Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Almost PRS

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Almost PRS

1 2 3 ... 16 17 18 ... 72 73 74
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Borttagen

Avatar


Att ligga där uppepå sängen var ändå ganska bekvämt. I vanliga fall brukade han undvika att göra det för att slippa få päls över lakanen, men nu kändes det bäst att hålla sig där istället för på golvet. Han ville verkligen inte vara påträngande och ett av de bästa sätten att inte vara det, var att lägga sig på ett helt annat våningsplan. Okej, man kanske inte kunde kalla det för det, men principen var densamma. Hon slapp i alla fall ligga sida vid sida med honom, och det var väl ändå det som spelade roll?
Det är ju bara för ditt eget bästa..vem vet vad jag kan få för mig när hjärnan är såhär överhettad och hoptryckt, förklarade Yaosu, som kände på sig att hon inte riktigt uppskattade det faktumet. Men äsch då, om hon nu fick för sig att hon ville säga de orden någon gång, då borde hon ju ha blivit tillräckligt bekväm runt honom för att se på hans ansikte. Annars skulle de få problem, då tjugoåringen inte kunde bestämma över den fyrbenta formen och inte heller hade han lust att stanna i den för all framtiden. Det ville den yngre flickan däremot inte heller, vilket hon påpekat tidigare under kvällen.
Vadå? Jag sa ingenting! Utbrast den äldre och grävde ner sig under täcket i sängen. Han skulle säkert bli förfärligt varm under natten, men om det nu blev så att kroppen bestämde sig för att återgå till sin normala form tidigt nästa morgon, ville han hellre göra det under täcket istället för ute i det öppna. Plus att det var väldigt mysigt med all värme för stunden, pälsen spelade liksom bra ihop med det varma, fluffiga täcket. Väldigt bekvämt.
När Hayleys ögon sedan fäste sig i hans egna och hon ställde den där frågan om lektionerna, spred sig ett blekt leende över tjugoåringens..ja, han blottade helt enkelt tänderna utan att tänka sig för. Det var bara att böna och be att sjuttonåringen inte blev skrämd. Lyckligtvis kom han på sig själv relativt snabbt, men skadan kanske redan var skedd om han hade otur? Nåväl.
Klart du får, svarade Yaosu och blinkade långsamt. Ögonlocken började bli tunga och gäspningarna blev mer och mer frekventa. Kvällen hade varit lång och fört med sig så otroligt mycket att han knappt visste vart han skulle göra av sig själv. Det fick han klura på under morgondagen, men det var ändå värt att konstatera. Inte för någon annan, dock för honom själv.
Du får komma tillbaka precis när du vill, men kan ju förvarna direkt om att jag inte kommer hålla i någon lektion när jag ser ut såhär, så du måste nog kunna kolla på mitt ansikte innan dess.. Annars skulle det bli väldigt svårt och många elever hade nog undrat om han kom till lektionerna med mask och solglasögon.

14 okt, 2020 22:53

krambjörn
Elev

Avatar


Nej, Yaosu hade förvisso inte sagt någonting om tröjan. Men fnissandet talar liksom för sig själv. Men Hayley dömer honom inte, det måste verkligen se extremt fånigt ut.
”Du behövde inte säga någonting.. jag hade också skrattat om rollerna varit omvända.” Försäkrar sjuttonåringen och drar upp täcket över näsan på henne. Rummet är mörkt, det är bara brasan som lyser upp och får möblerna att kasta skugga över väggarna. Sen kommer det lite ljus från månen också, men det är inte tillräckligt starkt för at lysa upp rummet. Väldigt mysigt och behagligt. Hon kan se på den äldre men inte riktigt urskilja konturerna sm hon gjort förut. Hayley skulle gärna somna vid en brasa varje natt, men tyvärr har de inga såna i sovsalarna. Kanske hon borde stanna här för evigt och bara sitta vid brasan. Nu tänker hon inte göra det, men det är en liten tanke. Plötsligt är det något mer som skiner i rummet, de vassa tänderna nästan glittrar i det varma ljuset från den prasslande brasan. Jösses vad det ser roligt ut, nu är det Hayleys tur att fnissa. Många skulle nog bli avskräckta när de ser något sådant, men då hon är rätt bekväm med sällskapet så blir hon inte ett dugg rädd.
”Gud vad gullig du är när du ler.” Lyckligtvis för Hayley kan hon gömma leendet som bubblar upp under täcket. Väldigt bra tillflykt. Det här med lektionerna är hon fortfarande fundersam över. Men Hayley vill väldigt gärna fortsätta med försvar mot svartkonster. Hennes vän är en bra lärare, men det känns bättre att få hjälp av en riktig.. ja, lärare. Plus är det det ämnet som är hennes favorit, och det hon är allra bäst på. Att slösa bort ett betyg är bara onödigt.
”Jo, det är klart.. Kanske inte kan börja på ett tag, men förhoppningsvis snart.” Ja, hon hoppas verkligen att hon kan se honom i ögonen om en snar framtid, hon vill verkligen inte gå hela året utan det ämnet. Med en stor gäspning sträcker sjuttonåringen på benen och kurar ihop sig till en liten boll på sniskan.
”Kommer nog somna snart.. godnatt.”

