Splintered heart [PRS]

Det känns bra att Joshua kommit tillbaka, och som verkar ha tillsynes förlåtit henne. Hur som helst hade han blivit orolig när han fått reda på att hans bästa vän nästintill blivit slagen till döds. Han hade insett att allt blivit värre för Hayley de senaste två veckorna, ända sedan Isaac bestämde sig för att sprida rykten om henne och Yaosu. När mobbningen blivit bättre ville han så gärna prata med sin bästa vän och se hur det var med henne, men han kunde inte förmå sig själv att göra det och han känner sig hemsk över det. En del av eleverna på skolan hade beslutat att bli så elaka mot henne, mer än innan. Efter att ha bett om ursäkt ett flertal gånger verkar det som att slytherineleven får för sig att trycka trynet i ansiktet på honom. Det verkar som att han är glad att se honom vilket faktiskt förvånar Joshua. Han kan liksom tyda det eftersom att svansen viftar på sig och han skuttar ner för att dofta lite närmre på honom.
”Är du glad över att se mig?” Undrar han roat och sätter sig ner på huk och börjar dra fingrarna över den mörka pälsen. Hayley blir faktiskt väldigt förvånad över den här interaktionen.. hade de två gått och blivit vänner? Nu är hon inte överförtjust i Zihao efter det han gjort mot hennes vän, men han har gjort många fina saker på sistone och han verkar verkligen förbättra sig själv.
”Jag visste inte att ni var vänner,” påpekar sjuttonåringen och slingrar sin arm om Yaosu igen för att luta huvudet mot hans bröstkorg med en liten gäspning.
”Jag hittade honom under en fullmåne, vi umgicks i två dygn nästan.. däremot trodde ju jag att han var en hund,” förklarar han med ett skratt. Han kan fortfarande inte begripa att han misstolkat vargen för en hund. Han är ju mycket större än en hund. Joshua rotar i sin väska och tar upp ett rött äpple. ”Jag har inget kött eller så till dig.. vill du ha den här?” Han brukar ge Haru, deras lilla hund där hemma, lite äppelbitar då och då och hon brukar alltid uppskatta det. Nu är det inte lika bra som en köttbit, men det är något iallafall. Den lätta stämningen försvinner så fort Hayley hör den bekanta rösten. Hon börjar genast att rysa och sväljer hårt. Hon orkar inte med mer elakheter. Allt han sagt har verkligen tärt på henne och gett henne alldeles för mycket självhat. Det kristallblå ögat glider upp mot Isaac, och blir förvånad över att han har både en bukett med blommor och en liten ask med choklad. Det hela känns allt annat än bra just nu, men ändå nickar hon långsamt och osäkert.

Jaha, nu fick Yaosu äntligen ett svar på vart det var den yngre brodern hållit hus under den förra fullmånen. Han förstod däremot varför Zihao inte sagt något, han måste ha skämts ganska rejält efter att ha gjort något så korkat. Eller tja, förmodligen hade han inte varit vid medvetande riktigt, men det i sig var också pinsamt. Stackarn, det kunde verkligen inte vara lätt för honom.
”Glad? Äh, du luktar bara gott”, knorrade den mellersta Huaze brodern och slickade sig om nosen så snart äpplet hölls fram mot honom. Precis som Joshua påpekade var det långt ifrån lika bra som kött, men sjuttonåringen var lite av en dammsugare, så ett äpple kunde enkelt slinka ner. Han tog det försiktigt från den jämnåriges hand och lade sig ner över golvet, för att sedan hålla fast det mad tassarna samtidigt som han började gnaga på det. Jösses vad dumt det såg ut.
”Han säger att du luktar gott, men ska jag vara helt ärlig..äsch, förhoppningsvis kommer han lämna dig ifred nu”, sade Yaosu och kapslade in den yngre flickan i famnen. Där hörde hon hemma, även fast de inte hade suttit på liknande sätt särskilt många gånger innan. Det kändes dock bra, rätt på något sätt. Han lämnade en liten kyss över en av de bleka kinderna, just som Isaac började närma sig sängen. Lite som en försäkring om att han fann där om allting plötsligt blev för jobbigt.
Slytherinaren fick ta ett stort kliv för att ta sig förbi Zihaos viftande svans, så att han kunde ställa ner blombuketten och den lilla asken på nattduksbordet intill sängen.
