Fransyskan på Hogwarts(SV)

Bra!!! MEEER

Kapitel 14
Patricia satt fortfarande vid fönstret, med brevet i sin hand och tänkte.
Hon brydde sej inte om att hon missade lektionen, hon skulle ju ändå relegeras. Och.. hon visste att det var dumt att tänka så, men när hon precis fått veta att en av de som gjorde så hon kommer relegeras, gillar henne, så kommer det upp massor av olika känslor. Först argsinthet, sen medkänsla, förvåning osv.
Samtidigt, lite längre bort i korridoren, satt Florette, oroad. Hon försökte bli ännu mer uppmärksam på Binns, men på ett sätt gick det inte. Och när lektionen var slut, tog hon böckerna, och sprang ut ur klassrummet. Hon sprang genom korridoren, plötsligt hörde hon Patricia:
- Florette!
Hon vände sej om, Patricia satt vid ett av fönstren, med ett papper i ena handen.
- Patricia! Hur, vad hände!??
Patrcicia tittade lite ner, mot sina skor, sen sa hon:
- Jag blir relegerad.
- Va!!? Men.. Florette blev mållös, och hon var fortfarande lite irreterad på att inte fått veta varför Patricia skulle bli relegerad.
- Jag sticker efter lovet.. sa Patricia, och.. fortsatte hon, så fick jag reda på en annan grej...
Hon räckte pappret till Florette, som läste detmed sorgsna ögon.
- Va?! det.. dyt var ju han, som...
Patricia nickade. Florette sa då:
¨- Men.. vad var dyt som ände egentlygen?
Patricia suckade,
- Några lurade ut mej i skogen, gjorde lite andra saker, orkar inte prata om det...
Florette gav ett medlidande leende, sen så kramade hon Patricia.

På kvällen låg Florette i sin säng och tänkte. Tänkte hur det skulle vara utan Patricia, tänkte hur det skulle vara att åka tillbaka till Frankrike under lovet.
Hon kände något komma upp i hennes säng, det var Bleu. Han lade sej vid hennes ben, purrade och purrade. Florette strök sina fingrar mot den sammetslena, vita pälsen. Då purrade Bleu ännu mer. Han sträckte ut sej, på det där katter brukar göra, med tassarna lite ihoplimmade mot kroppen, och med ett uttryck i deras lurviga ansikten som ser ut som ett leende. Florette log då också. Hon lutade sej fram mo katten, la sitt ansikte i hans mjuka päls, och luktade. Han luktade katt. Hon la sitt huvud på sin kudde igen, kliade Bleu, och tittade på hans, havsblå, glimmande ögon.
- Je t'aime Bleu, sa hon.

I ett annat torn, i ett annat sällskapsrum, låg en annan flicka i sin säng och tänkte. Patricia kände de, små, blöta tårarna rulla ner för hennes kind. Hon ville verkligen inte lämna Hogwarts. Hennes vänner, Florette. Det sved. Sen ploppade Marcos brev i huvudet. Tänk om det var skoj? Och det behövde ju inte just vara han.. "Du är söt"....
Hon vände sej, tittade på fönstret. I mörkret såg man snön falla, hårda, stora snöflingor.

Dagarna gick. Julen närmade sej. Florette och Patricia försökte vara med varandra hur mycket som helst. Mia och Hana skulle också relegeras, och då skyllde de allt på Patricia och saker mellan dem blev värre. Inget från Marco. På ett sätt hade flickorna nästan helt glömt bort Florettes andas under vatten förmåga. Florette låg lågt med det, och försökte göra så ingen märkte den.
Och snart kom jullovet. Hagrid hade tagit in den stora granen i Stora salen, och det var vackra isstatyer och guldiga kulor med små renar som skuttade omkring, och annat julpynt i slottet.
Och, Florette packade ihop sina saker till resan till Frankrike. Sista chansen att se Patricia. På ett tag.
Patricia och hon satt vid ett fönster. Farvälet var lite sorgligt. De lovade att skicka brev. Sen kramade de varandra en lång stund. Sen sa Florette också ett litet farväl till Mia och Hana. Sen Giselle, som skulle vara kvar under lovet.
- Kom nu, Flore, sa Florettes mamma, sen så gick de, inte till tåget, utan deras egna vagn, där de skulle åka till Frankrike. Florette tittade på slottet, såg Patricias silhuett i ett fönster, och sa:
- Auvoir Hogwarts..

Sådär! How do U think??

Bra meeer nu. Snäla. Jätte bra novell. Jag älskar Frankrike. JAg älskar Franska. Jag läser franska i skolan.