14 okt, 2020 23:19

Borttagen

Avatar

+1


Hm, lyckligtvis kommer jag nog aldrig stöta på en tröja som är så pass mycket för stor för mig, konstaterade den äldre och lipade lätt mot den yngre flickans håll. Rummet var väldigt mysigt under nätterna, inte överdrivet stort, fyllt med alla möjliga saker och såklart den öppna spisen där lågorna dansade omkring. Hade brasan inte funnits där hade det inte ens varit i närheten av lika mysigt som det var nu. Månens sken bidrog också till den trevliga känslan, även om den samtidigt gav honom lätt ångest. För någon gång under morgondagen skulle han behöva ha sådär extremt ont igen och nej, det var ingenting han såg framemot. Om förvandlingarna inte varit så smärtsamma hade han nog inte brytt sig lika mycket, men nu var de tyvärr det. Plågsamt smärtsamma faktiskt. Inte undra på att han var tvungen att ta ledigt från jobbet under de följande dagarna.
Gullig? Skojar du med mig? Undrade den äldre och sneglade mot Hayley genom mörkret. Han kunde se henne ungefär lika bra som när lyset i taket varit tänt, tack vare de gula ögonen. De medförde liksom förmågan att se i mörkret. Däremot spelade det ingen större roll för stunden då Hayley ändå hade gömt halva ansiktet under täcket. Visserligen kunde han ana att hon log, men mer än så gick inte att klura ut.
Varje gång jag försöker le i den här formen ser jag alltid ut som en galning..du är den första personen någonsin som tycker att det är gulligt, förklarade tjugoåringen efter en stunds tystnad och gäspade stort. På tal om det där med lektionerna så hoppades han också att Hayley skulle kunna börja snart, hon hade redan missat en skrivning och en uppsats. Självfallet skulle han låta henne göra provet på efterhand och lämna in uppsatsen sent, men missade hon ännu fler delmoment skulle han tvingas att dra ner hennes betyg. Nu tänkte han inte påpeka detta precis när de skulle sova, men kanske han kunde be Joshua tala med henne eller något? För det fanns liksom bara så mycket han kunde göra i slutändan.
Jag kommer nog också somna snart, hoppas du kommer kunna sova gott därnere på golvet. Yaosu fortsatte att betrakta henne medan sömnen välkomnade sjuttonåringen. Självklart var han också trött, men det var så speciellt att ligga och studera hennes ansiktsuttryck precis innan hon somnade. Och helt ärligt kunde han inte svära på att han själv skulle kunna få sig en blund efter allt som hänt, trots att han var mer än utmattad.