”Backa, du behöver inte stå så nära”, konstaterade den äldsta av de, nu, fem ungdomarna och gav Isaac en isande kall blick.
”Åh..okej..” mumlade sjuttonåringen osäkert och tog några steg bakåt, tillbaka över kamraten och dennes vispande svans. ”Jag tänkte bara säga att det Cole gjorde mot dig inte var okej och att jag är ledsen över allt jag sagt till dig den senaste tiden”, fortsatte han och flackade med blicken. Den gled gång på gång mellan skorna och sedan tillbaka upp mot Hayley. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det var ingen tvekan om att han var nervös.
”Jag har bettet mig som ett as och det har verkligen inte varit rättvist mot dig..blev bara så jävla sårad över att du valde honom över mig, men det är absolut inte ditt fel”, sade Isaac fortsättningsvis, efter en stunds tystnad. ”Hoppas du känner dig bättre snart, tog med sån där choklad du tycker om och blommorna doftar väldigt gott.” De ljusa ögonen var glansiga och han vågade inte riktigt fästa blicken på sitt ex, även om de gled över henne flyktigt lite hipp som happ.

Jaså, Joshua luktar gott? Det är väl åtminstone något positivt, däremot hade han faktiskt förväntat sig ett tack för äpplet, men det kanske är att förvänta sig för mycket. De har nyss kommit på okej term med varandra och han vill inte förstöra den med att vara petig och försöka uppfostra den jämnårige. Kanske när de lärt känna varandra lite bättre, men den relation de nu har skulle nog inte klara av det. Aja, istället sitter han och kollar på när lurvbollen äter äpplet. Det ser väldigt gulligt ut i hans ögon och han kan vänja sig vid att kolla på det. Ibland gör Haru likadant och det är lika gulligt det. Dock faller även han tyst när ännu en slytherinelev dyker upp, denne inte lika uppskattad som den andre. Han kan se klart och tydligt hur obekväm Hayley är. Uppenbarligen är det här inte någonting hon förberett sig på, alls. Hon sätter sig lite rakare upp i ryggen och flackar med blicken mellan hennes föredetta pojkvän och sedan bara rakt ut genom fönstret. Det är en inte något trevligt väder utanför, massvis med regn som slår mot fönsterglaset. Rätt mysigt ändå. Tyvärr kan hon inte lugna ner sig som hon brukar kunna göra. Hjärtat pumpar snabbare och snabbare och det känns nästan som att han ska få en panikattack. Tillslut fäster hon det friska ögat på Isaac. Sjuttonåringen vet inte om hon ska kolla på honom med hård blick eller gråta. Hon har gråtit så många gånger pågrund av honom och hon orkar inte göra det mer. Istället tittar hon bara på honom, i ett försök att inte visa någon som helst känsla. Men ögat är glansigt och tårarna trycker mot murarna, men hon tänker inte låta de sippra ut.
”Ja, du har bettet sig som ett riktigt as,” instämmer hon svalt och låter blicken glida ner till hennes egna händer, där hon än en gång börjar pilla upp nagelbanden. Det finns inte mycket mer att pilla upp egentligen, de är redan lätt blodiga efter de senaste två veckorna. Ändå fortsätter hon, djupare och djupare. En väldigt dålig vana. ”Du fick mig helt enkelt att hata dig, för du var en av få som visste att de där ryktena inte är alls sanna och hur det får mig att känna, ändå använde du dig av dem och gjorde mitt självförtroende nästintill ickeexisterande.. Jag förstår verkligen inte hur det var så lätt för dig att säga sånt skit om mig när jag trodde att du genuint brydde dig om mig. Om du gjort det hade du inte velat se mobbningen bli värre.” Rabblar hon tyst, med blicken fortfarande fastfrusen på händerna. Hon har redan ont över hela kroppen, ändå känner hon behov av att göra sig ännu mer illa. Det känns konstigt att prata om det här med de andra tre i rummet, men det känns även som en säkerhet. Hayley är genuint rädd över att Isaac skulle säga ännu mer elaka saker mot henne, och hon klarar verkligen inte av det. Små tårar trillar ner över kinden och hon skyndar sig med att torka bort dem. Blicken glider mot chokladen och blommorna. Det är en av hennes favoritchoklader, och olika små röda blommor. Rött som är hennes favoritfärg.
