Astrid och Blodtjuven

SUPERMEGAULTRAFANTASTISKTBRA!!!

Kap. 21
Nya rekryter

Astrids huvud snurrade. Severus Snape en dödsätare? Hon visste i och för sig att han alltid hade känt sig bättre än hur han uppfattades. Som förmer. Hon hade känt av hans narcissism. Under legilimeringslektionerna hade hon känt av hans osäkerhet. Var det inte exakt den typen som flockades till Voldemort? Men vad gjorde han då här? Hon stirrade djupt ned i det väloljade bordet, medveten om de tysta ansikten som betraktade henne. Han kunde inte vara ond. Inte så ond i alla fall. Trots det fann hon det inte alls svårt att tro att han skulle vilja komma åt blodsstenen. Det var trots allt han som hade skickat Filch för att hämta tavlan…

”Det spelar ingen roll,” sade hon eftertänksamt. ”Vi vet att vi inte kan lita på Snape oavsett var hans lojalitet ligger.”
Alyssa nickade bekräftande.
”Bra.”
”Vad kan vi göra då?” frågade Jeri.
Alyssa log snett.
”Organisera er.”

Astrid höjde frågande på ett ögonbryn, och en snabb blick kring bordet bekräftade att de andra var lika osäkra som henne.
Alyssa tog till orda igen.
”Vi behöver hålla koll på de som kan tänkas blanda sig i. Astrid, du har redan en nära kontakt med Snape. Hur är din ocklumenering?”
Astrid ryckte på axlarna. ”Tillräckligt för att han inte ska höra något han inte borde höra.”
”Bra. Be om fler lektioner. Jag ska prata med Dumbledore och säga att vi på ministeriet är intresserade av hur du hörde ropen i din dröm. Jeri, du får försöka hålla koll på Zaborac. Ni är båda prefekter – jag vet att det inte kommer att bli enkelt, men gör så gott du kan.”
Jeri nickade.
”Ellina… Du är den enda kontakten vi har till en närmare relation till Darafuil.”
Ellina vred sig i stolen.
”Han kanske är oskyldig. Håll koll – snoka inte.”
Ellina nickade motvilligt.
Nicole och Kevin väntade spänt.
”Bra,” avslutade Alyssa. ”Jag tar hand om Dimwhittle.”

”Och… jag?” frågade Kevin efter en kort tystnad.
”Höll ögon och öron öppna,” svarade Alyssa kort.
”Vad ska vi kunna göra om vi upptäcker något?” frågade Jeri fundersamt.
Alyssa blev tyst ett ögonblick, och lade pannan i veck.
”Jag vet inte.”
Ellina harklade sig och spände beslutsamt sina bruna ögon i Alyssa.
”Vi behöver vara fler.”
Alyssa skakade på huvudet.
”Jag vet, men vi kan inte lita på någon.”

En tung tystnad lade sig över rummet. Astrid fingrade nervöst på sin slipsknut.
”Det måste finnas fler vi litar på.”
Kevin tittade upp.
”Tonks.”
”Tonks?” frågade Alyssa förvirrat.
”Du måste skämta,” stönade Jeri. ”Jag såg henne vid quidditchuttagningen. Hon är en katastrof.”
”Hon är bättre än hon verkar. Hon är redan långt över sin årskurs när det gäller till kunskaper. Dessutom är hon en metamorfmagus.”

Alyssa tittade på dem med en osäker min som inte alls var lik henne. Hon rynkade ögonbrynen som nästan helt doldes av den svarta luggen. Hon höll kvar minen, som att hon hade en överläggning inuti sitt huvud, innan hon slutligen nickade kort.
”Okej. Kevin, Nicole – se efter om ni kan hitta några som kan hjälpa oss. Förklara ingenting.

En knapp halvtimme senare satt Ellina och Astrid i Ravenclaws uppehållsrum, nedsjunkna i sammetsblåa fåtöljer. En tryckt tystnad låg över dem, trots att man kunde se tankarna som rusade bakom deras ansikten. Astrid satt och vred sig i stolen. Hon hade äntligen blivit vän med Ellina igen, och ville inte förstöra vänskapen. Hon stålsatte sig.

”Ellina…” sade hon försiktigt.
”Ja?”
”Vad gjorde du egentligen hos Darafuil?”
Ellina rodnade djupt.
”Jag vill helst inte prata om det.”
”Varför inte?” fortsatte Astrid, väl medveten om att hon var nära gränsen för vad Ellina skulle acceptera.
”För att… Förlåt Astrid, men vi bråkade. Jag visste inte om jag kunde lita på dig. Du sade själv att Darafuil kunde ocklumenera…”
Astrid tittade överraskat på Ellina.
”Du ville lära dig ocklumenering… på grund av mig?”
Ellina rodnade ännu djupare.
”Förlåt. Jag ville bara inte…” Hon stängde ögonen.
”Förlåt.”
Hon reste sig upp med ett ryck och rusade iväg uppför trappan till sovsalen.

Astrid satt kvar med ett förvånat uttryck. Vad var det Ellina varit rädd att hon skulle ha fått reda på?

Såå himla bra♥

Varför kommer det sig att jag blir beroende av när du skriver.
Jag är helt molnlöst

Superbra!!! Som vanligt!

Jättebra!! Kul att du kommit igång igen efter pausen!

Dags igen!

Kap. 22
Metamorfens uppdrag

Astrid lutade sig avslappnat mot en pelare på innergården. Hon inspekterade noggrant sina naglar för fjärde gången under de tio minuter hon hade stått där. De var fortfarande rena. Solen sken, och gården var ovanligt full av elever som passade på att studera utomhus under de sista sensommardagarna, innan den skotska hösten skulle förvandla innergården till en lerig välling som man helst undvek. Med en uttråkad min snurrade hon förstrött på en hårslinga.