15 okt, 2020 16:46

krambjörn
Elev

Avatar


Ögonen börjar bli sega, svåra att hålla upp. Av någon anledning har Hayley blivit förskräckligt trött.. men det är väl förståeligt med tanke på hur mycket kraft som gått åt att prata med den tre år äldre, eller? Ja, hon tycker det iallafall.
”Kanske köper en alldeles för stor tröja till dig i julklapp.. hm.” Funderar hon med ett retsamt litet flin på läpparna. Det är väl en trevlig julklapp? Lite som hämnd. Hon skulle väldigt gärna se Yaosu ha på sig en tröja som når nästan ner över knäna på honom, då kan hon få fnissa åt det. Mycket roligt. Hon drar ner täcket som gömmer ena halvan av hennes ansikte med blicken fäst på lurvbollen där uppe i sängen. Det ser gosigt ut. Om saker och ting varit som för en månad sedan hade hon väldigt gärna krupit till kos tillsammans med honom, men ja.. nu skulle det bara kännas obekvämt. Stelt. Tillslut får hon nog att sitta och glo upp mot honom och sluter ögonlocken en stund. Det får sömnen att komma ännu närmre. Sakta men säkert. Ett sömnigt leende dyker upp på läpparna. Varför skulle någon tycka att det där lilla på Yaosu leendet gör att han ser ut som en galning? Hayley tycker då inte det. Visst, det ser förskräckligt roligt ut, men inte läskigt alls.
”Jag tycker det är gulligt, så det så.” Envisar sjuttonåringen och sneglar än en gång upp mot honom. Ja, den äldre ser nästan alltid gullig ut, både som varg och människa. Han ser däremot inte gullig ut när han är elak, men annars så gör han det. Kanske hon har lite konstig smak, eller så är hon bara förblindad. Än en gång finner hon de där gäspningarna förskräckligt gulliga. Hon skulle kunna sitta och kolla på det i evigheter. Hur konstigt nu det låter. En gäspande varg är helt enkelt väldigt sött i hennes ögon, om Yaosu någonsin skulle vilja få henne på bättre humör så behövde han bara gäspa. Det gör allting åtminstone en smutta bättre. Precis som när Elmo gör det. Hans gäspande gör däremot henne betydligt tröttare, och ögonen sluter sig än en gång.
”Mmm.. detsamma,” Hayley gäspar hon med, rullar ihop sig till en liten boll och hon faller snart därefter till drömmarnas rike.

15 okt, 2020 17:15

Borttagen

Avatar

+1


Att ens få vara i samma rum som en sovande Hayley var typ lite av en ära. Hon såg ju så fridfull ut när hon låg och sussade, även om Yaosu inte fick bevittna detta någon längre tid. Bara några minuter efter att den yngre flickan hade somnat följde han hennes exempel och driftade också iväg. Natten passerade därefter utan några större händelser, någon gång vaknade tjugoåringen av att han råkat klämma åt sin stackars svans, men värre än så var det inte. Det var först en bra bit in på morgonen som han vaknade till på riktigt och inte på grund av svansen. Eller den var väl en del av det hela, men det var inte det han försökte komma fram till.
Benen riktigt knastrade när de långsamt började formas om, bröts för att sedan växa samman igen. Klockan kunde inte vara mer än nio, varför hade det dragit igång så tidigt för? I vanliga fall brukade han kunna få vänta ända fram tills lunch, till och med ännu längre om han hade otur. Men inte idag, den dag som han egentligen hade föredragit att stanna i den andra formen. Åtminstone tills den yngre flickan hade gått, dock hade hon inte det ännu. Det var lördag, ingen vettig människa höll koll på klockan under helgen.
Yaosu hostade lätt till när alla benen föll på plats och smärtan äntligen drog sig tillbaka. Usch, varför skulle det alltid göra så ont och framförallt, varför skulle det vara så förbaskat högljutt. Inte en chans att Hayley kunnat sova genom allt det där knastrandet. Kanske om hon var döv, men det visste han redan att hon inte var. Tjugoåringen sträckte sig efter glasögonen som låg i fönstret och drog upp täcket över den bara kroppen. Utanför fönstret sken solen uppmuntrande och inte ett moln syntes på himlen. Om man satte sig rakt där strålarna träffade marken kunde det säkert vara ganska skönt, men han gissade på att det annars var kyligt som bara den. Det var ju trots allt höst, någonting som löven på träden bekräftade med sina varma toner.
Händerna förde täcket längre och längre upp över ansiktet tills dess att han gömt sig helt. Sådär, nu skulle sjuttonåringen slippa kolla på honom. Han kunde lätt stanna där i någon timme eller två om hon ville göra sig en kopp te eller liknande. Ingen fara. Hjärtat började lugna ner sig inne i bröstkorgen och han drog händerna genom de toviga lockarna några gånger. Humöret var fortfarande på topp efter konversationen de delar igår och han ville egentligen inget hellre än att göra i ordning frukost åt dem, så att de kunde fortsätta samtala om allt mellan himmel och jord. Nu skulle han inte komma ut från gömstället under täcket för att göra det, men önska kunde han allt göra - och det gjorde han också.
”Väckte jag dig?”