”Du känner mig fortfarande väl,” mumlar sjuttonåringen med ett litet leende. Det får hjärtat att göra så förbaskat ont.

Det var inte svårt att märka hur ångesten sakta men säkert började dränka Hayley. Den brukade göra precis samma sak med Yaosu när han ställdes inför krävande situationer, dränka honom och strypa lungorna på luft. De mörka ögonen gled ner mot den yngre flickans händer. Hon pillade upp nagelbanden igen, trots att det knappt fanns några nagelband att pilla upp. Han kunde se hur små droppar med blod kikade fram, vilket fick honom att vakna upp från sin lilla trans och greppa tag om dem. Försiktigt såklart, men ändå bestämt.
”Snälla gör inte dig själv illa, Hayley”, viskade den äldre och strök tummarna i små cirklar över den mjuka huden. Kanske hon kände sig kvävd av hans närhet, däremot kunde han inte låta bli. Det gjorde ont att se henne göra så mot sig själv, alltså så ont att det kändes som om någon skar med en kniv i hjärtat på honom.
”Förlåt, jag vet inte vad jag ska säga..främst för att det inte finns någonting att säga. För jag har verkligen ingenting att säga till mitt försvar. Det jag gjorde var ruttet och jag vet att jag använde mig av dina svagheter för att orsaka dig smärta, det är oförlåtligt. Däremot vill jag att du ska veta att jag ångrar mig, så otroligt, jävla mycket. Jag agerade efter min ilska och över faktumet att jag kände mig sårad, jag intalade mig att du ändå inte skulle bry dig om det jag sa eftersom du inte tyckte om mig längre..” Isaac tystnade och stirrade nu enbart ner mot skorna istället. Allt som kunde höras var ljudet av Zihao som låg och gnagde på sitt äpple. Gnaga, gnaga, gnaga. Tydligen var det väldigt gott, han åt upp stjälken och allt.
”Klart jag gör, det är inte precis som om jag faktiskt slutade bry mig om dig. Nu förstår jag att det är svårt att ens föreställa sig, men det är sanningen. Din favoritfärg är röd, därav blommorna, du älskar choklad - speciellt chokladpudding - och jag vet att du tycker om doften av kokos. Du är en av de bästa quidditchspelarna jag sett under alla år på skolan, du biter ofta dig själv i underläppen och har ett underbart skratt som sprider glädje runtom dig”, sade slytherinaren och tog ett djupt andetag i slutet, med tårarna strömmandes nerför kinderna. ”Bara..bli frisk igen, okej?” Avslutade han tyst och vände sig om, för att snart därefter ha skyndat sig ut genom de öppna dörrarna. Några sekunder senare hördes en rap någonstans nedanför sängen, världens sämsta tajming.
”Förlåt, det var gott, tack”, mumlade Zihao och började knuffa på Joshua i ett försök att få honom att dra fingrarna genom den mörka pälsen. Knähund, han var verkligen en knähund.
”Du lyssnade inte ett dugg, eller hur?” Frågade Yaosu och himlade med ögonen åt de yngre brodern. Han vände sig sedan mot Hayley igen och betraktade stillsamt hennes ansikte, drog några hårstrån åt sidan. Varför gjorde det ont att veta att någon annan också älskade henne? Älska? Nittonåringens ögon blev en aning större och han vek genast undan med blicken. Skärpning.

Blicken glider ner mot händerna som den äldre greppat tag i. Det får Hayley att sluta pilla upp nagelbanden. Helt ärligt är hon nästan orolig över att deras hudkontakt ska såra Isaac, även om hon inte vill det så bryr hon sig om honom. Efter allt han gjort så vill hon inte såra honom på det sättet.. det var liksom annorlunda att putta undan honom, av någon anledning.
”Isaac, när gjorde slut med dig var det inte så att jag inte tyckte om dig, det var bara för att det inte skulle vara rättvist mot dig..” Berättar hon. Av någon anledning känner hon behovet att förklara det. ”Vår tid tillsammans var väldigt fin, jag brydde och kommer alltid bry mig om vad du tycker om mig.. därför var det svårt att höra allt du sa, för trodde genuint att du tänkte så lågt om mig.” Nu har hon inte de typerna av känslor för Isaac längre, men när hon först gjort slut med honom hade hon fortfarande starka känslor för honom, det var inte som att hon börjat ogilla honom. Anledningen till att hon gjort slut var bara för att hon tänkt en del på Yaosu, men hon hade ingen aning om att de sedan skulle bli tillsammans. När den andre sedan börjar nämna saker om henne kan hon faktiskt inte undgå att låta tårarna rinna ner över kinden. Ett bittert leende stryker sig över läpparna medan hon granskar den andres ansikte. Nu gråter han också och det känns verkligen inget bra.