Jättebra! Du skriver så verkligt, som om jag står bredvid fönstret och tittar på Patricia som hoppar över lektionen, som om jag står och tjuvkikar på Florette när hon ligger i sin säng och tänker... ♥

Alltså.. Förlåt om det har tagit så länge.. Hållit på med den andra novellen.. ^^
Men nu får ni ett spännande, ganska långt(tror jag) kapitel!

Fransyskan på Hogwarts

Kapitel 15
Florette var så inne i sin bok så hon nästan kunde känna karaktärernas känslor.
Hon lyfte handen, och vände omsorgsfullt på sidan, och fortsatte läsa. Hon tryckte sej lite bekvämare i den sköna fåtöljen, och drog filten närmare sej.
" Flickan satt där, det kändes som hennes hjärta skulle ramla ut. Allt.. var över", läste hon.
Sen så stängde hon boken. Då rusade en flicka till henne, flickan var lite kortare än Florette, men hade hennes små ansiktsdrag, de ljusblå ögonen, den vackra näsan och det ljusa håret. Det kanske var för att flickan var Florettes kusin, som kunde lika gärna vara syster, så lika som de var.
- Har du läst klart den nu?? frågade flickan.
Florette nickade, och sa:
- Jepp, och jag ska fortsätta läsa de andra böckerna senare, åh vad sorglig den här var!
Flickan, som faktiskt hette Denise, nickade lite snabbt, och sen sa:
- Jamen nu ska du följa med oss på promenaden!
Florette började protestera, men Denise, fortsatte med:
- Din mamma vill faktiskt att du ska röra på dej Flore!
- Jaja..