15 okt, 2020 20:37

krambjörn
Elev

Avatar


Nattens sömn är faktiskt rätt underbar. Inte lika bra som den varit när hon fortfarande var bekväm med den tre år äldre för en månad sedan, men den är betydligt bättre än den lilla mängd sömn Hayley får när hon sover i sovsalen. Där är hon konstant orolig över om de andra flickorna gjort någonting medan hon sover. Rädslan är rättfärdigad, de har vid flera tillfällen gjort en del dumma saker. Saker som att slänga ut hennes kläder genom fönstret, skriva elaka ord på spegeln i badrummet eller den klassiska, rita diverse saker i ansiktet på henne. Det är underligt hur lärarna inte märkt hur vidriga de kan vara, hon själv har inte riktigt nämnt det förrän hon träffade Yaosu, men hon har levt med dem i sex år. Hur som helst, sömnen blir avbruten när en massa knakande ljud når hennes öron, tyvärr är hon dum nog att öppna ögonen. Förvandlingen är verkligen inte en vacker syn, det påminner henne bara om vilken smärta de måste känna. Sjuttonåringen kniper ihop ögonen hårt. Istället för att kolla gömmer hon ansiktet i kudden ett slag, tills ljuden slutar och det verkar som att den andre har lagt sig ner igen. Hon slår däremot inte upp ögonen förrän han ställer en fråga, när han väl gjort det höjer hon huvudet och öppnar ögonen.
”Jo, du väckte mig, men ingen fara.” Svarar hon och kisar med ögonen. Hon försöker se var Yaosu gömmer sig men finner honom ingenstans. Inte så konstigt med tanke på att läraren verkar gömma sig under täcket. Väldigt snällt av honom. Hon gnager sig i underläppen, osäker på vad hon ska säga därnäst. Hjärtat gör ont bara av tanken att han gömmer sig där inne. Hans vanliga ansikte. Om hon vill kunna gå på lektionerna igen och fortfarande få det bästa betyget behöver hon kunna kolla på honom. Se honom i ögonen. Hon känner sig inte direkt redo, men kommer hon någonsin känna sig redo för det? Troligen inte. Hayley sätter sig upp och gnuggar sig själv i ögonen ett par gånger, som att det på något sätt skulle göra henne mer redo. Tyvärr funkar det inte riktigt så. Gud vad mycket lättare livet skulle vara.
”Du behöver inte gömma dig.. jag måste lära mig förr eller senare, eller hur?”

15 okt, 2020 21:25

Borttagen

Avatar

+1


”Kunde du sov någonting innan jag väckte dig då?” Undrade Yaosu och gäspade stort, där han låg under det fluffiga täcket. Det var väldigt varmt och behagligt att hålla till där under, särskilt nu när det tjocka lagret med päls var borta. Täcket agerade ungefär som en bastu, så han slapp i alla fall att frysa. Ögonen gled ner mot naglarna som fortfarande hade små grusflisor under sig efter gårdagens förvandling. Senare under dagen skulle han ta sig ett långt bad. Badkaret i badrummet var inte särskilt stort men klämde han ihop sig gick det allt att få plats. Det var åtminstone att föredra över en dusch, för när han duschade behövde man liksom stå upp och det orkade han verkligen inte göra. Även nu när han låg hoprullad på den mjuka madrassen var benen alldeles kraftlösa.
Tjugoåringen pillade smått med påslakanet medan han lyssnade på det Hayley sade därnäst. Hon hade rätt angående det där, speciellt om hon ville börja gå på lektionerna igen. Men samtidigt ville den äldre inte göra henne okomfortabel mer än nödvändigt. För tänk om hon inte var redo och flydde rummet så snart han kikade fram från täcket? Det skulle inte vara bra för någon av dem. Fast på samma gång kunde sjuttonåringen inte skjuta upp det i all framtid heller, kanske det var lite som att riva av ett plåster. Alltså med andra ord, kanske det var bäst att få det överstökat.
”Du får säga till om du vill att jag ska gömma mig igen, lider inte precis av det”, började Yaosu tvekande och sänkte täcket, så att ansiktet kikade fram. Efter fullmånarna var ansiktet alltid fräscht, som om han nyss skulle ha fått en behandling eller liknande. Istället för grå var huden ljus och slöt, cirklarna under ögonen icke-existerande och tja, han såg helt enkelt mer frisk ut. Det var elixirets förtjänst, utan det hade han nog sett ännu sämre ut efter fullmånarna än vad han gjort innan. Nu när han kom och tänka på det hade den yngre flickan förmodligen aldrig sett honom se så hälsosam ut. Efter den förra fullmånen hade han varit ett vrak, plus att han tvivlade på att hon ens kollat på honom.
”Vill du ha frukost? Jag har inte så mycket häruppe, men skulle nog kunna steka några ägg och koka upp te..” Lika bra att vara artig och ställa frågan, annars skulle det bara bli ännu mer stelt än vad det redan var.