”Du, tack för chokladen och blommorna,” säger hon med ett litet leende mot Isaac. Nu har hon inte förlåtit honom, men hon kan tydligt se hur han ångrar sig och det känns rätt bra. Hon följer honom med blicken när han går ut ur sjukhusflygeln och sjunker tillslut ner bredvid den två år äldre igen. Hon torkar sig om kinden och slingrar ena armen om honom.
”Gud, det där var jobbigt,” mumlar hon med en suck och blickar in mot Yaosus mörka ögon. Så fina och varma. Handen, inte den som hör ihop med det brutna revbenet, glider upp mot hans släta kind. Därefter pressar hon försiktigt läpparna mot hans kind. Hon vill gärna pressa sina läppar mot hans, men han vet inte hur hennes bästa vän skulle reagera på det. Glad skulle han nog inte bli. Just nu vet hon mer än någonsin att hon hör hemma med den äldre, även om hon för närvarande är lite av ett vrak som letar efter närhet. Det gör inte kyssen mindre genuin. Samtidigt börjar Joshua att stryka händerna genom den tjocka pälsen, noga med att inte titta mot Hayley och Yaosu. Han roar sig med Zihao istället, som faktiskt är väldigt mysig.

”Jag förstår det, det måste kännas tufft att lyssna på någonting han säger överhuvudtaget”, svarade Yaosu och mötte det kristallblå ögat med sina egna, nästan svarta. Han gillade faktumet att de var helt olika varandra på alla sätt och vis, både när det kom till deras utseenden och personligheter. Det var som om det gjorde att de passade ännu bättre ihop med varandra, att deras olikheter verkligen agerade som magneter och förde dem ännu närmare. Nittonåringen hade alltid gillat världens fundamentala egenskaper - att det fanns nord och syd, väst och öst, upp och ner, över och under, och slutligen att motsatta poler drogs mot varandra. Det var poetiskt, vackert på ett sätt som inte riktigt gick att förklara eftersom det verkligen gick att applicera. Hayley var norr och han var syd, hon var väst och han var öst, de blonda lockarna i kontrast med de svarta..som sagt, poetiskt.
Ett leende gled upp över läpparna när den yngre flickan lämnade en kyss över kinden på honom. Åh, det där fick honom bara att kyssa hennes tilltalande läppar ännu mer. Blicken gled hastigt mellan de andra två ungdomarna och Hayley. Zihao och Joshua verkade vara upptagna med annat för stunden, så det kändes okej att smyga in en liten kyss. Yaosu vred på sig och pressade varsamt läpparna mot sjuttonåringens. Kyssen var annorlunda gentemot deras tidigare kyssar, som förvisso inte var särskilt många, men ändå annorlunda. Var det dumt av honom att önska att de andra två filurerna skulle dra? För det räckte inte med en kyss, inte på långa vägar. Han ville liksom låta den bli ordentligt djup, passionerad. Men nejdå, för på golvet satt Joshua Lewis och klappade på Huaze Zihao, vars svans var som en propeller. Dunk, dunk, dunk lät det varje gång den kom i kontakt med golvet.
”Varför är du så underbar? Jag har så förskräckligt svårt att hålla mig borta”, klagade den äldre tyst, så att bara Hayley skulle höra, fortfarande med läpparna nästan snuddandes vid hennes respektive.
”Men usch, du är så äcklig, Yaosu”, gnällde den yngre brodern genast och började rota omkring i den jämnårige elevens hår. Det doftade gott, det var inte hans fel.
”Kan inte du typ stänga dina öron? Eller vill du att jag ska stoppa bomull i dem?”

