremot inte att de uppskattade att bli väckta varje natt, gång på gång.

Forntida runskrift var definitivt det tråkigaste ämnet han läste. Max kunde verkligen inte förstå varför han valt kursen. Sömnpiller. Det var hans enda förmiddagslektion, så efter en dusch och några timmars läsning hade han styrt stegen bort lektionen. Lektionen som han läste med typ tio andra. Det var långt ifrån skolans populäraste kurs. Vilket var fullt förståerligt. Suck.
Tillslut passerade dock veckans långsammaste timmar. Han styrde stegen ner mot stora salen. Han hade skippat frukosten. Och middagen igår. Och han åt väl ingen lunch då heller? Hmm. Hur som helst så var det högst lägligt att fylla på med lite energi. Åtminstone plocka med lite till Kiwi.