Det var jullov, och nästan hela Florettes familj var samlade i hennes mormors gamla, stora hus
uppe i bergen. Florette tyckte det var jättekul att träffa släkten, och berätta om Hogwarts, som flera var nyfikna på. Hennes mormor var en gammal, påhittig, och trevlig häxa, som bjöd släkten till jul varje år. Huset var ett stort, gammalt, stenhus, som Florettes mormor och morfar hade hittat för jättelänge sen. Florettes mamma hade växt upp där, tillsammans med hennes syskon och kusin. Jullafton hade precis varit, och nu var alla glada och nöjda. Snön stog högt upp, och det var kramsnö, så flera dagar hade man haft både magiska, och vanliga snöbollskrig.
Florette stog och väntade i hallen, på hennes andra släktingar. Denise stog redan bredvid Florette med sin ljusblå kappa på. Snart sprang tre andra barn ner för den stora stentrappan till Florette.
Det var en kille och två flickor. Den ena flickan, som var också ruskigt likt Florette, var Denises stora syster Monique, som var ett år äldre än Florette, och gick på Beauxbautons. Det gjorde Denise också. Den andra flickan, och pojken, var kusiner till Monique och Denise, och eftersom Florettes mormor älskade att ha släktträffar, var flickan, som hette Laetitia, och pojken, som hette
Jacques bra vänner med Florette, som de var kusiner. Det fanns flera barn, men de var någon annanstans, och orkade inte gå på promenad.
- Då måste Bobo följa med, sa Denise, och gjorde som en vissling, som skärde igenom Florette.
Och då kom Bobo, som var en jättestor, hund, eller han var faktiskt halv hund, halv varg. Denises och Moniques pappa, Frederique, hade hittat Bobo, på ett uppdrag, för att Frederique var en auror.
Florette, som nästan alla barn, älskade hon den stora, fina hund/vargen.
Där ute var det vindstilla, och inte särskilt kallt. och det var inte särskilt mörkt heller.
De gick mot skogen, som låg inte så långt från huset. Skogen var en gammal, gammal skog,
brukade mormor säga,"där finns både intressanta och skrämmande saker".
Florette hade varit där flera gånger, men tyckte alltid att den var lite skrämmande.
Lite som Den förbjudna skogen vid Hogwarts.
Men, när de var ganska nära skogen sa Laetitia:
- Hörrni, dags att vända, de vill inte att vi ska vara för nära skogen när det blir mörkt..
Hennes bror sa då kaxigt tillbaka:
- Laetitia, det är knappt mörkt! Coola ner..
Då fnissade Denise. Laetitia och Monique himlade med ögonen. Florette tittade mer på Bobo, som helt plötsligt började skälla mot skogen.
- Bobo! Sa Monique med sin barska stämma. Men Bobo började då morra mot skogen, och snabbt, började han springa mot skogen. Barnen blev förvånade och ropade på honom.
Sen började Denise och Florette springa mot skogen, på jakt efter hunden.
De sjönk ner i snön, och de var svårt att springa i den.
- Kom hit!
- Bobo!
- Denise, Flore!!
- Bobo!, ropade Florette, och Denise, de var inne i skogen, och när de tittade omkring sej, såg de att de hade kommit längre in i skogen än vad de hade anat.
De andras skrik efter dem, hade veknat. Skogen var helt tyst. De stora, ståtliga träden, tornade upp sej, och trädkronorna gjorde så himlen skymdes, och det blev mörkare än vad det borde vara.
- Denise.. Vi borde gå tillbaka.. Sa Florette, en aning rädd.
Denise höll sej nära Florette, men hennes ögon tittade åt massor av olika håll, för att kunna se Bobo.
- Han borde komma när man ropar på honom, om inte.. Hon vände sitt ansikte mot Florette, och Florette såg hennes beskymrade och oroliga ansikte,
- Om han har fått spår på något väldigt konstigt och intressant.
- Och i detta fall farligt, säkert, fyllde Florette i.
Denise tog ett skakande andetag, och sen vände sej, och ropade:
- BOBO!
Inget svar. Skogen var lika tyst som förrut.
Då knakade något till, och flickorna vände på sej snabbt. Och, till deras lättnad stog det andra, vid en trädöppning, och tittade oroligt.
- Vad fan, sluta spring iväg! sa Monique, och sprang till dem, i den tjocka snön, hon snubblade nästan.
- Hittade ni honom?? sa Jacques förväntansfullt.
Denise nickade sorgset på huvudet.
- Men.. men vi måste hem nu.. Sa Laetitia, och tittade misstänksamt runt på de stora stammarna, som ett monster skulle hoppa fram när som helst.
- Asså, de andra får söka efter Bobo, senare menar jag, lade hon till.
Monique nickade instämmande, och sa till Denise, som skulle nog snart brista ut i gråt, :
- Han kommer nog, det gör han alltid.
Då vände sej Jacques snabbt, öppnade sin mun, och nästan skrek, och pekade med sitt långfinger:
- Bobo, han är där!!
Alla vänd sej, och där, i den höga snön, i ljuset av de sista solsytrålarna såg de, den stora, lurviga varghunden, som stog där. Då sprang Denise fort mot honom, och det var dumt, för då trodde Bobo att hon ville leka, och då vände han på sej, och sprang ut till en glänta.
- Denise! Nej! sköt Monicque, och rusade efter hennes besvärliga lillasyster.
- Kom! sa Florette till de andra, och sprang efter.
När de var på vägen till gläntan, och såg Monicques rygg springa så snabbt, stannade Monicque tvärt, och man hörde henne börja:
- D-denise..
Men då hörde man Denises tjut.
- Denise! skrek Monicque, och Florette tog sats, och sprang fortare, och snart var hon i gläntan och stannade till.
Lite längre från Monicque, kämpade Denise. I en liten isvak, som hon hade gjort. Bobo stog på isen, bredvid Denise och försökte dra upp henne, men det gjorde det bara värre, han ramlade också ner bland det iskalla vattnet.
- Denise! skrek Florette och sprang där Monicque var, Monicque gjorde ett tecken på att Florette skulle stanna, och oekade på marken.
- Is.
Då kom de andra två.
- Denise vi kommer! Skrek Jacques, men de blev också stannade av Monicque, också nära att gå ut på isen.
- Men, men hur ska vi göra?? sa Laetitia oroligt.¨Monicque vände sej om mot Jacques, och sa:
- Spring! Spring till huset nu!
Jacques instämde, och sprang.
Florette sa ett snabbt " Jag följer med", och vände på klacken och började springa.
Chocken från Denises skrämda ansikte spred sej.
Hon hörde Bobos tjut, och Monicques befallande ton om Laetitias halsduk.
- Det är för långt ut.. Du kommer också falla ner..
- Får jag den!
Florette stannade tvärt då. Och kom på hur hon skulle göra.
Det kanske var lite riskabelt, men det skulle nog fungera, och hon ville inte riskera att Monicque också skulle ramla i. Så hon, gick mot Monicque, som skulle slänga halsduken mot Denise, och Florette la en hand på Monicques axel, och sa:
- Ni kommer nog protestera, men jag kan göra det.
Laetitia och Monicque gav henne bitska miner, och de sa:
- Vad tusan gör du här?! Gå med Jacques!
- Vadå du kan?
Då tjöt Denise ett genomrängande skri, och deras ansikten vändes mot henne, och Florette insåg att hon inte skulle hinna ta av sej några av hennes klädsleplagg, så hon gick framåt, mot isen, fast de två flickorna bakom hennes protester, och då..
Brast isen.

Kommentera vad ni tycker! Nöje att skriva denna, mer kommer kanske snart!

Love! Helt amazyn!

Bra!