15 okt, 2020 22:50

krambjörn
Elev

Avatar


Kunde Hayley sova något innan han väckte henne? Solklart ja. Hon är fortfarande väldigt trött, men hon har nog inte känt sig så utvilad på ett bra tag. Om hon sovit kanske en timme till hade hon nog varit piggare än någonsin, men hon klagar definitivt inte.
”Sov väldigt bra faktiskt.. fick du sova någonting?” Undrar sjuttonåringen och lägger sig ner på madrassen igen. Hon sträcker ut armarna och benen ett slag. Kroppen är seg, lite stretching är alltid bra. Det känns liksom så mycket bättre efter hon sträckt på sig, men det leder till att hon rullar ihop sig till en boll igen. Kanske inte det bästa valet, men det är bekvämt. Blicken som varit fäst på spisen glider sakta men säkert upp mot sängen där den tre år äldre gömmer sig. Det är en stor klump i magen medan han drar ner täcket från ansiktet. Därefter kan hon inte göra mycket mer än att stirra på honom. Hon vet att hon inte borde göra det, men det är svårt. Efter att ha sett till att inte kolla på honom i en hel månad kan hon inte undgå att göra det. Lika stilig som alltid. På något sätt ser han friskare ut än någonsin, fräsch. Än en gång börjar hon att pilla med nagelbanden medan blicken osäkert glider mellan läraren och hennes händer. Minnena från en månad tillbaka sköljer över henne, det får henne själv att dra täcket över nosen.
”Du är fortfarande väldigt fin..” hon önska att hon inte skulle ha känt igen honom, tyvärr gör hon det, mycket väl. Hon hade inte behövt ge honom en komplimang, men kanske det skulle lätta upp stämningen lite. Hon behöver vänja sig, inte för att göra Yaosu glad eller kunna fortsätta bygga på deras vänskap, nej, utan för sig själv. Om hon vill kunna gå vidare måste hon kunna se honom i ansiktet, och hon måste bli van vid att höra hans röst på lektionerna. Tillslut sätter hon sig upp igen, så att hon kan få en närmare blick av den tre år äldre. Fan det gör ont i bröstkorgen när hon ser på honom. Hon önska att allt det där som hände för en månad sedan aldrig inträffat. En del av henne önska att hon inte träffat Yaosu överhuvudtaget, då hade hon inte behövt gå igenom den här smärtan. Samtidigt var han så snäll mot henne, snällare än någon man någonsin varit mot henne.
”Ägg låter fantastiskt.. är jättehungrig faktiskt,” Hayley kollar ner på sin mage, jo hon är väldigt hungrig faktiskt. Magen har växt en del, den går fortfarande att gömma men det tar en del energi från henne. ”Men du kanske inte orkar göra det? Jag kan fixa det.”

16 okt, 2020 12:11

Borttagen

Avatar

+1


Nåväl, även om starten på hennes morgon kanske inte varit vidare positiv, hade hon åtminstone fått sig en god nattsömn. Det var helt klart bättre än ingenting, och med det menade han att det var bättre än om hon sovit förfärligt. Uppenbarligen, varför var han ens tvungen att gå igenom det där för sig själv? Kanske ansiktet var fräscht, men hjärnan var fortfarande mos.
”Och jag som trodde att jag låg och störde dig hela natten med mina snarkningar”, svarade den äldre med ett litet skratt innan han satte sig upp i sängen och började pilla med påslakanet. ”Jag sov ganska bra, vaknade några gånger av att jag råkade klämma till svansen”, berättade han och sneglade då och då bort mot den yngre flickan. Yaosu försökte vara diskret med blickarna men han var relativt säker på att det inte gick särskilt bra. Som vanligt var han väldigt uppenbar och det var liksom svårare nu när rummet badade i ljus. Äsch, det var bara att lägga till på hans saker-att-lära-sig lista. Den var tyvärr lång som bara den, men små småningom skulle han nog hinna gå igenom alla punkter..om kanske trehundra år eller så.
”Inte lika fin som dig”, protesterade tjugoåringen genast och skakade på huvudet. ”Kanske vi borde sätta dig framför en spegel”, fortsatte han fundersamt och sänkte de mörka ögonen mot händerna istället. Hon satt och petade upp sina stackars nagelband igen, precis som hon gjort under gårdagens kväll. Det gjorde ont att titta på, dels för att hon gjorde illa sig själv men även då Yaosu klart och tydligt kunde föreställa sig hur förbannat ont det måste gjort. Han kunde knappt röra sina egna nagelband utan att börja yla i högan sky.
”Sluta tortera dina nagelband, vad har de någonsin gjort dig?” Frågade den äldre slutligen och ruskade på sig. Han hade god lust att gå fram till Hayley och greppa tag om hennes små händer. Inte för att han skulle göra det, men han ville verkligen. Benen skulle kanske till och med börja fungera igen om det var dit de skulle ta honom. För stunden var de så kraftlösa att han tvivlade på att han ens skulle kunna resa sig upp för att, till exempel, gå på toaletten. Merlin vilka världsproblem! Inte.
”Nej nej, jag kan fixa det härifrån.” Yaosu sträckte sig efter trollstaven som låg på fönsterbrädan och riktade den bort mot det lilla pentryt på andra sidan rummet. Med en liten knyck på den, placerade stekpannan sig på gasspisen medan några ägg sedan kläcktes ner i den. Det var dumt, men han hade troligen aldrig överlevt utan magi.
”När du var liten levde du helt utan magi, eller hur? Hur klarade ni er ens?” Ja, det var en genuin fråga, sorgligt nog.