”Vet inte riktigt om jag kommer kunna förlåta honom helt,” Hayley instämmer med det som den andre säger, det var tufft att lyssna på någonting han säger överhuvudtaget. Men hon bryr sig fortfarande om Isaac, trots att hon inte vill det. Faktumet att han blivit så sårad över att hon gjorde slut med honom får henne att tänka att förhållandet faktiskt betytt något för honom, men sättet han behandlade henne var inte okej. Aldrig. Hon kommer aldrig kunna glömma bort de där orden och hon tror inte heller att hon kommer kunna ha någon vänrelation med honom. Det hade hon hoppats på när hon först gjort slut med honom, men efter det som har hänt och allt han gjort går det bara inte. Funderingarna över Isaac försvinner däremot snart när hon tittar in i den äldres ögon. Åh, han är så fin. Alltid väldigt fin och vacker. Det verkar som att han tänkt samma sak om att kyssas, hon har suktat efter det sen hon vaknade upp från den lilla koman hon hamnat i. Hon slänger en blick mot de andra sjuttonåringarna, som verkar ha fullt upp med att mysa. Det kan hon fortfarande inte greppa, hur kan Joshua sitta och stryka händerna genom pälsen på en av sina mobbare? Nu dömer hon honom inte, men hon finner det lite fascinerande. Med ett leende på läpparna besvarar hon kyssen och stryker tummen över den släta kinden. Det är en försiktig kyss, men en väldigt bra en. Leendet på läpparna blir bredare av det han säger, väldigt gulligt.
”Men du behöver inte hålla dig borta,” viskar hon tillbaka och lämnar ännu en kyss på de där beroendeframkallande läpparna. Det slår henne däremot att hon inte borstat tänderna på några dagar pågrund av koman och tja.. då kanske det inte är så trevligt för Yaosu att kyssa henne? ”Luktar jag äckligt? Kan du ge mig min väska så kan jag ta en massa tuggummin,” Hayley skrattar till och himlar med ögonen för sig själv. Hon vill bara att det ska vara bra för Yaosu, och att lukta ruttet eller äckligt i munnen förstör det liksom. Förhoppningsvis gör hon inte det, men man vet aldrig. Blicken flackar mellan de två Huaze bröderna av det den två år äldre säger.
”Vad för dumt sa han nu då?”

Enligt Yaosu var det väl nästan självklart att Hayley inte skulle kunna förlåta Isaac efter allt han både sagt och gjort. Han hade nog aldrig kunnat förlåta någon som sårat honom så djupt, och inte heller önska att han kunde göra det.
”Du behöver inte förlåta honom överhuvudtaget, tycker inte att han är värd det”, svarade den äldre och rynkade på ögonbrynen. Att hon ens ville förlåta den andre, även om det bara var till viss del, gjorde honom smått konfunderad. På något sätt var det liksom stort av henne att ens fundera över saken, moget på en nivå som han själv troligen aldrig skulle nå. Först när han lärt känna henne hade han trott att hon var lite omogen av sig, typ som Zihao fast långt ifrån lika dåligt. Nu visste han däremot att det inte var fallet, hon var betydligt mer mogen än nittonåringen själv var.
”Kanske inte, men jag måste helt klart hålla tillbaka en del..”, mumlade Yaosu och kände hur rodnaden över kinderna växte till sig. Det var dock sant, han var tvungen att hålla tillbaka en hel del för stunden. Egentligen hade syltade han efter bra mycket mer än några kyssar, trots att det inte skulle vara möjligt på ett ganska bra tag. Sjuttonåringen var mörbultad efter misshandeln, man behövde bara slänga en blick på henne för att inse den mängd smärta hon befann sig i.
”Jag tycker inte att du luktar äckligt”, protesterade nittonåringen genast och drog på munnen, med samma rodnad som innan strykandes över kinderna. ”Tror inte det är möjligt faktiskt, vilket är konstigt eftersom du inte borstat tänderna på flera dagar”, fortsatte han fundersamt och började sniffa i luften efter den yngre flickans andedräkt. Nej, den luktade inte alls äckligt enligt hans lilla nos, men den var långt ifrån opartisk.
”Ah, han tycker att jag är äcklig för att jag har svårt att hålla mig i styr runt dig, men det skiter jag fullständigt i”, förklarade den äldre Huaze brodern och blängde kort mot Zihao, som blängde tillbaka ett slag innan han återgick till att irritera Joshua. Okej, det verkade knappast som om Joshua var irriterad av det hela, men men. Allting slytherinaren gjorde var irriterande i Yaosus ögon, så det så.
