Hogwarts?!
Forum > Fanfiction > Hogwarts?!
Användare | Inlägg |
---|---|
Borttagen
|
^Hahaha
16 mar, 2012 18:26 |
AlexZz
Elev |
16 mar, 2012 19:59 |
Issa_99
Elev |
Ny läsare! Ska börja på kap. 17!
DU ÄGER MED ORD! * tips: använd enter knappen lite mer så blir det lättare å läsa! * ♥ ♥Veronica Maggio♥Timbuktu♥ 18 mar, 2012 14:17 |
HP_Maja
Elev |
Skrivet av Borttagen: Kap. 20 Världen var uppochner. Folk som dog, folk som försvann. Syskonen Carrow. Dumbledore död. Harry,Ron och Hermione som var på slottet och letade efter någonting. Blixtar som flög förbi. Folk som låg på golvet och kved. Men det hemskaste, det var en hög, kall röst som ville ha Harry. Timmen av vapenvilan var snart till ända och jag och Miry satt och kurade under en filt i Stora Salen när Lowi och hennes gäng kom. Jag reste mig häftigt och skulle fräsa till henne när hon snabbt sade: ”Jag… jag är så ledsen. Förlåt. Nu när vi ska dö så…. Jag mobbade dig och Miry för att… Alltså kolla, jag har haft det svårt. Hemma. Och jag var så orolig och ängslig att mitt liv här också skulle bli ett helvete så jag gav mig på er. Men nu fick jag veta att du också blivit nedtryckt när du var liten. Och jag har mognat. Jag ber dig inte att förlåta mig. Bara… bara veta att jag är ledsen.” Jag stirrade på henne innan jag långsamt nickade. Hon vände sig om mot sina häpna kompisar och de gick iväg. Precis då hördes ett högt skrik följt av en klocka som slog tolv slag. Jag hoppade upp och trasslade mig ur filten. Men inga dödsätare kom in och sköt dödande ljusblixtar. Det var alldeled tyst, tills: ”Harry Potter är död! Kom ut och se det med era egna ögon!” sade en hög, väsande röst som frös mitt inre till is och satte igång kaotiska tankar. Sedan skrek Miry och gjorde en ansats att springa ut. Jag grep tag i fållen på hennes klädnad och hon svängde runt. Hennes härjade, en gång vackra ansikte var smutsigt och det blödde från flera ställen. Klädnaden var dammig och trasig och det mesta av hennes blonda hår hade smitit ur den tjocka flätan. Flera människor reagerade på samma sätt som Miry, de skrek och sprang ut. Men genom mina läppar kom inget ljud. Jag tvivlade att det någonsin skulle komma det igen. Mitt yttre var lugnt, och sansat, medan mitt inre var splittrat i tusentals bitar. Plötsligt, som om jag vaknade ur en dröm, sprang jag. Jag följde med hopen med människor ut på gården, där Voldermort stod med sina anhängare bakom sig. Jag såg hur Hagrid snyftade och höll någonting i famnen. Jag var tvungen att se det med egna ögon, jag var tvungen att se för att tro. Jag sprang fram till yttersta fronten och stirrade på det livlösa byltet i Hagrids famn. Slaget var förlorat, vi skulle alla dö. Jag kände hur skräcken och sorgen kvävde mig när jag stirrade på Harrys livlösa kropp, och det blev svart. Jag vaknade upp bara fem minuter senare, av Miry som hårt klappade mig på kinden. Ormen låg död framför mig och jag kravlade mig snabbt upp. Det stack av rök i näsan och jag såg hur hatten på Nevilles huvud brann. Ingen gjorde något, de var alldeles för rädda för Voldermort. När McGonnagall stegade fram med trollstaven höjd över Neville så ramlade Harry ur Hagrids famn. Det var i alla fall vad jag trodde att han gjorde, tills jag såg att han försvann bakom sin osynlighetsmantel. Plötsligt slocknade Nevilles hatt och ett kaos skapades. ”HAN LEVER! HAN ÄR INTE HÄR!” skrek folk överallt. Dödsätarna började avfyra förbannelser igen och striden var återigen igång. Folkmassan backade in genom den sönderslagna