__________________________________________________________________
Patricia lutade sej mot ryggstödet, hon kände det sköna ullet mot hennes rygg. Klacket av skedarna som skrapade i porslinet ekade i rummet. Patricia tittade i sin porslinsskål, på den gröna soppan, studerade de små resterna av spenatbladen, som förrut hade varit ganska stora.
- Pattie, varför äter du inte?, frågade hennes pappa, som just höll i den vackert snidade träskeden, och skulle sleva upp lite mer soppa åt sej.
Patricia ryckte bara lite lätt på axlarna, sen så tog hon upp sin sked och slevade in den i hennes mun.
Soppan var gott saltad, och morötterna gav en extra gott smak till.
- Jo, Bernie, det var att vi skulle säga en sak till dej, sa Patricias mamma långsamt.
Patricia stannade med skeden. Hon gjorde en "Nej mamma, inte än!" blick, men hennes mamma gav en av sina halvstränga blickar, och sen strök hon bort en slinga av sitt långa, ljusa, lockiga hår.
- Vad? Sa Bernard, och torkade sej om munnen med den ljusblåa servetten.
Hennes mamma harklade sej lite, sen sneglade lite på Patricia och sa:
- Jo.. Vi väntade lite att säga detta, ja, vi gjorde det, och förlåt B, för det, det har varit dumt.. Men..
Hon var tyst ett tag, som hon inte visste hur hon skulle lägga det. Patricia bet sej i läppen, och sa:
- Jag har blivit relegerad.
Det blev tyst ett tag. Hennes pappa tappade servetten, sen sa han:
- Har du!?, sen tittade han på sin fru, och sa:
- Och varför sa du inget!??!
Penelope jämrade sej lite, men hennes man sa då, röt nästan, till Patricia:
- HUR lyckas man relegeras efter en termin!??
Patricia fick en klump i halsen, och kände att tårar kunde komma.
- Det var..
- Vad?!
- Bernard.. Lugna ner dej..
Pappan stirrade på sin fru, och röt:
- LUGNA NER MEJ??! JA PENELOPE, SKA VI BARA IGNORERA ALLA HEMSKA SAKER SOM HÄNT, OCH FORTSÄTTA?? ÄR DET VAD DU VILL??!!
- Bernard, sluta överreagera!
Men han lyssnade inte på henne, han stirrade stint i Patricias ögon. Patricia snyftade till.
- Det var ett trick av några avundsjuka.. Plus lite mej själv.. sa hon tyst.
- TRICK? Vad för trick??! röt hennes pappa.
Patricia hade fruktat detta ögonblick, och hon darrade till, och kände en tår slinka ner för kinden.
- Förlåt, jag ville inte..
Hennes mamma tittade medlidande på sin dotter, de hade redan diskuterat om relegeringen tidigare, sen skrek hon:
- BERNARD!!
Bernard vände blicken mot henne, och tystnade.
Patricia hade en stor klump i magen, och tittade ner i sin tomma skål. Hon ville så, så,så gärna komma där ifrån.
- Lugna ner dej., sa Penelope strängt.
Bernard stirrade på henne.
Patricia ville bara där ifrån. Men hon vågade inte gå där ifrån.
Men då sa hennes mamma, till Patricias lättnad:
- Patricia, du kan gå från bordet, jag dukar av.
Och kvickt, viskade Patricia ett tack, och gick snabbt från bordet.
- Varför skickar du ut henne?!?
- För att vi ska prata!¨
Patricia gick iväg från köket, och upp för den lilla trätrappan, och in i sitt rum. Hon stängde dörren varsamt, sen kände hon läppen darra. Och hon brast i gråt. Hon satte sej på golvet, på den röda mattan, och kände hur tårarna rullade ner för kinderna, och att vissa kom in i munnen.
Hon tog tag i mattans tofsar, och tänkte tillbaka på den kvällen, det hade varit när solen precis gått ner, och det var egentligen läggdags.. Hon slog bort tanken snabbt, och hennes blick fastnade på brevet, brevet från Marco, som hon lustigt nog sparat, som låg på skirvbordet. Hon tog pappret, skrynklade ihop det, och sen kastade det i papparskorgen.
- Bränn, bränn! fräste hon till pappperskorgen, och då kom det hastigt, lågor från botten av den, och papperet brändes. Hon satte sej bredvid soptunnan, och såg på den svarta sáskan. Hon hörde att nu hade de höga rösterna från där nere tystnat.
Och så hörde hon trappsteg. Hon vände sitt huvud mot dörren, och den öppnades och hennes pappa kom in. Han gick in varsamt, och satte sej på huk framför henne.
- Förlåt för jag skrek gumman, det är bara att, såklart man blir lite arg.
Patricia kunde ändå förstå honom lite. Hon viskade:
- Förlåt..
Han strök henne över pannan och pussade henne där.
- Ska vi gå ner och spela trollkarlsschack? Vi kan prata om det också.
Patricia tårkade tårarna och snörvlade och sa ett mesigt:
- Ja..

Braaaa!!!!

Bra!