”Passa dig, Yaosu. Mina tänder är bra mycket vassare än dina och du vet att jag bits”, knorrade den yngre brodern och stoppade ännu en gång ner nosen bland den jämnårige elevens mörka lockar. Han hade god lust att bosätta sig där, det doftade ju så gott..det enda problemet var att han aldrig skulle få plats. Inte ens nosen fick plats ordentlig. Åh, varför var han så stor och klumpig? Sjuttonåringen gav ifrån sig ett ynkligt pipande och började gnida huvudet över den andres, som om han verkligen försökte omge sig av de mörka lockarna. Och det gjorde han verkligen, försökte alltså.

Nej, Hayley är medveten om att exet inte är värt det överhuvudtaget.. men en del av henne saknar att ha honom som vän, men tyvärr kommer hon nog aldrig kunna lita på Isaac igen. Allt ruttet han sagt till henne dyker upp i huvudet på henne, vilket får greppet om den äldre att hårdna.
"Du har rätt," mumlar hon tyst och sluter ögonlocket. Att ens tänka på att förlåta honom gör henne smått arg på sig själv, för då ställer hon inte upp för sig själv. Just nu behöver hon stå upp för sig själv, för djupt där inne vet hon att hon inte förtjänade något av det Isaac sagt. "Så fort jag tänker på det så blir jag ledsen igen." Dunma Isaac. Han har förstört hennes tillit helt och hållet, hon kommer nog ha problem att lita på någon mer än Joshua och Yaosu. Men hon är överlycklig över att ha dem två vid sig. Egentligen räcker det gott och väl. När den äldre sedan säger att hon inte alls luktar illa så spricker läpparna upp i ett leende. Vad skönt, då kan hon fortsätta att försiktigt kyssa Yaosu, vilket hon gör. Sjuttonåringen följer den andres exempel och blänger mot Zihao.
"Det gör dig inte det minsta äcklig, det gör dig väldigt gullig faktiskt," viskar Hayley mot hans läppar och lämnar ännu en liten kyss. Samtidigt glider Joshua ner från att sitta på huk till att sitta på golvet, bara för att Zihao bestämmer sig för att gnida huvudet mot hans. Det ynkliga lätet är bedårande, men det är lite svårt att hålla balansen när han håller på på det viset.
"Jag förstår mig verkligen inte på dig," påpekar han med ett litet skratt samtidigt som händerna stryker sig över den tjocka pälsen.

”Så låt bli att tänka på det, tänk på mig istället”, föreslog Yaosu och började pilla med de blonda lockarna. ”Jag är så mycket trevligare att tänka på”, fortsatte han och vickade på ögonbrynen. Han hoppades i alla fall att det stämde, för det skulle bara vara olyckligt om Hayley föredrog att tänka på Isaac istället för nittonåringen bredvid henne. Det var uppenbart att hennes ex fortfarande hade känslor för henne och helt ärligt gillade den äldre inte det, inte alls. Nu fick Isaac mer gärna återgå till att vara trevlig och anständig mot henne, men han behövde ju inte vara förälskad i henne.
”Jag tycker också att det gör mig gullig”, instämde Yaosu och putade med underläppen. ”Men tydligen är det bara du och jag som tycker det”, sade han fortsättningsvis och drog den yngre flickans hår åt sidan, så att det låg över en av axlarna istället för båda.
”Inte jag heller, jag förstår mig aldrig på mig själv..men det är så skönt”, gnällde Zihao, vars svans börjat slå i sidan av sjukhussängen. Nej, den äldre Huaze brodern kunde inte heller förstå sig på sjuttonåringen, han hade alltid för sig så många konstiga saker.
”Zihao, din svans kommer att ha sönder sängen om du fortsätter sådär”, sade han tillslut och gled ner från sängen, med en irriterad suck. ”Kom, vi går ut en stund så får du springa av dig”, konstaterade han därefter och fiskade upp kopplet som hängde en bit längre bort. Det var ett av kraven för att han skulle få komma ut från sjukhusflygeln överhuvudtaget, att någon kunde dra tillbaka honom inom loppet av en sekund om han fick för sig någonting dumt.
”Men jag vill inte”, klagade den yngre och började genast streta emot när halsbandet fästes runt den fluffiga halsen.
”Jo det vill du, låt Hayley och Joshua vara ifred en stund”, envisades nittonåringen och log ursäktande mot de andra två. ”Tro mig, det är bäst såhär..njut av tystnaden.”