entren och in i Stora Salen. Jag höll mig nära Miry och vi avfyrade förbannelser åt alla dödsätare vi kunde se. Jag skuffades undan från Miry när jag började duellera mot en stor, skäggig dödsätare. Jag kanske bara var tretton år, men duellera kunde jag. Så går det om man är med i DA. Dödsätaren skickade en dödande förbannelse. Jag parerade den precis, och han föll ner. Jag vände mig om för att springa tillbaka till Miry när jag såg någonting som fick hjärtat att hoppa upp i halsgropen. Jag såg allting som i ultrapid, hur dödsätaren parerade Mirys förbannelse, hur hon hoppade undan för hans. Sedan hördes ett skrik, och hon vände sig bort i två sekunder. Det var allt dödsätaren behövde för att skicka den dödande förbannelsen mot henne. Utan att tänka, utan att bry mig om mitt liv, sprang jag fram och slängde mig framför henne. Vi skjöts tillbaka mot väggen, och ett högt knak hördes när min fot bröts. Men jag såg ingenting. Allt var svart. ”Var det så här det var att vara död?” tänkte jag förvirrat. Det var något fel, jag kunde fortfarande höra skriken och ropen från de duellerande. Plötsligt förstod jag varför jag inte kunde se, och öppnade ögonen. Miry låg bredvid mig, till synes medvetslös. Men hon levde. Mina ögon tårades av lättnad men mitt leende försvann när ljudet plötsligt tystnade. Jag reste mig darrande upp och ignorerade smärtan i foten. Voldermort och Harry, i en perfekt cirkel med trollstavarna redo i stridsposition. Det gick en minut, två, tre, fyra, innan Voldermort agerade. Han skickade en grön ljusstråle mot Harry, som enkelt parerade den. Ett ögonblick stod Voldermort stilla, innan han långsamt började falla och föll i golvet med en ljudlig duns. Harry gick fram mot kroppen och tittade på den med hat i blicken. Sedan så tittade han ut över folkmassan som stod som förstenade. Ljudet stegrades när innebörden sjönk in. Folk hoppade och skrek, de hurrade och busvisslade. Harry var tvungen att ta folk i hand, kyssa dem och torka folks tårar. ”Det måste vara väldigt jobbigt” tänkte jag. Just då kom Ron och Hermione och ledde ut han ur Salen. Jag kröp in till Miry och började snyfta. Jag fick inte träffa Harry på en vecka, det var inervjuer och tacksamtal hit och dit. Jag ville ju bara vara själv med honom! Chansen fick jag en tidig morgon i Astronomi tornet. Jag hade gått dit för att släppa iväg en uggla till mina föräldrar och försäkra dem om att jag levde. Han stod där och blickade ut mot de höga bergen, djupt försjunken i tankar. Jag släppte iväg ugglan och följde den med blicken tills den försvann. Då vände jag mig om mot Harry. ”Harry?” sade jag. Han vände sig om och sprack upp i ett stort leende när han såg mig. Innan jag visste ordet av det så kramade jag honom. Hårt. Tårarna rann och jag snyftade hejdlöst. När jag släppte honom så visste vi båda två, att ett ”tack” inte behöver innehålla några som helst ord. Några frågor? Du borde ju bli författare,ju!!! The marauder's map 19 mar, 2012 19:10 |
Borttagen
|
HP_Maja det är min ambition
19 mar, 2012 19:17 |
HP_Maja
Elev |
19 mar, 2012 19:20 |
AlexZz
Elev |
19 mar, 2012 19:45 |
Borttagen
|
Skrivet av AlexZz: SKRIV 19 år senare! Har faktiskt funderat på det... 19 mar, 2012 19:59 |
AlexZz
Elev |
19 mar, 2012 21:46 |
Majis
Elev |
Bra! Men fattar inte varför hon hade sna där taskiga klass-"kamrater" i hennes första skola där vid första kapitlet... Men du skriver bra
Hej, hej, här glider Majsen in! (?) You can call me Dr M 21 mar, 2012 20:40 |
Du får inte svara på den här tråden.