16 okt, 2020 23:26

krambjörn
Elev

Avatar


Det är lite underligt det där, Hayley är väldigt lättväkt.. om nu den tre år äldre snarkat hela natten borde hon vanligtvis ha vaknat av det, men kanske hennes sömn var så djup att hon inte märkt det? Gud, det var länge sedan hon sov så djupt. Inte det bästa tillfället att göra det heller, nu när hon skulle vara vakt och vakna kvickt om det var någon som skulle försöka gå sig på honom. Men äsch, nu hade inget sådant hänt, lyckligtvis.
”Hm, det skulle du nog vanligtvis ha gjort,” erkänner hon medan blicken glider mellan händerna och upp mot sängen där läraren sitter. Hon märker mycket väl hur även han slänger henne några blickar, ingen av dem verkar riktigt våga se den andre i ögonen. Förståeligt. Medan hon pillar med sina nagelband verkar han rikta sig mot påslakanet, de bägge två vill helt enkelt ha något annat att fokusera på. Jösses. Hayley kan inte undgå att fnissa åt det andra, fy fan. Stackars svans. Ja, hon tycker väldigt synd om den lurviga svansen, det kan liksom inte vara bekvämt alls.
”Ingen är lika fin som mig,” säger hon och slänger lite med det blonda håret. Självklart är hon inte seriös, i hennes egna ögon är Yaosu betydligt finare än henne själv. Men ja, de kommer nog aldrig komma överens när det kommer till det tyvärr. Sjuttonåringen tar hårsnodden som ligger runt handleden på henne, böjer sig ner och sätter upp det tjocka håret i en bulle. I hennes by fick man inte klippa håret, vilket är en av anledningarna till att hon låtit det växa ut så mycket. Nu hade hon kunnat klippa det när hon började skolan och flyttade från sina föräldrar, men hon gillar det. Det är hälsosamt och tjockt, lent att röra vid. Plus så kan hon göra väldigt många fina hårstilar med det, trots att hon nästan aldrig finner orken till det.
”Du får sluta göra mig nervös.” Hayley putar med underläppen, jo det är nog den främsta anledningen till att hon pillar upp nagelbanden på det sättet. Också för att de är lättillgängliga när hon behöver annat att tänka på. Nu är det däremot nervositeten, och vad är anledningen till nervositeten? Jo, Yaosu. Jodå, hon tänker allt skylla på honom. Självklart vet hon att det är något hon måste sluta med, men det är som en vana, och den är förvånansvärt hjälpsamt. Hon sätter sig i skräddarställning och börjar istället att pilla med påslakanet hon också. Dumma Yaosu, allt han gör är så smittsamt.
”Såhär i efterhand har jag ingen aning om hur vi klarade det helt ärligt,” nej, hur kunde de leva utan magi? Konstigt. ”Vi levde ju utan internet och allt sånt där också. Ingen ljus tid direkt.”

17 okt, 2020 14:07

1 2 3 ... 16 17 18 ... 72 73 74

Bevaka tråden

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Almost PRS

Du får inte svara på den här tråden.