En mugglare på Hogwarts

Kapitel 9

Chris öppnade ögonen sakta och kände ett sting av häpnad. Ett flertal frågor for genom hans huvud.
Var är jag? Har jag sovit? Vad är det här för ställe? Hur mycket är klockan?
Han ruskade lite på sitt huvud medans han långsamt fick svar på en del av frågorna i takt med att minnet började komma tillbaka.
Juste ja, han hade ju kommit till någon sorts magiskola.
Chris fnissade till lite. ”Magi… Hmpf!”, sa Chris tyst för sig själv.
Chris reste sig upp och började vandra omkring i rummet.
Det var ett hyfsat stort rum med fåtöljer, soffor och en brasa som sprakade i den öppna spisen. Här och där fanns banderoller, röda och guldiga, vissa med lejon och vissa med text på.
Chris gick fram till ett av de stora fönstren och tittade ut. Det var ganska mörkt ute, men man kunde skymta ett svagt rödaktigt ljus, så han gissade på att det var ganska tidigt på morgonen.
”Jaha, vad gör jag nu?”, tänkte Chris. Han var inte trött, så att gå tillbaka till soffan för att sova verkade onödigt. ”Jag antar att jag får vänta tills någon av de andra vaknar... Var är de andra förresten?!”, Chris spärrade upp ögonen och tittade omkring sig, som om någon skulle hoppa fram bakom en gardin eller fåtölj. Men som väntat så kom ingen fram.
Chris gick och satte sig på knä framför den öppna spisen. Medans han kollade in i elden funderade han och undrade vad hans mamma gjorde nu.
Han kände sig en aning illa till mods. Det var ju inte meningen att han skulle bli borta så länge. ”Hon måste vara skitorolig”, tänkte Chris.
En tår föll från hans öga. ”Kommer jag någonsin komma hem?”
”Vad grinar du för?”, hördes en mörk och skrovlig röst bakom Chris.
”Va, vem sa det?”, Chris vände sig om med ett ryck för att sedan märka att det inte stod någon där.
”Det var jag såklart. Vem annars?”, sa den skrovliga rösten igen.
”D-du… du är… en… TAVLA!??!”, stammade Chris med uppspärrade ögon.
”Ja det e klart… det finns ju inte direkt någon annan person eller ett spöke här inne.”
Chris bara gapade. Han hade sett att några tavlor hade rört på sig, men han hade trott att det bara var någon slags skärm bakom ramen som hade spelat upp en film av något slag. Men en tavla som pratade. Chris började stamma igen.
”J-jag har i-i-inte gi-grint”
”Lägg av, jag såg dig ju”, sa tavlan tillbaka. ”Men oroa dig inte, jag berättar inte för någon”, skrockade han.
Chris började gilla det här, han granskade mannen på tavlan.
Chris gissade på att han var i 60-års åldern, han hade grått, spretigt hår, rynkor och små, gröna ögon. Han sån väldigt vänlig ut. Den här mannen påminde om en gammal farfar eller morfar tyckte Chris.
”Men vad gör du uppe så här tidigt? Hon är ju bara kvart över fem”, frågade den gamle mannen.
Chris kände sig säkrare nu och hade slutat stamma.
”Jag vaknade”, svarade han, men kom snart på att det kanske inte var världens bästa svar eftersom det var ganska självklart att han hade vaknat.
Mannen mumlade någonting ohörbart och skrattade sedan till.
”Du borde gå och sova igen, det är två timmar kvar tills de andra går upp”, sa mannen och gäspade. ”Jag borde nog sova lite mer jag med”, tillade han, innan han slöt ögonen och lutade sig tillbaka i fåtöljen han satt i.
Chris lydde inte hans råd, utan gick tillbaka och satte sig på knä framför brasan.

------------------------------------------------------------

Nu har jag helt slut på idéer och jag gissar på att Emi inte kommer låta sig övertalas till att skriva ett till kapitel, så om ni har någon bra idé kan ni gärna skicka en uggla till mig
och förlåt för att jag inte har skrivit på så länge

Jättebra skrivit!!!

Jätte bra! har längtat!!!

Jättebra!

Super ♥

Jättebra! Det gör absolut ingenting att vi fått vänta

Tack alla ♥ ni är så snälla ^w^

Åh, vilket bra och långt kapitel! Du skriver verkligen jättebra ska du veta!!!! ♥♥

Så bra du skriver! Ta den tiden du behöver så kan vi vänta

Vad kul med en fortsättning, har längtat.