Den uttråkade minen var dock fullständigt frånskild den tankeverksamhet som pågick inne i hennes huvud – en användbar teknik hon fulländat under sin uppväxt på Londons gator. Hennes tankar var lika klara och fokuserade som hennes blick uttråkad och avslappnad. Dimwhittle och Snape hade stått och pratat med låga viskningar sedan innan hon sett dem en kvart tidigare, och om Snape inte hade haft den där överlägsna blicken fylld av avsmak hade hon varit övertygad om att de konspirerade tillsammans. Bredvid dem gick Ellina förbi för tredje gången, i ett försök att snappa upp ett fåtal ord. Astrid koncentrerade sig istället på Dimwhittles tankar. Hon kände en viss irritation, men han var bättre på att ocklumenera än hon hade hoppats, och att angripa honom rakt på hade aldrig gått obemärkt förbi.

”Du,” väste Snape plötsligt mot Ellina när hon närmade sig. Astrid hörde det på nästan fem meters avstånd, och flera förvånade ansikten vändes mot dem. Ellina såg spelat överraskad ut.
”Professor Snape?”
”Gå till din lektion.”
”Jag är led-”
”Till ditt uppehållsrum då,” fräste han.
”Jag har rätt att-”
”Tio poäng från Ravenclaw. Ifrågasätt mig inte igen, fröken Shane, om du inte vill ha en mycket utstuderad straffkommendering.”
Ellina gav Snape en blick som hade kunnat döda, men rörde sig nedslaget från platsen. Astrid snurrade runt pelaren, utom synhåll för Snape och Dimwhittle, medan Ellina rörde sig mot henne.

”Det där gick ju inte så bra,” sade Astrid torrt när Ellina närmade sig henne.
Ellina himlade med ögonen.
”Han är ganska smart för en idiot,” medgav hon med en irriterad ton.
Astrid skrattade till tyst.
”Jag vet. Hörde du något?”
”Ingenting. Förutom att Dimwhittle också tycker att Snape är en idiot.”
”Du tror inte heller att de samarbetar?”
Ellina skakade uppgivet på huvudet.
”Jag vet inte vad jag tror,” sade hon eftertänksamt, ”men jag hörde inget som tydde på det. Inget som frikände honom helt heller, i och för sig.”
Hon ryckte på axlarna och stirrade upp i himlen ett ögonblick innan hon återvände ned med en blick fylld av nyfunnen beslutsamhet.
”Det kommer fler chanser. Kom så går vi, ser om Jeri hittat något i biblioteket.”

De hann knappt komma in från innergården när de hörde en skurhink dunsa i golvet och Filchs gälla röst förbanna den stackars eleven som hade råkat utföra det konststycket. Ellina grimaserade.
”Jag minns när det där var jag.” Hon rös till. ”Aldrig igen.”
Astrid skrattade högt.
Runt hörnet kom Kevin småspringande med en grimas som nästan direkt återspeglade Ellinas. Han var åtföljd av en rodnande yngre flicka med knallrött hår.
”Hej Astrid,” sade Kevin med fördämt skratt i halsgropen. ”Kanske inte riktigt den entré vi var ute efter, eh Tonks?”
Han skrattade ett kort, försluppet skratt.
Flickan, som tydligen hette Tonks, såg ut som att hon ville sjunka ned genom golvet, och hennes kinder blev om möjligt ännu rödare.
Kevin skrattade på nytt.
”Nåväl. Det här är hon jag pratade om. Nymph-”
”Kalla mig inte det.”
”Tonks, då. Hufflepuff uti fingerspetsarna, förutom att hon inte har något gemensamt med oss andra förutom att inget annat elevhem ville ha henne,” fortsatte han i en retsam ton som förtjänade honom en knivskarp sidoblick från flickan. ”Ni vet, metamorfmagusen.”

Ellina och Astrid tittade förvånat på henne. Hennes hår var nog faktiskt inte riktigt lika rött som när hon rundat kröken, insåg Astrid. Men var det allt med att vara metamorfmagus?
”Hur fungerar det?” frågade Ellina, som uppenbart tänkte i samma banor.
Flickan – Tonks, påminde Astrid sig – ryckte på axlarna.
”Det bara gör det. Jag vet inte. Oftast kan jag styra det men ibland bara blir det så och ja… Det kan vara bra ibland.”
”Så du slipper färga håret?” frågade Ellina med ett höjt ögonbryn.
Tonks ögon blixtrade till. Hennes drag började sakta förvandlas, hennes hy mörkna medan även håret gradvis antog en mörkare färg. Ett ögonblick senare var det två Ellina i korridoren. Eller… Inte riktigt, insåg Astrid. Det var väldigt likt, men det såg ut som en halvbra skiss snarare än en exakt kopia.
”Hur-” frågade Astrid nyfiket.
”Mer än hår i alla fall,” svarade Tonks kaxigt.
Ellina klappade händerna av upphetsning.
”Du är perfekt!”
”Va?” sade alla de andra tre förvånat i kör.
”Du kan smyglyssna på Snape och Dimwhittle på gården! Ingen kommer misstänka dig om du aldrig ser likadan ut!”
Tonks, som såg nöjd ut med att redan ha fått en uppgift, nickade energiskt.
”Lätt! Vad ska jag lyssna efter? Och vem är Dimwhittle?”
Astrid och Ellina utbytte en road blick.

Så himla bra!

Jättebra!! Men i vilken årskurs går Tonks?

Tack till er båda!
Tonks borde gå i fjärde årskursen, tror jag. Lite osäker själv :p Eventuellt femte.